Etikettarkiv: Nadia Chache

Andrew Farrand – mannen bakom blogg och instagramkontot IbnIbnBattuta

Ibn Battuta var en stor resenär som besökte flera länder under åren 1324 – 1353, man kan läsa om Ibn Battuta i boken ”Islams vandringsman” översatt av Michael Mörling. En annan person som gjort en mängd resor och är bosatt i Algeriet är ‘Ibn Ibn Battuta’, eller rättare sagt Andrew Farrand, som har tagit resedagboken till en annan nivå och älskar det han gör.

Att resa kanske är det mest äventyrliga som finns och att få upptäcka nya ställen vilket en del personer inte har möjlighet till. Andrew Farrand är en person som förstår att resa är ett typ av privilegium och har alltid gillat att resa.

IMG_5875
Andrew Farrand – Foto : Katharina Meyer-Seipp

– Jag kommer från Baltimore, en måttlig stad, men väldigt trångsynt amerikansk stad, vilket jag tror att jag växte ifrån under min barndom där. Jag har alltid haft en nyfiken själ och alltid drömt att få besöka andra ställen. När jag äntligen började resa (i high school och speciellt i college), insåg jag att jag var väldigt tursam att få göra det, när en del inte kan. Jag var så tursam att njuta så mycket av det, då många personer var förlamade av ”rädslan av de andra” och lämnade sällan sina hem för att utforska, o
ch det var även sällan som man utmanade sig själv att besöka ett annat ställe utanför sitt hem. Den insikten utvecklades till något som man kan kalla för ”orsak” eller ”uppdrag” – idag känner jag att mitt uppdrag är att bygga en förståelse mellan personer genom att dela berättelser från gemensamma glädjeämnen, kamp, impulser, humor och allt annat som gör oss till människor.

Jag hittade Farrands Instagram Ibn Ibn Battuta av en slump. Jag blev väldigt nyfiken över varför han valt att kalla sig för Ibn Ibn Battuta, som på svensk betyder Ibn Battutas son.

– Troligtvis var det i high school eller kanske i middle school, möjligtvis under en världshistorisk lektion eller i mina många läsningar, som jag först hörde talas om Ibn Battuta. Som någon som kände behov i tidig ålder att lämna hemmet och upptäcka, jag fann hans historia inspirerande. Senare, när jag studerade i Georgetown University i Washington, DC, utvecklade jag ett stark band och blev intresserad av Afrika och arabvärlden – två av de första regioner som Ibn Battuta reste till. Innan jag gav mig iväg på min egna resa, myntade jag namnet (det är en ordlek på arabiska) och det var så Ibn Ibn Battuta föddes.

Farrand delar med sig av vardagsbilder, bilder på städer, byggnader och folk i Algeriet. Först startade Farrand sin blogg vilket är huvudprodukten, men betydelsen av hans Instagramkonto har kommit att växa. Han får ofta bra respons på sina foton från personer med rötter i Algeriet vilket han är mycket tacksam över. Men kan personer med rötter i Algeriet bosatt i ett annat land lära känna Algeriet genom Farrands bilder?

– Jag har fått äran att några algerier utomlands kontaktat mig och berättat hur mycket de tycker om mina bilder – den här gruppen har verkligen givit mig en stark positiv reaktion till mina bilder, det är jag tacksam över. Jag tror att det talar till flera faktorer, först och främst algeriernas kärlek till sitt land. Det andra, att jag tar bilder med en kamera som naturligt tar väldigt nostalgiska bilder (då det är likadan kamera som användes på 50- och 60-talet) förmodligen ökar de känslomässiga drag som många känner.

… jag tänker ofta på det, och har två reaktioner: För det första, är det trevligt att röra sådana rena, positiva känslor och minnen i huvuden hos algerier som har lämnat deras land för att bosätta sig i ett annat land. För det andra, det är olyckligt att dessa personer känt sig tvungna att lämna sitt land, som de uppenbarligen älskar djupt, för ett annat. Men alla har deras egna historier och tolkar dessa bilder olika. De faktorer som orsakar att jag klickar på avtryckaren är mer estetiska (enligt min egna smak) än antropologiska.

Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord men kan man utifrån en bild besöka en stad eller ett område. Tror du att folk som aldrig tidigare har besökt Algeriet kan besöka landet genom dina bilder?

Från Ibn Ibn Battuta - Foto: Andrew Farrand
Från Ibn Ibn Battuta – Foto: Andrew Farrand

– Inte alls, faktiskt. När jag nu tänker på det, tror jag att bilderna jag tar av Algeriet visar en väldigt specifik del av landet, med en betoning på traditionella scener, historiska platser, unika kulturella särdrag – i korthet, allt det jag personligen tycker är intressant med Algeriet. Dessa saker är inte representativt av full rang av det man ser när man går genom Algeriet varje dag. Snarare, är de en produkt av mina egna preferenser, som en amerikan som är särskilt nyfiken på saker som jag inte växte upp med. Jag passerar tusen av nytillverkade Renaultbilar varje dag, men fotograferar den sällsynta R4. Jag hoppar över moderna flerbostadshus i tegelsten i förmån för Casbah. Jag hoppar över män och kvinnor i ”international business attire” (personer klädda i kostymer), till förmån för män i shangai eller kvinnor i en haik. Det skulle vara ett misstag från någon utanför, oavsett deras ursprung, att anta att bilderna jag delar representerar en fullständig bild av hur det dagliga livet i Algeriet ser ut som.

Farrand har skrivit på sin blog i 12 år vilket var hans första ”arbete” och menar att bloggen drar till sig enbart en blygsam publik. Instagramkontot är nytt och redan populärt i vissa avseenden. Bloggen, som har samma namn som Farrands instagramkonto skriver han i första hand för att dela med sig saker han lärt sig i möten med andra kulturer.

– Jag skriver den främst som ett sätt att dela med mig av intressanta saker jag har lärt mig i möten med andra kulturer. De lärdomar, överraskningar, insikter och trender som jag har stött på under mina resor som genuint fascinerat mig och hjälp mig att lära, och jag vill dela med mig av dessa effekter till människor där hemma som inte har möjlighet att resa till fjärran platser, helt enkelt aldrig tänkt att göra det, eller på någon nivå är tveksamma eller rädda att göra det. Jag hoppas det kan hjälpa till att bygga en förståelse och nyfikenhet för världen och respektera andra kulturer – mycket av detta skulle räcka långt i att lösa många av våra nuvarande globala problem.

Andrew Farrand möter Algeriet

Hur kommer det sig att du bor i Algeriet?

Från Ibn Ibn Battuta - Foto: Andrew Farrand
Från Ibn Ibn Battuta – Foto: Andrew Farrand

-Ursprungligen flyttade jag till Algeriet för att jobba för en amerikansk ideell organisation som underlättar utbildning och utbytesmöjligheter för personer inom politiken över hela världen. Efter två år i den positionen, letade jag efter nya professionella möjligheter men älskade livet i Alger, så jag hittade ett jobb inom en annan amerikansk ideell organisation, denna hjälper unga personer att komma in och lyckas inom arbetslivet, genom bland annat karriärcenter och karriärträningsprogram.

Kan du berätta om din första resa till Algeriet?

– Min första resa till Algeriet var 2012, en av de första av många jobbresor dit innan jag först bosatte mig i Alger 2013. Jag hade redan bott i Marocko under 2008-09, och i Syrien och i Jordanien under 2005, så det var mycket som var liknande. Algeriet har inte berört mig på det sättet som Syrien gjorde – det landet har fortfarande en speciell plats i mitt hjärta – men jag har funnit något i det som är spännande och unikt.

Hur mycket visste du om Algeriet innan du bestämde dig för att åka dit?

– Under all min tid i grannlandet Marocko, hade Algeriet förblivit denna outgrundliga, ogenomträngliga plats. När jag först kom till Algeriet kände jag inte Algeriet så bra – ingen utanför landet gör det riktigt, då landet har ett rykte som en ”svart låda”. Men det var verkligen på min radar, för att inte nämna högt upp på min lista över resmål. Jag hade läst om Algeriet när jag kunde i universitetskurser, på populärmedia och så vidare, och jag misstänkte att det var ett ställe som jag skulle njuta av. Jag var ivrig att besöka landet.

Är det något som överraskade dig när du kom till Algeriet?

Från Ibn Ibn Battuta - Foto: Andrew Farrand
Från Ibn Ibn Battuta – Foto: Andrew Farrand

– Inget speciellt. Jag fann mycket av Algeriet intressant, men kanske att mina tidigare erfarenheter inom regionen höll mig från att få en chock. Med det sagt, den franska influenserna är unika – jag har aldrig varit någonstans där det koloniala systemet har rotat sig så djupt. Även idag kan man känna den starka influensen överallt, på ett sätt som du inte kan känna i andra före detta kolonier som jag har besökt. Det är något som Algeriet ständigt kämpar med, vilket är förståeligt.

Har du något speciellt minne från dina första dagar i Algeriet?

– Hemsk trafik (det är för många bilar för dessa små vägar) och att man alltid känner sig vilsen. Alger är en bergig stad med slingrande gator som gör det väldigt svårt att lära sig orientera sig. Att göra det tog mig många månader!

 

Nadia Chache
Nadia Chache

Man ska inte komplicera det enkla livet

Det här med att vara duktig och ständigt känna en känsla av att man måste prestera, att inte misslyckas och inte göra fel är en känsla som jag ständigt kämpar mot. En rädsla att misslyckas och samtidigt som den rädslan finns vet jag inte riktigt vad jag är rädd att misslyckas med. Jag menar det mesta i livet går att fixa liksom, så trots att jag bär på den känslan vet jag inte vad jag ska misslyckas i. Att få underkänt på en tenta är inte det värsta i livet och när jag blir underkänd på en tenta känner jag mig inte misslyckad heller, det är bara göra om och göra rätt. Eller att göra fel på jobbet, har man misslyckats då, nej vi är bara människor och gör man fel lär man sig av de fel som man gör, så enkelt är det.

Min pappa brukade säga ”il faut pas compliquer la vie simple” (man ska inte komplicera det enkla livet), och det är något som jag brukar tänka på för att inte klandra mig själv för mycket om något blir fel. Sedan tidig ålder har jag upplevt saker som bidragit till rädslan att inte vara tillräcklig, men det har genom tiden blivit bättre ju äldre och mer hårdhudad man blir.

persons-933564_960_720Den här känslan handlar mycket om min bakgrund och vad man har fått ta emot under skolgången av lärare och klasskompisar. Känslan av att ständigt prestera slog till sista året på mellanstadiet i sexan när jag jobbade på en presentation jag skulle hålla om min idol fotbollsspelaren Zinedine Zidane. Jag läste artikel efter artikel och förstod hur mycket han hade kämpat. Min presentation kom slutligen att handla om hur det är att växa upp i ett samhälle där man jämt måste kämpa för att synas. Jag minns att min lärare blev tagen av presentationen och kunde prata om den jämt och ständigt med mig under rasterna. Hon hade verkligen fastnat för den.

När jag sedan började högstadiet fick jag mer och mer upp ögonen för utanförskap och vart samhället väljer att placera mig. Jag har ett efternamn som läraren hade svårt att uttala, ett efternamn som en del i min klass kunde håna, ett efternamn som fick mycket stryk och bidrog till att jag förstod att jag måste kämpa ännu mer än vissa andra. Jag minns att jag pluggade mer än de flesta i min klass och jag blev i de flestas ögon en plugghäst. Om jag svarade fel på någon fråga som läraren ställde kunde det bli en del fniss i klassen, för att jag sagt fel. Trots rädslan för att göra fel och misslyckas var jag bra på att ignorera vad folk tyckte och sa, jag vände deras hån mot mig till att bara bli bättre. Jag gick inte ut med de allra högsta betygen i högstadiet, nej det var inget som jag grät över jag visste bara att jag måste kämpa hårdare. Jag kunde avundas de personer som inte behövde kämpa utan ta det mer lugnt, vi var ju trots allt i början av tonåren.

phone-1052022_960_720Jag fick även under min skolgång höra från en lärare att jag skriver dåligt och att det kanske beror på att jag inte pratar svenska hemma. Detta gjorde mig extremt chockad då jag enbart pratar svenska hemma. Jag fick ännu ett skäl till att kämpa dubbelt så mycket än de andra då min bakgrund verkade vara en stor förklaring till nästan allt. Skrivande är en stor del av mitt liv och jag kanske inte är bra på det, men är man inte bra på något kan man bara bli bättre och bättre.

Inför den nya terminen sökte jag en C-kurs men jag fick sedan reda på att jag inte fick läsa den kursen då jag inte fått godkänt på min komplettering på en tenta i B-kursen. Jag kände att jag misslyckats och att det skulle ta en sådan lång tid för mig att få min examen, jag hade liksom snubblat på mållinjen. Jag pratade med min syster och kunde inte förstå varför jag fått underkänt och vad skulle jag nu göra? Jobba när det finns pass men sedan, ska jag bara vara hemma? Jag är en person som flyger hit och dit och gillar att alltid göra saker, sex månader utan plugg är för mig ett år i mitt huvud. Tanken att nu minsann har jag misslyckats spökade, men jag försökte slå bort den tanken och bara tänka positivt. Min syster blev irriterad på mig och sa att jag pratar som om jag inte kommer plugga eller ha något att göra på fem år, hon hade rätt. Jag hade vant mig vid tanken att enbart jobba, läsa och vila upp mig inför nästa termin när jag fick reda på att jag kunde hoppa in i C-kursen i Stockholm. Jag fick lite blandade känslor inför det. Jag ångrar mig lite att jag tackade ja, då det hade varit skönt att ta det lugnt denna termin. Jag förstod att jag måste ta det lugnt, inte stressa med livet och som pappa sa, man ska inte komplicera det enkla livet.

 

Nadia Chache
Nadia Chache

Hocine Aït Ahmed – den sista av "alla helgons söner" är död

Den 23 december 2015 dog Hocine Aït Ahmed, den sista av fils de la toussaint, som man ungefär översätter till alla helgons söner. Fils de la toussaint är ett smeknamn som Frankrike gav de nio personer inom befrielserörelsen i Algeriet, FLN (front de libération national), som deklarerade krig mot Frankrike på Alla helgons dag, 1 november 1954. Hocine Aït Ahmed föddes 1926 den 20 augusti i Kabylien, i Algeriet och avled 23 december 2015 i Lausanne, Schweiz.

Främsta ledarna för FLN (vänster till höger: Mohamed Khider Mustafa Cherif, Hocine Aït Ahmed Mohamed Boudiaf och Ahmed Ben Bella). Bilden är från 22 Oktober 1956, efter franska arméns gripande av männen - Foto: Fritt efter utgånget upphovsrättsskydd/uppgift om fotograf saknas
Främsta ledarna för FLN (vänster till höger: Mohamed Khider Mustafa Cherif, Hocine Aït Ahmed Mohamed Boudiaf och Ahmed Ben Bella). Bilden är från 22 Oktober 1956, efter franska arméns gripande av männen – Foto: Fritt efter utgånget upphovsrättsskydd/uppgift om fotograf saknas

Hocine Aït Ahmed var mujahid (också kallade mujaheddin), vilket är en person som anses kämpa en helig eller livsavgörande kamp. Les fils de la toussaint var mujahider då de var med och krigade under FLN för ett fritt Algeriet under kriget 1954-62. Algeriet var ett fransk territorium i ungefär 130 år och de båda länderna delar en gemensam historia.

Minnena från kriget lever kvar både psykiskt och fysiskt i Algeriet. Det går inte att undgå ämnet om kriget mellan länderna då minnena hos personerna som upplevt kriget finns kvar. Det finns flera platser och förfallna hus kvar från krigstiden. Promenerar man i huvudstaden Alger ser man förfallna byggnader och bostäder som är kvar från Frankrikes tid i landet. I de bergiga områdena i Kabylien kan man finna många grottor i bergen som användes som gömställen av befrielsefronten FLN. Det finns även minnesmonument och museum, den mest kända är Makam shahid, som är både ett minnesmonument och ett museum.

Relationen mellan Algeriet och Frankrike har varit skakig och 2012 gjorde den franska presidenten Francois Hollande ett, vad man kan kalla för historiskt, besök i Algeriet, där kriget kom på tal. Den algeriska tidningen El Watan skriver att Frankrike och Algeriet är som ett gammalt par som misslyckats med allt lika mycket i äktenskapet som i sin skilsmässa.

Begravning likt en statschefs

Hocine Aït Ahmed, 1992 - Foto: Commons
Hocine Aït Ahmed, 1992 – Foto: Commons

Hocine Aït Ahmed var alltså den sista överlevande av de nio personer som deklarerade krig mot Frankrike. Hans död har uppmärksammats i de franska tidningarna och Le Monde Afrique skrev att tiotusentals personer befann sig på hans begravning den 1 januari 2016 i Algeriet. Hocine Aït Ahmed var även med och grundade socialistpartiet FFS, front des forces socialistes i Algeriet 1963. Tidningen 24heures skriver att Hocine Aït Ahmed dömdes till döden för att ha agerat mot revolutionärer och han flydde till Schweiz 1966 och bodde där i exil.

Under minnesceremonin i Schweiz sjöng Idir som är musiker från Kabylien, Algeriet. Aït Ahmeds kropp fördes senare till Algeriet där han fick en begravning likt en statschefs och den nuvarande presidenten
Abdelaziz Bouteflika införde en åtta dagars landssorg till minne av Aït Ahmed, rapporterar Le Monde Afrique.

Nadia Chache
Nadia Chache

”Shokran ya bint bledi”

”Är det de som är de där européerna?” Frågade en tjej min kusin när hon fick syn på mig och mina syskon komma gåendes i kvarteret. Jag var i 10 års åldern, det var sommar och vi var i Algeriet, flickan var kanske några år äldre än mig. Jag kunde inte riktigt förstå varför hon sa så. Min kusin svarade tillbaka ”håll käften och lek istället”. Det minnet ligger kvar då flickan redan som ung definierade mig som europé. Efter att den flickan hade kallat mig för européen och definierat mig utifrån hennes egna bild visste jag att jag i hennes ögon var en främling. Detta förminskar mig som människa då andra tar sig friheten att säga till mig vem jag är, när jag har bättre koll på det själv.

Utsikt från
Utsikt mot bergen Mlaoua – Foto: Nadia Chache

Jag har en del liknande berättelser i bagaget men även om hur folk blir förvånade när jag säger att jag är från Sverige, att de ger mig fundersamma blickar och ibland inte vet vad de ska säga. Det roligaste av allt i en sådan konversation är att när de väl fått fram orden och frågar var jag har mina rötter och jag svarar Algeriet men att jag är född här. Svaret jag får tillbaka brukar vara ”jo, jo det fattar jag men jag tänkte på ditt namn”. Jag blir alltså en främling i mitt egna land. Ett annat exempel är när jag var på klassresa i Frankrike, jag och en klasskompis var i en liten antikbutik. Jag pratade på svenska med min klasskompis men på franska med ägaren. Han kollade på mig från topp till tå och frågade var vi var i från. Jag förklarade att vi var på en klassresa från Sverige. Han tittade på mig med en fundersam blick och sa ”Sverige?”, jag visste att det återigen var dags att förklara hur det låg till. ”Men vad står det på dina papper?” frågade han mig sedan. ”Mina papper? Svensk!”, svarade jag. ”Ja, ja då är du Svensk”, konstaterade han. Återigen behöver jag någonting som bevisar vem jag är, mina ord räcker inte, han ville ha något konkret att gå på. Alla dessa händelser från tidigt ålder har fått mig att känna mig kluven, ingen ser mig som personen Nadia Chache, jag är antingen svensk, algerier eller en främling.

Folk i min omgivning vill sätta mig i ett fack, de vill kategorisera mig för att få ro i sin själ. Jag är ett störande ljud som folk vill ta reda på vart det kommer ifrån.

Genom musiken har jag på ett sätt funnit en typ av identitet. Jag är verkligen inte musikalisk av mig och jag kan varken sjunga eller spela instrument, men lyssna på musik kan jag. När jag tänker på musik, diaspora och identitet minns jag en väldigt speciell scen i mitt liv som jag senare kom att förstå bättre. Det var vinter, snön låg på marken och min pappa hade hämtat mig från min fotbollsträning. I vår vita peugeot spelades låtar från en algerisk sångare från högtalarna, jag minns inte vem som sjöng, jag minns bara att den handlade om Algeriet. När vi var framme på parkeringen hemma på Kvarngärdet i Uppsala öppnade jag bildörren, pappa höjde musiken något, han tittade på mig och sa ”gå i förväg jag ska bara lyssna klart på låten”. Jag sa ”Okej” och gick därifrån. Det var inget mer med det, han gillar kanske låten tänkte jag. När jag senare börja lära mig bättre och bättre franska kunde jag förstå de flesta låtar som mina föräldrar lyssnade på. Det finns många algeriska sångare som sjunger om sin kärlek till landet. En av de är bland annat Slimane Azem, han spelar något som jag och mina syrror kallar för gubbmusik men det är väldigt bra låtar. En låt som han har gjort heter Dites moi mes amins quest que tu faites a Paris?. Som betyder Säg mig mina vänner vad ska ni göra i Paris? och så sjunger han om fördelarna och nackdelarna med Paris och Algeriet. Men en sångare som har satt spår i mig och mitt identitetssökande är Enrico Macias. Han sjunger en del låtar som är relaterade till Algeriet och hans kärlek till landet. En av mina favoritlåtar av honom heter Adieu mon pays som betyder Adjö mitt land, i låten berättar han om sin resa från Algeriet till Frankrike. En annan låt av Macias heter L’oriental som ungefär översätts till Orientalen. Han sjunger om hur ordet l’oriental blir som ett smeknamn även om man har, som han sjunger ”bruna eller farliga ögon blir smeknamnet L’oriental.” Jag tolkar det som att det inte spelar någon roll vem du är som person utan det är ditt yttre som folk går efter och definierar dig efter det och därmed får smeknamnet l’oriental. Det var när jag började lyssna på Macias och kunde känna känslorna krypa under huden, minnen från somrarna i Algeriet och ”känna” lukten från landet som jag förstod varför pappa satt kvar i bilen för att lyssna klart på låten. För min pappa var låten ett sätt att försonas med det land som han en gång lämnade och för mig är musiken ett sätt att bygga upp min identitet och göra mig starkare.

Flygplatsen i Alger Foto: Nadia Chache
Flygplatsen i Alger
Foto: Nadia Chache

Det finns dock en specifik händelse som fick mig att känna mig som algerier och svensk på samma gång, vilket jag aldrig har känt förut. Vi var på flygplatsen Hounri Boumedine i Alger, vi skulle åka hem till Sverige, innan vi skulle kliva på flygplanet skulle vi passera ytterligare en passkontroll. Jag sträcker fram mitt svenska pass till kontrollanten, han tittar på mitt pass sedan på mig och säger ”Shokran ya bint bledi” som betyder ”Tack, flickan från landet”. Jag var inte européen, jag var inte algerier, jag var både och, alltså flickan från landet och inte en främling. Jag hade hittat min identitet. Jag behöver inte vara antingen eller, som flera har valt att definiera mig som, jag kan vara både och, vilket är något positivt i mina ögon.

Nadia Chache
Nadia Chache

Erkännandet av Västsahara – inte på bordet

Den 6 november var det 40 år sedan Marocko intog Västsahara och de håller idag ett hårt grepp om landet. Under oktober i år talade man högt om ett erkännande av Västsahara från Sveriges sida, vilket väckte många känslor i Marocko. Bland annat ägde en demonstration rum i Rabat och en bojkott mot Sverige uttrycktes. En delegation från Marocko var i Stockholm för att stoppa Sverige från ett erkännande.

Bild: Commonslicens, CIA
Bild: Commons-licens, CIA

Innan Marocko intog Västsahara 1975 var Västsahara en spansk koloni. Ockupationen av Västsahara inleddes med den så kallade Gröna marschen då, enligt Aftonbladet, 350 000 marockaner marscherade in till Västsahara. Mauretanien intog även de Västsahara, men lämnade landet efter att domstolen i Haag stod på Västsaharas sida i denna fråga, men Marocko stannade kvar i landet. Algeriet har i denna fråga tagit Västsaharas parti och är för ett självbestämmande enligt Le Monde Afrique. En stor del av Västsaharas befolkning, samt regeringen, befinner sig i flyktingläger i Algeriet sedan ockupationen 1975.

Sveriges plats i denna fråga började 2012 då riksdagen beslutade att man bör erkänna Västsahara. Det var sedan i början av oktober, detta år, som denna fråga kom upp igen. Sveriges potentiella erkännande väckte starka känslor i Marocko, en motreaktion var bland annat hot om bojkott av svenska företag och produkter. Marockanska myndigheter stoppade även byggandet av ett IKEA-varuhus i Marocko. Margot Wallström sa i en intervju med Sveriges Radio P1 att ett erkännande ännu inte fattat sig.

– Regeringen vill inte föregripa den här genomlysningen och därför är inte frågan om ett erkännande på bordet, säger Margot Wallström till Sveriges Radio P1.

Den 4 oktober i år ska även demonstrationer utanför den svenska ambassaden i Rabat ha ägt rum. Plakat med slagord som ”Rör inte mitt land” och ”Marockanska Sahara ska förbli marockanskt” syntes enligt Expressen. Emma Karlsson på UD:s pressjour rapporterade att demonstrationen var fredlig och antalet demonstranter har inte bekräftats.

Den 6 oktober var en delegation från Marocko i Stockholm för att försäkra att erkännandet av Västsahara inte skulle äga rum.

– Vi tror och hoppas att Sverige kommer att ha en fredlig hållning i Västsaharafrågan, säger Nabila Mounib från den marockanska socialistparitet PSU, i en intervju med Sveriges Radio Ekot.

Västsaharakonflikten har inte uppmärksammats ordentligt efter händelseförloppet i oktober, förrän nu, den 6 november, då det var 40 år sedan Marocko intog landet. Och ett erkännande är alltså inte uppe på tapeten för Västsahara, som man brukar kalla för Afrikas sista koloni.

 

Nadia Chache
Nadia Chache