Etikettarkiv: recension

Premiärvisning av "En druva i solen" – full pott!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Teaterföreställningen ”En druva i solen” utspelar sig i ett enda rum. Genomgående utspelar sig flera liv, en hel familjs liv, genom tre generationer med en enda kuliss i teateruppsättningen. En kuliss som ramar in ett vardagsrum/kök och tar med oss i publiken på en resa så lång och så djup att det är svårt att sedan ta sig tillbaka. Den enkla kulissen gör att uppsättningen blir så stark, så fylld av glädje, sorg och smärta och den svarta kampen som förs i nutiden vävs ihop med 50-talets kamp. På ett annat sätt, med annan kunskap och erfarenhet, men med samma sorts diskriminering, samma förnedrande känsla av att inte ha ett fullgott människovärde.

Premiärvisning av "En Druva i Solen", scendekor - Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Premiärvisning av ”En Druva i Solen”, scendekor – Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

Riksteaterns uppsättning av Broadwayklassikern ”A Raisin in the sun” är historisk. Rollerna har med undantag för en skådespelare, tillsatts av afrosvenskar och det i sig är historiskt.

Fredag 5 februari 2016 premiärvisas den första nordiska uppsättningen som fått namnet ”En druva i solen” för publik i en fullsatt salong.

Glädjeämnen, vardag, drömmar och bekymmer

Som i de bästa uppsättningarna skrattar och gråter publiken om vartannat. Känslan för familjen som blir så stark när vi får följa deras glädjeämnen, vardag, drömmar och bekymmer. Att få möjligheten att följa tre generationers vardagsliv är fantastiskt. Varje ålder har sin skönhet och sina svårigheter i livet.

En druva i solen i regi av kritikerrosade Josette Bushell Mingo, handlar om den afroamerikanska familjen Younger och ämnen som diskriminering och rasism är i fokus, men även klasstillhörighet och ekonomisk utsatthet är ett annat starkt fokus som båda känns förvånande aktuella i dagens samhälle, i synnerhet gällande diskriminering och rasism mot svarta i Sverige. Det blir också det som berör starkast när vi ser uppsättningen.

Premiärvisning av "En Druva i Solen", scendekor - Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Premiärvisning av ”En Druva i Solen”, scendekor – Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

Mycket av handlingen kretsar runt en försäkring som ska betalas ut på 10 000 dollar, då familjens överhuvud, fadern har dött. Hur pengarna blir en viktig del, särskilt i sonen Walters (David Lenneman) och dottern Beneathas (Asha Ali) liv, men på helt olika sätt. Mamman i familjen spelas av Kayode Kayo Shekoni och hon gör en oerhört stark tolkning av mamman, som är en äldre och klok kvinna med drömmar, men kanske mest drömmar för sina barns välbefinnande och önskningar, samtidigt som hennes halvvissna krukväxt verkar vara hennes allra käraste ägodel. Sonens hustru som spelas av Anna Thiam har liksom sin svärmor accepterat och lärt sig leva i en fattigdom där livets glädjeämnen måste skapas av familjen själva.

Kort tidsspann mellan slaveri och nutid

Genomgående blir föreställningens budskap, som i sig är mycket starkt, än mer fokuserat på då kulissen och alla detaljer är så sparsamma och nedtonade. Det är en enkel vardag med en oerhört stark berättelse om hur en strävsam, hårt arbetande familj med en stark sammanhållning och kärlek ska få vardagen att fungera, trots att de lever i 50-talets USA, med allt vad det innebar. Särskilt starkt blir det när det kommer fram att de endast är den femte generationen i sin familj i USA. Det blir så uppenbart hur kort tidsspannet från slaveriet till nutid är.

Josette Bushell Mingo, regissör för "En Druva i Solen" - Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Josette Bushell Mingo, regissör för ”En Druva i Solen” – Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

Pausen är välbehövlig. Vi behöver smälta det vi sett, alla känslor, all smärta som genomborrar kroppen och själen. De ibland oväntade skratten som förlöser, de väntade skratten som gör att stundens smärta blandas ut med även välbefinnande och en känsla av feel good. Att få följa en afroamerikansk familj utifrån den svarta blicken är en historiskt viktig kulturell upplevelse, särskilt som när själva originalpjäsen sattes upp 1959 i USA, så var det första gången detta skedde där och idag är det första gången det sker i Sverige. Den svenska teaterscenen har berikats av Josette Bushell Mingo. Det är stort.

När föreställningen är slut rinner tårar längs våra kinder och vi lämnar Riksteatern med en känsla av att ha fått ta del av något som vi inte tagit del av tidigare. Vi är stärkta i själen, samtidigt som smärtan fortfarande bränner i bröstet. Vi trodde vi kommit så långt, men 2016 i Sverige är situationen för afrosvenskar till allt för stor del jämförbar med afroamerikaners situation 1959… Det är smärtsamt!!

En druva i solen får fem av fem möjliga i betyg (vi vill egentligen skriva sex av fem möjliga).

betygbetygbetygbetygbetyg

 

I rollerna ser vi skådespelarna John-Alexander Eriksson, Måns Clausen, Anna Thiam, David Lenneman, Kayode ”Kayo” Shekoni, Asha Ali, Adam Högblom och Carl Jacobson. Här med regissör Josette Bushell Mingo i mitten.
IMG_0888

Tidigare i Afropé:

Nordisk premiär för Broadwayklassikern ”A Raisin in the Sun”
Riksteaterns hemsida

Kiqi D Minteh och Fatou Touray - Foto: Maureen Hoppers
Kiqi D Minteh och Fatou Touray – Foto: Maureen Hoppers

”Komma och gå” – både ger och kräver mycket

En av de senaste årens mest omtalade debuter är ”Komma och gå” av Taiye Selasi. En bok som fått genomgående lysande recensioner. Håller afrope.se med?

Komma och gå av Taiye Selasi
Komma och gå av Taiye Selasi

Den framstående kirurgen Kweku Sai offras på rasismens altare, efter att ha misslyckats med en omöjlig operation på ett amerikanskt sjukhus. Skammen över att ha blivit av med sitt arbete får honom att överge sin familj, sin fru och de fyra barnen.

Mamman är minst sagt chockad av den nya situationen och försöker i panik hitta en utväg. Lösningen blir att skicka tvillingarna till sin bror, barnens morbror, i Nigeria, för att han ska ta över (det ekonomiska) ansvaret för deras utbildning.

Men boken börjar med att Kweku dör, i sin trädgård, i ett hus i Ghana, dit han till slut flytt, jagad av sitt nederlag. Han förstår att det är en hjärtattack som är på väg. Men han förmår inte göra något åt den. Han väljer att dö.

Mamman skickar bud till sin vitt spridda barnaskara och ber dem närvara vid begravningen. Mamman har själv flyttat till Ghana – trots att hon egentligen är från Nigeria – och därför knappt sett sina barn på länge, eftersom barnen är kvar i USA och England.

Och det är först här boken egentligen tar fart. När återstoden av familjen äntligen samlas igen. Jag ser boken som en spegel av globaliseringens många följder. Vad händer med en familj utan fast punkt, som sprids vind för våg, som är bräcklig och utsatt på grund av avsaknad av släkt i det nya landet? Vad händer med barn som skickas tillbaka till ett land de aldrig varit i, där de dessutom råkar ut för vidriga grymheter av dem som är satta att sörja för dem? Vad händer med de barn som blir kvar i USA eller England när föräldrarna återvänder hem? Mycket av detta går att relatera till även inom ett land, i dagens moderna samhälle. Även inom Sverige flyttar många från sin hembygd och får barn som växer upp i en storstad utan släktens i bästa fall finmaskiga trygghetsnät runt sig. Men självklart blir rotlösheten och vindflöjelkänslan än tydligare när familjerna rör sig mellan kontinenter, och mellan så olika kontexter.

”Komma och gå” är Taiye Selasis debutroman. Hon är själv född i London, uppvuxen i Boston och bor nu i Rom. Så nog vet hon vad globalisering och att flytta och byta land innebär.

Boken har fått genomgående lysande recensioner och är en av senare års mest omtalade debuter. Och det är välförtjänt. Språket är glimrande, allt känns äkta – och ibland lyckas hon fånga verkligheten på ett oerhört smärtsamt sätt, ett sätt som känns unikt och väldigt nyskapande. Men själv har jag lite svårt att hänga med i svängarna. Det är så många olika tidsepoker, personer och platser att det inledningsvis är svårt att riktigt få grepp om allt, upplever jag. Det är egentligen först i slutet jag helt börjar förstå. När barnen samlas i Ghana, med sin mamma, för att ta farväl av en pappa de inte sett på många år.

Personporträtten är lysande, jag vill veta mer mer mer. Språket är en njutning, ämnet angeläget och viktigt. Men jag hade önskat en enklare väg mot målet så att säga, att boken tagit fart lite tidigare. Det är tveklöst stor litteratur. Men jag vet att stor litteratur inte alltid behöver kräva lika mycket av sin läsare.

