Etikettarkiv: påsk

Aminatahs Musikresa – del 19: Traditioner

Det känns lite tråkigt när kristna högtider passerar och man sitter i ett muslimskt land. Framförallt då man inte egentligen firar Jesu-relaterade händelser i Sverige, iallafall inte de flesta av oss. Vi firar ju mest för att ha en anledning till att samla familjen, leka lekar, äta god mat och klä upp oss. Sådana har våra traditioner blivit med vissa inslag av tomtar, kycklingar, kaniner, godis, presenter, brasor och stänger.

Jag visade nu i samband med påsk upp bilder till mina vänner på hur barnen klär sig i Sverige, både för Gambier, Nigerianer och Britter. Alla tyckte att vi var helt galna. ”Sådär kan man ju bara klä sig på Halloween” var vissas respons. Andra frågade om barnen faktiskt klädde sig sådär annars också, men dom verkade ju helt galna. ”Nä, då har dom ju flugit iväg till Blåkulla”.

Min bästis bakom kameran som vanligt med Artenola, Video Director Efe Igori och Musiker från Kerr gi family Foto: Privat
Min bästis bakom kameran som vanligt med Artenola, Video Director Efe Igori och Musiker från Kerr gi family Foto: Privat

Traditioner är och andra sidan något man lätt skapar för sig själv. Vare sig dom är religions-, yrkes- eller privatlivsrelaterade. Min rumskamrat och jag har en tradition som infaller varje gång jag har en spelning. Vi går och lägger oss för en Powernap några timmar innan showen, sen fixar vi oss i ordning i separata rum, efteråt möts vi upp i vardagsrummet inför en granskning. Traditionen följs av att vi åker till någon restaurang nära spelningen och peppar lite medans vi går igenom GAMEPLAN följt av att vi anländer till spellokalen som brukar bestå av en lång väntan. Men när det är dags, då springer han ur VIP-området, så nära scenen som möjligt och försöker att både filma och fota så mycket som möjligt ur tusentals vinklar. Många gånger har jag sett honom på scenen från både höger och vänster vinkel under loppet av någon minut. Efter spelningarna skickar han stolt sin ”katalog” till mig och vi granskar tillsammans vad som gick bra och vad som gick dåligt, hemma eller på någon närliggande nattöppen restaurang.

Foto: Freja Lindberg
Foto: Freja Lindberg

Förra helgen föll vissa av dessa moment bort, fast jag hade två spelningar och jag blev nästintill ursinnig. Inte för att det egentligen gjorde så mycket utan mest för att det var just tradition. Han hade förstört det sammanhanget som gjorde allting till vad det var. Som advent utan adventskalendern eller ljus. Som jul utan familj eller Kalle Anka, eller ja, jag tror att de flesta av oss kan skippa Kalle. Så den här gången var det min tur att förstöra, likt en revansch-sugen ragata och tji fick han.

Min bästis bakom kameran som vanligt med Artenola, Video Director Efe Igori och Musiker från Kerr gi family Foto: Privat
Purely Gambian Entertainment awards night Foto: Privat

Inför helgens spelning valde jag att inte berätta något utan tillade lugnt runt hemma utan att berätta något och mina rep med bandet åkte jag iväg till utan ett ord. Men så kom dagen, dagen för spelningen och ut ur sitt rum kom han stegandes med lite frågor i blicken. ”Ska du uppträda ikväll?” Jag suckade lite och tog en liten slurp ur min tekopp. ”Ja…det ska jag”.

”Men hallå, nu hinner vi ju inte!!!” Med ett språng sprang han in i duschen medan han ropade att han ju inte hinner ta en tupplur nu, utfarandes kom han sedan, jäktandes så att han nästan tappade handduken och jag kunde faktiskt inte annat än att le. Vissa traditioner funkar inte varje gång men det faktum att min bästa vän har en så stark passion för min passion att vi till och med har byggt vanor runt omkring det värmer mitt hjärta. Den här påsken blev det inga påskägg men jag fick fira den med en av de människor jag älskar mest i hela världen och med att göra det jag älskar att göra. Så, just så borde alla traditioner vara.

 

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Denna påsk ber jag för Kenya

I helgen har många runt om vår jord under fredliga sammankomster firat en av årets största högtider, påsken. Samtidigt läser vi om hur militanta somalier sedan torsdagens attack i kenyanska Garissa nu har svurit på att man ska utöva ett långt krig mot Kenya, där man tänker köra dess städer ”röda med blod”. 148 personer dödades i torsdagsattacken mot universitetsområdet som ligger ungefär 20 mil från den somaliska gränsen. 148 helt oskyldiga liv. Man läser någon notis här och var i olika svenska tidningar och jag undrar vad dessa liv var värda. Hur många fler liv har gått förlorade i krig, förföljelse och övergrepp denna påskhelg?

Enligt kenyanska myndigheter har man under påskhelgen arresterat fem män med kopplingar till torsdagens attack som utfördes av den somaliska militanta gruppen al Shabaab. Ja, gruppen definierar sig som en islamistgrupp och under torsdagens attack menar vittnen till händelsen att förövarna uttryckligen ska ha sökt kristna studenter för att skjuta ihjäl, medan man besparat många muslimska studenter. Det må så vara och de må säga att de gör vad de gör i Guds eller islams namn. Men att säga att man gör något i någon annans namn utan att denne gett sitt godkännande kan knappast betyda något, eller hur?

Vad vi vet och vad vi kunnat läsa…

148 personer vid ett universitet har skjutits ihjäl och den somaliska militanta gruppen al Shabaab har tagit på sig attacken. Tre av de fem arresterade männen misstänks vara de som koordinerat hela händelsen och de är samtliga kenyaner med somaliskt ursprung. De arresterades när de försökte fly över till Somalia och en av männen har under söndagen identifierats som sonen till en av landets regeringstjänstemän. En fjärde man med samma bakgrund, identifierad som säkerhetsvakt på universitetet, arresterades också och likaså en tanzanisk man, som hittades gömd i ett tak, med ammunition på sig.

I ett e-postmeddelande som mottagits av Reuters i Somalias huvudstad, riktat till den kenyanska befolkningen, har man låtit meddela att attacken är en hämnd på Kenyas militära närvaro i Somalia och dess behandling av muslimer i Kenya. I meddelandet står också att läsa;

– Ingen nivå av försiktighetsåtgärder eller säkerhetsåtgärder kommer att kunna garantera er säkerhet, stoppa en ny attack eller förhindra att ytterligare blodbad uppstår i era städer. Vi kommer köra era städer röda med blod. Detta kommer att bli ett långt, fasansfullt krig där ni, den kenyanska allmänheten, är dess första offer.

Blodbadet i Garissa har satt stor press på landets president, Uhuru Kenyatta, som länge kämpat med våldsamheter i landet som till viss del förstört en del av Kenyas rykte och påverkat dess tidigare så vitala turistnäring.

Mer än 400 personer har dödats av al Shabaab på kenyansk mark sedan Kenyatta tog makten i april 2013 och dödssiffran från Garissa-attacken stannade vid 148 döda. Fyra förövare dödades också i attacken och deras kroppar fanns tillgängliga att beskåda under lördagen, i hopp om att någon i lokalbefolkningen skulle kunna identifiera dem.

Ingen är väl förvånad över att Garissas invånare har reagerat med stor ilska och rädsla efter massakern och inte heller förvånas man över att de ifrågasätter hur man kan stå med bara två säkerhetsvakter i tjänst trots att man ska ha vetat om planer hos al Shabaab att attackera ett universitet. Hur tänkte myndigheterna här? Tog man inte hoten på allvar? Detta är något som i alla fall förvånar mig.

Och hur är det egentligen med den hårdhänta strategin man hört utövas av den kenyanska polisen. Deras tillvägagångssätt och urskillningslösa massarresteringar av Kenyas somaliska befolkning, som nästintill är uteslutande muslimer. Är det inte så att de spelar al Shabaab i händerna och faktiskt föder en förbittring hos en del muslimer i Kenya och Somalia. Att ständigt vara en måltavla för ifrågasättanden, övervåld eller utanförskap kan aldrig leda till något gott. Detta har vi redan sett alltför många gånger, på olika sätt, i alla delar av vår värld. Kenya är inte på något sätt unikt, inte heller muslimer.

På många håll i Kenya har man nu satt in extra förstärkning. Ett av Nairobis mest populära shoppingmalls, mycket välbesökt av turister, är ett exempel man hör om, fler poliser, både beväpnade och obeväpnade. Kyrkorna i landet hade extra beväpnad förstärkning under sina påskgudstjänster under helgen. En polischef för Kenyas Indiska oceankust sa till Reuters, – Säkerhetsstyrkor finns överallt nu, både på marken och i luften. Vi har två helikoptrar som ska patrullerar hela kustområdet.

Givetvis gör man allt för att säkra turistområdena, men vad med den inhemska befolkning, som är minst lika oskyldig som de tillresande turisterna? Det var ett universitet som attackerades. 148 kenyanska studenter från hela landet har dött.

Garissa-attacken är den mest blodiga attacken på kenyansk mark sedan al-Quaida 1998 bombade den amerikanska ambassaden i Nairobi och dödade mer än 200 människor.

Sent på lördagskvällen anländer 613 elever och 50 personal från Garissauniversitetet till landets huvudstad Nairobi, där de möts av ett känslosamt välkomnande från överväldigade föräldrar och släktingar. Samtidigt, i samma stad, vid Nairobis bårhus står föräldrarna till dem som inte överlevt massakern. Deras känslor och sinnestillstånd kan nog väldigt få av oss sätta sig in i. Att stå inför den fruktansvärda uppgiften att försöka identifiera sitt barn efter att denne skjutits eller huggits ihjäl. Helt oskyldigt och så fruktansvärt brutalt. Mördad.

Dessa terrordåd, som sker i flera olika länder och av många olika typer av förövare, med olika bakgrund, skapar svåra omständigheter i relationerna mellan folk. Främst idag mellan kristna och muslimer. Människor misstänkliggörs orättvist och islam som religion har idag fått ett missvisande rykte och stämplas som en våldsam trosuppfattning.

En anledning är de grupperingar med militanta agendor som säger sig utföra sina attacker i Guds namn – grupperingar som uppstått i områden som dras med stor hopplöshet, mycket våld, begränsad kunskap, olika former av förtryck och en daglig kamp för överlevnad. Om man lever under omständigheter som dessa är det givetvis större risk att man dras med i grupperingar som säger sig kunna vinna en kamp och erbjuda en framtid. Om alternativet är en framtid utan större hopp och ett liv i mycket mörker, så är givetvis spärren till att begå hemska handlingar svagare och möjligheten att kunna hjärntvättas med någon form av lockelse av högsta frälsning mycket större.

En annan anledning är västerländsk media, som så envist håller fast vid att stämpla alla händelser utförda av någon som bär ett klassiskt muslimskt namn som terrordåd, medan den vite, blonda, mannen med ickemuslimskt namn som skjuter ihjäl 69 personer på en ö i Norge, eller den vite piloten med cendréfärgat hår, också han utan muslimklingande namn, som kör 149 personer mot döden i en flygplanskrasch, endast stämplas som galna individer. I alla fall till en början. Definitionen av en terrorist har för längesedan förvrängts å det grövsta.

Foto: Afropé
Foto: Afropé

Folk av idag verkar ha svårt att kanalisera den information som ges från framförallt media och detta har under många år skapat en bild av ett islam som skulle förespråka och uppmana till våld, istället för vad det är som faktiskt pågår; Agendor hos militanta, maktkrävande och självutnämnda frälsare som, utan något som helst stöd från någon religion, klätt sig i härskarrustningar och många gånger byggt sig en armé av förvirrade män som utan eftertanke kastar sig in vår tids mest skrämmande ”leva eller dö”-följetong. Dessa individer dödar inte på grund av någon religion, utan trots att de säger sig tillhöra en.

Vi som ser på utifrån. Vi som har både möjligheten att läsa och skaffa oss kunskap. Vi får inte bli marionetter i dessa militanta individers följetong, där vi likt deras förvirrade soldater, helt blint köper deras ord och tror att det de gör, görs i någon guds namn. Vi får inte bygga en mur mot en hel religion eller ett helt folk på grund av en grupps utspel och våldsamma terrordåd.

Denna påsk ber jag för Kenya.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Från oss på redaktionen till er alla önskar vi en riktigt GLAD PÅSK

påskris
Påskris Foto: thegambia.nu

Vi på redaktionen vill passa på att önska en riktigt GLAD PÅSK till våra läsare och särskilt till er som firar påsk, oavsett vilket land du befinner dig i!

Färgstarkt är vi vana att se i både Gambia och i de flesta delar av Afrika, gissar jag, men visst är det ett färglyft även här i Sverige när våra torg fylls av påskris med fjädrar i alla möjliga och omöjliga kulörer? Hela våren kan jag känna att vi går från ett grådaskigt vinterslask, till färgernas årstid, när det mörka sakta minskar för att ersättas av ljus och starkare färger. Man blir lite gladare, helt enkelt.

Lamm i Gambia Foto: thegambia.nu
Lamm i Gambia Foto: thegambia.nu

Något annat som mina Gambia-minnen har gemensamt med just firandet av påsken i Sverige, är lamm. Lamm som jag är van att äta vid olika högtider i Gambia, i synnerhet under Tobaski, men även under andra typer av firanden. I Gambia är det i första hand Katoliker som firar påsken och många brukar dela med sig av mat och festligheter till sina släktingar och vänner, men också till grannar och andra som kan tänkas vilja ta del av firandet. Det tycker jag mycket om med Gambia. Att man tar del av varandras högtider, även om man inte delar samma uppfattningar om religion.

Vi på thegambia.nu tar i alla fall inte ledigt över påsk. Vi fortsätter planera kommande artiklar, gör intervjuer och publicerar artiklar och krönikor, intervjuer och recensioner i den takt vi hinner, men ett och annat ägg hinner nog slinka ned, ett kokt eller chokladfyllt, det återstår att se. Vi är glada att ni läser och vi önskar er en riktigt GLAD PÅSK och hoppas att ni alla får njuta av lite extra ledighet och lite extra god mat så ni kan ladda batterierna inför en knökfull vår och sommar som vi hoppas kommer bjuda på både glädje och värme.

fatou touray 2013