Etikettarkiv: nationaldagen

”Svenskfientlig” kalender

På sociala medier kan vi dagligen läsa hur kränkta, arga nationalister verkar vara rörande överens om att det vi en gång kallade Sverige håller på att försvinna. Det som ansågs vara ”svenskt” sägs undanträngas – metodiskt och utstuderat – till förmån för andra influenser, religioner och kulturer.

Ingen måste uppmärksamma varken nationaldagen eller ramadan, men självklart finns det många muslimer som väljer att fira även nationaldagen. Foto: Fatou Touray, Afropé
Ingen måste uppmärksamma varken nationaldagen eller ramadan, men självklart finns det många muslimer som väljer att fira även nationaldagen. Foto: Fatou Touray, Afropé

Skuldbärare är, enligt ”sverigevännerna”, politikerna, PK-maffian och kulturmarxisterna som, sakta men säkert, underminerar Sverige. Alla som är för mångkultur, tolerans och integration benämns som ”landsförrädare”, ”svenskfientliga” och ”muslimälskare”.

Jag har tidigare på Motargument berört ämnet ”svenskfientlighet” och ”sverigevänlighet”, något man kan betrakta som ett näst intill outtömligt ämne. Det som gör ”sverigevännerna” förbannade denna gång är att den muslimska fastemånaden ramadan infaller den 6 juni. Den 6 juni är Sveriges nationaldag och fick så sent som 2005 helgdagsstatus. Någon har uppmärksammat en kalender där det, vid sidan av Sveriges nationaldag och Svenska flaggans dag även finns en notering om att ramadan, den muslimska fastemånaden, börjar.

Det är troligtvis så att många inte har koll på att ramadan inträffar vid olika datum från år till år. Som jämförelse kan vi nämna att 2014 började fastemånaden 29 juni och 2015 18 juni. Det är alltså en slump att ramadan råkar börja samma dag som nationaldagen. Eftersom den muslimska kalendern är en månkalender, vilket innebär att den bygger på månens faser, så flyttas tidpunkten för ramadan ungefär 11 dagar bakåt för varje år.

Ramadan och Nationaldagen, samt svenska flaggans dag på en och samma dag. Bild: Fatou Touray, Afropé
Ramadan och Nationaldagen, samt svenska flaggans dag på en och samma dag. Bild: Fatou Touray, Afropé

Att ramadan är med i en del almanackor är inget nytt. Det finns många olika högtider, som inte är s k ”svenska”, som är listade i almanackor. Beroende på vilken almanacka vi väljer att kika i kan vi finna såväl andra länders nationaldagar/självständighetsdagar, samt de persiska och kinesiska nyåren. Om vi letar lite kan vi också finna ortodoxa (7 januari – den verkliga juldagen) samt judiska högtider, såsom pesach och chanukka.

Att dessa högtider finns inskrivna i vår kalender betyder inte att de måste firas. Alla väljer helt och hållet själva vilka högtider de vill uppmärksamma. Det finns inga rätt eller fel i vilka högtider som kalendertryckerierna själva väljer att ta med, utöver de som uppfattas som traditionella i Sverige.

Det fina med Sverige är att vi har valfrihet. En del firar kanelbullens dag, andra firar nolltaxedagen. En del firar jul, andra firar chanukka eller ramadan. En del firar nyår vid andra tidpunkter på året än natten mellan den sista december och den första januari – andra firar inte över huvud taget. Hör och häpna, det finns svenskar som väljer att inte fira jul, midsommar eller påsk.

Vem vet, i framtiden kanske vi, enligt lag, inte får fira annat än vad som betecknas som traditionellt ”svenska” högtider i Sverige. Kan det bli så att judar och muslimer i ett framtida Sverige inte tillåts att fira sina högtider? Finns det politiska krafter som vill förbjuda vissa högtider och göra andra obligatoriska?

Det finns några intressanta frågeställningar rörande kalender-fenomenet:

  • Kan det vara så att det s k ”svenskfientliga” etablissemanget har en dold agenda när andra länder och kulturer får ta plats i kalendern?
  • Har ”sverigevänner” en genuin rädsla över att rättigheter inskränks eller att Sverige kommer att gå under p g a att ramadan finns med i kalendern?
  • Är det specifikt muslimska högtider som är ”farliga”, eller gäller det andra främmande element också?

Jag antar att det handlar om olika grader i helvetet. Och det största helvetet för ”sverigevännerna” verkar vara islam, muslimer och deras leverne.

