Etikettarkiv: rasism

Valde de Trump på grund av rädsla att hamna i underläge?

Det var första gången jag tog upp telefonen direkt när jag vaknade, den nionde november i år. Mina händer darrade en aning när jag otåligt väntade på att telefonen skulle vakna till liv. Jag ville bara se, få mina förhoppningar besannade. Skriver in en tidningsdomänadress och där står det. ”Trump nära seger”. Jag stirrar på den blåvita skärmen, på texten som stirrar tillbaka på mig, utmanade. Jag läser den igen. Sen träder jag in i förnekelse. ”- Än kan det vända” tänker jag och kliver upp.

Morgonen och världen börjar vakna till liv. Jag väcker min dotter, ger henne frukost och i bilen till förskolan sätter jag på radion. Där bryts min förnekelse igen när de säger, ”- Nyhetsbyrån AP bekräftar nu att Donald Trump har tillräckligt med elektorsröster för att bli USA:s nästa president”.

Donald Trump, USAs nästa president. Foto: Pixabay
Donald Trump, USAs nästa president. Foto: Pixabay

Jag svär till högt. Vad i helvete är det de säger? Samtidigt känner jag mig stum. Det gör jag nu också när jag skriver detta. Det var inte många dagar sen världen ändrades. Men det känns ändå som det var ljusår sedan. Kanske känns det så för att USA gick över en gräns den dagen. De gick över gränsen från att förneka att de är rasistiska till att säga att ”ja, det är vi”. Okej, grov generalisering kanske. Men hör min mening. Det är skillnad på att säga att man vill slå till någon och att faktiskt göra det. Precis som det är skillnad på att säga att man vill rösta på Trump och på att sen också göra just det. Mitt hjärta fryser till is när jag tittar bak i backspegeln och ser min dotter i bilbarnstolen. Så oskyldig och ovetande om vad som precis hänt. Sen jag blev förälder har jag slutat bry mig så mycket om mitt eget liv. Jag har aldrig velat dö, men inte på detta intensiva ”jag måste leva” – sätt. Jag vill leva, och det främst för hennes skull. Jag vill säkra hennes framtid och nu känns den äventyrad. Av en varg i fårakläder. Jag funderar starkt på att emigrera till något afrikanskt land. För jag står inte ut med den smärta hon kan utstå i sitt liv som afrosvensk i en värld där Trump är president.

Jag skulle vilja gå in till varje röstningsbås och fråga varje person som kryssade i Donald Trumps namn varför. Inte på ett anklagande sätt utan faktiskt undrande. Under dagarna som förlöpt sedan faktumet kvarstod att USA:s väljare hellre väljer en öppet rasistisk och sexistisk man framför en kvinna med decennier av erfarenhet i ryggsäcken, har media försökt sig på samma fråga med varierande svar. Jobben har varit en anledning. Man vill ha kvar jobben i sin stad, i sitt land. En annan har varit att man saknar människor med samma konservativa värderingar i bestämmande positioner. Under Obamas tid så legaliserades samkönat äktenskap och det verkar vara en nagel i ögat för många. En annan analys var den att gemene man som röstade på Trump inte var en arbetslös vit man utan en välmående, ekonomiskt tillfredsställd vit man. Det var i P1 det lyftes, där de sen utvecklade med att säga att den vite gruppen i det amerikanska samhället upplever sig vara, eller i alla fall hotas att bli en minoritet.

Låt oss ta en stund för att låta den informationen sjunka in. För om det stämmer och jag väljer att lita på det så bekräftar det ALLT som ALLA kunniga människor inom rasismens historia talat om för mig. Nämligen det att den vita maktordningen upprätthålls på ett systematiskt och aktivt sätt. Och jag i min egen vithet har såklart inte fattat. Jag blir så förbannad. Är det detta jävla samhälle som vi lever i? Där vita kränkta män och kvinnor också aktivt väljer denna rasistiska man till världsledare, bara av rädsla för att hamna i ”underläge”? Ja, det handlar väl helt enkelt om att man inte vill förlora sin position i samhället och till på köpet kanske bli behandlad som de icke-vita i landet blir. Jag hatar att se verkligheten svart på vitt för jag vill inte se denna verklighet. Och där har vi det igen – jag har råd att vara i förnekelse. Den vita maktordningen håller mig om ryggen ändå.

 

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

"Finrasism" och "fulrasism"…

Min identitet är något som har varit väldigt viktigt för mig under hela min uppväxt och som har blivit ännu viktigare i vuxen ålder. På papperet är jag angolan men känner mig mer som en kongoles i ärlighetens namn. Min mamma och pappa är födda och uppväxta i Demokratiska republiken Kongo.

alone-764926_960_720Med det sagt har jag upplevt en viss form av rasism som inte kommer på tal. Det finns olika sätt som rasism yttrar sig, med det så menar jag att det finns ”finrasism” och ”fulrasism”, där det jag kallar ”finrasism” är den mer subtila rasismen, den som kanske inte alltid är så lätt att sätta fingret på. Just i mitt fall så utsätts jag för den subtila rasismen. Och de som utsätter mig för just den här formen av rasism är andra svarta och icke-svarta som påstår sig vara allierade med oss.

Som yngre spelade jag handboll och det var något som gav mig min identitet och välbefinnande. I yngre tonåren ifrågasattes dock mitt val av handbollen på grund av att jag förväntades att spela basket ”som många svarta gör”.

Kommentarer som kunde dyka upp var till exempel, ”Skäms du inte? Du är svart! Hur kan du lira den vitemanssporten?.”

Ett annat fenomen som har följt mig i många år är mitt språkbruk. Som yngre togs jag till biblioteket väldigt ofta av min pappa, eftersom han ville att jag skulle tala lika bra svenska som franska och lingala. När jag var yngre prenumererade mina föräldrar också på tidskriften kamratposten åt mig och fotbollstidningen Goal. Detta gjorde mina föräldrar enbart för att de alla olika språken skulle talas flytande och allmänbildningen kring Sverige när jag var yngre skulle utökas.

Tack vare allt detta från mina föräldrar lyckades jag tala och skriva alla dessa språk flytande, vilket jag är otroligt tacksam över. Det som är förbluffande i allt detta är att jag ständigt, än idag av svarta människor får höra saker som att jag för mig som en ”svenne” på grund av att jag talar ren svenska med bred Göteborgsdialekt.

I samband med detta brukar det förekomma rasistiska kommentarer som anspelar på att jag är en oreo-kaka, jag är en bounty-chokladbit, kokosnöt, husblatte och det har till och med gått så långt att jag vid några enstaka tillfällen även har blivit kallad för en Onkel Tom samt en rasförrädare.

Detta är något vi svarta måste få bukt på för att det är fler personer som har upplevt den här formen av rasism och vi måste kunna tala om det. Det är otroligt rasistiskt av svarta, och de som är allierade med svarta, att tro att bara för att man är svart så skall man bete sig på ett speciellt sätt. Att man inte ser till individen och sätter in svarta i ett fack och dem som inte ryms i facket blir hånade, utsatta för rasistiska kommentarer och i vissa fall slagna.

Det här är definitionen av rasism, när man utifrån sina fördomar och åsikter anser att att alla inom en viss grupp ska vara eller bete sig på samma sätt.

Som svart man som har utsatts för den subtila rasismen så vill jag att det här skall komma upp till ytan. Jag anser att svarta människor som bor i Sverige ska se sig själva i spegeln och förstå faran i sin retorik, detsamma gäller även de som är allierade med svarta. Jag som individ är emot alla former av rasism samt mobbning och kränkningar, det är anledningen till varför jag lyfter upp detta problem. Denna formen av rasism är bland den värsta för att det är rasismen som man inte förväntar sig av människor med samma hudfärg.

Mbote na bino

Fotnot: Texten är en krönika och speglar författarens personliga åsikter och uppfattningar. Vad som definierar rasism råder det idag skilda åsikter om.

Collins Luther Zola
Collins Luther Zola

Att ta ansvar i maktlösheten

Att jag är vit har jag egentligen aldrig behövt fundera över. Inte på riktigt alltså, inte såhär.

Min dotter är mixed och hennes pappa är svart. Det är någonting med att säga att man ”är” någonting. Som om det där ”är:et” innehåller massa egenskaper. Jag är vit, så därför behöver jag inte oroa mig på samma sätt som min dotter kommer behöva göra när hon börjar röra sig ute i världen.

Foto: Fatou Darboe, Afropé
Foto: Fatou Darboe, Afropé

Och den krassa sanningen är att jag troligtvis inte skulle bry mig lika mycket om rasism om jag inte hade de i mitt liv. Kanske är det därför som rasismen blivit så normaliserad i vårt land. Och jag känner mig som en åskådare till det också. Maktlös så tomheten skriker. För hur ändrar man en människas åsikt? Hur kan man göra så att fakta blir hanterbart? Jag skulle så gärna vilja utbilda hela världen. Få de okunniga att se vad det hela egentligen handlar om. Men hur predikar man för stängda öron, ögon och hjärtan? Det går ju inte!

Jag vill inte att min familj ska dö för att någon tycker att de inte hör hemma här. Jag dör gärna i deras ställe. Någonstans i min hjärna börjar jag fundera på om vi ska göra som rasisterna vill. Flytta någonstans där jag får vara minoritet istället. Det värsta är att min hudfärg alltid får fripass, vart den än är. Ett lyxproblem som påminner om hur djupt den här ruttna roten går.

För mig som vit är det lätt att säga att rasism inte finns i Sverige. Det är lätt för jag blir ju aldrig drabbad av den här. Det är som att säga att funktionsnedsatta inte blir diskriminerade när man själv inte har någon funktionsnedsättning. Du är inte kvalificerad att uttrycka en åsikt om något du inte har en aning om. Min dotters pappa upplever rasism i princip dagligen. Men det är sällan han pratar om det. Jag gissar att ens skal blir rätt hårt om en utsätts för det ofta. Annars går det nog inte att leva med det.

Och hur ska jag hantera den dagen min dotter kommer hem från förskolan och säger att en pojke sa att hennes hudfärg är ful? Hur förklarar man för ett litet oskyldigt barn att verkligheten är så ful som den verkar ibland? Den känslan är den vidrigaste. Och den första impulsen är att göra alla som gör min dotter illa väldigt mycket mer illa. Blodtörst. Det är så lätt att vilja sjunka till den nivån, för en tänker inte. En vill bara göra. Eliminera.

Men. Hat skapar hat. Hur ska vi leva i den här världen? Vill vi leva i en värld fylld av hat? Då kommer vi döda varandra innan klimatet gör det.

Vad kan jag göra förutom att vara eftertänksam, klok och kärleksfull? Föregå med gott exempel? En kan aldrig förändra en människa som inte vill förändras. En får bara hoppas att rätt ord träffar vid de få tillfällen hjärtat står på glänt.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Vem är egentligen svensk?

Vem är egentligen svensk? Den frågan uppstår med jämna mellanrum och ger upphov till mer eller mindre intelligenta diskussioner. Jag menar inte att folk är dumma i huvudet utan snarare att människor i allmänhet inte har en aning om vad de pratar om. Det tragiska med det är att okunskapen sprids och föder mer okunskap. Det kan sen leda till att okunskapen börjar ses som fakta för att ingen har vett nog att ifrågasätta budskapets sanningshalt. Det blir på allvar en demokratifråga när dessa ”sanningar” florerar. Det kan man se ganska ofta när det handlar om just svenskhet och det är inget som bara förkommer runt fikaborden utan även i föreläsningssalar på universiteten. Just det sistnämnda var jag med om för ett par veckor sedan. Jag har precis börjat min drömutbildning – journalistprogrammet, och allt som allt verkar standarden på utbildningen hög. Förutom en sak. Under en lektion som handlade om etik inom journalistyrket så pratade läraren om hur klasstillhörighet, kön, ålder och etnicitet framställs i pressen. Än så länge är allt gott och väl, men när läraren började prata om just etnicitet så utgick han ifrån ”allmänhetens” syn på etnicitet när han delade upp människor i svenskar och icke – svenskar. Diskussionen satte igång och mina klasskamrater började prata om att man blir svensk när man är första, andra eller tredje generationens invandrare. De menade inget illa, de bara spekulerade för att de inte visste.

