Etikettarkiv: rap

Aminatahs musikresa – del 16: Att tacka nej till skivbolag

”Vi såg er uppträda på kulturhuset och skulle vilja ses för ett möte”. Ett av Sveriges största skivbolag hade kontaktat mig och min väninna, vi hade en rapgrupp tillsammans och kallade oss för Hoopie & Shorty, men valde vid ett senare tillfälle att kalla oss för ”Controlled Surface”. På vägen dit fantiserade vi om vad dom skulle kunna tänkas säga och vi ifrågasatte oss själva, undrandes om vår demo var bra nog. Väl ankomna och sittandes i ett konferansrum spelade dom upp vår demo på en mellanhög volym och bröt, bytte till nästa efter en vers och en refräng. Precis som vår musikmentor Aron Phiri, medlem i gruppen Hearin Aid (tillsammans med Damon Frost) hade sagt att de skulle göra. Å andra sidan lyssnade de på alla låtarna och männen i rummet nickade huvudet i takt med musiken medans våra hjärtan bultade lika snabbt.

Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat

”Vi vill att ni ska lyssna på något” kontrade de sedan med efter att våra låtar hade spelats och ur högtalarna ljudade en sång som lät som en blandning mellan Aqua, Systrarna Graaf och Smurfhits. Jag tror mig minnas frasen ”I’m your bunny” någonstans i refrängen. Självklart spelade dom den här låten från början till slut, den innehöll ingen rap, inte för att sången riktigt var sång heller. Låtskrivarna satt i rummet och med förväntningsfulla blickar vände de sig emot oss och frågade om vi skulle vara intresserade av att spela in den låten under kontrakt med möjlighet för utveckling och skivkontrakt. Sexton år gamla var vi och trots vår unga ålder så lyckades vi förklara att vi helst skrev våra egna låtar, samt att vi helst inte ville göra låtar med så mycket sexuella anspelningar. De förklarade först att vi självklart skulle kunna ”co-write” en och annan låt, men talet därefter gick ut på att få oss att inse att inte ens Britney Spears fick skriva sina egna låtar och att vi skulle vara glada för tillfrågan.

Promenaden från skivbolaget till tunnelbanan var inte lika munter. Jag ville kunna släppa en låt och titta mina gråtmilda, stolta föräldrar i ögonen. Jag ville inte skämmas. Jag ville inte vara en artist som var tvungen att sälja sex, utan istället sälja kvalité. Min gruppkamrat som även var min bästis höll med. Vi tackade nej.

Vid ungefär samma ålder försökte min syster sälja in mig som soloartist genom hennes kontakter. Jag vägrade, jag var en del av en grupp, solidarisk och kanske lite dum, men med hjärtat på rätt plats. Jag stod inför många tillfällen då jag kunde ha ”lyckats” men jag valde bort många av dessa erbjudanden. Kanske var jag inte redo, kanske var det inte dags.

När jag bodde i LA hade jag inlett en samarbete med två andra killar, ännu en rapgrupp. Vi kallade oss inte riktigt något, men vi kände oss som en yngre version av Fugees. Lite sång, mycket rap och kanske till och med som A-Teens, just konceptmässigt men vi hade vår egen musik. På några dagar fixade en av killarna en manager till oss, han hette Tony och var en amerikansk italienare med alldeles för mycket personlighet, precis som alla andra bra managers. Vid ett tillfälle hade vi ett framträdande bokat men ingen budget för sminkning eller styling. För killarna spelade det ingen roll, men Tony körde oss till mitten av ghettot för att shoppa kläder till mig för vår $15 budget. Sedan åkte vi uppklädda till en sminkbutik då han låtsades vara min rika pojkvän. De sminkade halva ansiktet, och han fick spel med antydan att han ville anlita företaget som personliga makeupartister men att de troligtvis inte var seriösa varpå de sminkade andra halvan, utbytte kontaktuppgifter och vidare färdades vi mot soundcheck. Vi gick aldrig dit igen.

Två månader senare landade en av killarna i min grupp ett skivkontrakt med ett av de största skivbolagen i USA. Han ursäktade sig inte riktigt, han bara drog… hoppade av skolan och drog. Vi två andra kände oss övergivna och besvikna, men Tony försökte få oss att strunta i det hela. Vi hade ju varandra. Idag har jag fortfarande inte sett någon av hans musik på tv, sociala medier eller hört honom på radio. Jag hoppas ändå att det gick bra. På något sätt.

Strax därefter ringde Tony mig och sa att vi hade ett möte bokat med Wutang. Ja, Wutang Clan. Men endast jag skulle följa med. Inte min kvarstående bandmedlem. Väl framme någonstans i mitten av ghettot kom en liten 9-åring och checkade läget, kollade igenom bilen snabbt och visade oss var vi skulle parkera. På den tiden producerade jag musik och vi satte oss ned för att lyssna på mina beats samt på mina låtar. Huset vi satt i var smockfullt av droger, vapen och lättklädda brudar. Jag visste inte vem som bodde där, men jag visste att jag aldrig ville komma tillbaka. Producenten hittade ett av mina beats som han ville att vi skulle omproducera dagen efter och jag nickade glatt. Men jag var rädd.

Jag var rädd för att vara i deras omgivning, jag var rädd för att misslyckas och jag var rädd för att bli en del av denna uppenbart kriminella verkstad. På vägen därifrån förklarade Tony att han inte skulle kunna följa med dagen efter på grund av jobb och jag förklarade i utbyte att jag inte skulle rappa eller producera längre… Att ride or die lät som en metafor för mig, pistoler och kokain på bordet lät som en film för mig. Att jag inte ville längre. Att jag var rädd. Rädd att mista mitt visum, min frihet och min integritet. Och där var det över. Min rappgrupp, mitt management, min rädsla.

Jag förklarade allt med att jag inte tror att Alicia Keys, Rihanna, Beyonce eller Amerie behöver se vapen och dödliga droger i sin vardag, på sitt jobb, i studion. Att sällan sångare som Whitney Houston eller Michael Jackson blir skjutna till döds, medans 2pac och biggie smalls dör för att det redan står i dess musikkultur. Jag bytte till sång från rap för att rap skrämde mig. För att rap kom med ett arv av kriminalitet och sång kom med ett arv av integritet. Så när jag sjunger, kan jag sjunga för att förbättra, minska negativitet och med färre ord, påverka samhället. Ett samhälle jag inte tycker ska bildas med grunder av gruppbildningar, gängaktivitet eller våld.

Den nya vändningen sen 10 år tillbaka handlar om att fokusera på sex, istället för våld. Kvinnor är horor, slampor, fittor, guldgrävare och luder. Män är chefer, utbetalare, ”ballers”, ”hustlers” och spelare. I rap alltså. Jag vill inte ta del av det samhället. Jag valde bort min poesi, en del av min konstform för att inte ta del av det destruktiva.

Under mitt liv har jag hamnat i många sammanhang med olika människor, förlag och situationer som kanske kunde ha bidragit till att jag hade livnärt mig på musiken sedan en ung ålder. Men samtidigt finns det olika vägar att gå. Jag tror att det är viktigt att våga acceptera att besluten man tog, ja de tog man faktiskt av en anledning. Lika lätt hade jag kunnat börja formas till en sorts människa jag inte vill vara. Ingen form av rikedom, karriär eller succé är värd att offra en själv, ens värderingar eller ens individ. Iallafall inte för mig.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Intervju med Kumba M'bye – En hiphop-drottning med många talanger

Det är dags för svenska folket att göra sig bekanta med namnet Kumba, för om mina förutsägelser och Kumbas egen vilja går igenom, så har Sverige en ny rapdrottning in the making. Kumba har ett riktigt grymt flow som låter ännu coolare med den skånska dialekten hon fått efter att ha vuxit upp i Malmö och Landskrona.

kumbaNamn: Kumba M’bye
Ålder: 31
Uppväxt: Malmö och Landskrona. Bodde i Rosengård tills jag gick i 2:a klass i lågstadiet sen flyttade vi.
Hemstad: Grimsta, Stockholm,
Koppling till Gambia: Båda mina föräldrar kommer från Gambia. Är född i Gambia. Har hus i Serekunda.
Familj: Mamma,(pappa gick bort 2008), 4 systrar, Man och 2 barn
Aktuell: Först ut på remixen av Linda Piras hit, Knäpper mina fingrar.

Det sägs att man aldrig får en andra chans att göra ett första intryck. Kumba behöver nog aldrig oroa sig för att hon gjort något mindre än ett fantastiskt sådant. Hon absolut (ursäkta mitt ordval men det finns inget annat sätt att uttrycka det på) MÖRDAR när hon lägger första versen på Linda Piras nya låt, Knäpper mina fingrar(remix).


Hur kom det sig att du fick vara med på remixen till ”Knäpper mina fingrar”?
Jag fick frågan om jag ville vara med och vart helt chockad. Det var en självklarhet att jag ville vara med och tackade JA!

Hur känns det att ha fått så fantastiskt bra feedback för din insats på låten?
Jag har bara blivit mer motiverad genom all den fantastiska feedbacken. Är otroligt tacksam och det känns overkligt än idag!

Vad fick dig att vilja vara med på låten?
Först och främst för att Linda Pira är en grym artist och för att vi bara är kvinnor i låten. 2014 är kvinnornas år! Beatet är ju helt sjukt också.

Kvinnorna i låten som Kumba nämner, är mer exakt, Linda Pira, Rosh, Cleo, Sep, Vanessa Falk, Rawda, Julia Spada, Joy och så Kumba så klart. Med en kombination av olika rap och sång stilar, färgstarka karaktärer och ett grymt beat så har dessa kvinnor skapat något som påminner mig om när jag var mycket yngre, höll upp peace tecknet och skrek Girl Power!

kumba 2Nu menar jag inte att det här gänget påminner mig om Spice Girls. De är otroligt långt ifrån den brittiska tjejgruppen i liknelse. Jag minns den där känslan av att det var otroligt coolt att vara en tjej och att även vi kunde vara tuffa. Det är samma känsla Beyoncés Run the world(Girls) gav, och det är den känslan Knäpper mina fingrar(Remix) har fört tillbaka. Sen ska vi inte glömma att det är en riktigt bra party låt som man bara måste dansa till.

Kumbas talang är inte bara begränsad till hiphop. Här talar vi om en affärskvinna som även jobbat en del som modell. Bland annat så syntes hon i den första säsongen av Top Model Sverige.

Hur var tiden i Top Model Sverige? Har du jobbat en del som modell?
Top model var en upplevelse som jag aldrig kommer glömma. Jobbade som modell ett par år men tyckte det var roligare att jobba bakom kameran, så jag lade modellandet på hyllan och jobbade som stylist istället.

Som tidigare nämnt så är ju Kumba även en affärskvinna. Hon startade processen av att skapa skonhetsaffaren.se, 2011, när hon var sugen på att starta eget och sälja produkter hon själv skulle vilja köpa.

Allt ifrån brasilianskt löshår till smink, smycken och många andra skönhetsprodukter kan man hitta på hemsidan. Bor man i Stockholm kan man hitta skönhetsaffären inne på salong Piz Of Cake i Kristineberg, Kungsholmen. Där man kan få allt möjligt gjort om man vill göra sig extra fin.

Men vem är Kumba? Att beskriva denna imponerande kvinna var hur enkelt som helst för Sanela, som har varit vän med Kumba i 13-14 år.

– Har känt Kumba länge och vi har alltid varit nära vänner. Hon är en sån vän som ställer upp. Hon har en otrolig utstrålning och positiv attityd. Jag blir alltid glad när jag är med henne och vi har aldrig en tråkig stund. Kumba är en riktig livsnjutare och älskar att ha kul! Hon är en go getter och är inte rädd för att ta för sig, samtidigt som hon är ödmjuk, och så är hon ju sjukt snygg!

Det låter som att Kumba har allt som krävs för att nå alla sina mål så det är inte konstigt att hon fått så mycket beröm för sin talangfulla rappstil.

Hur och när började du rappa?
Jag började skriva på engelska i början på 2000-talet och tyckte det var riktigt roligt. Redan då insåg jag att jag brann för musiken. Jag spelade in låtar då också men trodde inte riktigt på mig själv då, så jag satsade aldrig på det. Runt den här tiden dansade jag också i en dansgrupp som jag uppträdde med.

Hur går du till väga för att få ihop texten till en vers? Lyssnar du på ett beat först t.ex? Eller kommer inspirationen från en speciell plats?
Jag lyssnar helst på ett beat först för att få en känsla, men kan också skriva när jag kommer på något bra eller roligt att skriva om. Inspirationen kommer från min omgivning och min familj är alltid med mig när jag skriver hemma. Mina barn kan några utav mina låtar utantill, haha.

Finns det något drömprojekt du har? En artist du gärna samarbetar med?
Jag har en hel lista. Finns så många grymma hiphop artister i Sverige som man skulle vilja göra något med. Finns en bred stil idag!

Om ni som jag längtar efter att få höra mer ifrån denna talangfulla kvinna så behöver ni inte oroa er. Kumba lovar att vi kommer få höra mer inom en snar framtid och att det är musik hon vill jobba med.

Om ni vill höra mer ifrån henne väldigt snart så kan jag berätta att Kumba ikväll (17:00-19:00) kommer att gästa Sve­ri­ges Radio P3/Metropols program ”En kärleksattack på svensk hiphop”, där Afropé.se’s krönikör Musa ”Black Moose” Jallow är hus-dj. Detta kommer bli Kumbas allra första live-framträdande och det kommer att sändas från Fryshusets entré.

 

 

Tima Minteh-Fofana
Tima Minteh-Fofana