 

Skribent: David Ehle

Artikeln har tidigare publicerats på Motargument.se

Krönika: Nationaldagen

Idag är vi stolta över att presentera vår nya krönikör Helena Trotzenfeldt. Helena kommer att skriva krönikor hos thegambia.nu om den svenska nationalismen. Mer om Helena kan ni läsa i presentationen av henne HÄR

”I Sverige, till skillnad från i Norge, får man inte fira nationaldagen, för då blir man kallad rasist.” Påståendet dök upp i kommentarerna på en bekants Facebook-vägg. ”Jag borde inte skriva”, tänkte jag, för jag vill inte tjafsa på andras väggar, men det kliade så i fingrarna att jag kunde inte låta bli, utan skrev två ord: ”Av vem?”

Sveriges Nationaldag, firande i Rålambshovsparken, Stockholm
Sveriges Nationaldag, firande i Rålambshovsparken, Stockholm

Svaret blev som väntat att det finns ”grupperingar”, det vill säga mystiska krafter som hindrar och förstör för oss svenskar när vi vill känna oss patriotiska genom att etikettera nationaldagsfirande svenskar som ”rasister”. Och i rädsla för dessa krafter försmäktar vi bort som folk.   Det är en del av nationalisternas martyrskap – att visa hur vi hindras och hämmas av invandrare och vänsterkrafter från att blomstra i vår svenska tillhörighet.   ”Man” får inte säga ”negerboll”. ”Man” får inte fira nationaldagen. ”Man” får inte ”ifrågasätta invandringen”. ”Man” får inte säga att man är stolt över att vara svensk. ”Man” får inte vifta med svenska flaggan. ”Man” får inte sjunga nationalsången på skolavslutningar. ”Man” får inte ha skolavslutningar i kyrkor.

Samma människor som inte har några problem med att kalla mig för batikhäxa, arabälskarhora och flumvänster – vilket är lite komiskt eftersom jag egentligen befinner mig strax till höger om mittlinjen ekonomiskpolitiskt – är så tilltufsade och timida att de inte vågar annat än lyda samma batikhäxor.  Jag är född 1966. Jag växte delvis upp i studentkvarteren i Lund under 70-talet, där studentmössor och svenska flaggor brändes. Jag vet att det har funnits en tid av överdrifter, men det har gått 40 år nu.

Anledningarna till att vi inte är särskilt patriotiska i Sverige annat än när det är hockey på TV är två:

  1. Det är ett geografiskt stort land. Större i Västeuropa är bara Spanien och Frankrike. Spanien har haft flera inbördeskrig, och det är fortfarande stora motsättningar mellan olika delar av landet.
  2. Vi har inte haft så mycket gemensamt som land, annat än flaggan och kungahuset. Frankrike hade sin revolution. Det är fortfarande den som är den enande länken mellan fransmän i söder, norr, öster och väster. I södra Frankrike har man till och med ett eget språk.

Vad vi däremot har i Sverige är lokalpatriotism – fullt jämförbar med norsk patriotism. Jag är värmlänning. Vi är ett folk. Vi har visor och dikter där vi skamlöst berättar hur mycket bättre vi är än alla andra folk. Värmland är ”kronan bland Svea Rikes länder”. Våra kvinnor är vackrare. Vi är vänligare, gästfriare och säkert även ödjukare. En värmlandspojk är dessutom bättre på att supa än andra, och det tror jag det ligger en del i. Värmland är till och med bättre än paradiset. Detta hävdar vi i stort och smått, vardag som helg, helt utan martyrskap. För anledningen till att vi inte firar svenska nationaldagen som norrmännen firar sin är att det egentligen bara varit nationaldag sedan 1983. Vi vuxna har inga minnen av att ha firat den som barn, och därmed inga naturliga traditioner runt dagen.

Vår bristande patriotism beror inte på att mystiska och destruktiva krafter förstör vår självkänsla, utan på att vi som folk inte har så mycket gemensamt med varandra. Det är förstås något vi borde jobba på. Jag gör det. Jag tar med mina barn på ortens nationaldagsfirande, och vi viftar med våra flaggor och känner att detta land är ett bra land, och vi är stolta över vad våra förfäder åstadkommit. Vi är också glada över alla nya svenskar som står där bredvid oss med blågula flaggor och vi känner att landet blir ännu bättre av att vi blir fler som viftar.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt