Etikettarkiv: nationalism

Avklädd Nationalism: Du är vanlig

”Du vet inte hur det är!”

Orden kan komma från i princip vilken nationalist/sverigedemokrat som helst, i en diskussion om vad som helst.

Det gör jag ju förstås. Jag har oftare framfört att jag bott i Jakobsberg, ”enda svenska efternamnet i trappuppgången”, än jag minns. eftersom just påståendet att jag har de åsikter jag har enbart för att jag levat ett perfekt liv i en invandrarfri Stockholmsförort är så extremt vanligt i diskussioner.

Rinkeby tunnelbana, ett av många invandrartäta områden i Sverige. Foto: Fatou Darboe, Afropé

Jag jobbar med invandrare. Umgås med dem. Har dem i familjen. Precis som många andra.

Men det är inte min situation som är poängen, utan de andra.

För det känns som ett mönster. Främlingsfientlighet sitter oftast ihop med en sorts narcissistisk bild av sig själv som extraordinär.

Nationalisten är alltid mer än nästan alla andra, i sitt eget huvud.

Mer utsatt.

Har sett mer av ”invandringens baksida”. Har ”invandrade kompisar”. Massor. Har drabbats mer av livets svårigheter. Har jobbat mer. Har betalat mer i skatt. Eller fått mer i försörjningsstöd. Har eller känner folk som har cancer, som har funktionsnedsatta barn, som blivit våldtagna av invandrare, som är deprimerade, har ADHD, har råkat ut för en trafikolycka.

De har gått i livets hårda skola, helt enkelt.

När man klämmer lite på dem bor de i Sveg eller Munkfors. Men de har minsann varit i Rosengård eller Rinkeby. Så de vet. Jo minsann.

Alla vi andra har förstås också drabbats av en del av ovanstående. Men vi får ivrigt förklarat för oss att vi inte alls når upp till meningsmotståndarens nivå av slit och elände.

Och jag undrar ibland om viljan att utesluta och förakta människor baserat på religion eller etnicitet inte hänger ihop med synen på sig själv som ovanligt speciell.

Om inte främlingsfientlighet står stadigt på en grund av självupptagenhet.

På en bild av sig själv som en ensam, utsatt, kämpande, lidande människa.

I så fall kanske vi börjar i fel ände.

Vi kanske skulle börja med att plocka ner vederbörande från tronen och säga: ”du är en vanlig människa”.

Eller är det för grymt?

Helena Trotzenfeldt, Gästskribent

Inbördeskrig i Sverige

Några timmar innan morden i Trollhättan skrev jag denna text för senare publicering. Gårdagens fruktansvärda händelser gör den än mer aktuell.

Vi behöver ta hotet från nationalisterna på allvar.

Att beväpna sig och ta tillbaka Sverige har varit en del av SD-svansens retorik sedan 80-talet. Då var det från judar och invandrare i största allmänhet. Nu har man förflyttat sig till muslimer och invandrare från Mellanöstern och Afrika. När jag gräver bland sverigedemokrater hittar jag massor av kommentarer som antingen uppmanar till inbördeskrig eller också bara krasst konstaterar att det oundvikligen kommer.

För att förstå varför behöver vi vandra in i deras tankevärld. Se Sverige med deras ögon. Vi behöver förstå hur den tänker som i åratal misstrott alla etablerade PK-media, och istället hittat sanningen i Avpixlat, Fria Tider, Exponerat och klipp och bilder som ens begränsade vänkrets grävt upp på nätet.

I början av nittiotalet gick filmen V på svensk TV. Världen invaderades av rymdvarelser som såg ut som människor, men som i själva verket var ödlor som bar människomasker, ute efter att äta alla människor och tömma jorden på vatten. Bara ett fåtal såg dem för vad de egentligen var. De gick ihop i gerillagrupper, valde ut strategiska mål, skaffade ammunition och kämpade för att ta världen tillbaka.

För Sveriges nationalistiska rörelse är inte asylsökande riktiga människor. De är en sorts ondskefulla varelser som lever enligt principer som aldrig går att förena med våra. Men de har valt ut Sverige, och planerar att ta över vårt land.

De ser inte människor på flykt undan krig, utan en invasion.

De ser inte behövande utan snyltare.

De ser inte en samling ganska olika individer av olika nationalitet och religiöst ursprung, utan muslimer.

De ser inte muslimer som har olika grader eller varianter av tro, utan alla är ISIS-anhängare.

De ser inte en katastrof, utan en plan av organiserade ockupanter.

Detta kommer från ett forum som heter "Vi som stödjer SD". Där pratar man dagligen öppet om inbördeskrig, och få eller ingen säger emot.
Detta kommer från ett forum som heter ”Vi som stödjer SD”. Där pratar man dagligen öppet om inbördeskrig, och få eller ingen säger emot.

De ser gamla som svälter ihjäl, kvinnor som våldtas, unga som inte får jobb, och inga fakta vi som motargumenterar gräver fram kan ändra den bilden, eftersom vi är PK, och därmed opålitliga.

De ser ett land som är hotat, och deras medmänniskor, dvs vi övriga svenskar, är antingen rädda, duperade eller korkade som inte fattar vad som sker.

I den världen är mordbrännarna hjältar.

I den världen är krig enda utvägen.

De har deklarerat undantagstillstånd. De ser inte oss övriga som legitima medborgare med rösträtt, utan som landsförrädare. De anser att deras vilja att rädda Sverige står över demokratin.

De är många och de upplever att de kämpar för sin överlevnad.

Jag är rädd för de rädda.

Detta är en masspsykos.

 

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Vilka är SDs anhängare?

”Vilka är egentligen Sverigedemokraterna?”

Jag får frågan ibland, ofta tillsammans med ”Är alla rasister?”.

Vilka de är och vad som driver dem är förstås omöjligt att leda i bevis, men jag har ändå en viss uppfattning efter att ha studerat dem ett tag.

Partiet SD, som här får symboliseras av Åkesson, Herrstedt och Kronlid, har en rätt snäv syn på vad SD är – faktiskt. ”Åsiktskorridoren”, alltså vad partiföreträdare får tycka, är rätt trång, och mycket få svenskar skulle egentligen köpa in sig i deras världsåskådning, som utgår från en besatthet vid svenskhet och hur man ska vara för att vara svensk, kombinerad med ett starkt avståndstagande från rasism, där alla, inklusive invandrare, gärna får bo här bara de ”assimileras” och slutar äta falafel och prata sitt modersmål.

De flesta som delar SDs stora svenskhetsfokus är trots allt även rasister. De må ha vänner som är adopterade, och de har förvånansvärt ofta en fru från Filippinerna, men under ytan ligger en rasfixering som visar sig förr eller senare.

I bilden symboliseras rasisterna av det bruna lagret. Längst ner ligger de som egentligen är SvP, men som röstar på SD i brist på alternativ.

Jag vill påstå att de som är genuina nationalister, dvs rasister och de som tycker som partiprogrammet totalt är ungefär 7-8 procentenheter av deras tretton procentenheter.

Jag grundar det på två undersökningar.

Den ena är SCBs stora partiundersökning, som visar att 7,7 procent av svenska väljarkåren har SD som bästa parti.

Den andra är en studie från Linköpings universitet, som visar att ”50 procent av 2014 års SD-väljare ställer sig negativa till en muslim som granne, att 45 procent ställer sig negativa till en muslimsk vårdgivare åt sin förälder och att 80 procent av SD-väljarna ställer sig negativa till att en muslim gifter in sig i familjen.” Om vi kommer fram till att ett genomsnit av 60 % av 12,9 % är främlingsfientliga betyder det också ungefär 7-8 procentenheter.

De övriga väljarna delar inte SDs tankegods. De röstar på dem av andra skäl. De kanske tycker flyktingarna kostar för mycket, eller vill skicka en sorts signal om integrationsproblem – hur de nu får ihop det med att rösta på det parti som verkligen tar avstånd från integration, eller de kanske bara vill säga ”jag är missnöjd”. Och då smäller en röst på SD högre än en blankröst. Valet var trots allt rätt tråkigt, med brist på förnyelse från både höger och vänster. Sedan finns de som tycker SDs pojkar är så söta och mobbade av elaka etablerade partier, och slutligen en grupp som vill hämnas för Decemberöverenskommelsen.

Ingen av dessa väljare är särskilt rationell, påstår jag, men de är inte egentligen rasister. Alla går därmed att ”omvända” – genom att förklara varför SD har fel. Än så länge.

För det problematiska är att jag tror kärnan växer. Att säga att ”du tillhör ett stolt folk som är världsbäst, men hotat” går alltid hem. Det är inte bara Hitler som spelat på nationalismen. Ju mer utanför och fattiga, andligt eller bokstavligt, folk känner sig, desto större behov har de av den bekräftelse nationalismen ger dem.

Det finns en sällsynt lockelse i att få känna sig vara utvald för den som inte annars åstadkommit något särskilt i sitt liv.

Jag känner att tonen i samhällsdebatten förändras – jag uppfattar att fler strömmar till, och jag är uppriktigt rädd för den trenden.

Att ”omvända” de övre lagren är förhållandevis lätt. Nagla fast SD längs höger-vänsterskala, och visa att de faktiskt helt saknar politik utanför invandringen, visa sedan att deras migrationspolitik också är tom och att deras led är fulla av rasister och att deras besatthet vid svenskhet är absurd, och ”normala” människor vänder tillbaka.

Men den som verkligen svalt nationalismens tankegods vet jag inte hur man omvänder.

Dagens metoder verkar inte funka.

Vi behöver byta recept.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Att skriva om nationalism

Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesman Markus Wiechel deklarerade häromdagen att 26 procent av Sveriges befolkning hade ”invandrarbakgrund” år 2010. För att komma fram till det har han räknat samtliga personer med en förälder som är född utomlands. Det innebär alltså att den vars ena förälder kom som Finlandsbarn under kriget har invandrarbakgrund. Det har även adopterade och deras barn. Mer än var fjärde svensk är enligt honom inte en riktig svensk, och detta är ett problem.

Spelar det roll? Europa har skakats av ett terrordåd, som måste fördömas av alla demokrater och kämpar för mänskliga rättigheter. Varför ifrågasätter jag då ett ord i en debattartikel? Varför tar jag inte istället tydligt ställning mot militant islamism?

Den frågan dyker upp dels både här och där bland ledarskribenter, och dels i diskussionsfora och bloggar. På något sätt verkar de räkna hur många ord som skrivs om främlingsfientlighet och muslimhat och hur många som skrivs om hotet från ISIS, och så kommer de fram till att kultureliten tycker Björn Söder är värre än Al Qaida.

Jag håller ju inte med om att någon blundar för något hot. Alla skribenter är helt ense om att ISIS, Boko Haram och Al Qaida är fruktansvärda organisationer som förtjänar allt fördömande. Men när man fördömt finns inte så mycket kvar att skriva ur ett svenskt perspektiv. Det finns inget att debattera, ingen som intar andra sidan och säger ”du har fel, ISIS är bra”.

Militanta islamister och övriga fundamentalister har samma drivkrafter och målsättning som extrema nationalister. Den egna gruppen ska vinna på bekostnad av alla andra. Den egna gruppen kan definieras utifrån genetisk tillhörighet, religion eller födelseplats. Men det viktiga är att slå in kilar mellan människor, att definiera andra som hot bara på grund av deras ”ras”, religion eller kultur, och sedan kämpa mot dem, med mer eller mindre demokratiska medel.

Illustration: Helena Trotzenfeldt
Illustration: Helena Trotzenfeldt

Är svenska nationalister farligare än islamister? Det vet jag inte. Det räcker ju med en galning för att skjuta 77 personer. Men med våra tangentbord kommer vi sällan åt de extremaste.

Jag tar i regel inte ställning mot terrorism, cancer, djurplågeri, mord, misshandel eller mobbing, eftersom jag inte använder min penna till att ta ställning för eller mot självklarheter. Bristande ord från mig ska inte läsas som att jag är för, eller att jag nonchalerar hoten, utan som att jag inte tycker jag har något att tillägga. Jag tror det gäller för de flesta av oss som skriver. Vi har våra ämnen och vi skriver om dem, och vi fokuserar på områden där vi kan göra skillnad.

Att jag skriver om främlingsfientlighet beror på att där finns en konfliktyta. Människor tycker olika.

Ett riksdagsparti dömer ut människor av judiskt och samiskt ursprung som ickesvenskar, medan kristna och ekshäringar får vara både och. Var fjärde person anses splittra Sverige bara genom att vara född i ett annat land, eller ha en förälder som är det.

Det är ett faktum jag och många med mig vill förändra. Jag kommer att fortsätta skriva om nationalism. Betyder det att jag inte förstår hoten från de militanta islamisterna?

Absolut inte.

Det betyder däremot att jag hedrar de mördade genom att fortsätta använda min yttrandefrihet där jag kan göra skillnad.

#JeSuisCharlie #JeSuisAhmed

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Genetiskt predisponerad för barbari

Jag har ju tidigare berättat hur svårt det är att möta nationalisternas ständiga malande om invandrares och då främst muslimers tillkortakommanden, eftersom det är en del av den nationalistiska rörelsens omedvetna strategier att konsekvent välja bort information som motsäger ens slutsats.

Två händelser cirkulerar just nu i sociala medier, som båda var för sig bevisar denna tes.

Arkivbild Bild: Fatou Touray, afrope.se
Arkivbild Bild: Fatou Touray, afrope.se

Den ena är Malalas nobelpris. Nationalisterna har uppmärksammat detta, och skriver långa haranger om hur islam är en rakt igenom ond lära, och hur Malala är ett bevis på detta. Ingen verkar inse att även Malala är muslim, och därmed en representant för islam. ”Goda” muslimers hjältedåd är indivndernas förtjänst. ”Onda” muslimers dåd är en naturlig konsekvens av deras religion, oavsett om det är skattebrott eller om de är otrevliga på bensinmacken.

Den andra är det fruktansvärda fallet med pappan som verkar ha mördat fru och barn vid ett stenbrott. Händelsens spridning i nationalistfora är extremt typisk. När det först hände kom kommentarerna om konsekvenserna av mångkultur, om invandrares allmänna tendens till våld och om hur vi svenskar blir drabbade hela tiden.

Sedan stod det klart att familjen är etniskt svensk.

Då blev det iställt en enskild tragedi och psykisk störning var den enda tänkbara förklaringen.

Det var precis samma historia när våldtäktsmannen härjade i Stockholms innerstad för ett par år sedan. Någon skrev på flashback: ”Han måste ju vara invandrare. Alltså han kan ju vara svensk, men då är han ju psykiskt störd.” Senare visade han sig vara välanpassad, blond och blåögd, och intresset dog snabbt.

Islam representeras alltid av bin Ladin. Aldrig av Malala.

Bild: Fatou Touray, afrope.se
Bild: Fatou Touray, afrope.se

Svenskar representeras alltid av Karl XII. Aldrig av Anders Eklund.

Trots att Karl XII:s andel svenskt blod inskränker sig till en sextondel.

”Men hallå”, vill jag skriva till bortförklararna, ”är det inte så att han utförde dådet för att han är svensk? Behöver vi inte ta krafttag mot svenskheten nu? Han härstammar ju från vikingarna, som var extremt svåranpassningsbara, och visade en stark bristande respekt för andra folks suveränitet, med våldtäkt, stöld och mord som ständig konsekvens. Det är naturligt att bete sig barbariskt när man är svensk, och har en genetisk predisposition för att bonka ihjäl folk. Det bästa för samhället är ju att utvisa alla svenskar, så får invandrarna leva här ifred.”

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt