Etikettarkiv: nationalister

Låt oss prata om ister

Låt oss prata om ister. Med ist syftar jag på en person som har ett standardiserat paket med åsikter. Så med den definitionen är man en ist om man är liberal, men inte om man är telegrafist.

Är sverigedemokrater fascister? Rasister? Nazister? Kapitalister?

Kanske.

Det beror på så mycket. På vilken definition vi använder. På vilka vi syftar på – de i SDs riksdagsgrupp, även de i kommunstyrelser och SDU, eller alla SDs väljare. Hur många i en grupp måste omfattas för att hela gruppen ska vara en ist? 80 %? 100 %?

Det är ju så att om jag själv benämner mig som en ist har jag förmodligen rätt. Om jag säger att jag är socialist, kapitalist, liberal eller nazist måste ju omvärlden bevisa att jag inte har de åsikter jag påstår för att kunna ta ifrån mig min ist-roll. Den har då hela bevisbördan.

Om jag på samma sätt nekar till att vara något blir det också den som pådyvlar mig ett åsiktspaket jag inte accepterar som måste bevisa varför jag trots protester är detta. Och då krävs definitioner som är otvetydiga och allmänt accepterade. Man kan inte bara ha ungefär rätt. Man måste ha helt rätt. Annars blir påståendet ett påhopp, rent retoriskt, och något många tar avstånd från.

Bland nationalister, som själva hatar alla stämplar de får, är det på samma sätt mycket vanligt att kalla alla vänsterpartister för kommunister, trots att få om någon i V själv kallar sig det idag, och sedan hålla dem ansvariga för både Stalins, Maos och Castros påhitt.

Själv bestämde jag mig redan för flera år sedan för att inte på generell basis kalla sverigedemokrater för rasister. Det betyder inte att det är fel att göra det. Många, kanske de flesta, sverigedemokrater är rasister. I stort sett alla är muslimhatare, och jag känner många som anser att muslimhat är en sorts rasism. SD har dessutom varit rätt kassa på att rensa ut de riktigt svåra fall av rasistiska politiker som hela tiden avslöjas. Det finns fog för rasist- och fasciststämplar, men inte utan diverse akademiska kringelikrokar.

Anledningen till att jag inte använder ist-stämplar när jag pratar om hela partiet och dess medlemmar är ju inte att jag känner tolerans för SDs åsiktspaket, utan att name calling inte leder någon vart. Tvärtom förlorar man ofta på den sortens retorik. Det blir lite som att argumentera med någon som säger ”jag pratar inte med dig för du är dum”. Den kan själv tycka att den är ursmart som får tyst på motståndaren, men en betraktare håller oftast inte med. Den som är saklig vinner i längden. Och SDs anhängare från slott till koja har svept in sig i en gigantisk offerkofta som tyvärr fungerar. De kallar sig mobbade, och gråter oavbrutet ut i sociala medier – och deras underdog-image göds av alla benämningar de får i tid och otid.

Jag kallar däremot ofta sverigedemokrater för nationalister, enligt principen att det är vattentätt att använda det namn någon själv sätter på sig.

Vi som vill se SD krympa ihop och tyna bort behöver ha fokus på deras politik och deras världsbild, och det gör vi genom att berätta att SD har fel och varför, och genom att syna deras företrädare.

För oavsett vilken benämning vi sätter på en sverigedemokrat resonerar deras ledning och de flesta av deras medlemmar så här:

  • Sverige är till för svenskarna. Vi etniska svenskar är så annorlunda och speciella att vi måste skyddas från alla sorters influenser utifrån. Därför behöver vi stänga in oss här uppe i vårt nordliga rike, och fortsätta leva som på femtiotalet, när far gick till jobbet, mor stekte köttbullar och en mindre, svensk stad hade totalt en invandrad familj, som drev den lokala pizzerian och var glad och tacksam över att få bo i vårt fantastiska land.
  • Vi är snälla människor som förstår att det är fel att slänga ut invandrare ur landet. Så de som är här får stanna kvar. Vi vill inte ha dem här egentligen, men om de sköter sig och känner sig svenska och äter svensk mat, inte pratar någon rotvälska, inte blir sjuka eller arbetslösa och absolut inte röstar på MP, V eller Fi går det bra. Välkomna att stanna. På nåder.

  • Vi tycker att det är bättre för flyktingar att bo i ett tält i ett flyktingläger i åratal än att flytta hit där de ändå aldrig kan anpassa sig. Vi kan inte förstå vad de ska hit och göra.

  • Invandringen kostar tvåhundrafemtio miljarder kronor om året, och allt som är fel i samhället är därför invandringens fel. Om vi inte hade invandring hade vi kunnat genomföra både Alliansens och de rödgrönas reformer samtidigt, och ändå haft pengar över till att alla gamla ska få sjunga nationalsången varje morgon.

Det är denna världsbild som ligger bakom alla deras bisarra påståenden, och det är denna bild vi behöver möta.

Val Foto: Fatou Touray, afrope.se
Val Foto: Fatou Touray, afrope.se

Nu finns dessutom ytterligare ett argument: En röst på SD är en röst på kaos. De har lovat att sänka alla framtida regeringar, oavsett färg.

Jag vet varför. Förr kallade de sig ”borgerliga” utan problem. Men nu är de ute efter LO:s medlemmar. Därför behövde de, när de röstade ner S-MP-budgeten, tydligt ta avstånd från Alliansen genom att förklara att det var inte innehållet de gillade. Retoriken vrids åt vänster, och ”välfärd” blir ett favoritord.

Men beslutet isolerade dem också. Och deras gapande över hela höger-vänsterspektrat går faktiskt att vända emot dem.

Så låt oss, från vänster till höger, hjälpas åt med detta budskap i nästa val:

Vill du ha en rödgrön budget behöver du rösta rödgrönt. Vill du ha en alliansbudget behöver du rösta på Alliansen. Vill du ha kaos och ständiga nyval röstar du på SD.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

 

Tacksamhetens börda

Demonstration i Stockholm 1:a maj
Demonstration i Stockholm 1:a maj Foto: thegambia.nu

Så här i efterhand kan det se ut som om arbetarrörelsens drivkraft i början av 1900-talet var en önskan efter reformer. Men reformerna var också en konsekvens av en större insikt: Den om att arbetaren var värdefull, och därmed måste ha rättigheter.

Det låter så självklart idag, men så var det inte. Den medellöse svensken fram till slutet av 1800-talet var inte bara nedtryckt av orimliga arbetsvillkor och fattigdom, utan även av en skuldbeläggning som hade sin grund i att överklassen, medelklassen och de intellektuella genom att ha makt över alla informationskanaler, över skolsystemet och framför allt över kyrkan ihärdigt dunkade in budskapet:

Du skall frukta och vara tacksam mot Gud, Konungen och Fosterlandet!

Den som hade ett arbete skulle vara tacksam mot sin arbetsgivare. Den skulle stå med mössan i hand och bocka djupt över sin lön. Att kräva var undantagslöst ett tecken på otacksamhet, och därmed en stor synd.

Den som inte hade ett arbete och levde av andras medel genom att gå på socknen eller bo på fattighuset skulle vara än mer tacksam. Den skulle kräla i stoftet och aldrig glömma sin plats.

Den som var oäkting skulle känna skuld och skam över sin moders lösaktighet, och den oäkting socknen tagit hand om skulle aldrig lyfta blicken, och den skulle tolerera allt, för hur hårt den än arbetade var den för evigt dömd att vara en börda för samhället. Denna syn upprätthölls av alla från byskolläraren till samhällets makthavare. Den basunerades också ut från predikstolen på söndagarna. Gud hade skapat denna ordning. Att ifrågasätta var en synd.

Men genom Europa spreds så en insikt i att hela tankefiguren där människor ska vara tacksamma över att få arbeta är fel. Den som arbetar ska inte vara tacksam över sin lön. Lönen är inte en gåva.

Några decennier senare kom nästa insikt: Man har rätt att förvänta sig att bli omhändertagen av ett samhälle när man inte kan försörja sig. Det kommer alltid att gå en politisk skiljelinje mellan dem som tycker att vi ska omfördela mycket från den som arbetar till den som inte arbetar, och dem som tycker vi ska omfördela mindre, men det finns idag knappast någon i vårt land som inte vill att vi ska ta hand om varandra alls.

Däremot lever fortfarande den märkliga föreställningen kvar att varje människa är en minuspost för samhället. Den som bor i ett land tar något från andra, och det gäller även om den arbetar från morgon till kväll, och betalar skatt och köper svenska varor. Jag hade kunnat förstå synen om vi haft ett överbefolkat land där naturtillgångarna varit få, men vi lever på en av de folktommaste ytorna i världen. Bara våra nordiska grannar, Kanada och Sibirien är lika öde som Sverige.

Jag har funderat över varför just vi tycker att människor är kostnader, och jag tror detta är en rest från vår gamla kultur. Arbetarrörelsen lyckades med reformerna, men den gamla synen på medborgaren som börda för samhället låg kvar och pyrde under ytan, och fördes vidare till kommande generationer. Först när Sveriges driftigaste arbetare massutvandrade till Amerika under decennierna före och efter förra sekelskiftet stod det fullt ut klart för makthavarna att arbetare behövdes, och man fick lite snabbt försöka hitta sätt att behålla landets invånare, men den insikten fick aldrig spridning i folkleden. Och det har slagit mig nu. De som inte deltog på den ena eller andra sidan i reformarbetet under dessa år förstod nog många gånger aldrig att ett tomt samhälle inte kan åstadkomma något, och det är förmodligen till stor del deras barnbarn och barnbarnsbarn som utgör grundstommen i den svenska nationalismen.

I nationalistiska fora är just tacksamheten, eller snarare bristen på den, enormt central. En mycket stor del, kanske närmare hälften, av de artiklar, klipp och bilder som sprids i sociala medier handlar helt eller till någon del om att den som invandrar till Sverige inte är tacksam.

Jag har grubblat en del över varför just detta är så viktigt för dem. Själv bekymrar jag mig sällan eller aldrig över mina medmänniskors känsloliv på det sättet, oavsett om de är invandrare eller infödda svenskar. Eventuella tacksamhetskänslor är varje människas ensak. Den uppfattningen verkar också delas av alla jag känner. Ingen i mitt umgänge, vare sig IRL eller i sociala medier, skulle komma på tanken att inleda en diskussion runt huruvida invandrare X är eller inte är tacksam mot Sverige. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin sett eller hört den frågeställningen, och jag känner folk från alla åldrar, politiska inriktningar (utom nationalism), samhällsskikt och landsändar.

Jag tror det hänger ihop med att för oss är tacksamhet en positiv känsla. Det är den där fluffiga lyckan vi känner när en främling stannar och hjälper till med vår punktering, när mormor stack till oss en extra peng till glass och sa ”säg inget till mamma!”, eller när en kompis oväntat bjöd på en öl när studielånet var försenat och plånboken tom.

Den sortens tacksamhet har inget att göra med den nedtryckande skuldkänsla som våra förfäder avkrävdes av sin överhet, och som dagens nationalister nu på samma sätt avkräver den som flyttar till Sverige. Nationalisterna identifierar sig med Sverige – intressant nog oavsett om de själva bidragit till landet eller ej – och de anser att den som flyttar hit därmed måste buga för dem, tacksamt ta emot sin lön med mössan i handen, böja sin rygg, tiga och gå till sängs varje kväll med en insikt av att varje etnisk svensk har givit dem allt de äger i livet. Den som är etnisk svensk är invandrarens överhet. När nationalisten säger ”tacksam mot Sverige” menar hen ”tacksam mot mig”. I allt väsentligt är nationalistens syn på invandrarens skyldigheter identiska med tidigare seklers markägares syn på torparens skyldigheter gentemot honom.

Så bygger nationalismen vidare på vårt urgamla Jantesamhälle. Varje tecken på att någon ickesvensk får något, eller än värre, anser sig ha rätt till något hur litet det än är, dras upp, ifrågasätts, gråts över, skälls över och bakas in i den gemensamma syn deras sektliknande grupp bär på.

Efter att ha råddat runt i deras grupper och webbtidningar under många år, och i synnerhet de sista månaderna, har jag insett att nationalister är djupt olyckliga människor. Bitterheten och missunnsamheten är massiv och att läsa vad de skriver och att förstå hur plågsam deras tillvaro måste vara är deprimerande för vem som helst. Jag har sett exempel på människor – inte minst ur de äldre generationerna – som kan posta tiotals statusar om dagen enbart på temat: ”titta vad invandrare får, och de är inte tacksamma!”.

Jag tror vi alla känt tanten eller farbrorn som gav oss något vid något tillfälle, och sedan omedelbart ville ha en bekräftelse på att vi förstått att vi stod i skuld. Som en tid senare, när vi misshagat vederbörande, utbrast: ”Jag gav dig … och nu gör du så här!” Slår vad om att hen röstar på SD idag.

Att avkräva någon tacksamhet är att göra sig själv till dess övermänniska.

Än så länge verkar det dock som om 90 % av landets medborgare ändå inte resonerar så här, utan inser att invånare generellt är en tillgång för ett land. Vi människor är plusposter i ett samhälle. Och det är vi inte bara genom att betala skatt, utan också genom allt annat vi bidrar med. Goda gärningar. Barn. Glädje.

Det gäller förstås inte alla alltid. Jag har själv klara svårigheter att se Lasermannen, Jackie Arklöv, Englamördaren och en rad andra personer som samhällsplus. Men jag kan se att barnet som föds med Downs syndrom, tonåringen som inte klarar skolan, och flyktingkvinnan som kommer hit sent i livet, inte kan läsa och har problem att ta sig in i svenska samhället, absolut är tillgångar. De kanske inte kommer att bära sina kostnader i skattepengar räknat, men de kan ändå göra vårt samhälle bättre. Om vi låter dem.

Det är förstås något vi måste jobba på – att låta människor vara behövda.

Att hjälpa dem bidra är värt att ägna tankeverksamhet åt.

Att grubbla över huruvida våra medmänniskor känner sig tacksamma mot oss är det inte.

===

Lite exempel:

Özz Nûjen
Özz Nujen Foto: thegambia.nu

På Flashback finns en 11 sidor lång tråd som heter ”Özz Nujen om flykten till Sverige: ‘Det finns ingenting att vara tacksam för’”, där det resoneras runt hans rätt att inte vara tacksam mot Sverige och svenskarna.

Dagerlind på Avpixlat om DNs Golnaz Hashemzadeh, för att hon har mage att kritisera fenomen i Sverige:

”[…] Den vittnar också om hur den otacksamhet, perspektivlöshet och svenskfientlighet som vi ofta träffar på bland de illa integrerade invandrarungdomarna i landets etniska enklaver också finns representerad hos invandrare som nått större framgång i det svenska samhället. Golnaz Hashemzadeh flydde från det muslimska förtryckets totalitära Iran till Sverige. Här öppnade svenskarna stora famnen, gav henne möjlighet att utbilda sig till ekonom på Handelshögskolan. Här har hon, tack vare det samhälle svenskarna skapat, kunnat leva ett fritt och jämställt liv och bli ledarskribent på Sveriges största dagstidning. Naturligtvis har hon själv också ansträngt sig för att nå den position hon har men i hennes hemland hade detta knappast varit möjligt.”

Raljerandet över hennes bristande insikt över sin skuld till Sverige fortsätter sedan i flera stycken. Det är tydligt att hennes tilltag att uttrycka en åsikt gjort Dagerlind rasande. Men man kan ju undra över vilken tillgång för DN hon varit om allt hon skrivit i tidningen varit varianter på ”Sverige är perfekt!”.

En film där ett tjugotal somalier, nationalisternas mest hatade folkgrupp, demonstrerar mot utvisningar delas med jämna mellanrum. En journalist frågar en liten pojke på 8-10 år om vad han vill, och eftersom han uppenbarligen inte är insatt i utvisningsproblematiken svarar han med det som ligger överst på hans önskelista: han tycker de bor trångt, och han vill flytta till ett annat hus. Hatet mot pojken och hans ”otacksamhet mot Sverige” i kommentarerna under är plågsamt att läsa, och fullständigt obegripligt för den som inte är nationalist.

Anonym på Flashback om Soran Ismail:

”Jag är motståndare till att utlänningar lägger sig i våran inrikespolitik på det sättet han gör. Nej, jag tycker inte han ska yttra sig ett skit om våran politik iöht då han enbart ska vara tacksam för att han ens får befinna sig i vårat land. Man vet inte vad man har förrän man förlorat det. En dag snart kommer han bli varse detta, om gud vill. ”
Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Krönika: Jimmie Åkesson som älskad och oomstridd partiledare

Jimmie Åkesson talar i Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu
Jimmie Åkesson talar i Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu

Många förvånades över Jimmie Åkessons ganska arga tal i Almedalen. Jag också. Vi är vana vid att se honom lite försynt vädjande och resonerande, med några få undantag, såsom utstormningen ur Storkyrkan vid Riksdagens öppnande 2010.

Men nu har han ändrat stil helt. Han är bitsk och målmedveten.

Retoriskt kan man bete sig så när man är en underdog som publiken upplever ha rätten på sin sida. Jag vet ärligt talat inte om det var rätt beslut att gå på så hårt. Men vad jag vet, genom min research, är att han var oerhört hyllad bland sina egna.

Jag tror få av oss andra kan förstå hur älskad och oomstridd han är. Ingen annan partiledare är så uppskattad bland sitt fotfolk som Jimmie Åkesson. Jo. Det finns de som är emot honom. Ungdomsförbundet har han exempelvis tjafsat en del med. Men hans övriga väljare håller honom i en närmast halvgudstatus. Jag har vänner i alla övriga partier, och jag har då aldrig sett någon lägga upp en bild på Göran Hägglund, Jonas Sjöstedt eller Åsa Romson där samtliga kommentatörer omedelbart svarat med hjärtan och ”ååååh vad hen är bra!” under.

Sverigedemokraterna är inte som andra partier. Det är en sorts sekt. Man röstar inte bara på partiet, utan man går med i en hårt sluten gemenskap. Jag har insett det alltmer efter att ha nosat runt i deras grupper, och läst deras privata statusar varje dag i några månader. Jag tyckte förr att det var märkligt att alla nationalister körde med exakt samma förvrängda fakta alltid i alla kommentarsfält, men jag har nu förstått hur det fungerar.

För det första klipps deras band till ickenationalister när de kommer ut som sverigedemokrater. Om de inte klipps direkt gör de det när deras vänner tröttnar på deras främlingsfientliga inlägg. Många av nationalisternas statusar handlar om vänner som de tycker sviker. Vänner som inte accepterar deras ”val” och inte är några egentligen äkta vänner. Och de har förstås rätt i den uppfattningen. Omvärlden blir trött på inlägg som ”Vet ni om att den som flyttar från en flyktingförläggning slipper betala för eftersändning? Fatta vad orättvist!”.  Vänner tröttnar på våldsfilmer där ISIS hugger huvudet av folk, eller där en okänd svart eller arabisk man i okänt land sparkar en hund, följt av grovt rasistiska kommentarer. Vänner säger ”sorry, jag orkar inte ha dig i mitt liv”.

Nationalisterna säger också upp bekantskapen med korkade feminister som inte fattar hur det egentligen är i världen, och som enligt dem därför är för hedersmord, könsstympning, förbud för kvinnor att köra bil och månggifte.

Så byggs murar av ömsesidigt avståndstagande mellan nationalister och övriga svenskar, och egentligen behöver det inte ha varit mycket som puttade den missnöjde över gränsen till SD, men nu är på något sätt vindbryggan uppfälld, och det finns ingen väg tillbaka. Precis samma mekanismer som i en religiös sekt. Partiet är den nya familjen. Man lägger upp ett inlägg i en sverigedemokratisk grupp om hur ledsen man är över att alla unfriendat en, och svaren kommer direkt: ”adda mig!”, ”jag vill vara din vän!”.

 

Jimmie Åkesson Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu
Jimmie Åkesson Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu

Och nu, när den nybakade sverigedemokraten väl står där, förvirrad i sitt till större delen nya sällskap och sammanhang, börjar den verkliga propagandan. Inte medvetet förstås. Propagandan basuneras ut hela tiden från nättidningar och via klipp och bilder från olika Facebook-sidor – men den biter på ett helt annat sätt när alla har samma åsikt, och ingen ifrågasätter.

Jag är ingenjör. Matematiker. Statistiker. Fd forskare. Det behöver man inte vara. Det räcker att det är självklart att när man vill veta hur något förhåller sig måste man alltid gå till roten, det vill säga så långt det går. Citerar någon en undersökning läser man undersökningen. Citerar någon en artikel läser man åtminstone artikeln. Finns det referenser i den går man vidare till dem. Det gör inte nationalisterna, annat än i extrema undantag. De läser Fria Tider, Avpixlat och Exponerat, som i sin tur oftast är sammandrag där man gjort egna tolkningar och analyser av andra tidningars artiklar, och sedan delar de friskt med varandra. De som kommenterar läser inte ens artikeln många gånger, utan gissar utifrån rubriken.

Vad som sprids är, grovt sett, artiklar, bilder och klipp som visar:

    • Muslimer eller svarta i något land som utfört en hemsk gärning

    o   ”Så här gör alla muslimer! Hur kan feministerna vilja ha detta i vårt land?!”

    • Brott begångna av invandrare i Sverige – ibland helt tagna ur luften

    o   ”Här ser ni vad mångkulturen åstadkommit!”

    • Siffror eller lösa påståenden som visar att invandrare, och då särskilt muslimer, vilken minut som helst är i majoritet i Sverige

    o   ”Vi måste rädda oss! Landsförrädarna ger upp vårt land! Vart ska vi flytta?”

    • En aldrig sinande ström av bevis för att invandrare är ”otacksamma”, eftersom de har mage att framföra åsikter

    o   ”Passar det inte så åk hem för fan! Här har vi gett dig skydd och så kommer du hit och klagar!”

    • Enstaka exempel på goda invandrare som beklagar sig över dåliga invandrare eller som hatar muslimer, och håller med Jimmie Åkesson

    o   ”Tänk om alla var som du!”

 

Exempel 1

En gång lades information upp på Avpixlat om att en man i Danmark hade blivit arg när han serverats skinka, och servitrisen hade blivit sur tillbaka, och kallat på polis, som bara sa att han hade inte hotat, och det var inget brott att vara sur. Ingen visste något om mannen förutöver detta med att han inte åt skinka. Och var arg.

Jaha, tänker du nu, eftersom detta uppenbarligen är en oerhört ointressant historia med så många frågetecken att det är helt omöjligt att dra några slutsatser ur den.

Men så tänker inte en nationalist. En nationalist förstår att det måste vara en muslim. Hur vet jag inte – själv har jag varit vegetarian i 21 år, och blir också sur när jag får kött fast jag sagt att jag inte vill ha det. Nationalisten förstår också att han är arab eller afrikan, eftersom han är så aggressiv, och därmed genetiskt betingad att bära sig åt. När detta nu är ”bevisat” kommer nästa slutsats: han är otacksam. Han är farlig. Han borde låsas in eller ännu hellre slängas ut ur landet. Tack, alla politiskt korrekta som försatt oss nordbor i denna fruktansvärda sits, med otacksamma skinkvägrare!

Nej, jag överdriver inte. Hundratals människor rasade så i kommentarerna.

Du måste förstå.

De tänker inte som vi.

Exempel 2

För ett tag sedan startades en tråd i ett nationalistforum om en skola där ankor dödats medelst jag tror det var en halshuggning och en dränkning i en toalett. Det var ytterst flummigt, men många deltog och var arga över ”dom där jävla invandrarna” som inte bryr sig om djur, och det skulle gälla muslimer i synnerhet. Alla vet ju hur ”dom där” är. Efter ett tag dök det dock upp någon som hade läst på Flashback. För det första var det oklart om ankorna verkligen var döda. För det andra hade de påstådda förövarna inte ”blattenamn”.

Tråden tystnade. När jag kollade lite senare var den borttagen.

För oss som förstår att om man ur ett urval av två miljoner utrikes födda i Sverige, 1,7 miljarder muslimer i världen eller 1,1 miljarder afrikaner, ensidigt sprider små och stora händelser på detta sätt skapas en bild av ett samhälle där alla som begår brott, är otacksamma eller sura i butiker är svarta och helst även muslimer.

Jag minns ett citat på Flashback när förra årets serievåldtäktsman i Stockholm precis börjat härja. Någon skrev: ”Det måste ju vara en invandrare. Alltså. Det kan vara en svensk, men då är han ju psykiskt störd.”

Nå. Det var ju en svensk, visade det sig senare. Och jag har aldrig läst något mer om honom i nationalistfora efter det.

Jimmie Åkesson Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu
Jimmie Åkesson Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu

Jag ville helst inte skriva en så här deprimerande text, men det är ändå viktigt att vi förstår deras sektbeteende. Det är min fasta övertygelse att de skyttegravskrig som förs på framför allt Twitter, men också rent konkret i Almedalen och under övriga demonstrationer och sammankomster mellan nationalister och deras hatare bara stärker deras sammanhållning. Jag förstår att tanken är god, men för att bryta deras makt och hindra fler från att hoppa över vallgraven behöver vi visa på en sorts öppen hand. Dialog. Fakta.

Och vi kanske behöver hitta ett sätt att förklara det där med statistik och urval: Den som ensidigt letar efter bevis för att alla från Säffle är vedervärdiga och blundar för allt som talar emot kommer att upptäcka en ort fylld av fruktansvärda individer. Och om man sedan bildar en klubb där alla hjälps åt att sprida information om fruktansvärda Säfflebor genom tiderna, och deras plan för att ta över Sverige, kommer man till slut att inse att det är vi i övriga Sverige som är blinda. Vi har inte förstått hotet. Vi ser inte.

Vi lever i The Matrix, och bara antisäffleisterna har svalt the red pill.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt