Etikettarkiv: rasism

Oförståndet för hur rasism drabbar för den som inte utsätts för det

Ofta när jag pratar om rasism med vita personer så kan jag mötas av oförståelse. Och jag kan delvis relatera till det. Innan jag fick den kunskap jag idag har om rasism och Afrikas historia så kunde jag inte förstå hur rasismen i vårt land egentligen ser ut och hur den drabbar. Jag fattar självklart fortfarande inte allt på grund av redan tidigare nämnda skäl, men jag fattar mer. Och om jag är oförstående så är det mest att jag inte fattar hur folk fortfarande kan vara så blinda. Är du vit så är du liksom mer blind. Eller helt blind. Så frustrerande! Men det är väl som med allt förtryck. Förtryckaren eller de passiva förtryckarna är så inne i sin bubbla, med liknande glasögon att de inte ser att de är de som utför förtryckande. Och så kan det fortsätta i all evighet.

Foto: Pixabay

Själv känns det som jag mest står och stampar. Det vete tusan om dessa krönikor ens hjälper till och för utvecklingen framåt. Varför ska det ta så lång tid för? Jag blir som en unge som inte får godis i affären. Småsint och otålig. Dömande och kritisk. Det är så lätt att hata på de som hatar eller bemöta ignorans med vass ton. Det tål att upprepas: kunskapsspridning är lösningen på problemet. I alla fall en stor del av lösningen. Unga med rötter ifrån Afrika måste få veta sitt ursprung, de måste vara stolta, de måste föra det vidare så att ingen förtryckare i världen kan stå i vägen för dem. Och vita svenskar över lag, måste få veta att Afrika inte är ett svart hål med krig och aids och biståndsskulder. De måste förstå sin del i historien, vad som orsakade det dåliga och hur det var innan 1500-talet. Att veta sin historia ger kunskap som ger makt över sitt eget liv på ett helt annat sätt än annars. Det är skandal att skolorna i vårt land fortfarande inte undervisar i detta. Den verkligheten blir då en passiv bidragande orsak till att rasismen fortsätter att frodas i det tysta. Extremhögerpartier är enligt mig ett bevis på att det är så.

Illusionen om fosterlandet Sverige må vara ljuvlig att tänka på men egentligen har Sverige som land i sin nuvarande form inte funnits längre än ungefär 200 år. Det är väldigt kort tid. Länder och länders gränser ändras hela tiden eftersom allting är i förändring. Ingenting består. Människor har alltid flyttat och skaffat barn på nya platser så människor med nya utseenden kommit till världen. Det hela är egentligen väldigt mäktigt att tänka på.

Media har också en enorm skuld till att det ser ut som det gör. Homogena, vita redaktioner rapporterar om vita, homogena nyheter i jämlikhetens land Sverige. Förorter blir farliga och landsbygden dum. Den nyfikna uppsökande journalistiken tar stryk i jakten på klick. Själv läser jag knappt nyheter och ändå ska jag bli journalist (om någon framtida arbetsgivare läser detta och ryser kan jag försäkra att jag fortfarande kommer bli en grym reporter, men hela branschen behöver höra detta). Det ger mig ingenting att läsa om att det brinner bilar i någon förort. Det är bara sorgligt. Jag vill veta varför det gör det. Jag vill att redaktioner skickar mångspråkiga journalister till landets alla hörn och snackar med människor med olika ursprung. När inte människor inkluderas så blir det kaos. När inte människor får höra till så frodas olycka och bilar brinner och högerextrema får lätta analyser som vatten på sina kvarnar. Och jag vill inte läsa om sådant. Jag vill inte läsa texter i gammelmedia som bidrar till att rasismen fortsätter. I min klass går det inte många med utländsk bakgrund. Och ändå är vår klass enligt lärarna mindre homogen än vanligt. Det är så deprimerande. Därför är kunskapsspridning så viktigt! Så att fler med utländsk bakgrund söker sig till journalistyrket så att fler historier kan berättas. Historier som annars hade varit bortprioriterade. Journalistisk är så mycket mer än klick och lösnummer. Det är demokrati och rättvisa. Tyvärr så lever det inte upp till det just nu.

