Etikettarkiv: rasism

Momodou Jallow om Black History Month

Momodou Malcolm Jallow är ordförande i Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, samt en av Vänsterpartiets kandidater till EU-parlamentet och riksdagsvalet senare i år. Han har ett starkt engagemang runt frågor som rör rasism, diskriminering och allra främst afrofobi. Han har varit en av de ledande figurerna i Sverige som jobbat för att lyfta frågan om afrofobi och utmanat politiker och sittande regering att ta frågan på allvar. Han var också initiativtagare till kampanjen ”Stop Arophobia” och manifestationerna mot afrofobi, som hölls i våra tre storstäder förra året, till följd av det mycket grova överfallet på Yusupha Sallah i Malmö. På internationell nivå har Jallow engagerats i arbetet mot afrofobi och rasism, både inom EU och USAs kongress. Han är också vice ordförande för Europas största antirasistisk organisation, European Network Against Rasism. Här ger han sin syn på Black History Month och Sveriges icke-engagemang kring detta.

1. Black History Month uppmärksammas i USA, Kanada, England och Tyskland. Sverige uppmärksammar inte dagen, borde vi inte göra det?

Jo, det tycker jag.

2. Vad ser du för fördelar/nackdelar med Black History Month?

Syftet med Black History Month är för att minnas och reflektera över svarta förkämpar, som genom historien har bidragit i den svarta kampen för rättvisa och jämlika socio-ekonomiska förutsättningar, genom politisk aktivism eller andra banbrytande insatser som har bidragit till att föra svarta framåt. Eftersom historiska sanningar bestäms och skrivs av icke-svarta personer i maktpositioner har historien och berättelsen om svarta förkämpar antingen osynliggjorts eller förvrängts för att ge ett missgynnande och felaktigt intryck. En historisk sanning som oftast präglas av en eurocentrisk kontext. Denna avsaknad av afrocentriska perspektiv gör det nödvändigt och viktigt för svarta att uppmärksamma Black History Month under denna tid på året, för att ge oss möjlighet att bättre förstå berättelsen om den svarta kampen och vilka ideologier den bygger på. Men också för att medvetandegöra och informera afrosvenskar om den delen av svartas historia, bidrag och framgångar som aldrig nämns i vår historieböcker. Detta är en nödvändighet för att stärka den egna gruppen.

3. Det pratas ibland om att Sverige är ”färgblinda” och har en väldigt självgod självbild när det kommer till rasism och segregation. Den egna inblandningen i kolonialismen glöms gärna bort. Håller du med?

Ja det gör jag och det är detta som försvårar arbetet mot afrofobi i Sverige idag. Första steget för att lösa ett problem börjar alltid med att erkänna att det finns ett problem. Att blunda för problemet brukar oftast leda till att upprätthålla rådande normer.

Det koloniala arvet är ständigt närvarande och det är både naivt och förmätet att inte vilja diskutera rasism i Sverige i en djupare mening som en del utav vårt historiska arv. I Sverige odlas föreställningen att vi inte riktigt angås av till exempel kolonialism och den transatlantisk slavhandeln i lika hög grad som andra länder. På flera nivåer i samhället framställs Sverige som ett förebildligt land, bortom internationell jämförelse, där vi redan uppnått jämlikhet, neutralitet och sunt förnuft. Det är dags att börja diskutera rasism på ett mer reflekterat sätt; ett så kallat demokratiskt samhälle ska föregå med gott exempel och inte ägna sig åt att försvara och upprätthålla rasistiska värderingar.

Den europeiska kolonisationen av Afrika ändrade européernas bild av Afrika på ett sätt som ligger till grund för dagens syn på människor med afrikanskt ursprung. Svarta människor framställdes som primitiva, underlägsna och barbariska. Den skildringen fick fäste i vetenskapen som delade upp människan i en hierarki som bygger på rasistiska stereotyper som i allra högsta grad är närvarande i dagens Sverige. Ännu idag roar man sig i Sverige med att göra narr av afrosvenskar och beröva gruppen sina socio-ekonomiska rättigheter. Det visar sig i populärkulturen och litteratur men även den senaste rapporten om Afrofobi som beställdes av den Svenska regeringen.

4. Vilken revolutionär eller revolution/framsteg i de svartas historia fram till idag tycker du är viktigast att lyfta fram?

Jag anser att det är mindre väsentligt att lyfta den ena revolutionären eller revolutionen över andra eftersom att det snarare har varit en kombination av fler generationer och revolutionärers kamp som har lett till de förändringarna som svarta människor har fått ha idag. Trots att vissa revolutionärer under vissa historiska kontexter och epoker har lyfts mer än ändra, är det viktigt att förstå att det oftast gjordes möjligt av andra som förde kampen vid tidigare generationer, fast med samma eller liknande ideologier. Därför är det viktigt för mig att minnas alla revolutionärer som lika viktiga i kampen for rättvisa och jämlika socio-ekonomiska och politiska förutsättningar för svarta.

Momodou Jallow finns på Twitter

 

Relaterade artiklar:
Black History Month – varför inte i Sverige?
Victoria Kawesa om Black History Month

 

Kiqi dumbuya minteh 4

Krönika: Att leva i skuggan av afrofobi

thegambiamotafrofobi

Det är en vecka sedan rapporten kom om ökningen av afrofobi i Sverige. Jag har använt veckan som gått till att läsa, fundera, reflektera, minnas. Jag har läst artiklar, lyssnat på radioprogram, läst bloggar och statusar i sociala medier och i grupper jag är med i.

Minnen har också dykt upp. Minnen på när mina barn under 25 års tid har blivit utsatta för rasism och afrofobi, minnen om vänner och deras barn som har utsatts, släktingar, bekanta. Jag tänker på all den ilska dessa händelser har fått mig att känna, all vanmakt, sorg och alla tårar jag fällt. Jag minns också stunder när jag stängt av. Det har inte varit för att jag inte har brytt mig, det har i stället skett för att jag inte klarat av att ta in mer just då. Det har varit för att förhindra att jag skulle bli kall, hatisk och hård. Det har varit för att jag skulle orka möta mina medmänniskor ute i samhället igen. För att jag ska orka hälsa på grannarna i trappen, möta mina barn skolkompisars föräldrar, skolpersonal, kassörskan på ICA, de som delar tunnelbanevagn med mig på väg till jobbet och veta att bland alla dessa människor jag möter, så möter jag de som hyser ett hat mot mina barn, mot mina vänner och släktingar av ett enda skäl och det är att de har en mörkare hudfärg.

Jag har varit rädd. Jag har varit livrädd när mina barn gått hemifrån ibland, för att jag vet att risken att de möter människor som hatar andra människor för att de har en annan hudfärg är stor och jag vet inte hur stor risken är att de kommer att använda verbala tillmälen mot mina barn eller våld eller ett beteende som är ämnat att kränka dem för att de är mörka.

Ibland har jag också mött människor som bär så mycket kärlek med sig och som spridit den omkring sig, oavsett vilken färg på huden omgivningen haft. Människor som finns där med kärlek, kurage, mod och stolthet för den de är och för vilka personer de omger sig med och det har ingett hopp, mod och väldigt mycket kraft. I dessa stunder kan inget få mig att känna rädsla, ilska eller frustration. I dessa stunder kan jag inge mina barn styrka och stolthet, kärlek och makt nog att ta kontroll över sina liv. De stunderna är tack och lov många.

Men de där andra stunderna. De stunder av mörker och rädsla, kyla och skräck, de stunder när en av döttrarna som liten blev nedsparkad på stationen så blodet rann och den gången sonen kom hem och mådde dåligt över att ha nekats sittplats i bussen av tanten som inte ville sitta med en ”svartskalle” och den gången han som åttaåring blev nedsparkad på väg hem från skolan av halvvuxna killar för att han var ”n-ordet” och kom haltande hem och inte vågade gå ensam till och från skolan på månader efteråt. Den gången en nöjeskryssning utbyttes mot förnedring för att vår äldre, svarta släkting blev kränkt av okända kvinnor på båten, just för att hon är svart och den gången ena dottern kom hem… jag skulle kunna fylla på med historier och berättelser i det oändliga, men det är bara ord…

Det som gör skillnad är att var och en av dessa händelser sätter spår. Det sker för att någon anser att det finns personer som ska uppleva att de inte ”hör till”, att de är ”mindre värda” eller att de inte ska visas respekt. Det sker för att det finns människor som tycker att en person med mörk hudfärg inte hör hemma lika mycket som en person med ljus hudfärg i ett visst land eller sammanhang. Det finns de som på allvar tror att man inte kan heta Alhagi, Fatou, Buba, Kaddy eller Muhammed och vara svensk. Det finns de som är så rädda och osäkra i sin egen roll att de måste trycka ned någon annan med hat, hot, ord eller våld för att själva känna sig starka och värdefulla.

Tack och lov har det växt fram en generation afrosvenskar i Sverige som inte längre accepterar att bli behandlade som andra klassens medborgare. Jag tror det handlar om att det är många som är födda i Sverige eller som kommit hit som väldigt små, som insett att det inte finns något att vara ”tacksam för” för att man ”får” bo och leva i Sverige. Det är en generation som har Sverige som sitt första land och i vissa fall även sitt enda, som satt ned foten och kräver att få bli respekterade för de personer de är och inte vara ”tacksamma för det de fått”. Jag tror att detta är en av förklaringarna till att vi idag, äntligen har den debatt vi har när det gäller afrosvenskar i Sverige. Människor som står upp för sina rättigheter och som vägrar att bli benämnd med ”N-ordet” för att den som säger det inte menar något illa med det. Det handlar inte längre om vad avsändaren avser med det som den vräker ur sig, det handlar om respekt för mottagaren och inget annat. Kan man inte visa den respekten och hänsynen så är man kanske inte så inkluderande gentemot andra människor som man vill tro?

Kanske spelar det inte så stor roll varför debatten har uppkommit, det är ju ändå på tiden att den har det. Det som är viktigt är hur vi går vidare. Hur vi gör för att uppmärksamma och stävja fortsatt spridning av afrofobi? Det bästa sättet tror jag är att lyssna. Lyssna på de som känner att de blir drabbade i sin vardag, både av det uppenbara våldet, kränkningar på nätet, men också småskaligt, i kafferummet på arbetsplatsen, i löneförhandlingen, i arbetsintervjuer, när man hyr lokaler för tillställningar, när man lämnar sina barn till barnomsorg och skola. Det är av vikt för alla i samhället att alla kan känna sig trygga utan att råka ut för kränkningar, hat och hot. Vi kan alla bidra genom att säga ifrån och vägra acceptera negativ särbehandling, antydningar och hån mot våra medmänniskor. Men ibland krävs det stort kurage och vidsynthet. Det krävs att man ser andra perspektiv än det utifrån en vithetsnorm som blivit det normaliserade i vårt samhälle men som kräver vidsynthet för att spräcka.

Intressanta och aktuella länkar med vid spridning men som ändå relaterar till ämnet:

Samma land men olika villkor (MKC)

Afrosvenskarnas riksförbund: Gör afrofobi till valfråga

Hudfärgsfrågan ska upp i film och på föredrag

Svart Lucia

Ny rapport: Barn i Afrika får inga namn i svenska tidningar

Svart i Sverige

Afrophobia in the EU

Fotnot: Vi söker en krönikör till thegambia.nu som är insatt och engagerad i ämnet afrofobi, företrädesvis en afrosvensk person. Håll ögonen öppna. Annons kommer inom kort.

fatou touray 2013

Alarmerande rapport om ökad afrofobi i Sverige

figur 1En mycket ledsam men viktig rapport släpptes i går morse från Mångkulturellt centrum (MKC) som gjorts på uppdrag av integrationsminister Erik Ullenhag (FP) och arbetsmarknadsdepartementet. Rapporten visar att främlingsfientliga hatbrott generellt sjunker medan specifika afrofobisk diskriminering och hatbrott blir fler. Mellan 2008-2012 har det blivit hela 24 % mer afrofobiska hatbrott och diskriminering, medan den allmänna främlingsfientliga diskrimineringen har sjunkit med 6 %.

Det är förstås särskilt allvarligt att just afrofobin ökar, samtidigt som främlingsfientlighet i stort sjunker.

I rapportens inledning kan man bland annat läsa följande:

”Översikten visar med stor tydlighet att afrofobi är ett utbrett problem i dagens Sverige. Den visar också att det råder brist på kunskap och medvetenhet om afrosvenskars situation liksom på åtgärder från samhällets sida. Frågan om afrofobi och om afrosvenskars situation är inte en avgränsad integrationsfråga. Den är en grundläggande demokrati-, rättighets- och jämlikhetsfråga”

figur 2

 

Vidare avhandlar rapporten både korta berättelser från utsatta personer, vilket ger en mer genuin och mänsklig upplevelse när man läser rapporten, samt att de aktuella siffrorna och diagrammen får en djupare innebörd.

En annan del av rapporten innehåller följande text:

”Liksom tidigare år var det vanligast att gärningspersonen begick brottet i den utsattes omedelbara närhet. För första gången uppmärksammade B R Å att afrofobiska hatbrott rymmer mer våld än hatbrott riktade mot andra grupper. I 27 % av de afrofobiska hatbrottsfallen anmäldes fysisk kontakt mellan gärningspersonen och den ursatta, en proportion som också gällde för de homo-, bi- och heterofobiska hatbrottsanmälningarna. ”Allmän plats” (22 %), arbetsplats (15 %) och ”övriga platser” (12 %) dominerade detta år som brottsplatser, och afrofobiska hatbrott uppvisade under året den lägsta andelen ouppklarade anmälningar (27 %) i jämförelse med andra främlingsfientliga/rasistiska hatbrott. Under 2012 identifierades 5 518 fall av hatbrott bland årets polisanmälningar (Aspling & Djärv 2013:29). Av dessa var 940 (17 %) afrofobiska. Det stora flertalet gärningspersoner tillhörde den vita majoritetsbefolkningen (B R Å 2013). Siffrorna indikerar att de afrofobiska hatbrotten ökar markant både proportionellt och i absoluta tal jämfört med föregående år och hela 24 % jämfört med 2008 då hatbrottsstatistiken med avseende på afrofobi infördes. Afrosvenskar är därmed en mycket utsatt grupp i relation till gruppens storlek – eftersom de uppskattningsvis utgör 7,1 % av den svenska utländsk bakgrund-befolkningen är gruppen hela 3,4 gånger eller 240 % överrepresenterad som utsatt för hatbrott.

Även i denna rapport noterade B R Å att ”kunskapen om afrosvenskarnas utsatthet för hatbrott och diskriminering är relativt begränsad” (Aspling & Djärv 2013:41). Olaga hot/ofredande var som tidigare den vanligaste brottstypen med 33 % följt av våldsbrott med 22 % och ärekränkning med 19 % och B R Å konstaterade åter att andelen våldsbrott var särskilt hög vid afrofobiska hatbrott liksom vid homo-, bi- och heterofobiska hatbrott. Totalt inbegrep 25 % av de afrofobiska hatbrotten fysiskt våld, och dessa våldsbrott ägde oftast rum på allmän plats, på den utsattas arbetsplats eller i kollektivtrafiken, och involverade ofta entrévärdar, väktare eller taxi- och busschaufförer.”

http://www.tv4play.se/iframe/video/2539926?width=320&height=180&starttime=0

Bilder och citat i denna artikel är alla hämtade från rapporten från Mångkulturellt centrum (MKC). Mer kan du läsa här:

Pressmeddelande Mångkulturellt centrum

Afrofobi – En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige (pdf)

Sammanfattning Svenska (pdf)

Executive summary Engelska (pdf)

Rekommendationer (pdf)

Annan media:

SVD, DN, SR, TL, SVT, SVT, TV4, DN,

Författare till rapporten är: Tobias Hübinette, Victoria Kawesa och Samson Beshir.

Vi på Afropé avser att fortsätta följa arbetet mot afrofobi och stävar efter att fortsätta rapportera om det viktiga arbetet i denna fråga.

fatou touray 2013