Kongo-Kinshasa, det stora landet i centrala Afrika, har länge varit en arena där lokala, regionala likväl som internationella krig har utspelats. Följaktligen har den kongolesiska civilbefolkningen fått genomgå perioder av miljontals dödsoffer och lika många skadade, och ett samhälle har utvecklats där våld, i synnerhet i sexuell form, är fullt normaliserat.

Den politiska situationen i Demokratiska republiken Kongo, ofta kallat Kongo-Kinshasa eller DR Kongo, har ända sedan landets självständighet år 1960 varit instabil. Landet har präglats av både oroligheter och fullskaliga krig, och har pendlat mellan dessa lägen under flera decennier. Den blodigaste perioden i landets historia utspelade sig under åren kring millennieskiftet, en tid som kom att kallas Afrikas världskrig baserat på de sex miljoner människor som miste livet under kriget.

Orsaken till instabiliteten är tämligen komplex att reda ut, då Kongo-Kinshasa har varit en multidimensionell konfliktzon där kampen om politisk makt, oenigheter mellan olika etniska grupper och tillgång till landområden har varit centrala beståndsdelar. Ett uttryck som ofta exemplifieras av Kongo-Kinshasa är ’curse of commodities’ (råvarornas förbannelse), då de östra delarna av landet, som är mest rika på naturresurser, har blivit en spelplan för rebeller och väpnade grupper i deras hänsynslösa jakt på rikedom.

De enorma siffror på antal dödsoffer som striderna i Kongo-Kinshasa har resulterat i är både skrämmande och förkrossande, och bakom denna skyhöga statistik finns också överlevare som har gått en annan, om möjligen lika hemsk, väg till ödes.

Våldtäkt som vapen har varit en central del av krigföringen i landet. År 2011 beräknades 48 kvinnor i timmen bli våldtagna i Kongo-Kinshasa. En annan källa, som räknar i miljonbelopp, uppskattade till mer än 1,7 miljoner kvinnliga våldtäktsoffer under samma år. En tredje studie, från 2010, bedömde att ungefär 40% av kvinnorna i östra delarna av landet blivit utsatta för sexuellt våld.

Siffrorna skiljer sig alltså något åt, men samtliga källor menar på att fallen är kraftigt under-rapporterade och att den egentliga siffran är långt högre än så. Ofta står kvinnors rädsla för stigmatisering i vägen för att rapportera sexuella brott. I andra fall är det förövarens hot som gör rädslan större än viljan att uppsöka hjälp, och ibland är det landets bristfälliga och otillgängliga sjukvård som sätter en käpp i hjulet för att kvinnor ska söka vård.

Organiserad krigsvåldtäkt har länge använts i Kongo-Kinshasa för att fysiskt skada offren och för att bryta ner samhällen från grunden. Kvar har en nedbruten befolkning lämnats, starkt präglad av en våldskultur som knappt kan jämföras med något annat fall i världen, där rebeller och miliser enkelt kan lägga beslag på de naturresurser som finns tillgängliga i landet. Eftersom sådana grupperingar länge har härjat i de östra delarna av landet så är det också där civilbefolkningen har drabbats som hårdast av det sexuella våldet. Gruppernas metodik för att vinna mark verkar inte se några gränser. De har varit ansvariga för kidnappningar, gruppvåldtäkter, tortyr, medvetna spridningar av sexuella infektioner och påtvingade graviditeter. Offren har varit både kvinnor och barn, vissa så unga som två år, som har fått allvarliga skador av våldtäkterna. I vissa fall har dessa skador också lett till döden. Ett av de värsta exemplen i landets historia skedde under sommaren 2010 i området Walikale, då en koalition av ett flertal väpnade grupper under tre dagar utförde en massvåldtäkt på minst 387 civila, däribland 300 kvinnor, 23 män, 55 flickor och 9 pojkar.

Ingen annanstans i värden är det systematiska våldet så etablerat, och ingen annanstans har våldtäkter används som krigsmetod lika frekvent som i Kongo-Kinshasa.

Som respons på de fruktansvärda siffrorna har de kongolesiska myndigheterna försökt att stärka sitt arbete mot sexuellt våld, och antalet arresteringar och domar för våldtäkter har ökat under de senaste åren. På grund av ett bristande juridiskt system i landet och dess begränsade kapacitet får dock majoriteten av förövarna gå ostraffade.

Icke-statliga aktörers organisering

Där den kongolesiska staten brister faller ansvaret istället på civilbefolkningen. Ett välkänt namn, nationellt och på senare år även internationellt, är Denis Mukwege. I slutet av 90-talet öppnade Mukwege ett specialistsjukhus för obstetrik och gynekologi i Bukavu i tron om att han skulle jobba med förlossningar och nyblivna mödrars hälsa grundat på den höga barnadödligheten i landet. Sedan dess har doktor Mukwege och hans kollegor istället tagit hand om mer än 30 000 personer utsatta för sexuellt våld. Sjukhuset hjälper till med offrens fysiska hälsa, men erbjuder likväl juridisk och psykosocial hjälp till deras patienter, och de offren som inte har råd att betala för vård får denna kostnadsfri.

Förra året var doktor Mukwege även med i skapandet av en film som skildrar hans arbete med att läka de fysiska och psykiska skador som har drabbat offer för sexuellt våld. Den är framförallt fokuserad på kvinnor som har våldtagits av den kongolesiska armén samt de olika väpnade grupperna i landet. Filmen förbjöds i landet med statens motivering att dess intention var att fördärva bilden av den kongolesiska armén.

Även internationella organisationer har etablerat sig i Kongo-Kinshasa för att hjälpa överlevare av det spridda, sexuella våldet i landet. Exempelvis har Läkare utan gränser byggt upp anläggningar där de både erbjuder medicinsk och psykologisk hjälp för våldets offer, men också utbildning inom området för lokal arbetskraft.

Likaså har internationella företag börjat öppna upp ögonen för situationen i landet. Den senaste, uppmärksammade donationen för främjandet av den utsatta civilbefolkningen kommer från Mark Bristol, som är chef över det internationella företaget Randgold Resources. Bristol har under juni månad åkt på en motorcykelresa genom de centralafrikanska länderna med mål att samla in tre miljoner dollar. Pengarna ska gå till välgörenhetsorganisationen Nos Vies en Partage, som etablerades av Randgold Resources under 2014. Organisationen har bland annat gett pengar till olika program som hjälper offer för sexuellt våld samt före detta barnsoldater, framförallt i de regioner som har blivit värst drabbade av den långtgående konflikten.

Allt fler parter har således börjat engagera sig för att förändra de mörka siffrorna som länge har lagt en skugga över Kongo-Kinshasa. Doktor Mukwege, i samklang med många andra röster, menar på att det omfattande våldet i Kongo-Kinshasa är ett politiskt verktyg för olika grupper för att skapa kaos i landet och rasera den samhällsstruktur som befolkningen ständigt försöker bygga upp, för att i sin tur kunna lägga beslag på landets förmögenheter. Den omfattande våldskultur som har spridit sig över landet måste både uppmärksammas och förstås, och inte bara uttryckas genom statistik. Våldskulturen handlar nämligen inte om individuella fall av våldtäkt, utan om en strukturell metod som har satt prägel på hela det kongolesiska samhället ända in i befolkningens hem, där det sexuella våldet tillika har ökat. Våldtäkt som vapen måste därför förstås och bearbetas av samtliga aktiva aktörer i landet för att på sikt också kunna upplösas.

Källor: DN.se, insightonconflict.org, time.com, hrw.org, panzifoundation.org, news24.com, doctorswithoutborders.org, undp.org.