Vem är svensk? Foto: Pixabay
Vem är svensk? Foto: Pixabay

Min lärare är inte rasist, för att vara vit medelålders man är han snarare väldigt medveten om dessa frågor och om sin egen ställning i samhället på grund av sin hudfärg och sin ålder. Men det var just denna indelning som fick mig att reagera. Och eftersom jag lärt mig av tidigare erfarenheter (läs min första krönika så förstår du) så räckte jag upp handen och frågade vart han fått sina uppgifter ifrån, vilken myndighet sa detta? Han hade inget svar på det, utan han hänvisade till allmänhetens syn på svenskhet. Jag blev ganska upprörd och förklarade att ingen människa kan säga till en annan att den är svensk eller inte, det är ju en individuell upplevelse. Efter diskussionen så kom läraren fram till mig och gav mig i uppgift att kolla upp just det jag frågade om. När enligt myndigheterna är man svensk?

När jag kom hem så frågade jag först min man vad han trodde. Han tittade på mig och skrattade ”När man fått svenskt medborgarskap.” Jag blev helt paff. Att jag inte hade tänkt på det själv! Vi diskuterade vidare och kom fram till att det svenska medborgarskapet inte har någonting med det kulturella medborgarskapet att göra, det sistnämnda alltså ”vad man känner sig som”. Det är två helt olika saker och endast det svenska medborgarskapet enligt lag är det som går att mäta. Har du svenskt medborgarskap så är du svensk, punkt. Senare när jag kollade på Sveriges riksdags hemsida om detta stämde så gjorde det ju såklart det. Ingenstans så står det att du måste ha bott i Sverige i si eller så många generationer för att räknas som svensk. I några år är det som gäller för att få permanent uppehållstillstånd och sedan medborgarskap, oavsett hur ”utländsk” du är.

Vem är egentligen svensk? Foto: Pixabay
Vem är egentligen svensk? Foto: Pixabay

Under en kommande lektion så berättade jag det och försökte förklara skillnaderna mellan svenskt medborgarskap och kulturell tillhörighet. Det gick väl sådär. Jag upplever att det är ett problem i hela vårt land, att människor bortser från medborgarskapets betydelse. Inte de nysvenskar som fått det, utan de som haft det från sin födelse och som envisas med frågan ”Men vart är du ifrån – egentligen?”

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Intervju med en före detta rasist: "I viss mån är nog de flesta lite rasistiska"

En skola utan helhetssyn och vänner och familj som ger sin syn på verkligheten. Torshammare och behovet av att veta. De sakerna präglade Pias barndom och skapade de rasistiska åsikterna hon bar med sig i flera år.

Bild: Fatou Touray
Bild: Fatou Touray

När Pia var liten fick hon ofta höra uttryck som ”blatte” och ”zigenarpack” och andra nedvärderande uttryck. Och som hon själv säger så blev det en sanning, eftersom det kom från hennes föräldrar. Senare som tonåring umgicks hon med äldre ungdomar som hade mer rasistiska åsikter och det blev att hon höll med dem. Under samtalets gång så vävs det upp den bild av en samtid där det rasistiska kom från många olika håll, från barndomen, umgänget och i skolan från andra elever. Pia beskriver det som att det fanns ”invandrarklasser” som fick dåligt rykte av elever ifrån de andra klasserna. Hon fick en viss världsbild serverad av människorna i sin omgivning och då som fjorton år köpte hon det.

– Jag funderade mycket på hur samhället såg ut och då passade det som förklaringsmodell, när man inte vet så mycket, säger hon eftertänksamt.

Vad hade du för åsikter?

– Jag tyckte inte om invandrare, jag såg ner på dem. Jag lyssnade på Ultima Thule och bar Torshammare. Man sa att man inte skämdes över av att vara svensk. Jag minns att jag var inne på Nationalsocialistisk front och tyckte det var tufft.

– Jag tyckte det var logiskt att vi skulle ta hand om oss själva först. Typ som att man inte bjuder in någon att bo i ens hus om det är fallfärdigt.

Slutade bära halsbandet.

Det var aldrig något negativt som hände Pia som gjorde att hon fick dessa rasistiska åsikter, utan det var andras tyckanden som hon gjorde till hennes. Men det var en gång som en annan elev anmärkte på hennes Torshammare runt halsen, att det var något negativt, och efter det bar hon det inte längre.

– Så det krävdes ju inte mer än så egentligen.

Hade du några kompisar med invandrarbakgrund?

– Nej, säger hon och skrattar. Men om man hade grupparbete med någon som hade invandrarbakgrund så blev det en särskiljning; en sjysst invandrare särskiljer sig från resten för att resten är ”onda” eller ”konstiga”.

På frågan om hennes åsikter var en produkt av behovet att skylla på andra för sitt dåliga mående så svarar Pia nej. För Pia var de rasistiska åsikterna inget destruktivt, utan mer en sanning som bara var. Åsikterna var helt normaliserade i henne vid den tiden. Men hon agerade aldrig ut sina åsikter på ett destruktivt sätt, medan det finns andra som gör det hävdar hon. Däremot så skapades en känsla av samhörighet med de människorna som delade hennes övertygelser och just då så fyllde det en funktion.

Skulle du ha klassificerat dig som rasist?

– Ja! Man tror att bara skinheads är rasister, men rasism är ju när en person särskiljer en annan på grund av hudfärg och ursprung.

Åsikterna omvärderas

Pia beskriver en verklighet där hennes åsikter aldrig behövde ifrågasättas på riktigt. Från barndomen där de fanns runt henne till umgänget när hon blev tonåring var det aldrig något som gjorde att hon behövde omvärdera sin världsbild. Det fanns inget bestämt ögonblick där detta ändrades utan Pia beskriver snarare att åsikterna dalade ut i och med att hennes umgänge förändrades och att hon fick andra intressen. Under gymnasiet så minns hon inte så mycket av vad hon tyckte eller inte tyckte, men behovet av att veta hur världen fungerade var inte lika stort då. Efter studenten så hade hon en undran om hon skulle kunna jobba med människor. Med det i tanken gick hon en kurs på en folkhögskola med inriktning sociologi.

– Där fick jag lära mig om ”vi och dom – tänk” och fick en annan bild av hur skev världen är. Då började jag fundera på hur mina tidigare rasistiska åsikter var.

Denna kunskap blev en annan grund att stå på. Senare läste hon även universitetskursen ”Rasismens historia” där hon mer i detaljnivå fick lära sig om rasismen i vår vardag.

– Enda gången som mörkhyade hyllas är i sportevenemang, då får de vara med i gemenskapen, säger hon som exempel. Representationen i filmer, sådana saker.

– I viss mån är nog de flesta lite rasistiska, vi har det ju i oss, även de godhjärtade, säger Pia och syftar på hur hjärnan fungerar.

Hjärnan påverkar

Foto: Ivy969 - commonslicens
Foto: Ivy969 – commonslicens

Det är något hon återkommer ofta till under intervjun. Hjärnan alltså. Att den gärna vill kategorisera in allting i olika fack och att det bidrar till det rasistiska tänket. Hon resonerar att hennes hjärna som den var utvecklad när hon var fjorton verkligen kunde acceptera ”logiken” i de rasistiska åsikterna. Men att hon nu som vuxen, med en mer utvecklad hjärna är tvungen att tänka annorlunda. Däremot så tycker Pia inte att det är något bra att skuldbelägga eller säga att de rasistiska åsikterna är fel, just med tanke på hur hjärnan är uppbyggd. Hjärnan måste ju läras om eftersom den är invand i tankespår.

