Etikettarkiv: privilegier

Den rasism vi inte talar om…

I hela mitt vuxna liv och sedan unga år har jag levt med svarta familjemedlemmar i olika familjekonstellationer. Det har lärt mig en hel del om rasism som jag önskar jag kunde varit utan. Eller visst, eftersom den finns så är jag glad att jag har kunskapen, men jag önskar förstås att den här rasismen inte fanns. Det är så mycket enklare att blunda för den och framför allt så gör det mindre ont.

Människovärdet får inte baseras på hur mycket melanin vi bär, eller hur väl vi kan uttrycka oss i det svenska språket. Personerna på bilden har ingen koppling till artikeln.
Foto: Fatou Darboe, Afropé

Vi talar sällan öppet om den. Inte ens i vår familj säger vi orden rakt ut. Jag vet, barnen vet, min man vet, men vi säger det inte rakt ut. Fast idag pratade vi om det öppet, min man och jag. Det här med att han blir olika bemött om han kommer till myndighetspersoner eller till banker eller inom sjukvården, eller andra ställen där man kan sägas ha viss ”makt”. Där man kan neka någon att utföra sitt ärende, genom att använda sig av godtycklighet eller lite knepiga paragrafer, eller helt enkelt använda sig av överlägsenhet för att göra någon osäker.

Mina barn är födda och uppvuxna i Sverige och talar också flytande svenska. Min man talar helt obehindrat svenska efter att ha bott i Sverige i många år. Men det spelar ingen roll. I de flesta situationer där man träffar servicemänniskor eller människor som har lite makt över en, i form av att vara till exempel myndighetsutövande personer är min erfarenhet som vit att man ofta använder sig av olika maktutövningar när man möter svarta. Är man mörkare och talar med minsta lilla brytning så är oftast bemötande ännu sämre.

Det här är oftast svårt att prata om även inom familjer, för det är skamligt för många som utsätts och det är smärtsamt för både den som utsätts och för den som är närstående och tvingas se på. På lång sikt får det här självklart konsekvenser och det är ganska lätt att fundera på vilka det kan bli…

Rasism kan vara sofistikerad och subtil

Det här är inget som det går att peka på och säga att den eller den personen har utsatt någon för rasism. För det är mycket mer sofistikerat än så. Det är inget konkret, utan det handlar om hur man talar till någon, som lite mindre vetande eller förstående. Det handlar om att vilja liksom trycka upp paragrafer i någons ansikte. Det handlar om att visa makt på något sätt.

De flesta som är lite medvetna om rasistiska strukturer känner igen det här. Det är ingen nyhet varken för svarta eller vita som har lite koll på rasismens uppbyggnad och olika härskarmetoder. Vi vet det här. Svarta i högsta grad, då det är svarta som i första hand drabbas av strukturell och personlig rasism. Vi vita som lever med svarta blir ständigt påminda om det, om vi väl har vågat öppna ögonen för det.

För det mesta är det så tröttsamt för många svarta att de slutar prata om det. I alla fall med vita. De som inte står väldigt nära de som utsätts, inser sällan problemet. Hur stort det är och hur subtilt det sker. Jag är inte ens säker på att de som utsätter människor för detta är medvetna om att de faktiskt gör det. Jag tänker att det kanske är därför så många som blir utsatta för rasism och faktiskt tar upp det med personer det gäller, att de sällan får ett erkännande. Det är så lätt att slå ifrån sig med: ”men jag är inte rasist…”, eller ”men jag ville bara vara extra tydlig”, eller ”jag visste inte…”

De rasistiska antirasisterna

Vi har någon konstig föreställning i vårt land om att det inte är särskilt rasistiskt och att det är få som är rasister. Men jag skulle, efter att ha levt med svarta i över 30 år, säga att dessa små, subtila, rasistiska handlingar sker från en övervägande mängd svenska så kallade ”antirasister”.

Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att jag vill påstå att en svart person som är mörk (ja, min upplevelse är att det gör skillnad på hur mörk en person är, läs gärna om colorism) och som talar svenska med någon form av brytning, kan utföra ett ärende på myndigheter med en positiv upplevelse, är ganska sällsynt. Med positiv upplevelse menar jag att man vid ett första besök får sitt ärende utfört och blir bemött som en vuxen, myndig person som kan tänka själv och med en servicekänsla som man kan förvänta sig av en myndighetsperson. Till och med om man ringt myndigheten innan för att ta reda på till exempel vilka blanketter som krävs och vad man förväntas ta med sig inför sitt ärende, är det inte ovanligt att när man väl är på plats så ställs krav som jag som vit svensk vet att man inte krävt av mig, eller som inte ställs som krav på alla som uppsöker myndigheten i samma ärende.

Självklart händer det även mig som vit svensk att jag känner mig illa bemött eller avkrävs mer information än vad som angetts från början, men jämförelsevis är det så enormt mycket oftare dessa ”specialkrav” ställs på svarta personer. Det är min erfarenhet.

Det finns dock kryphål att ta för vissa…

Här känner jag skam. Skam för att jag använder mitt privilegium som vit. Skam för att jag vet att det handlar om strukturell rasism. Skam för att jag lever i ett så kallat ”antirasistiskt samhälle”, där vi ändå uppfinner kryphål för att komma lindrigare undan. Skam för de personer som upprätthåller de rasistiska strukturerna och skam för att det finns de som inte kan använda sig av dessa kryphål.