Ida Oscarsson

”En dag ska någon som jag pryda den där väggen”

Varje dag går jag förbi dem. De ler litegrann medan de tittar på mig och strömmen av elever som går mot vår föreläsningssal. Deras munnar är formade till självsäkra leenden, och de bär formella kläder i dova färger. De sitter med huvudet högt, som att de vet sitt värde och värdet av vad de har åstadkommit. De ser bekväma ut, som att de aldrig har gjort något annat än att bli avmålade. Som att det är så självklart att deras porträtt ska pryda en hel vägg på ett av Sveriges mest framstående universitet. Det är deras självförtroende som alltid får mig att stanna upp, men det som får mig att stanna kvar ett par sekunder och titta tillbaka på dem är deras homogenitet. De ser nästan likadana ut, som att en skara på sex eller sju bröder alla har valt samma karriärsväg och sedan hamnat på väggen på en anrik skola. ”En dag…” tänker jag, ”en dag ska någon som jag pryda den där väggen”.

Just nu studerar jag ekonomi vid Lunds universitet, och för er som ännu inte har hunnit måla upp en bild av hur personerna på tavlorna ser ut ska jag ge er en kort beskrivning: de är alla vita män strax över medelåldern. I ärlighetens namn vet jag inte precis vad de har gjort för att hamna på den där väggen, men med tanke på deras porträtt och var de hänger torde det vara något betydelsefullt. Hur som helst är denna text inte skriven för att ifrågasätta deras prestationer, erfarenheter eller kompetenser, utan frågan som ständigt ekar i mitt huvud när jag passerar deras avbilder är ”varför ser de likadana ut?”. Frågan i sig har väl egentligen ingen större betydelse utan att reflektera över hela kontexten. En kontext som är fylld av ytterligare undringar. Varför besitts nästan alla höga poster på institutioner, myndigheter, företag och organisationer av vita män? Här lägger jag stark betoning på nästan, eftersom det inte är så i alla fall. I vissa fall innehar självklart icke-vita och/eller icke-män ledande positioner, men jag skulle vilja säga att de utgör undantagsfall. Problemet är ju att Sveriges befolkning består av ungefär 50 procent kvinnor, och runt 20 procent av vår befolkning är av icke-svenskt ursprung. Ytterligare några procentenheter har både svenskt och icke-svenskt ursprung. Varför sitter inte vi också vid förhandlingsborden i samma utsträckning som vita män? Begrepp som kön, etnicitet och hudfärg är alltid problematiska då de till exempel inte lämnar rum för människors självidentifiering, men samtidigt måste jag förhålla mig till några siffror. Poängen är att de människor som styr vårt samhälle (politiskt och ekonomiskt, men tillika kunskapsmässigt) inte överhuvudtaget är representativa för vår befolkning. Ett liknande exempel som jag länge funderade på var EU-parlamentet i Strasbourg, som jag besökte för första gången förra året. Där stod männen för en klar majoritet av politikerna, och de icke-vita personer som var där kunde jag i princip räkna på två händer. Eftersom denna homogena samling av människor inte alls representerar det Europa jag känner så fick det mig att undra: ”varför är det så?”

En väldigt vanlig föreställning är att ”alla människor har samma möjligheter”, och till en viss del kan jag hålla med. I Sverige, och i vissa andra delar av världen, får man söka till vilket gymnasium man vill. Likväl får vem som helst ansöka till universitetet, och man kan skriva upp sig i diverse bostadsköer får att sedan kunna söka boende. Argumenten för att alla har lika möjligheter är flertaliga, men får mig ändå att undra: Om alla nu har samma möjligheter, varför präglas då inte toppositioner av samma mångfald som vår befolkning gör? Jag utgår självfallet inte från att alla människor strävar efter en sådan position, men det vore märkligt om bara vita män drömde om ledande och inflytelserika poster. Vad är det egentligen som händer från att vi föds till att vi formas till dem vi är och gör våra karriärval? Något måste det ju vara, annars hade väl inte makteliten varit så homogen?

Jag tror inte att alla har samma förutsättningar att nå de ställningar som männen på Ekonomihögskolans väggar eller de som besitter majoriteten av EU-parlamentets säten. Vårt samhälle präglas av en stark norm som säger att dessa positioner inte ska förfogas av, till exempel, någon som mig – en ung, svart kvinna, eller någon annan som inte faller inom ramarna för den snäva bilden av hur någon med makt och inflytande över samhället ser ut. Den som förnekar att vårt samhälle är präglat av denna norm och underliggande rasism, sexism och diskriminering tycker jag blundar för ett stort problem.

Om någon nu inte köper konceptet med de svårigheter man kan möta på grund av faktorer som kön, etnicitet, sexualitet, religion eller funktionsvariation kan denne i alla fall reflektera över vad bristen på representation får för konsekvenser för alla de som står inför karriärmässiga vägval. Jag har träffat så många människor, de flesta väldigt unga, som inte ens kan drömma om att ha ett högkvalificerat jobb. Barn och ungdomar som skakar på huvudet när jag nämner universitetet och jobbmöjligheter och säger att ”universitetet är inte för såna som mig”. Nej, det är inte så lätt att tro när man är (eller känner sig) annorlunda från alla prominenta ledare, och när man inte tillhör normen för vad en sådan ska vara.

Målning som illustrerar svarta kvinnor från olika etniska grupper på den afrikanska kontinenten. Konstnär: Jean-Baptiste Debret – Bild: Commonslicens

Denna diskussion är tämligen problematisk eftersom det går att vrida på alla begrepp och påstående miljontals gånger. Det är ju exempelvis inte nödvändigtvis så att en annan ung, svart kvinna kan förmedla och styra utifrån allt det jag anser vara viktigt eller relevant, och det är självfallet inte heller så att varje individ som skiljer sig från normen möter diskriminering under sin livsgång. Det jag vill poängtera är att samhället, på strukturell nivå, är format efter uppfattningar om hur en person ska vara utifrån exempelvis dess kön, etnicitet, religion, funktion och sexualitet. Dessa uppfattningar, tror jag, främst påverkar dem som inte innefattar denna norm. Ett exempel är barn med utländsk härkomst i socioekonomiskt utsatta områden, som inte för något i världen tror att de kan bli börshajar eller EU-parlamentariker. Ett annat exempel är kvinnor som i många fall känner att de behöver hävda sig i jobbsammanhang på grund av deras kön och bristen på tilltro för kvinnors arbetsmässiga kapacitet.

Människor kan fortsätta att påstå att alla har lika möjligheter, men genom att förneka våra olika förutsättningar och vilken inverkan det har förnekar de tillika andra människors upplevelser. Likaså gäller det de som inte innefattar normen men ändå har tagit sig högt upp i samhällets skikt. ”Titta på mig!” säger de, ”kan jag så kan alla!”. Riktigt så enkelt är det inte. Hade det varit så enkelt hade inte bolagschefer, framstående forskare och många toppolitiker kunnat misstas för en kedja av bröder.

Som tidigare nämnt är diskussionen komplex, men jag tycker att det är viktigt att problematisera olika aspekter av möjligheter och förutsättningar. De senaste åren har jag befunnit mig i så många rum där jag har känt mig annorlunda på grund av just etnicitet och kön. Rum där mina åsikter inte har vägt lika tungt just på grund av dessa faktorer. Ett av mina favoritcitat är ”if they don’t give you a seat at the table, bring in a folding chair” (Om du inte får en plats vid bordet, ta med en fällstol, red. översättning), vilket också är mina ledord när jag till exempel blir överröstad av en man i en diskussion eller behöver bevisa min kunskap på grund av den misstro jag ibland möter. Jag vet att representation är viktigt. Det vet jag eftersom jag en gång i tiden var en liten flicka som tvivlade på om jag kunde ta mig dit jag ville. Jag hade ju aldrig sett en brun kvinna vara regeringschef, ledare för någon stor organisation eller sitta och vara politisk sakkunnig i tv4-soffan, så hur kunde jag vara det?

Jag hoppas innerligt att fler som är privilegierade nog att inte ha behövt uppleva diskriminering i livet ändå kan spetsa öronen när de hör om andra människors erfarenhet av det. Jag hoppas även att fler icke-män eller personer som inte innefattar samhällets vithetsnorm ska kunna ta sig dit de drömmer om. Idag gick jag ännu en gång förbi porträtten mot min föreläsningssal och viskade tyst för mig själv: ”En dag… En dag ska någon som jag pryda den där väggen”.

Alice Binti Mutambala

Även vita svenskar har ansvar för integrationen av nyanlända

Vad menar vi med integration? Hur länge är man nyanländ? Och hur blir man egentligen integrerad?

Att prata integration kan ibland ta stop vid matematiska beräkningar om antal invandrare som får plats i Sverige och antal jobb, förskoleklasser och skolklasser det skulle innebära. För att inte prata om boendeplatser. Dessa praktikaliteter kring mottagandet av invandrare är otroligt viktiga, men jag önskar att vi vore lika duktiga på att skapa integration. Jag upplever att det vita majoritetssamhället inte tar ansvar för att vi alla ska leva i harmoni. Vilket för mig är vad integration handlar om. Att tillsammans skapa ett samhälle där alla får plats.

Välkommen till Marly-Gomont. Foto: skärmavbild från Youtube

Jag vill därför tipsa om filmen Välkommen till Marly-Gomont som är ett tydligt exempel på vikten av att alla är med och skapar integration. Det är en snabbkurs i främlingsfientlighet, kulturkrock och acceptans. Att den även baseras på en sann historia gör den oslagbar. I filmen flyttar familjen Zatonko från Kongo till en fransk by långt från det Paris vi många känner till. Efter många kulturkrockar och rasistiska påhopp lär sig det nya samhället att genom möten leva och respektera varandra. Jag vill därför slå ett slag för fysiska mötesplatser som en metod för integration, genom att träffas på den lokala baren, på idrottsplatsen eller äta middag hemma hos varandra?

Genom möten mellan nyanlända och etablerade personer kan vi tillsammans krossa de fördomar som finns om varandra. Vi måste våga möta varandra och utmana varandra. Men också stötta varandra i frågor om jobb och fritidsintressen. Förutom att skapa en mer mänsklig värld, skulle det minska de ständigt ökande inkomstklyftorna i samhället.

Rokibath Alassane

Borde alla vita hålla käften och lyssna på dem som vet bättre?

Jag visste inte vad jag skulle skriva om denna vecka. Jag har drabbats av varje skribents mardröm – skrivkrampen. Jag brinner verkligen för de ämnen som Afropé står för, att föra fram afrosvenskars sak på agendan och att sprida positiva bilder och nyheter om Afrika. Men ibland känns det som jag yttrar mig om sådant jag egentligen inte vet. Min hudfärg är ett hinder här eftersom jag inte kan uppleva det som icke-vita upplever dagligen i vårt land.

Jag menar inte att klaga, men jag är rädd att uppfattas som en sådan där vit människa som tar sig tolkningsföreträde. Jag kan ju omöjligt ha det av ovan nämnda anledning. Det gör att det känns som jag skrivit om det jag kan skriva om, hittills. Fast så är det såklart inte.

Det tåls ju att upprepas många hundra miljoner gånger om eftersom det är så ofantligt viktigt och folk tenderar att inte lyssna de första tusen gångerna. Men jag är nog rädd att uppfattas som tråkig. Och vissa saker vågar jag inte skriva om än eftersom berörda vänner eventuellt kan bli upprörda av att läsa mina analyser. Självcensuren när den är som bäst.

Så visst, jag ljuger lite när jag säger att jag har skrivkramp. Jag är väl mest rädd. Som framtida journalist är mitt jobb att vara objektiv, att föra fram alla sidors talan. Att prata med rasisten och antirasisten. Och låta medborgaren som läser själv avgöra vad som låter mest rimligt. Det är ju egentligen helt sjukt. Samtidigt är det ju det fina med demokrati. Att vi får bestämma vad vi vill tycka själva.

Det är i sig inte olagligt att vara rasist. Men det är olagligt att låta åsikterna gå ut över en annan människa. Att diskriminera och kränka är inte okej. Men ändå kränks och diskrimineras människor dagligen för att de inte är vita. Ett sådant samhälle kan inte vara sammansvetsat så som det borde. För det skapar en kollektiv olycka hos en hel grupp.

Foto: Afropé

Jag förundras ofta över vitas uppenbara oförståelse för problemet. Samtidigt brottas jag själv med att vara ödmjuk och lyssna, istället för att öppna käften och gissa att jag har rätt. Men så är jag ju kvinna också, och fått lärt mig att jag hellre ska lyssna på andra än att improvisera. Så vadå, borde alla vita hålla käften och lyssna på dem som vet bättre? Ja, jag tror fan det. (Ursäkta svordomen, men det är viktigt att lägga betoning på vissa saker.)

Är det något jag fått nog av så är det karlar som tar sig tolkningsföreträde i kvinnokampen, som påstår sig vara feminister och så upplysta i dessa frågor, men som sen är riktiga mansgrisar när det kommer till kritan. Omedvetet måhända, men ändå påverkar det. Varje ord bidrar till agendan så det kanske är viktigt att tänka två gånger innan något sägs. Som vit alltså.

Så – är du vit och läser denna text, prova att hålla tyst nästa gång du är i ett sammanhang bland människor som vet, som upplever förtrycket som bara du och jag kan se på avstånd. För visst är vi alla i detta tillsammans och alla behövs för att det ska ske en utveckling framåt. Men vi har olika roller i det och det tror jag är viktigt att förstå. Och förståelse kommer genom att lyssna.

Läs mer om tolkningsföreträde och andra liknande termer här.

Ida Oscarsson

 

Den rasism vi inte talar om…

I hela mitt vuxna liv och sedan unga år har jag levt med svarta familjemedlemmar i olika familjekonstellationer. Det har lärt mig en hel del om rasism som jag önskar jag kunde varit utan. Eller visst, eftersom den finns så är jag glad att jag har kunskapen, men jag önskar förstås att den här rasismen inte fanns. Det är så mycket enklare att blunda för den och framför allt så gör det mindre ont.

Människovärdet får inte baseras på hur mycket melanin vi bär, eller hur väl vi kan uttrycka oss i det svenska språket. Personerna på bilden har ingen koppling till artikeln.
Foto: Fatou Darboe, Afropé

Vi talar sällan öppet om den. Inte ens i vår familj säger vi orden rakt ut. Jag vet, barnen vet, min man vet, men vi säger det inte rakt ut. Fast idag pratade vi om det öppet, min man och jag. Det här med att han blir olika bemött om han kommer till myndighetspersoner eller till banker eller inom sjukvården, eller andra ställen där man kan sägas ha viss ”makt”. Där man kan neka någon att utföra sitt ärende, genom att använda sig av godtycklighet eller lite knepiga paragrafer, eller helt enkelt använda sig av överlägsenhet för att göra någon osäker.

Mina barn är födda och uppvuxna i Sverige och talar också flytande svenska. Min man talar helt obehindrat svenska efter att ha bott i Sverige i många år. Men det spelar ingen roll. I de flesta situationer där man träffar servicemänniskor eller människor som har lite makt över en, i form av att vara till exempel myndighetsutövande personer är min erfarenhet som vit att man ofta använder sig av olika maktutövningar när man möter svarta. Är man mörkare och talar med minsta lilla brytning så är oftast bemötande ännu sämre.

Det här är oftast svårt att prata om även inom familjer, för det är skamligt för många som utsätts och det är smärtsamt för både den som utsätts och för den som är närstående och tvingas se på. På lång sikt får det här självklart konsekvenser och det är ganska lätt att fundera på vilka det kan bli…

Rasism kan vara sofistikerad och subtil

Det här är inget som det går att peka på och säga att den eller den personen har utsatt någon för rasism. För det är mycket mer sofistikerat än så. Det är inget konkret, utan det handlar om hur man talar till någon, som lite mindre vetande eller förstående. Det handlar om att vilja liksom trycka upp paragrafer i någons ansikte. Det handlar om att visa makt på något sätt.

De flesta som är lite medvetna om rasistiska strukturer känner igen det här. Det är ingen nyhet varken för svarta eller vita som har lite koll på rasismens uppbyggnad och olika härskarmetoder. Vi vet det här. Svarta i högsta grad, då det är svarta som i första hand drabbas av strukturell och personlig rasism. Vi vita som lever med svarta blir ständigt påminda om det, om vi väl har vågat öppna ögonen för det.

För det mesta är det så tröttsamt för många svarta att de slutar prata om det. I alla fall med vita. De som inte står väldigt nära de som utsätts, inser sällan problemet. Hur stort det är och hur subtilt det sker. Jag är inte ens säker på att de som utsätter människor för detta är medvetna om att de faktiskt gör det. Jag tänker att det kanske är därför så många som blir utsatta för rasism och faktiskt tar upp det med personer det gäller, att de sällan får ett erkännande. Det är så lätt att slå ifrån sig med: ”men jag är inte rasist…”, eller ”men jag ville bara vara extra tydlig”, eller ”jag visste inte…”

De rasistiska antirasisterna

Vi har någon konstig föreställning i vårt land om att det inte är särskilt rasistiskt och att det är få som är rasister. Men jag skulle, efter att ha levt med svarta i över 30 år, säga att dessa små, subtila, rasistiska handlingar sker från en övervägande mängd svenska så kallade ”antirasister”.

Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att jag vill påstå att en svart person som är mörk (ja, min upplevelse är att det gör skillnad på hur mörk en person är, läs gärna om colorism) och som talar svenska med någon form av brytning, kan utföra ett ärende på myndigheter med en positiv upplevelse, är ganska sällsynt. Med positiv upplevelse menar jag att man vid ett första besök får sitt ärende utfört och blir bemött som en vuxen, myndig person som kan tänka själv och med en servicekänsla som man kan förvänta sig av en myndighetsperson. Till och med om man ringt myndigheten innan för att ta reda på till exempel vilka blanketter som krävs och vad man förväntas ta med sig inför sitt ärende, är det inte ovanligt att när man väl är på plats så ställs krav som jag som vit svensk vet att man inte krävt av mig, eller som inte ställs som krav på alla som uppsöker myndigheten i samma ärende.

Självklart händer det även mig som vit svensk att jag känner mig illa bemött eller avkrävs mer information än vad som angetts från början, men jämförelsevis är det så enormt mycket oftare dessa ”specialkrav” ställs på svarta personer. Det är min erfarenhet.

Det finns dock kryphål att ta för vissa…

Här känner jag skam. Skam för att jag använder mitt privilegium som vit. Skam för att jag vet att det handlar om strukturell rasism. Skam för att jag lever i ett så kallat ”antirasistiskt samhälle”, där vi ändå uppfinner kryphål för att komma lindrigare undan. Skam för de personer som upprätthåller de rasistiska strukturerna och skam för att det finns de som inte kan använda sig av dessa kryphål.

Jag ber alltid att få följa med min man till viktiga möten. Inte för att han behöver någon som helst hjälp med varken språket eller utförandet av den tjänst han är i behov av. Utan helt enkelt för att jag inte står ut med tanken på att han ska behöva förnedras på ett sätt som inte anstår en myndighet att behandla sina medborgare på. Jag står inte ut med tanken på att han ska ta ledigt flera gånger från sitt arbete, för att utföra en tjänst som egentligen bara skulle kräva besök vid ett enskilt tillfälle för att få ärendet avklarat. Jag vet och min man vet att han får ett annat bemötande genom att dyka upp med en vit fru.

Det vita alibit

På samma sätt har jag agerat ”antirasistsköld” för mina barn vid olika tillfällen i livet där jag vet att de haft viktiga möten. Har jag själv inte haft möjlighet att gå har de oftast själva tagit med sig ett ”vitt alibi”. Omedvetet eller medvetet?

När min make varit på ”negativa möten” och jag sedan följt med nästa gång, så har det hetat att ”egentligen är reglerna annorlunda, men vi väljer att göra ett undantag denna gång…”

Det här är en så stor skam för vårt samhälle att jag inte vet hur starkt jag kan fördöma oss människor. Jag vill verkligen inte vara ett ”vitt alibi” till någon som många gånger kan det mötena gäller flerfaldigt mer än mig, eller som skulle kunna klara av dessa möten 10 gånger bättre utan mig, om det skett på ”lika villkor”.

Självrannsakan

Foto: Pixabay

Vi måste rannsaka oss själva och hur mycket av dessa rasistiska strukturer som inpräntats i oss. Framför allt är det vi vita som måste rannsaka oss själva, då vi inte är de som drabbas av rasism, men tyvärr så måste jag säga att jag även upplever svarta som utsätter andra svarta för denna typ av strukturell rasism, så ingrodd är den i det svenska samhället.

Vi måste alla rannsaka oss själva. Vi måste inse att rasism inte bara handlar om direkta attacker i form av våld, eller rasistiska ord som kastas ut i luften. Rasism är att på något sätt begränsa en svart persons levnadsvillkor, oavsett hur inlindat det är eller hur många fina ord som lindas runt, när man utsätter någon för rasistiskt bemötande eller handlingar. Så länge vi förnekar dessa strukturer, så blir vi också möjliggörare till dessa beteenden och vi kommer också att reproducera dessa strukturer till nästa generation och nästa…

Jag orkar nästan inte tänka tanken på hur detta påverkar våra barn på förskolorna och skolorna, på bussar och andra ställen där barn möter människor där de blir bemötta och bedömda efter hur mycket melanin de bär på. Den ”antirasism” som Sverige anses vara ett av de allra bästa länderna på, räcker inte långt…

Fatou Darboe

 

Fortsätt kämpa för det goda

Det är viktigt att fortsätta kämpa för det som är gott. Den meningen kom till mig nyss när jag var ute och betraktade natthimlen, månen och stjärnorna. Silvret som reflekterades från gräset. Det är viktigt att fortsätta kämpa för det goda. Det är viktigt att inte ge upp. I livet finns hela tiden en balans. Det ser man när människor dör och när barn föds. Inget av det skulle existera utan det andra. Det är lätt att dras med i rädslor, men människor och arter har alltid dött, i alla tider och det kommer fortsätta vara så. Varje död ersätts med en annan form av liv. Kanske inte alltid så som vi föreställt oss att det skulle bli, men det sker alltid. Jag börjar landa i det och min rädsla har därför minskat.

Foto: Pixabay

Det finns en mening med allt. Men det betyder inte att min roll är att sitta på en sten och inte göra någonting. Min roll är att fortsätta kämpa för det som är gott. Det är att inte låta demonerna inom mig ta över. Hur gör man det? Genom att förstå dem. Jag kan inte säga hur andra människor bör göra, särskilt inte hur personer med afrikanskt påbrå ska känna eller tänka, därför att förtrycket de står under gäller inte mig. Men rädslor är mänskligt och det känner alla ibland. Därför tänker jag att budskapet jag fick till mig också gäller alla människor i vår värld, i vårt land, afrosvensk eller inte.

Jag har börjat resan bakåt till min barndom och har börjat se vart demonerna, eller mitt ego, eller mina överlevnadsstrategier startade. Jag var mycket liten, två år. Det är känslominnet i mig som visat detta. Det trauma som skedde några år fram, när jag var sex år, byggdes upp långsamt och långt innan. Nu när jag börjar förstå det kan jag ta min demoner, mitt ego i knät och krama om det och säga tack. Tack för att ni hjälpte mig när mitt liv vändes upp och ner. Tack för att ni hjälpte mig, gav mig den råstyrka jag har som tog mig framåt efter det. Den kärleken som kommer inifrån mig, från livskraften, hjälper mig att älska sidorna av mig som jag förut hatat och flytt ifrån. Tror ni sidorna försvunnit för att jag hatat dem och för att jag flytt ifrån dem? Nej, snarare tvärtom. Men då så visste jag inget annat. Och det är också okej. Ingenting som skett har varit ett misstag, för det har tagit mig hit. Att lära sig att älska sig själv är det viktigaste för att kunna älska andra. Jag har alltid vetat det, men jag levde i många år utan att kunna det. Jag kunde varken älska mig själv helt och jag kunde heller inte älska andra så som jag börjat kunna nu. Därför gick jag runt och fördömde människor för saker de sa eller gjorde. Jag fördömde rasister, killar, medelåldersmän, köttätare och människor i min närhet. Men allra mest fördömde jag mig själv.

Boken ”Svart Kvinna” av Fanna Ndow Norrby – Foto: Afropé|Kiqi D Minteh

När jag läste boken Svart kvinna av Fanna Ndow Norrby så fick jag en förståelse av hur man som kvinna och svart i Sverige blir fostrad att hata sitt utseende. Att älska sig själv som kvinna är en utmaning i sig i ett mansdominerat patriarkat, att älska sig själv som svart kvinna i ett sådant samhälle som till på köpet är rasistiskt är så mycket svårare. Därför är det också så viktigt att försöka. Jag kan bara föreställa mig utmaningen som kvinna och vill vara ödmjuk i det jag inte vet. Men tack vare den boken gav det mig en inblick, men istället för att citera rekommenderar jag alla att läsa den istället.

Tänk att leva i allt detta hat och fördömande. Tänk vad det gör med själen. Men som sagt, det var tvunget att vara på det sättet. Det tog mig till den punkt då jag insåg att det inte funkade längre. Men andlig utveckling tar tid. Det går inte över en natt. Egentligen är hela livet en andlig utveckling. Även när man vänder sig ifrån anden, livskraften, så pågår det någon form av utveckling. Förändring. Det är ett mäktigt ord. I det ingår smärta. Det är smärtsamt att växa och att se saker på ett nytt sätt. En vän sa till mig när jag ringde henne efter att Donald Trump vann valet i USA ”Vet du, jag känner att det är mycket rädsla i världen just nu. Så jag har valt att fokusera på mig själv och vad jag kan göra. Vi kan be för Donald Trump.” Något sådant var det hon sa. Jag tyckte det lät så vackert. Men just då så ville jag vara kvar i min rädsla och rättfärdiga det med mer rädsla.

Vem vet planen för oss här på jorden? Jag vet den inte. Men jag försöker välja att se inåt och känna efter vad planen är för mig just nu. Det finns bara just nu. Jag fick alltså nyss till mig att jag ska fortsätta kämpa för det som är gott. Att hela tiden försöka sträva efter att uppnå mer och mer kärlek inom mig. Det finns ingen gräns för hur mycket kärlek det kan finnas. Vi som kämpar för att världen ska bli mindre rasistisk, som varje dag ber och tar diskussioner för att världen ska bli vackrare för alla barn som vill vara Lucia, vi måste omfamna oss själva. Omfamna alla sidor inom oss, acceptera dem, älska dem och släppa taget om dem. Det är SVÅRT. Nästan lika svårt som att se på en människa med rasistiska värderingar med kärlek. Det är så enkelt att avfärda hen med att hen är en idiot. Fördömande är enkelt, skönt. Men tänk på konsekvenserna av det. Är inte alla människor inkluderade i kampen?

Jag som vit har inget problem med att ”utbilda”, att ta varje diskussion, för jag är inte föremål för förtrycket. Jag kan tänka mig att det är skillnad för den som blir utsatt för det. Som om den våldtagna ska argumentera för sin mänskliga rättighet framför våldtäktsmannen. Det blir ju absurt. Det är inte det jag menar. Men vi är ett samhälle. Vi lever här tillsammans. Och då utsatta människor inte orkar längre behöver andra kliva in och föra kampen för dem. För jag tror att om vi utesluter de som slår och hatar så kommer de slå hårdare och hata mer.

Boken ”Svart Kvinna” kan du köpa bland annat HÄR

Ida Oscarsson

Jag är inte Lucia

Varuhuset Åhléns annonskampanj inför högtiden Lucia innehöll en bild på ett litet luciabarn. En icke-vit pojke i vit klänning och luciakrona. Ett oskyldigt barn.

Luciafirande oavsett hudfärg. Foto: privat

Internetrasismen tog snabbt fart, men sociala medier gick samman och kärlek vann över hat. Jag var en av de tusentals Facebookanvändare som tog sig tid att plantera kärlek och styrka i kommentarsfältet. Men på grund av hatet och den enorma uppmärksamheten bad barnets föräldrar att bilden skulle tas bort på varuhusets Facebooksida.

I samband med händelsen startade kampanjen #jagärlucia, där många rasifierade och andra personer delar barndomsbilder där man själv varit klädd till Lucia. För att visa på att det absolut inte finns något märkvärdigt över att vara icke-vit och samtidigt Lucia. Andra människor delar nutida bilder på sig själva i luciakrona. Jag förstår syftet och har full respekt för ”Jag är lucia”-kampanjen. Men jag är inte Lucia. Jag vill inte vara Lucia.

Jag har förståelse för att det i samhället finns en liten grupp människor vill hålla fast vid sina skruvade definitioner av svensk kultur och tradition. Ja, vi lever i en demokrati och individen har rätt att tycka och tänka fritt. Men gränsen går vid att ge sig på barn. Då har det gått för långt!

Foto: Pixabay

Jag är så innerligt trött på att endast vara något för andra att beskåda. Trött på att höra kommentarer om att rasism inte existerar i Sverige, och ifrågasättande av behovet av egna rum för svarta och andra riskgrupper i samhället. Ja, jag är fruktansvärt trött på att gång på gång se rasismens fula tryne. Och jag är less på att vi andra i samhället, efter varje händelse ska mobilisera oss. Samla kraft och organisera oss. Komma samman och stå emot ondskan.

Om jag är trött och arg, vad känner då de riktiga aktivisterna? De som tar varje kamp för antirasism, utbildar och inspirerar. De som dedikerar livet till att bekämpa rasism och orättvisor. Även om jag känner mig slagen för tillfället blir jag oerhört varm av att se att kampen fortsätter. Både på nätet och i det verkliga livet. Vi måste tillsammans hitta gemensamma lösningar för ett öppnare Sverige, men för mig som svart kan det också bli tröttsamt att leva med den styrkan. Hur länge är det tänkt att vi ska orka stå emot? Tillslut blir det svårt att hålla sig lugn och sansad.

Så, nej jag vill inte vara Lucia.

Rokibath Alassane