– Jag skulle velat ha haft helhetssynen tidigare i skolan. På hur världen fungerar, på hur välfärdssystemet fungerar och konflikter. Varför vi kan leva som vi gör i Sverige.

– När man pratar om slavhandeln tas det inte ner på individnivå som man gör med till exempel förintelsen. Det skulle vara bra att prata om att rasism finns överallt och att fokusera på varför det är så svårt att bryta det på grund av hur hjärnan fungerar.

– Lär ut att en vit inte kan utsättas för rasism och att den som blir utsatt har tolkningsföreträde.

Varför?

– Jag kan aldrig veta som vit. Jag vet ju det som kvinna. En man kan aldrig förstå hur det är att vara utsatt för sexism. Jag bidrar till problemet men jag äger det inte. Jag utsätter någon för rasism men jag vet inte hur personen tar emot det.

Fotnot: Pia heter egentligen något annat.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Våga välja kärlek

Jag sitter med min dotter i knät. Radion meddelade mig nyss om den 18-årige pojken som skjutit ihjäl nio människor i München. Jag skriver pojke, för jag anser att ingen mogen, klart tänkande människa begår något sådant. Dådet i sig är hemskt, men jag fruktar ännu mer för konsekvenserna. För detta kommer bli en diskussion om ursprung. Främlingsfientlighet som spiller över till rasistiska mönster och tvärtom. Jag förstår inte varför det är intressant att skriva ut en persons ursprung? Det verkar ju sällan komma något positivt ifrån det. Det ger rasister vatten på sin kvarn och skapar ännu mer spänningar och destruktiva mönster som leder till att individer tar till vapen i slutändan. Jag vill vädja om att människor ska välja kärlek framför hat i sina liv. Inte bara när sådant händer, utan alltid.

Bild: Tony Webster
Bild: Tony Webster

I dagens Sverige så verkar vi välja något som ligger närmare hat än kärlek allt oftare. Jag är inget fan av att följa politiken, eller ens läsa nyheter, för det grumlar min världsbild och jag gillar inte att tänka ”Vart är vi på väg, vad är det som håller på att hända?”, men jag fruktar att händelser som denna kan komma att bidra till mer skärpta gränskontroller (vilket det gjorde på en gång, i Tjeckien och Österrike), mer misstänksamhet, fler anlagda bränder vid flyktingboenden, mindre kärlek, mer hat. Och det gör mig ledsen… för dagens klimat påverkar framtidens, och negativa mönster är lätta att skapa och svåra att bryta. Vi är ju så i våra hjärnor, att vi är programmerade att vara misstänksamma för att identifiera potentiella fiender, något som är en urgammal instinkt. Och till viss del är det väl bra att den är kvar, men jag tror att vi måste jobba desto hårdare för att den inte ska ta över oss helt.

Jag stryker min dotter över håret, det har tagit mig en timme att skriva det jag skrivit hittills för hon håller på att lära sig gå och har väldigt låg tolerans för att jag vill sitta på ändan och skriva krönika. Må så vara, det får ta den tid det tar. Hon behöver min tid och min kärlek för att hon ska växa upp och bli så empatisk som hon kan bli. Jag tänker att jag är glad att hon visar vad hon vill och att hon visar kärlek till sina medvarelser, katterna, hästarna och andra barn. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte oroade mig för hennes framtid. När jag var yngre så ville jag inte ha barn, med huvudargumentet att världen vi lever i är för sjuk. Otroligt cyniskt sätt att se på saker kan jag konstatera såhär i efterhand. Nu har jag insett att det är att inge hopp att föda barn, barn som kan föra vidare kärleken till kommande generationer. Om de vill. Det må vara själviskt och självuppfyllande att få barn, men jag tror det är en del av något större. Och det är ganska vackert.

I mitt eget liv så har jag förstått att svåra och smärtsamma upplevelser alltid lett till något bra. Att jag läkt ur smärtan. Och jag tror att det kan vara så för oss alla i den här kollektiva världen. Så händelser som den i München måste i slutändan leda till något bra. Om vi väljer det. För vi lever i sviterna efter kolonialism och slaveri. Västvärlden vill gärna glömma och gå vidare fortare än fortast, men jag tror inte det går innan vi ser konsekvenserna i vitögat och tillåter världen att läka från den smärtan våra förfäder orsakat den. Hela världen är påverkad av vår gemensamma historia. Och det är viktigt att vi förstår det. Låt ilskan koka, låt tårarna rinna, och låt sen kärleken ta över.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

En kärlekshistoria som fick ett mycket sorgligt och dödligt slut på grund av rasism

En 36-årig man från Nigeria flydde nyligen till Europa för att undkomma Boko Haram. I tisdags misshandlades mannen till döds i Italien när han försökte försvara sin hustru mot rasistiska övergrepp.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

En 38-årig man attackerade en 24-årig hustru genom att kalla henne för ”apa” och försökte även ta tag i henne i tisdags, när kvinnan gick genom den italienska staden Fermo tillsammans med sin 36-åriga make. Maken ingrep och kampen resulterade i att maken hamnade i koma. I onsdags dödsförklarades maken.

Den 38-åriga italienska mannen som misstänks ha attackerat den 24-åriga kvinnan är en del av ett gäng extremistiska fotbollsfans, han greps på torsdagen misstänkt för att ha dödat den 36-åriga maken.

Den 38-åriga mannen menar att han förolämpat paret eftersom han ska ha trott att de tänkte stjäla en bil och hävdade att han handlat i självförsvar när den 36-åriga maken attackerat honom, enligt HuffPost Italien.

Men den 24-åriga hustrun har berättat att angriparen ska ha fortsatt slå maken när han låg ned på marken medvetslös, med en vägskylt.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Parets ursprungliga plan var att gifta sig i Nigeria, men när militanta från Boko Haram angrep parets lokala kyrka och dödade flera av parets släktingar, beslöt sig paret för att fly. Hustrun var gravid och kände inte längre att Nigeria var en säker plats att sätta barn till världen i, enligt italienska Röda Korset. Paret hade sedan en svår resa från Nigeria till Italien förra året under sin flykt. De hade nu endast varit gifta i sex månader, även om deras kärlekshistoria började långt innan dess.

Två veckor innan sitt ursprungligt planerade bröllopsdatum gav sig paret iväg på den farliga flyktvägen till Europa, genom öknar i Niger och i Libyen för att sedan korsa Medelhavet. De trakasseras och misshandlas längs flyktvägen av smugglare, vilket till slut fick hustrun att förlora det väntade barnet i ett missfall längs vägen.

De nådde till slut den italienska ön Sicilien innan de överfördes till staden Fermo i september 2015. De blir där mottagna av ett centrum som drivs genom katolska kyrkans välgörenhet.

Den försenade bröllopsdagen nåddes slutligen i januari där de genomgick en informell vigsel, då de saknade de nödvändiga dokumenten.

 

Många italienska politiker har reagerat starkt på det inträffade och premiärministern twittrade följande i torsdags morse:

”Regeringen är idag i Fermo tillsammans med fader Vinicio och lokala institutioner till minne av Emmanuel. Mot hat, rasism och våld.”

Fermos borgmästare Paul Calcinaro sade att mannens död var ”som en mardröm” och fördömde ”smygrasismen som inte kan och inte får hitta utrymme på något sätt i vår stad.”

På onsdag kväll samlades hundratals sörjande i Fermo och den nyblivna änkan, klädd i vitt, sjöng en sorgesång från Nigeria, samtidigt som hon förklarade textens betydelse på engelska.

 

”Gud, var är du? Varför lämnar du mig i denna onda värld? // Det är mycket smärtsamt för mig att bo ensam… Det är bättre för mig att ta mitt liv för att hålla oss samman.”

Katolska ledare försöker ge tröst och stöd, liksom många som kommit för att delta i manifestationen. Italiens inrikesminister Angelino Alfano meddelade på torsdagen att den unga änkan ska beviljas flyktingstatus, samtidigt som ett klargörande kom om att Italien inte företräds av personer som angriparen.

Källa: Huff Post Italien, Huffington Post

Fatou Touray