Etikettarkiv: panzisjukhuset

Sverigelansering för "Mannen som reparerar kvinnor" – en dokumentärfilm om doktor Mukwege

”The man who mends women” (Mannen som reparerar kvinnor) – Afropé hade äran att vara på plats under ett av de svenska lanseringstillfällena för den prisbelönta dokumentärfilmen. I Smyrnakyrkan i Göteborg bjöd man in till filmvisning, livemusikframträdande av filmmusiken och panelsamtal. Hedersgäst under kvällen var huvudpersonen själv, doktor Denis Mukwege.

Edo Bumba Trio under Sverigelanseringen av dokumentärfilmen "The man who mends women" - Foto: Afropé
Edo Bumba Trio – Foto: Afropé

På plats i Smyrnakyrkan och förväntansfulla inför premiären av filmen ”The man who mends women” bjöds vi inledningsvis på livemusikframträdande med Edo Bumba Trio, som framförde urval av filmmusiken som är skriven av Edo Bumba själv. Harmonisk jamsession med djembes, gitarr och sång. Efter filmen hölls sedan ett panelsamtal med filmregissören Thierry Michel, en representant för svensk pingstmission och kvällens hedersgäst, doktor Denis Mukwege.

Filmen

Doktor Denis Mukwege - Sverigelansering av dokumentärfilmen "The man who mends women" - Foto: Afropé
Doktor Denis Mukwege – Sverigelansering av dokumentärfilmen ”The man who mends women” – Foto: Afropé

Denis Mukwege är gynekologen som kallas de kongolesiska kvinnornas Messias. För de utsatta kvinnorna och flickorna i Demokratiska republiken Kongo har doktor Mukwege kommit att bli deras frälsare. Han räddar och reparerar dem, inte bara fysiskt, utan också själsligt. Han är mannen som trots dödshot, mordförsök och en flykt till Europa för sin familjs säkerhet, aldrig har gett upp.

Filmen handlar om Mukweges outtröttliga kamp för de brutalt utsatta och våldtagna kvinnorna och flickorna i de östra delarna av det konfliktdrabbade Kongo, om hans klinik Panzisjukhuset, om hur han gång på gång bjuds in till prisceremonier och möten och hur han år ut och år in förklarar för omvärlden att en förändring i Kongo måste ske. Det är en situation som kräver hjälp utifrån eftersom landets regering inte gör det den måste.

Mukwege säger att det internationella människorättssystemet måste kräva att förövare ställs inför rätta när det kongolesiska rättssystemet inte gör det. Han frågar sig också var de kongolesiska männen är, männen som måste stå upp för dessa flickor och kvinnor.

I en sekvens i filmen får vi följa med doktor Mukwege till en lektion med några av de flickor han hjälper. En hjärtskärande scen med flera fruktansvärda vittnesmål om brutala övergrepp och konsekvenserna av dessa. En av flickorna pratar om hur hon förlorat så otroligt mycket och när hon nämner sin förlorade oskuld säger Mukwege något som förmodligen är något av det absolut viktigaste för dessa flickor att få höra. Han säger dels att det inte är en skam att gråta och så berör han deras stulna oskulder och säger att det inte är den fysiska oskulden som avgör deras oskuld, utan deras oskyldiga hjärtan – ”Ni bad aldrig om det här”.

Panelsamtal med regissör Thierry Michel, Sven från svensk pingstmission och doktor Mukwege - Sverigelansering av dokumentärfilmen "The man who mends women" - Foto: Afropé
Panelsamtal med regissör Thierry Michel, Sven från svensk pingstmission och doktor Mukwege – Sverigelansering av dokumentärfilmen ”The man who mends women” – Foto: Afropé

I filmen berör man också den stora konflikten kring mineraler i landet. Hur Kongo utarmas av Västvärlden och hur jakten på bland annat coltan ligger till stor grund för de rebellkonflikter som landet dras med. Väst måste inse sitt ansvar i det här och landets regering måste på allvar ta sitt ansvar för svängdörrarna in till Kongo. Mukwege jämför Kongo med en guldsmedsbutik utan fönster, dörrar och lås.

Visst är Väst på plats i Kongo på olika sätt, men deras närvaro är kanske inte alla gånger så ädel eller korrekt som den bör vara? Hur förklara man annars att en av världens kanske just nu mest värdefulla gynekologer, under den tid han arbetade i Lemera med att rädda gravida kvinnor från att dö eller skadas allvarligt under sina förlossningar, dagligen fick promenera långa sträckor över berg och kullar trots att det fanns bilar till hands och att svaret på varför var, ”- Bilarna var inte till för oss”… Intervjuaren frågar, ”- Vem var de till för då? De vita?”… Mukwege svarar, ”Vad tror du?!”.

Filmen har visats i Haag, Bryssel och Paris. I DR Kongo förbjöds den till en början av regeringen som anklagade den för att skada och svärta ner bilden av landets armé. Kritiken som lyfts mot landets regering var säkerligen också ganska avgörande för det initiala förbudet.

”The man who mends women” är regisserad av Thierry Michel, som också skrivit filmmanus tillsammans med Colette Braeckman och Christine Pireaux. Filmmusik av svenskkongolesiska Edo Bumba, samt Michel Duprez. Mer information om filmen och hur man gör för att beställa den på DVD eller VOD finns på den officiella webbplatsen.

https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fafrope.se%2Fvideos%2F1195749833824015%2F&show_text=0&width=560

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Kiqi Dumbuya
Kiqi Dumbuya

Barnvåldtäkterna i DR Kongo ökar

Många har hört eller läst om de fruktansvärda övergrepp som många flickor och kvinnor utsätts för i Demokratiska republiken Kongo. Situationen i landet är nu mer alarmerande än någonsin. Främst gäller detta i östra delarna av landet, där förövarna nu verkar ha gjort de minsta barnen till sina måltavlor. Små flickor, så unga som 18 månader våldtas, misshandlas och lämnas med brutala skador efter att ha kidnappats från sina hem mitt i natten.

Panzisjukhuset i Bukavu hjälper mer än tusen flickor och kvinnor varje år och har så gjort i 15 års tid. Naama Haviv är verkställande direktör för Panzi Foundation USA och berättar för Thomson Reuters Foundation att från området Kavumu har sjukhuset tagit emot 34 spädbarn och unga flickor, många av dem yngre än fem år, under de senaste två åren. Haviv menar att barn blivit en särskild måltavla för förövarna.

– Vi har sedan tidigare sett ett mycket betydande våld mot kvinnor och flickor i Kongo. Men vad som är nytt och särskilt förödande i just den här situationen är att den är centrerad till ett område. Det verkar som att barn har blivit en specifik måltavla. Förövarna bryter sig in i hemmen under natten och kidnappar flickorna, våldför sig sedan på dem ibland i flera dagar, ibland bara den natten, och ofta återlämnar de barnen till sina hem och till deras föräldrar.

MONUSCO SRSG, Martin Kobler, interagerar med barnen inne i Panzisjukhusets skolbyggnad - 8 oktober 2013 - Foto: MONUSCO/Sylvain Liechti
MONUSCO SRSG, Martin Kobler, interagerar med barnen inne i Panzisjukhusets skolbyggnad – 8 oktober 2013 – Foto: MONUSCO/Sylvain Liechti

Ett ramaskri över ökningen av barnvåldtäkter gjorde att föräldrar till de drabbade barnen, tillsammans med medicinsk personal, advokater, lärare och icke-statliga organisationer träffades på Panzisjukhuset i helgen. Där gavs bland annat möjlighet att skapa sig en konkret uppfattning om läget via siffror och statistik, men också via bilder som är tagna på offrens kroppar, från midjan och ner. Det handlar om brutala bilder, en fruktansvärd sanning och allvarliga konsekvenser för dessa barn som i vissa fall inte går att rädda alls.

I ett uttalande från Panzisjukhuset har man citerat pappan till ett treårigt offer och han säger;

– Vi ber att regeringen gör allt så att våra barn slutar att bli våldtagna. Polisen, MONUSCO (den fredsbevarande operationen i Kongo) och de lokala myndigheterna är alla medvetna om vad som händer oss, men hittills har de inte gjort någonting.

Panzisjukhuset drivs av den internationellt kända och prisade gynekologen Dr Denis Mukwege, som har varit ledande i arbetet med att belysa den epidemi av sexuellt våld som pågår i Kongo.

 

Källa: Thomson Reuters Foundation, Panzi Foundation USA

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Pristagaren Mukweges Panzisjukhus tillgångar frysta – så kan vi hjälpa till

Panzisjukhuset i Bukavu, Demokratiska republiken Kongo, som drivs av läkaren Denis Mukwege har fått sina tillgångar frysta av landets myndigheter. Man menar att anledning ska vara skattebedrägeri. Sjukhuset är känt för att ta emot och behandla svårt sargade krigsvåldtäktsoffer och nu gör frysningen av dess konton att personalen på sjukhuset inte kunnat få sin lön under december månad. På flera håll i världen har stöd och support för sjukhuset nu startats.

Denis Mukwege & Usha Deminger
Doktor Denis Mukwege tillsammans med Usha Deminger, kvinnan bakom Denisängelprojektet och Änglakontot. Foto: Henrik Sandgren

Panzisjukhuset i Bukavu drivs sedan 1999 av doktor Mukwege och kunde startas med stöd från Pingstmissionen, Läkarmissionen och Sida. Mukwege kämpar för att hjälpa kvinnor och unga flickor som utsatts för gängrelaterat sexuellt våld från kongolesiska rebellstyrkor. Man räknar med att över två miljoner kvinnor och flickor har blivit våldtagna sedan krigets början 1998. Soldaterna som kämpar om att få styra landets mineraltillgångar torterar, slaktar och våldtar systematiskt, berättar Mukwege, och nu stoppar myndigheterna i landet personalen från att få betalt för det jobb de gör för dessa utsatta kvinnor och flickor.

Mukwege högt prisad

Idag är Panzisjukhuset känt världen över och doktor Mukwege har tagit emot flertalet priser och utmärkelser för sin kamp för de utsatt i krigets Kongo. Senast förra året mottog han det aktningsvärda Sacharovpriset, EU:s högsta utmärkelse i kampen för mänskliga rättigheter. Han nämndes också som aktuell kandidat för Nobels fredspris och gästade Skavlan där han berättade om sitt arbete.

Till Reuters säger Mukwege att det är orättvist av myndigheterna att gå åt kliniken på detta sätt. En tjänsteman som jobbar med mänskliga rättigheter i landet säger att myndigheterna straffar Mukwege för dennes kritik av regerings misslyckande att ställa våldtäktsmän och andra förövare inför rätta. Mukwege har vid flertalet tillfällen kritiserat situationen i landet och den enorma bristen på humant leverne för folket i landet.

Mukwege ska också i ett uttalande ha meddelat att personalen på sjukhuset gick ut i strejk den 31 december och att den ekonomiska krisen på sjukhuset hotar deras möjligheter att köpa in de mediciner som är nödvändiga. ”Vi måste agera snabbt, med tanke på patienterna som vi måste kunna ge bättre vård och av hänsyn till personalen vid Panzi som inte har betalats”, sade han. Sjukhusets 500 anställda har inte fått någon lön under december månad.

PMU riktar stark kritik

PMU:s (Pingstmissionens Utvecklingssamarbete) koordinator för utlandspersonal, Dag Bohlin, säger till SVT att det är ett känt faktum att kongolesiska myndigheter vill kräva sjukhuset på skatter.

– Vilket är märkligt eftersom sjukhuset är ett referenssjukhus som ingår i statens sjukvårdssystem. Andra sjukhus är skattebefriade, men just det här sjukhuset vill man lägga en skatt på, säger Bohlin.

PMU har ett särskilt 90-konto för Panzisjukhuset dit man kan överföra pengar och det går också bra att via sms lämna ett bidrag om 100 kronor för att hjälpa till att stötta sjukhuset. PMU:s Panzikonto är ett stadigt konto som alltid går att skicka sitt bidrag till. Fram till dess att situationen för sjukhuset rättat till sig samlar PMU in de bidrag som kommer in och dessa skickas sedan över så snart man kan garantera att pengarna kommer till sin rätt, bekräftar kommunikations- och insamlingschef Elisabeth Hammarberg för Afropé.

Fler aktörer hjälper nu till

På flera håll i världen går nu olika aktörer och aktivister in i kampen för att hålla Panzisjukhuset flytande och hjälpa doktor Mukwege och hans personal att hjälpa de drabbade krigsoffren. I USA har stiftelsen Panzi Foundation ordnat en akut insamlingsfond som går under namnet ”Stand with Panzi”, där man lovar att alla medel som samlas in kommer att skickas via säkra kanaler för att hjälpa Panzisjukhuset i sin akuta situation. I sociala medier används samma tagg för att visa stöd för sjukhuset, #standwithpanzi. Man uppmanar folk att sprida ordet om vad som pågår mot Panzisjukhuset och då använda sig av taggen #standwithpanzi.

Usha Deminger, som Afropé tidigare skrivit om, driver också en akut insamlingsfond via sitt fasta änglakonto. Här kan man sätta in pengar via Handelsbanken på kontonummer 6684-661390292, som sedan förmedlas till en privat kontakt i Kongo och kommer till rätt händer direkt. Tyvärr är väntetiden på Ushas kända änglar just nu väldigt lång, men rena ekonomiska akutbidrag till sjukhuset uppskattas högt. Via Afropé låter Usha hälsa;

– Vill man hjälpa till på bästa sätt nu så sätter man in pengarna på änglakontot. Varje krona kommer fram, inget försvinner på vägen! Vi för över 120 000 kronor idag. Så snart vi får in en hyfsad summa på kontot igen så gör vi en ny utbetalning.

 

Huvudbild: Fotograf, Rijksoverheid

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

 

 

 

Denisänglar för Kongokrigets kvinnor och barn

Foto: Usha Deminger

Andra Kongokriget har pågått sedan 1998 och är det dödligaste kriget i världen sedan andra världskriget. De som drabbas absolut hårdast av striderna är kvinnor och barn. I den här regionen är det mer riskabelt att vara flicka än att vara soldat. Världssamfundet, med FN i spetsen, observerar på håll utan att agera och stå upp för Kongos kvinnor, de lyser med sin frånvaro medan människor blir torterade, slaktade och systematiskt våldtagna. Varför gör inte världen någonting för att skydda dessa människor? Två miljoner människor har blivit våldtagna sedan kriget startade, hur länge till ska vi bara observera?

Någon som tog steget för de Kongolesiska kvinnorna är Usha Deminger. Efter att ha läst en artikel ur Läkartidningen om situationen i Kongo insåg hon att något måste göras. Hon grunnade på vad hon skulle kunna göra. Usha har alltid tyckt om att pyssla, men det har mest bara varit en rolig hobby. Hon har även egna får och har därför tillgång till ull. Hon började tillverka änglar i syfte att sälja dem och samla in pengar. Usha började göra just änglar för att det kan kännas lite som en symbol för hopp, hopp om en bättre framtid, hopp om rättvisa och hopp om en värld där de mänskliga rättigheterna faktiskt innefattar alla(!) människor.

När Usha väl började tillverka änglarna och funderade på vad nästa steg skulle vara visade det sig att hon hade en närmare koppling till Kongo än vad hon trodde. Artikeln som berört Usha så djupt handlade om ett kvinnosjukhus som heter Panzisjukhuset och efter ett samtal med sin far inser de båda att han faktiskt är god vän med Dr Denis Mukwege som arbetar som chefsläkare på just Panzisjukhuset. Ushas far känner Dr Denis genom sin fru som har arbetat som barnmorska och administratör på Panzisjukhuset. I och med det här så har Usha en direkt kontakt med sjukhuset och vet därför med hundra procent säkerhet att pengarna kommer fram. Det finns inga mellanhänder så det finns ingen risk att något försvinner på vägen.

Det har nu snart gått ett år sedan Usha påbörjade det här fantastiska projektet och hon har sålt närmare 450 änglar och har kunnat skicka dryga 50 000 kr direkt till Panzisjukhuset i Kongo. Hon har valt att kalla änglarna för Denisänglar för att hylla det fantastiska arbete som Dr Denis gör för sina medmänniskor. Dr Denis tillsammans med all personal på sjukhuset har valt att kämpa för de kvinnor som världen blundar för.

”Beväpnade män intog min by för fem år sedan. De slet ut alla från husen och bakband oss på torget. Sedan tände de eldar och värmde plast som de smälte fast på våra kroppar. De gick också runt och skar i folk. Min man och mina två små barn högg de i bitar med machetes. Mig stack de med knivar överallt och så våldtog de mig. Jag vet inte hur många de var. Efter fem tappade jag medvetandet. För två månader sedan blev jag våldtagen igen när jag letade mat på fältet. Sedan dess går jag med krycka och kissar blod. Jag klarar inte att vara bland folk och sitter mest inne. Jag vågar inte gå ut på fältet heller. Så fort jag inte sysselsätter mig med något får jag upp hemska bilder framför ögonen. Bilder av hur de högg sönder mina barn. Det känns ofta som att jag ska få hjärtattack.”

Foto: Usha Deminger

Det här en Kongolesisk kvinnas berättelse som är taget från artikeln som jag har nämnt ovan. Tyvärr är det här ingen unik berättelse. Systematisk våldtäkt används som ett vapen i många konflikter världen över och i många fall skonas inga åldrar. De utsatta kan vara allt från små bebisar till äldre kvinnor. I ett land som Kongo blir en kvinna utstött efter en våldtäkt, hon kan inte längre ingå i familjen och kommer ha mycket svårt att gifta om sig och bilda en ny familj.

”En man kom till mitt hus och sa att han ville ha sex med mig. Jag sa nej. Då våldtog han mig. Jag berättade det inte för någon. När det började synas att jag var gravid kastade mina föräldrar ut mig. De sa att de aldrig ville se mig mer, att de inte brydde sig om vad som hände med mig, att de inte brydde sig om jag dog. Jag levde på gatan medan magen växte. Någon sa att jag kan föda på Panzi. Jag vet inte vad som ska hända med mig nu. Jag skulle vilja bli sjuksköterska men jag kan inte gå i skolan för jag måste ta hand om min son. Jag ska försöka att älska honom.”

Ännu en berättelse från en kvinna på 17 år. Så varför vill inte världen hjälpa de här människorna? Varför är det så tyst om det här i media? Det är så mycket som händer ute i världen som vi inte har en aning om för det berör inte oss och därför får vi inte reda på det. Det är inte ofta Afrika får någon större plats i media om inte det berör oss här hemma. Ebolaviruset har dokumenterade dödsfall sedan 1976 men det är först nu vi hör om det på grund av att det kan komma att påverka oss.

FN står som förlamade inför situationen i Kongo där ekonomiska faktorer uppenbarligen väger tyngre än de mänskliga. Hur försvara man det här? Vem ska berätta för kvinnorna och barnen i Kongo att världen faktiskt inte bryr sig och hur ska man förklara för dem att de faktiskt inte är lika viktiga som oss?

Tack och lov finns det människor som Usha och Dr Denis Mukwege som faktiskt vågar stå upp för de som behöver det mest.

Vill du också hjälpa till och stå upp för kvinnorna i Kongo genom att köpa en ängel för 120 kr. Kanske har du babykläder, gosedjur eller tyger till tygblöjor som du vill skänka? Kontakta då Usha Deminger. Du kan nå henne på hennes mail eller via Facebook. Usha Deminger.


Det krävs inte mycket, nästan ingenting, alla kan göra någonting och tillsammans kan vi göra allting.

Glöm inte, räddar du en människa räddar du hela världen!

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

 

Foto: Thegambia.nu