Jag ber alltid att få följa med min man till viktiga möten. Inte för att han behöver någon som helst hjälp med varken språket eller utförandet av den tjänst han är i behov av. Utan helt enkelt för att jag inte står ut med tanken på att han ska behöva förnedras på ett sätt som inte anstår en myndighet att behandla sina medborgare på. Jag står inte ut med tanken på att han ska ta ledigt flera gånger från sitt arbete, för att utföra en tjänst som egentligen bara skulle kräva besök vid ett enskilt tillfälle för att få ärendet avklarat. Jag vet och min man vet att han får ett annat bemötande genom att dyka upp med en vit fru.

Det vita alibit

På samma sätt har jag agerat ”antirasistsköld” för mina barn vid olika tillfällen i livet där jag vet att de haft viktiga möten. Har jag själv inte haft möjlighet att gå har de oftast själva tagit med sig ett ”vitt alibi”. Omedvetet eller medvetet?

När min make varit på ”negativa möten” och jag sedan följt med nästa gång, så har det hetat att ”egentligen är reglerna annorlunda, men vi väljer att göra ett undantag denna gång…”

Det här är en så stor skam för vårt samhälle att jag inte vet hur starkt jag kan fördöma oss människor. Jag vill verkligen inte vara ett ”vitt alibi” till någon som många gånger kan det mötena gäller flerfaldigt mer än mig, eller som skulle kunna klara av dessa möten 10 gånger bättre utan mig, om det skett på ”lika villkor”.

Självrannsakan

Foto: Pixabay

Vi måste rannsaka oss själva och hur mycket av dessa rasistiska strukturer som inpräntats i oss. Framför allt är det vi vita som måste rannsaka oss själva, då vi inte är de som drabbas av rasism, men tyvärr så måste jag säga att jag även upplever svarta som utsätter andra svarta för denna typ av strukturell rasism, så ingrodd är den i det svenska samhället.

Vi måste alla rannsaka oss själva. Vi måste inse att rasism inte bara handlar om direkta attacker i form av våld, eller rasistiska ord som kastas ut i luften. Rasism är att på något sätt begränsa en svart persons levnadsvillkor, oavsett hur inlindat det är eller hur många fina ord som lindas runt, när man utsätter någon för rasistiskt bemötande eller handlingar. Så länge vi förnekar dessa strukturer, så blir vi också möjliggörare till dessa beteenden och vi kommer också att reproducera dessa strukturer till nästa generation och nästa…

Jag orkar nästan inte tänka tanken på hur detta påverkar våra barn på förskolorna och skolorna, på bussar och andra ställen där barn möter människor där de blir bemötta och bedömda efter hur mycket melanin de bär på. Den ”antirasism” som Sverige anses vara ett av de allra bästa länderna på, räcker inte långt…

Fatou Darboe

 

Att ta ansvar i maktlösheten

Att jag är vit har jag egentligen aldrig behövt fundera över. Inte på riktigt alltså, inte såhär.

Min dotter är mixed och hennes pappa är svart. Det är någonting med att säga att man ”är” någonting. Som om det där ”är:et” innehåller massa egenskaper. Jag är vit, så därför behöver jag inte oroa mig på samma sätt som min dotter kommer behöva göra när hon börjar röra sig ute i världen.

Foto: Fatou Darboe, Afropé
Foto: Fatou Darboe, Afropé

Och den krassa sanningen är att jag troligtvis inte skulle bry mig lika mycket om rasism om jag inte hade de i mitt liv. Kanske är det därför som rasismen blivit så normaliserad i vårt land. Och jag känner mig som en åskådare till det också. Maktlös så tomheten skriker. För hur ändrar man en människas åsikt? Hur kan man göra så att fakta blir hanterbart? Jag skulle så gärna vilja utbilda hela världen. Få de okunniga att se vad det hela egentligen handlar om. Men hur predikar man för stängda öron, ögon och hjärtan? Det går ju inte!

Jag vill inte att min familj ska dö för att någon tycker att de inte hör hemma här. Jag dör gärna i deras ställe. Någonstans i min hjärna börjar jag fundera på om vi ska göra som rasisterna vill. Flytta någonstans där jag får vara minoritet istället. Det värsta är att min hudfärg alltid får fripass, vart den än är. Ett lyxproblem som påminner om hur djupt den här ruttna roten går.

För mig som vit är det lätt att säga att rasism inte finns i Sverige. Det är lätt för jag blir ju aldrig drabbad av den här. Det är som att säga att funktionsnedsatta inte blir diskriminerade när man själv inte har någon funktionsnedsättning. Du är inte kvalificerad att uttrycka en åsikt om något du inte har en aning om. Min dotters pappa upplever rasism i princip dagligen. Men det är sällan han pratar om det. Jag gissar att ens skal blir rätt hårt om en utsätts för det ofta. Annars går det nog inte att leva med det.

Och hur ska jag hantera den dagen min dotter kommer hem från förskolan och säger att en pojke sa att hennes hudfärg är ful? Hur förklarar man för ett litet oskyldigt barn att verkligheten är så ful som den verkar ibland? Den känslan är den vidrigaste. Och den första impulsen är att göra alla som gör min dotter illa väldigt mycket mer illa. Blodtörst. Det är så lätt att vilja sjunka till den nivån, för en tänker inte. En vill bara göra. Eliminera.

Men. Hat skapar hat. Hur ska vi leva i den här världen? Vill vi leva i en värld fylld av hat? Då kommer vi döda varandra innan klimatet gör det.

Vad kan jag göra förutom att vara eftertänksam, klok och kärleksfull? Föregå med gott exempel? En kan aldrig förändra en människa som inte vill förändras. En får bara hoppas att rätt ord träffar vid de få tillfällen hjärtat står på glänt.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson