Etikettarkiv: rasifierade

Medias avhumaniserade bild av svarta människors kroppar ur ett postkolonialistiskt perspektiv

Vid mitt senaste moment på universitet har det legat en tydlig tyngd på postkolonialism, vilket jag vill dela med mig av till er. Begreppet menar på att det som sker nu sker i relation till kolonialismen, händelser idag kan ses som konsekvenser eller effekter av kolonialismens inverkan på historian.

Bild: Ida Isatou Svenungsson
Bild: Ida Isatou Svenungsson

Den koloniala diskursen skapade sanningar där fokus låg på ett “rastänkande” som baserades på binära oppositioner, så som svart i motsats till vitt, kvinna i motsats till man, och globala nord i motsats till globala syd. Alltså, Afrika är Afrika för att det inte är Europa. Dessa oppositioner sattes inte bara i motsats till varandra utan de tillskrevs även en hel del egenskaper. Den svarta kvinnan sågs som att hon skulle räddas från den svarta och våldsamma mannen. Räddaren skulle vara den vita räddaren. Kvinnor sågs som svaga och emotionella (negativt). Den svarta människan var sexuell och irrationell som behövde moderniseras av den vita rationella räddaren. Det är dessa strukturer och oppositioner som postkolonialismen är ute efter att krossa, de stereotypa oppositionerna.

Dessa stereotyper hävdar en del (undrar dock vilka?) är krossade, de hävdar att den antirasistiska debatten har gått för långt, att rasifierade sätter på sig en offerkofta och väljer att bli förolämpade för allting, samt att tolka det rasistiskt. För att vadå? För att det är så roligt att bli rasifierad, tillsatt diverse stereotyper och vara del av en grupp, i mitt fall afrosvenskar som utsätts för den största andelen hatbrott i Sverige? Nej, jag sätter inte på mig en offerkofta. Nej, jag vaknar inte upp varje morgon och tycker synd om mig själv på grund av min hudton. Jag tänker inte ursäkta mig själv och försöka tysta ner den strukturella rasismen för att den gör vissa obekväma och får dem att anse att jag tycker synd om mig själv. För vet ni vad, ni har inte tolkningsföreträde i en fråga som rör min hudton. Är du inte en del av de människor som blir rasifierade, sexualiserade eller exotifierade, så är det viktigaste för dig att lyssna och inte att argumentera emot och underminera rasifierades verklighet. Jag tycker synd om den som lever i en så grymt trångsynt värld som gör att det är det enda den ser. Jag tycker synd om Sverige, för att det är mitt hemland, ett hemland som jag vill kämpa för. Jag tycker att det är synd att det är så många som inte kan se utanför det fyrkantiga systemet som media matar oss med.

För att enlighten och utveckla vad jag menar med det fyrkantiga systemet, så syftar jag till det system som människor använder sig av för att rättfärdiga det de tror på, det systemet som avhumaniserar mina svarta bröders och systrars kroppar. Granskning av media ur ett postkolonialistiskt perspektiv är för mig av stor tyngd då det får en att lägga märke till händelser som inte verkar vara givna för alla att resonera kring. För att ge några exempel på vad jag menar så kan jag återgå till skillnaden mellan svarta och vita kroppar. Det jag får se i media är svarta svältande barn, unga svarta offer av amerikansk polisbrutalitet, svarta döda kroppar efter massakern i Kenya, svarta kvinnokroppar som fotograferas på sjukhus efter att de blivit våldtagna i krig. Jag försöker komma ihåg om jag sett vita döda kroppar i media någon gång det senaste året, men jag har inget minne av det, för att jag med största sannolikhet inte har gjort det i modern media.

Svarta MÄNNISKORS kroppar avhumaniseras ständigt i media vilket för mig är oacceptabelt. Det finns också jämförelsen med turister som ska stå i mitten av en grupp tillsammans med leende, svarta barn iklädda lite halvtrasiga kläder. Detta gäller både ”vanliga” turister men också främst kändisar. Det speglas på egna sociala medier och i media som något underbart och fint, typ ”åhh, tänk dom stackars barnen som får vara med på ett kort” (detta ska vara något positivt-eller?). Men vad syftar bilderna egentligen till? Enligt mig förstärker sådana bilder de redan etablerade maktrelationerna mellan svarta och vita (dessa maktrelationer kan även baseras på klass alltså svart person som tar liknande bild med svarta barn). Sådana bilder speglar kanske för en person gemenskap och lycka, men jag tycker främst att det visar på exploatering av svarta barn för några ”likes”.

Jag har tidigare tänkt att det väcker medlidande och medmänsklighet när en ser bilder på hungriga barn, men jag tycker inte att det är rätt att de exponeras på det sättet som de görs. Det är med största sannolikhet en fotograf eller journalist som åker på en tvåveckorsresa till ett konfliktdrabbat område, tar foton och letar upp de värsta historierna som människorna tvingas upprepa om och om igen. Vem tror ni det är som tjänar på det? Det är inte kvinnan som förklarar hur hon blev våldtagen för att sedan se förövarna bränna upp hennes mark, vilket i längden leder till att familjen närmar sig svält, utan det är de västerländska journalisterna och fotograferna som säljer kvinnans historia vidare.

Denna bild av svarta människor har lett till en tydlig stereotyp av hur en svart människa är, som tidigare nämnts, någon som västvärlden skall rädda. Det ger en förvrängd sanning. MÅNGA dör i svält och det måste få ett slut, människor måste kunna vara ute på gatorna i USA utan att bli påhoppade av polisen på grund av sin hudfärg. Det är viktiga frågor, men sättet som de porträtteras på är ett konservativt, kolonialt sätt, där människor avhumaniseras.

Bild: Ida Isatou Svenungsson
Bild: Ida Isatou Svenungsson

Jag vill att ni tar med er det ni precis läst, om hur olika människor porträtteras på olika stereotypa sätt. Media definierar och avhumaniserar vissa, medan de visar andra som hjältar och räddare. Den har en tydlig agens som sällan skulle ifrågasätta västerländska handlingar men är snabba med att definiera globala syds brister.

Jag vill att ni frågar er själva om ni gör desamma. Tillskriver ni vissa egenskaper till följd av etnisk tillhörighet? Tillskriver ni er själva vissa egenskaper, anser ni att ni besitter den enda sanningen? Ifrågasätt den sanningen och var öppna för att ta in andra perspektiv, samt var kritiska mot medias hjärntvättning och dess ensidighet.

 

Ida Isatou Svenungsson
Ida Isatou Svenungsson

Debatt: Vi talar för 12 000 000 svarta i Europa och kräver rättvisa för ännu fler miljoner.

Dag ett: Dagen har varit lång, väldigt lång. 1,5 timme sömn på 24 timmar, sammanlagt 10 timmars restid och 18 timmars ofrivillig fasta. Men det är gjort, frågor kring EU:s svarta medborgare ligger på dagordningen i Europas finrum, under drygt 1,5 timme kommer EU-parlamentariker och representanter från civilsamhället mötas i en dialog om frågor som berör svarta människor, med svarta personer.

Foto: Goodwill/ENAR
Foto: Godwyll Osei-Amoako/ENAR

Vägen hit har varit lång, mycket hat har uttryckts mot både arrangörer och deltagare. Bland åhörarna sitter parlamentariker för högerextrema frihetspartiet från Nederländerna, intressant nog bredvid två representanter ifrån Sverigedemokraterna som utbyter många hånleenden under mötets gång. Under hela mötet utsätts vi för aggressioner av olika slag, avbrott, flaggor med rasistiskt innehåll viftas, samt många försök att stävja vår yttrandefrihet. Bland åhörarna sitter även positiva krafter, men allt för få, vi saknade många svenska parlamentariker. Till dem säger jag bara; vill ni ha våra röster får ni stödja vår röst.

Trots tomma magar och sömnen i ögonen är vi skärpta och energiska med blickarna låsta på det högerextrema lägret. Med oss i tankarna har vi minst 12 000 000 svarta europeiska medborgare, vars krav på rättvisa och jämlikhet och värdighet, givit oss energi och fokus.

Vi talar tydligt, välformulerat och bestämt. Vi talar för 12 000 000 svarta i Europa och kräver rättvisa för ännu fler miljoner. Vi talar för våra förfäder men ännu mer för våra barn, VÅR framtid. Våra argument är inte känslobaserade utan vetenskapligt underbyggda. Oavsett var man åker i Europa är situationen för svarta personer densamma, detta kan inte vara en slump och statistiken talar för sig själv. Tyskland, Nederländerna, Sverige och Belgien lider till synes av samma koloniala minneslucka. Detta är inte heller en slump, FN:s expertgrupp som varit på besök i Sverige konstaterade att den svenska självbilden, som en liberal, tolerant och progressiv nation, som strävar efter allas lika värde, inte längre är sann – fasaden är sprucken och sanningens kyla blåser igenom. Åtgärdar man inte sprickorna kommer fasaden att rasa helt och hållet.

Under en timme fick vi tala och de lyssna. De fick lyssna på det systematiska sättet institutioner stratifierar och rasifierar en grupp människor. De fick lyssna på hur arbetsmarknaden sållar ut oss trots överkvalifikation, hur rättsväsendet bryter mot den svurna eden att tillhandahålla rättssäkerhet och en säker rättslig prövning för alla medborgare. Lyssna på hur polisen gång på gång bryter mot sin grundprincip, att tjäna och skydda oss alla. Lyssna på hur skolväsendet som under minst 40 timmar i veckan ansvarar för och utbildar det sköraste som finns, framtiden. Våra barn sitter i samma klassrum men får inte samma utbildning. Den ena utbildas i att ansamla, värna om och utöva makt, medan den andra utbildas i att vara tacksam över att de får vara med i leken, att inte ta för mycket plats. De fick lyssna på hur vården, beroende på vilket postnummer du tillhör, på sikt, påverkar både livslängden och livskvaliteten. Lyssna på hur politiker gärna går på charmoffensiv och förför oss med retorik, tar emot våra röster och lämnar oss i förorterna utan att lyssna på vår enhälliga röst;

Malin Björk, Goodwyll, Rudy - Foto: Goodwyll/ENAR
Malin Björk, Godwyll Osei-Amoako, Rudy Mengesha – Foto: Godwyll Osei-Amoako/ENAR

Rösten av Eric Garner’s ”I can’t breath” – ”Vi kan inte andas, systemet kväver oss!”. Vi lever under samma krav och lagar, men inte samma villkor och förutsättningar. Att lika för alla egentligen betyder; lika för alla, förutom er. Att yttrandefriheten endast gäller när vi sjunger de visor ni väljer. Vi tänker inte acceptera REVA, vi tänker inte acceptera att vi inte går säkra på kvällarna, eller att bo hemma till 30-årsåldern. Att polisen istället för att beskydda oss knäcker våra ben. Att rättssystemet inte straffar personer som attackerar och skadar oss. Att lärare, istället för att arbeta med och lära ut vikten av mångfald i dagens samhälle, är tysta och tittar bort när våra barn gråter i klassrummen.

Mest av allt är vi är trötta på att irra runt i en genomskinlig labyrint med glastak. Där allt är till synes möjligt och nära men i verkligheten det motsatta. Där endast ett fåtal släpps igenom för att rättfärdiga dess existens samt lägga ansvaret
på oss.

Fasaden av ett liberalt Europa som värnar om minoriteter och allas lika rätt är sprucken, likaså är fasaden av ett jämlikt Sverige där alla får vara med.

Tillsammans kan vi laga den.

Men endast om vi står på samma plattform under samma socioekonomiska förutsättningar och på lika villkor.

 

Gästartikel skriven av:
Godwyll Osei-Amoako
Rudy Mengesha
Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa