Etikettarkiv: okunskap

Oförståndet för hur rasism drabbar för den som inte utsätts för det

Ofta när jag pratar om rasism med vita personer så kan jag mötas av oförståelse. Och jag kan delvis relatera till det. Innan jag fick den kunskap jag idag har om rasism och Afrikas historia så kunde jag inte förstå hur rasismen i vårt land egentligen ser ut och hur den drabbar. Jag fattar självklart fortfarande inte allt på grund av redan tidigare nämnda skäl, men jag fattar mer. Och om jag är oförstående så är det mest att jag inte fattar hur folk fortfarande kan vara så blinda. Är du vit så är du liksom mer blind. Eller helt blind. Så frustrerande! Men det är väl som med allt förtryck. Förtryckaren eller de passiva förtryckarna är så inne i sin bubbla, med liknande glasögon att de inte ser att de är de som utför förtryckande. Och så kan det fortsätta i all evighet.

Foto: Pixabay

Själv känns det som jag mest står och stampar. Det vete tusan om dessa krönikor ens hjälper till och för utvecklingen framåt. Varför ska det ta så lång tid för? Jag blir som en unge som inte får godis i affären. Småsint och otålig. Dömande och kritisk. Det är så lätt att hata på de som hatar eller bemöta ignorans med vass ton. Det tål att upprepas: kunskapsspridning är lösningen på problemet. I alla fall en stor del av lösningen. Unga med rötter ifrån Afrika måste få veta sitt ursprung, de måste vara stolta, de måste föra det vidare så att ingen förtryckare i världen kan stå i vägen för dem. Och vita svenskar över lag, måste få veta att Afrika inte är ett svart hål med krig och aids och biståndsskulder. De måste förstå sin del i historien, vad som orsakade det dåliga och hur det var innan 1500-talet. Att veta sin historia ger kunskap som ger makt över sitt eget liv på ett helt annat sätt än annars. Det är skandal att skolorna i vårt land fortfarande inte undervisar i detta. Den verkligheten blir då en passiv bidragande orsak till att rasismen fortsätter att frodas i det tysta. Extremhögerpartier är enligt mig ett bevis på att det är så.

Illusionen om fosterlandet Sverige må vara ljuvlig att tänka på men egentligen har Sverige som land i sin nuvarande form inte funnits längre än ungefär 200 år. Det är väldigt kort tid. Länder och länders gränser ändras hela tiden eftersom allting är i förändring. Ingenting består. Människor har alltid flyttat och skaffat barn på nya platser så människor med nya utseenden kommit till världen. Det hela är egentligen väldigt mäktigt att tänka på.

Media har också en enorm skuld till att det ser ut som det gör. Homogena, vita redaktioner rapporterar om vita, homogena nyheter i jämlikhetens land Sverige. Förorter blir farliga och landsbygden dum. Den nyfikna uppsökande journalistiken tar stryk i jakten på klick. Själv läser jag knappt nyheter och ändå ska jag bli journalist (om någon framtida arbetsgivare läser detta och ryser kan jag försäkra att jag fortfarande kommer bli en grym reporter, men hela branschen behöver höra detta). Det ger mig ingenting att läsa om att det brinner bilar i någon förort. Det är bara sorgligt. Jag vill veta varför det gör det. Jag vill att redaktioner skickar mångspråkiga journalister till landets alla hörn och snackar med människor med olika ursprung. När inte människor inkluderas så blir det kaos. När inte människor får höra till så frodas olycka och bilar brinner och högerextrema får lätta analyser som vatten på sina kvarnar. Och jag vill inte läsa om sådant. Jag vill inte läsa texter i gammelmedia som bidrar till att rasismen fortsätter. I min klass går det inte många med utländsk bakgrund. Och ändå är vår klass enligt lärarna mindre homogen än vanligt. Det är så deprimerande. Därför är kunskapsspridning så viktigt! Så att fler med utländsk bakgrund söker sig till journalistyrket så att fler historier kan berättas. Historier som annars hade varit bortprioriterade. Journalistisk är så mycket mer än klick och lösnummer. Det är demokrati och rättvisa. Tyvärr så lever det inte upp till det just nu.

Ida Oscarsson

Vem är egentligen svensk?

Vem är egentligen svensk? Den frågan uppstår med jämna mellanrum och ger upphov till mer eller mindre intelligenta diskussioner. Jag menar inte att folk är dumma i huvudet utan snarare att människor i allmänhet inte har en aning om vad de pratar om. Det tragiska med det är att okunskapen sprids och föder mer okunskap. Det kan sen leda till att okunskapen börjar ses som fakta för att ingen har vett nog att ifrågasätta budskapets sanningshalt. Det blir på allvar en demokratifråga när dessa ”sanningar” florerar. Det kan man se ganska ofta när det handlar om just svenskhet och det är inget som bara förkommer runt fikaborden utan även i föreläsningssalar på universiteten. Just det sistnämnda var jag med om för ett par veckor sedan. Jag har precis börjat min drömutbildning – journalistprogrammet, och allt som allt verkar standarden på utbildningen hög. Förutom en sak. Under en lektion som handlade om etik inom journalistyrket så pratade läraren om hur klasstillhörighet, kön, ålder och etnicitet framställs i pressen. Än så länge är allt gott och väl, men när läraren började prata om just etnicitet så utgick han ifrån ”allmänhetens” syn på etnicitet när han delade upp människor i svenskar och icke – svenskar. Diskussionen satte igång och mina klasskamrater började prata om att man blir svensk när man är första, andra eller tredje generationens invandrare. De menade inget illa, de bara spekulerade för att de inte visste.

Vem är svensk? Foto: Pixabay
Vem är svensk? Foto: Pixabay

Min lärare är inte rasist, för att vara vit medelålders man är han snarare väldigt medveten om dessa frågor och om sin egen ställning i samhället på grund av sin hudfärg och sin ålder. Men det var just denna indelning som fick mig att reagera. Och eftersom jag lärt mig av tidigare erfarenheter (läs min första krönika så förstår du) så räckte jag upp handen och frågade vart han fått sina uppgifter ifrån, vilken myndighet sa detta? Han hade inget svar på det, utan han hänvisade till allmänhetens syn på svenskhet. Jag blev ganska upprörd och förklarade att ingen människa kan säga till en annan att den är svensk eller inte, det är ju en individuell upplevelse. Efter diskussionen så kom läraren fram till mig och gav mig i uppgift att kolla upp just det jag frågade om. När enligt myndigheterna är man svensk?

När jag kom hem så frågade jag först min man vad han trodde. Han tittade på mig och skrattade ”När man fått svenskt medborgarskap.” Jag blev helt paff. Att jag inte hade tänkt på det själv! Vi diskuterade vidare och kom fram till att det svenska medborgarskapet inte har någonting med det kulturella medborgarskapet att göra, det sistnämnda alltså ”vad man känner sig som”. Det är två helt olika saker och endast det svenska medborgarskapet enligt lag är det som går att mäta. Har du svenskt medborgarskap så är du svensk, punkt. Senare när jag kollade på Sveriges riksdags hemsida om detta stämde så gjorde det ju såklart det. Ingenstans så står det att du måste ha bott i Sverige i si eller så många generationer för att räknas som svensk. I några år är det som gäller för att få permanent uppehållstillstånd och sedan medborgarskap, oavsett hur ”utländsk” du är.

Vem är egentligen svensk? Foto: Pixabay
Vem är egentligen svensk? Foto: Pixabay

Under en kommande lektion så berättade jag det och försökte förklara skillnaderna mellan svenskt medborgarskap och kulturell tillhörighet. Det gick väl sådär. Jag upplever att det är ett problem i hela vårt land, att människor bortser från medborgarskapets betydelse. Inte de nysvenskar som fått det, utan de som haft det från sin födelse och som envisas med frågan ”Men vart är du ifrån – egentligen?”

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Europacentreringen i svensk skola måste bort

Under min uppväxt så fanns det inte många från andra länder i min omgivning. Och speciellt inte svarta. Jag minns en flicka i lågstadiet. Hon var den enda flickan i hela det lilla samhället som var svart, tror jag. Hon var ganska populär, men jag kommer också ihåg hur vi andra barn samlades runt henne och ville ta på hennes hår. Jag var en av dem. Jag var fascinerad och först förstod jag inte hur obekväm detta gjorde henne. Hon sa ifrån en gång minns jag, och jag vet att i alla fall jag lyssnade på det. Men jag ville fortfarande känna på hennes hår.

Under de kommande åren jag gick i skolan gick vi aldrig igenom varför människor kan se olika ut men ändå vara samma. Vi pratade aldrig om länder i Afrika eller Sydamerika. Under lektionerna i högstadiet som på den tiden gick under förkortningen ”SO” så lärde vi oss mest om andra världskriget. Det var visserligen en väldigt bra lärare som engagerat förklarade för oss allt det vidriga som hände i Nazi–Tyskland. Men han missade att berätta om de första koncentrationslägren på öar utanför Namibias kust. Eller om alla de soldater som krigade och dog i de koloniserade länderna. I gymnasiet så gick vi visserligen långt bak till tusentalet efter Kristus, men bara i Sveriges historia. Kungalängderna avlöste varandra och det enda positiva var att läsa om drottning Kristina, ett välkommet avbrott i det till synes homogena havet av kungar. Det var ofta jag påpekade bristen på kvinnor för min manlige lärare, men jag påpekade aldrig avsaknaden av historiska fakta utanför Sverige. Jag fick inte reda på någonting om till exempel morernas påverkan i Spanien mellan 700 – 1478 e.Kr, om all konst, medicin, vetenskap och teknik dessa nordafrikaner tog med sig till den spanska halvön, eller att Maliriket fortfarande räknas som det rikaste landet i världen. Tänk, jag hade inte ens vett att fråga!

I förordning om läroplan för gymnasieskolan, utkommen 2011 (ett år efter jag tog studenten) står detta:

Eleverna ska träna sig att tänka kritiskt, att granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ. På så vis närmar sig eleverna ett vetenskapligt sätt att tänka och arbeta.

… En trygg identitet och medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet stärker förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingsgrunder. Skolan ska bidra till att elever får en identitet som kan relateras till inte bara det specifikt svenska utan också det nordiska, det europeiska och ytterst det globala…

Mali imperiets härskare, Mansa Musa. Foto: HistoryNmoor
Malirikets härskare, Mansa Musa. Foto: HistoryNmoor, commonslicens.

Jag fick ungefär noll möjlighet till detta. Det afrikanska kulturarvet i vår moderna historia fick jag aldrig möjligheten att studera. Jag fick ingen tillgång till det och fick inte ens tummen ur att söka upp den informationen själv. Det var inte för än jag träffade min man som denna värld öppnade sig. Visst, jag hade väl alltid anat att det var något som inte berättades. Världen kunde omöjligt vara så vit som den presenterades för mig i skolan. Men eftersom jag inte visste hur jag skulle börja leta så började jag inte heller. Viss mått av kunskap hade jag fått när jag pluggade på en folkhögskola där vi reste till Tanzania. Men det var först när min man visade mig dokumentärfilmerna ”Hidden Colors” som valvets portar slog upp på allvar och rikedomarna visade sig tillsammans med många vidriga sanningar. Och det gör mig arg. Jag har gått i grundskola i nio år och i gymnasiet i tre år och jag har fått lära mig mer om den enorma påverkan som människor från den afrikanska kontinenten haft på världen från tre dokumentärfilmer än vad jag fått lära mig på tolv år i statlig, svensk skola! Vad handlar det om egentligen? I förordningen så står det att elever ska kunna få en identitet som kan relatera även till det ytterst globala. Men det står också att ”Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.”

Detta är alltså den nya förordningen utkommen 2011 och ordet rasism står inte med. För de som inte vet så är det skillnad på rasism och främlingsfientlighet. Rasism handlar enbart om makt, det är själva syftet. Sedan att man började använda människors hudfärg som medel för att verkställa denna makten (under koloniseringen och slavhandeln) är en annan sak. Främlingsfientlighet handlar istället om rädsla för det okända och kan tolkas på olika sätt. Här i Sverige är min uppfattning att man främst pratar om det i relation till vissa människors rädsla för till exempel personer med ursprung från Mellanöstern. Roten till rädslan har snarare med föreställningen om terrorism att göra än själva ursprunget. Rasism och främlingsfientlighet påminner om varandra och båda är grundade i okunskap, men de är inte samma sak. Att det inte står i förordningen att svensk gymnasieskola ska jobba aktivt mot rasism hoppas jag är okunskap, men jag är rädd för att det inte är det.

Nu skrevs detta året efter jag tog studenten, vad som stod innan vet jag inte. Men jag har pratat med elever som varit examinerade efter 2011 och de vittnar om samma europacentrering som den jag var med om. Okej, det tar tid att förändra människor. Men det tar ännu längre tid om det saknas politisk vilja. Och under tiden så förblir barn efter barn i vårt ”upplysta” land oupplysta. Konsekvenserna för de svarta barnen blir visserligen större, men inget barn tjänar på att hållas i omedveten ignorans.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

 

Är det svårt för en afrikan att vänja sig vid att ha på sig kläder?

Foto: Tima Minteh Fofana

Det finns otroligt många stereotyper när det gäller utseendet på människor runt om i världen. Vi känner nog alla igen att alla svenskar ska vara blonda och blåögda till exempel. Jag vet att mycket är oskyldigt och ofta handlar om att man faktiskt inte tagit sig tiden till att läsa på.

År 2008 studerade jag i Kalifornien på ett college som hade otroligt många internationella studenter, men även olika etniciteter och ursprung bland de amerikanska studenterna.

När man pluggar på ett college i USA så behöver man läsa ett visst antal kurser från olika ämnen innan man kan ta sin kandidatexamen. Detta kallas för GE, general education.

Eftersom jag behövde några kurser ifrån physical education så tänkte jag passa på och lära mig att spela tennis, men även fortsätta med dansen. Det blev advanced streetdance, som var riktigt kul.

Min danslärare hade jobbat som dansare i L A back in the days och kan synas i Janet Jacksons musikvideo, ”That’s the way love goes”. Han turnerade även med Miss Jackson ett år. Han var helt fantastiskt och vi kom otroligt bra överens från dag ett.

Foto: Tima Minteh-Fofana
Foto: Tima Minteh Fofana

Första lektionen för terminen så skulle vi alla lära känna varandra. Vi satt i den klassiska ringen, en efter en skulle vi berätta vad vi hette, studerade, vart vi kom ifrån, hur länge vi hade dansat och vad vi gillar att göra på fritiden.

Jag märkte snabbt att alla på danskursen var amerikaner, förutom jag, så när det var min tur hann jag bara berätta mitt namn, vad jag pluggade hann jag inte fortsätta med efter att jag nämnt Sverige. Då kom det tusen följdfrågor från alla håll.

Jag tycker än idag synd om de 5-7 stycken personerna som ännu inte hade presenterat sig, för 20 minuter senare satt jag fortfarande där och förklarade att Sverige faktiskt är ett multikulturellt land, med folk med afrikanska rötter bland annat.

Jag förklarade att isbjörnar inte går på gatorna och att jag aldrig haft en pingvin som husdjur. Det här var seriösa frågor jag fick från vuxna människor som studerade på universitetsnivå. Vissa frågor var inte lika… märkliga, men många var det.

Till slut frågade en afroamerikansk tjej mig varför jag inte hade otroligt svart hy, stor bred näsa, feta läppar, och om det var svårt för mig att vänja mig vid att inte gå runt naken, eftersom jag hade afrikanska rötter.

När chocken hade lagt sig förklarade jag att vissa länder som Gambia har flera stammar, olika språk, och att jag inte känner till att någon går runt naken så det fanns inget att vänja sig vid när det gällde kläderna.

Foto: Tima Minteh Fofana
Foto: Tima Minteh Fofana

Mitt första intryck av den här tjejen var inte alls bra. Det är något med att höra en afroamerikan yttra sig så klantigt om Afrika. Jag blir alltid lite mer chockad. Jag vet att de är amerikaner med afrikanska kopplingar väldigt långt bak i släkten, men med tanke på vart de historiskt har sitt ursprung, så har jag på något sätt förväntat mig att de kanske ska ha bättre koll när det gäller vissa saker om Afrika. Det här var ju ett av de mer extrema fallen, men det var inte den sista gången jag gladligen berättade hur det är i Sverige och Gambia.

Man ska dock inte döma någon person för snabbt, så min nyfikenhet och starka vilja att berätta mer om Afrika för den här tjejen gjorde att vi blev väldigt goda vänner och är det än idag.

Jag berättade så mycket jag bara kunde för henne om Afrika, Europa och min familj. Hon blev lika chockad varje gång en av hennes fördomar motbevisades, och jag blev lika chockad varje gång jag fick en fråga som lät som att det kom från ett barn.

Dumma frågor får dumma svar, brukar vi ju säga i Sverige, så många gånger skämtade jag om att jag hade ett lejon på min bakgård i Gambia, och red på Zebror för att hälsa på släkten. Med tiden så förstod hon när jag skämtade och när jag menade allvar.

Jag fick även min nya vän att anmäla sig till min favoritkurs på skolan, Roots: African and African American History. Inte nog med att vi fick se miniserien Rötter, läsa boken och andra fantastiska läroböcker följt av intressanta diskussioner, men min professor åkte till Gambia en gång om året och hade så otroligt mycket kunskap som jag kommer bära med mig resten av mitt liv.

I slutändan så kommer det alltid finnas okunniga människor. Jag lär mig otroligt mycket varje dag från människorna i min närhet och min gode vän Google. Det är synd när en människa är okunnig, fördomsfull, och samtidigt inte har ett intresse för att lära sig fakta.

Jag vet att många gillar att skämta om hur amerikaner kanske inte alltid har koll. Jag är en av de människorna. Men hur fördomsfulla vissa amerikaner än var, så var de alltid öppna för att lyssna och lära, samtidigt som de lärde mig ”The American way of life.”

Man lär sig verkligen något nytt varje dag och ibland är det bra att ha tålamod om någon vill lära sig något av dig.

 

Tima Minteh-Fofana
Tima Minteh-Fofana