Etikettarkiv: namn

Vad ditt namn inte säger…

Mitt förnamn har aldrig känts speciellt viktigt. När jag var liten drömde jag till och med om att heta Mimmi och att kanske byta namn till det när jag blev vuxen. Mimmi blev på något sätt ett alter ego som jag fantiserade om, hur jag skulle förändras när jag kallades det, vilka häftiga och coola egenskaper jag skulle erövra med det namnet. Ida kändes så lamt. Idag så har jag inget behov av att heta Mimmi, jag och mitt namn har blivit vänner. Men det är snarare mitt efternamn jag är stolt över och det var något jag ville föra vidare till mina barn. Det var min pappas efternamn och eftersom han dog när jag var liten har jag alltid gillat det osynliga bandet mellan oss som efternamnet visade.

Det är intressant, hur mina två olika namn kan vara så olika viktiga för mig. Det är det ena som visar på min historia, det jag är stolt över och gärna pratar om. När jag och min man valde förnamn till vår dotter ville vi att det skulle vara ett östafrikanskt namn och vi valde ett som betyder vinst. Dels för att hon är en vinst, den största vinst man kan få. Men också för att hon ska få lättare att vara stolt över sitt ursprung. Jag tänker på människor i vårt avlånga land som ändrar sina utländska namn till mer svenskklingande för att de lättare ska få jobb, på telefonförsäljare som på jobbet heter Sara när de egentligen heter Samira bara för att de märker att kunderna gillar Sara mer än Samira. Eller som vi själva som egentligen ville ha dubbelefternamn när vi gifte oss, men blev rådda av ovanstående skäl att skippa det – för våra barns skull. De kommer ha de svårt nog som det är.

Så, östafrikanskt förnamn, typiskt svenskt efternamn. För det är efternamnet som väger tyngst. Vad säger det till min dotter om några år? Att hon ska vara stolt över sitt ursprung, men inte för stolt? Att hon alltid måste gömma lite av sig själv för att duga lite mer här än annars? Eller vänta, det är ingen fråga egentligen. Hon kommer vara tvungen att i mångas ögon dölja lite, eller mycket av sig själv för att duga lite mer. Och återigen, det är något som jag, som vit aldrig kommer förstå helt, även fast jag är hennes mamma. Och visst gör det ont i mig, men det är inte mig detta handlar om. Det handlar om namn och om vad namn betyder. Ett namn kan betyda ingenting – som mitt förnamn. Eller så kan det betyda massor. Om min dotter skulle ha ett efternamn som speglade både hennes östafrikanska och hennes svenska arv så skulle det betyda massor. Det skulle indikera en sann stolthet. Det skulle visa fingret till alla som anser att det afrikanska är något som bör döljas. Nu hoppas jag att hon kommer bära en sann stolthet ändå, en vetskap om att hennes förnamn vittnar om en del av hennes rötter, även om efternamnet döljer en annan.

post-337050_960_720I en värld utan rasism så skulle alla namn vara betydelsefulla, historieberättande och intressanta. Men i denna värld så har vi inte nått dit än. Det är otroligt oacceptabelt att ett afrikanskt efternamn skulle göra det svårare för min dotter att få komma på anställningsintervjuer, att hon skulle få svårare att avancera för att glastaket är ännu lägre för mixade kvinnor än för vita kvinnor (och vita män). Det är inte status i detta land att vara annat än svenne. Men med varje afrikanskt namn, med varje steg mot den vita strömmen, så kommer vi förhoppningsvis närmare och närmare den världen. Till en värld där alla namn kan och bärs med stolthet.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Konsten att uttala mitt namn

När jag började gymnasiet började jag även presentera mig som Roki. En förkortning av Rokibath . Hade gått högstadiet som Rokibath, där både skolkamrater och lärare kunde uttala mitt namn. I grundskolan var det vanligt med Hassan, Omar, Najma, men även mer ”svenska namn” som Mattias, Linda och Isabelle. I skolan (bodde i invandrardelen av Hässelby villastad) var det jättebra, men när jag rörde mig utanför vårt hood, blev det tydligt att jag hade ett väldigt, väldigt ovanligt namn.

– Oj, Rokibath, vart kommer det ifrån?
Jag: Ja, jag är från Benin, men det är inte jättevanligt där heller.
– Intressant, vad betyder det?
Jag: eeh ja, jag kommer faktiskt inte ihåg.

Ungefär så här har det varit/är det för mig.

Hej, mitt namn är Rokibath. Foto: privat
Hej, mitt namn är Rokibath. Foto: privat

Sen började jag gymnasiet, och jag blev Roki. Det hände genom att mina vänner började kalla mig det, och lärare började kalla mig det. Det var nog inte ett medvetet val från min sida, men jag hade inget emot det. Efter det har jag fortsatt vara Roki. Jag var inte den coola tjejen på högstadiet. Kan det varit mitt försök att börja om? Ville jag vara cool? Ville jag vara som alla andra? På gymnasiet fick jag mitt eget coola gäng, men det berodde ju inte på mitt namn. Jag skulle inte säga att det riktigt hjälpte mig att korta ner mitt tilltalsnamn. Tvärtom var det rätt jobbigt. Om jag fick en slant för varje gång någon tagit upp Rocky Balboa, när jag presenterat mig som Roki, hade jag befunnit mig på en Yacht i Västindien och sipprat ur en kokosnöt. Det här låter ju inte alls konstigt, nästan alla har smeknamn nu för tiden. Det här handlar inte bara om att jag tillät folk använda mitt smeknamn. Det här handlar om VARFÖR jag tillät det. För mig var det inte märkvärdigt. Frågade inte mig själv det, det var ju inte som att jag bytte namn. Det var mest för att göra det lättare för folk. Missförstå mig inte, jag har inget emot att kallas Roki. När osäkra främlingar frågar om det är rätt uttal brukar jag svara att ” så länge jag svarar är det godkänt”. Med mitt svar vill jag egentliga säga att så länge man försöker uttala mitt namn, oavsett Roki eller Rokibath, är det ok. Det var även en markering att jag inte svarar på nedvärderande eller kränkande öknamn. Don’t even think about trying.

För drygt ett år sen började jag fundera på hela grejen med mitt namn. Hade varit och besökt familjen i Benin. Jag minns att jag kom tillbaka och saknade att tilltalas Rokibath. Sanningen är att jag känner större koppling till mina rötter när jag hör hela mitt namn. På samma sätt som jag vet att jag är hemma när jag hör farmor använda alla namn och släktnamn när hon ska be någon av oss om en tjänst. Då finns det nämligen ingen chans att man tackar nej. Inte när hon uttalar alla dina namn och förfäders namn med sån glädje och kärlek. Jag saknade att höra mitt namn när släktingar kallade på min mamma. I min kultur är det vanligt att man när man fått sitt första barn, får en titel. Ett sätt att visa respekt, och barn får absolut inte tilltala äldre vid namn. I mitt fall kallas min mamma ” Iya Rokibath”, alltså Rokibaths mor på språket Yoruba. Och jag älskade det! Jag fullständigt älskade att höra det! Jag blev liksom dotter till någon. Och så tyckte jag om att reta småsyskonen för att jag faktiskt är äldst. Bow down for the queen!

Det här var en del av den identitetskris som följde efter Benin, men egentligen hade jag börjat fundera kring detta långt förre resan. För visst är det något med ens namn som sätter grunden till ens identitet?! Och det var inte att jag saknade att höra Rokibath, eftersom att det även finns folk här som använder det. Bland annat 5- åriga Tom som känner mig som Roki men tar till hela namnet när han vill ha uppmärksamhet eller vara extra snäll.

Jag har nyligen bytt arbetsplats. Och vet ni vad jag gjorde? Jo, jag började om! Jag har tagit tillbaka hela ROKIBATH! Jag jobbar fortfarande på att inte presentera mig som Roki (vilket fortfarande är svårt, många år efter gymnasiet) Och det känns så bra! Nej, de som kallar mig Roki behöver inte ändra på det.Jag kommer inte att börja bokstavera och rätta nya bekantskaper, men definitivt hjälpa till med uttalet, Rokibath (uttal: Råkibat). Jag tror även att mitt sätt att se på mitt namn är en reflektion av den miljö jag vuxit upp i. Det var inte konstigt att man blev tillfrågad ens efternamn, och vems barn man var. Det var så folk kategoriserade, Jaha, du är Anderssons barn, han som jobbar som handelsman och gift med en danska. Vad heter du? Och vad gör du i den här delen av stan? Utifrån vad dina föräldrar heter ( med andra ord ditt efternamn) vet man vem du är. Du finns utifrån det/ dem du har omkring dig. Det här har sina nackdelar ( patriarkatets hårda grepp om individen), men jag tycker om det. Jag har alltid tänkt att mina barn (Inshallah) kommer att ha ett etniskt yoruba-mellannamn, som ska väljas ut av släkten i Benin. Och just nu känns det 10 000 gånger viktigare.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

 

 

Handläggaren på Arbetsförmedlingen ansåg mitt namn vara olämpligt i "vissa" situationer

Du som läser denna text är kanske en av dem som själv utsatts för marginalisering, utsatthet, åsidosättande eller främlingsfientlighet på grund av ditt namn. Eller är du kanske en av dem som hört om det men aldrig själv riktigt känt av det – den kategorin ansåg jag mig själv tillhöra fram tills dagen då jag promenerade in på Arbetsförmedlingen. Normer, privilegier, maktordning. Alla dessa ord är så otroligt närvarande i dagens samhälle, i så många olika moment i vår vardag. Tyvärr är de i regel aldrig förknippade med något positivt.

Om vi, när vi besitter ett privilegium, medvetet verkar för att inte utnyttja detta utan istället använder det till att aktivt motverka dess utrymme i samhället kan vi med denna medvetenhet om samhällets sociala strukturer hjälpas åt att bygga ett bättre samhälle. Den handläggare jag träffade på Arbetsförmedlingen, när jag efter 13 år såg mig tvingad att söka nytt jobb, hade ingen sådan insikt. Hen var inte det minsta intresserad av att inte utnyttja sin position i samhället eller undvika att kränka mig som arbetssökande – fint sagt; fel person på fel plats. Tack och lov var hens överordnade en betydligt mer lämpad person på sin position.

– Efternamn Minteh?
– Ja, eller Dumbuya Minteh. Men ni kanske bara använder det som är folkbokfört som just efternamn?

(Hen lyssnar inte ens klart, utan visar stor iver att påtala hur mitt mellannamn (flicknamn) nog inte är passande)

– Ja det kanske inte är så kul att använda det andra namnet alla gånger?
– Va?! Hur menar du nu?
– Nej men jag tänkte på ”Dum” liksom, eller du brukar inte få höra sådana associationer?
– Men va?! Från vuxna människor? Är du allvarlig? Verkligen inte. Från barn när jag var liten ja… men från vuxna?!

(Jag tittar på handläggaren som om hen vore från en annan planet)

– hehe, jaha… nähä. Ja men du vet allt kan hända, folk är så roliga. Typ vi hade en katt som hette Dakota och då skulle folk ha det till kåta.
– Pratar vi fortfarande om vuxna?

(Hen skrattar nervöst och fortsätter pladdra)

-Och jag heter *acker i efternamn. Ibland misstar folk det för Vacker, och det är ju trevligt… (fnissar)
– Ja gud ja (starkt ironiskt)! Du… bara så du vet så föredrar jag mitt mellannamn, som är mitt arv, framför mitt efternamn, av diverse orsaker (jag deklarerar lite kort varför).
– Jaha men du, du kan byta tillbaka. Man kan göra det.

(Här tar mitt tålamod slut och jag svarar avslutande och bestämt för att avbryta hela den här för mig surrealistiska konversationen, som dessutom hålls vid en disk mitt i ett öppet kontorslandskap bland alla övriga anställda och arbetssökande)

– Och vad får dig att tro att jag inte vet detta och inte kommer göra det när det är tidsmässigt lämpligt med pass, legitimation och så vidare för mig! Är du klar nu med min i n s k r i v n i n g!?
– Eh.. ja (nervöst skratt). Du kan sitta ner nu och vänta så hjälper de dig snart.

Min uppfostran och bestämda uppfattning att aggressivitet inte löser något är det som räddar mig från att ställa till en scen här. Istället säger jag ett syrligt ”tack”, medan jag tänker; ”jag sätter mig här och filar på en text om dig *acker och din inställning till andra människors namn och hur det får mig att känna ett otroligt obehag över hur många det troligen finns som likt dig jobbar med urvalsprocesser och som har samma inställning till folks namn som du har”.

Bör en alltså i Sverige idag, passa sig för att ha namn som på något sätt skulle kunna skära sig med den svenska vithetsnormen om en tänkt söka jobb?

Jag skickade ett mejl till handläggare *ackers chef där jag beskrev ovan scenario och ifrågasatte om hen anser att det är ett okej beteende av en av deras anställda, om hen förstår problematiken med svenskt vithetsnormtänk i den anställdas agerande, om hen förstår hur hela scenariot är kränkande på flera sätt, hur det påverkar ens känsla för att söka jobb i dagens Sverige och hur det får en att fundera på hur många fler – på samma kontor, men också övriga kontor – det finns med samma inställning som denne anställda och om detta beteende och tänk kanske är helt normaliserat inom Arbetsförmedlingen. Om denna jargong också går vidare ut till deras uppdragsgivare, alla de som jobbar med urvalsprocessen av CV för sin arbetsplats? Jag frågade om hen anser att detta överensstämmer med ett samhälle som skall vara inkluderande, antirasistiskt, verka för mångfald och icke-segregerande?

Chefen ringde OCH mejlade mig senare samma dag. Jag blev ärligt och positivt förvånad över den snabba responsen. Här är chefens svar;

”Hej,

Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

Först och främst vill jag be dig om ursäkt för det bemötande som du fick då du besökte oss. Det är på inget sätt överensstämmande med den värdegrund som Arbetsförmedlingens vilar på. Vi skall, som du så tydligt skriver i ditt mejl, verka för ett samhälle som är inkluderande och jämställt som bygger på mångfald och är fritt från rasism och segregerande tänk.

Vi skall i enlighet med vår värdegrund agera professionellt, förtroendeingivande och inspirerande. Tyvärr kan jag konstatera att inget av detta lyckades vi förmedla till dig då du besökte oss och det gör mig ledsen att höra. Likväl vill jag tacka dig för att du uppriktigt och snabbt återkopplar det bemötande som du fick. Genom att du gör det kan vi ta tag i detta och jobba ännu hårdare med våra medarbetare för att vi fullt ut ska leva upp till vår värdegrund.

Som jag sa i vårt telefonsamtal tar jag det på fullaste allvar och jag kommer att gå vidare med detta för att förhindra att det som drabbade dig drabbar andra.

Med vänliga hälsningar,

Henrik”

Något som inte framgår i mejlet var en för mig viktigt sak som Henrik sa i telefon, något som var väldigt avgörande för min tro på hans kompetens och vilja att använda sina privilegier på rätt sätt – att motverka utnyttjande av dem. Henrik sa att även om det är tråkig återkoppling, så är det sådan information som är viktigt att den kommer fram och han inser att de flesta tyvärr inte hör av sig av olika anledningar, att det finns ett mörkertal av kränkande beteenden.

Mer än ett dygn efter mitt samtal med chef Henrik ringde handläggare *acker mig för att själv be om ursäkt. En ursäkt som givetvis var ett måste för hen, sett från arbetsgivarens bestämmelser och etik. Men ursäkten var långrandig, uppdiktad och innehöll dessutom lögner – lögner hen givetvis inte förstod skulle bli avslöjade då hen inte visste vad jag fått veta från hens chef. I ursäkten snärjde hen för övrigt in sig i de mest osannolika historier och ursäkter som inte på något sätt ändrar på det faktum att hen är helt fel person på fel plats. Hens förklaring om att dagen var stressig och hen hade ångest sedan händelsen, men inte kunnat nå mig på grund av sekretess och inte heller kunnat nå chefen för att reda ut detta, besvarade jag med att konstatera att det låter ytterst märkligt i mina öron då jag utan problem fick kontakt med samma chef inom loppet av ett par timmar från händelsen, samt befann mig i samma lokal som hen själv i säkert en timme efter händelsen utan att hen gjorde minsta ansats till att komma och be mig om ursäkt.

Jag avslutade mitt samtal med handläggaren med att tala om att jag uppskattar att hen ringer och ber om ursäkt, men att jag däremot inte accepterar ursäkten då den så uppenbart är byggda på lögner och uppdiktad historia. Jag förklarade också att jag anser hen vara helt fel person på fel plats om stress får hen att agera som hen gjorde.

Mitt tips till *acker är att nästa gång något sådant här sker – för jag är tyvärr övertygad om att det kommer ske sett till hens persontyp – så gör det bra mycket mindre skada om hen bara lyfter luren, ber om ursäkt, lyssnar på repliken och svarar med ett ”Jag förstår, jag var helt fel ute i mitt beteende, återigen, jag ber verkligen om ursäkt och förstår att det är helt oförlåtligt det jag gjort”, och avsluta sedan samtalet.

Mycket saker i vårt samhälle är känsligt. Hur vi, beroende på vår aktuella position i samhället – vilken varierar beroende på plats, scenario, övriga personer etc. – agerar mot andra kan få ödesdigra konsekvenser. Vi bör alltid ha detta med oss oavsett var i världen eller livet vi befinner oss.

Var inte en *acker. Var en Henrik.

Kiqi Dumbuya Minteh
Kiqi Dumbuya Minteh