Betyg 4 av 5

betygbetygbetygbetyg

 

 

Helena Svensson
Helena Svensson

Barnbokstipset: Kwela Jamela Afrikas drottning

Kwela Jamela - Afrikas drottning
Kwela Jamela – Afrikas drottning

Den här boken: Kwela Jamela Afrikas Drottning av Niki Daly från Sydafrika är bara bäst!! Om jag bara fick rekommendera en barnbok, så skulle det bli denna!! Den här boken gör att många andra barnbokstips blir lite gråa och trista. Det finns förstås många andra bra barnböcker, men jag tycker att denna står lite i en klass för sig.

Berättelsen är fylld av humor, glädje, barnslighet och en fantastisk värme och bilderna… åh dessa fantastiska bilder gör mig så varm i hjärtat!!

Det var några år sedan jag läste denna saga för mina barn som är rätt stora nu, men den här boken är helt outstanding.

Det är inte bara att bilderna i denna saga är färgglada och varma, de är också väldigt detaljrika. Den här boken är en fantastisk sagoupplevelse och jag minns att det alltid var lika härligt att läsa om denna bok för barnen när de var små!

Boken får självklart fem av fem möjliga i betyg:

betyg betyg betyg betyg betyg

 

 

Fler böcker av författaren och illustratören Niki Daly som du kan få tag på här i Sverige kan du finna HÄR!

Denna text har tidigare publicerats på fatou.se

Fatou Touray
Fatou Touray

 

 

 

 

Recension: Ken Rings bok Livet

Ken Ring är en i raden av hiphopartister som kommit ut med en självbiografisk bok: Livet. Boken berättar om Ken Rings sorger, glädje, musiken, familjen och mycket annat, samtidigt blottar sig många känslosamma händelser och det är svårt att inte känna stark empati med artistens liv och bakgrund.

Ken Rings bok: Livet
Ken Rings bok: Livet

Det har också kommit en del kritik mot att unga personer skriver självbiografier mitt i livet, eller ibland till och med i början av livet. Det har jag inga problem med, jag tycker det kan vara särskilt intressant att läsa självbiografier från de som just står mitt uppe i livet.

Ken Rings bok är både naken och ärlig på många sätt. Han är inte rädd att lufta delar som många hellre skulle ha gömt i någon vrå och hoppats att de skulle falla i glömska. Det finns vissa delar jag är starkt kritisk mot och andra delar jag tycker mycket om. Att Ken svär en hel del i sin bok, kan jag köpa. Det är en del av honom och hans sätt att uttrycka sig. På så sätt blir det mer ”äkta”. Hälften av svordomarna hade dock varit nog… En annan del som är genomgående och störande är den nästan monotona upprepningen av N-ordet. Det kanske inte är skrivet för att provocera, men det blir lätt att dra den slutsatsen då ordet upprepas till förbannelse. Ken Ring berättar varför N-ordet inte stör honom själv eller känns kränkande för honom och den förklaringen köper jag rakt av. Det jag tycker är svårare att förstå är att Ken Ring, i likhet med många andra inte kan visa den hänsyn och respekt det skulle innebära att avstå från detta ord, till förmån för så många afrosvenskar i vårt land som faktiskt tar illa upp och känner sig kränkta av ordet.

Därefter har jag i stort sett bara positiva upplevelser av själva innehållet i boken (även om ovanstående tog bort en del av det positiva). Det jag trodde skulle vara en hyllning till droger och kriminalitet, blir dels en motsatt effekt och dels så är det lätt att förstå beroendeproblematiken runt beroende, social utsatthet och kriminalitet. Beroendet är en ständigt närvarande familjemedlem för Ken Ring. Kanske skulle jag, som flerbarnsmamma ha önskat ett lite tydligare avståndstagande till droger, men det finns ingen försköning för droger eller kriminalitet, utan Ken tycks ha en god insikt över dess förödande konsekvenser.

Den senare delen av boken är en fantastisk hyllning till Ken Rings mammas hemland Kenya. Beskrivningen av kulturkrockar, känslan av att ”hitta hem”, i dubbel bemärkelse, när Ken som vuxen besöker Kenya och bestämmer sig för att bygga hus där, är välgörande. Den berättar om en kärlek till ett land där Ken Ring har rötter ifrån, men dittills haft en rädsla och visst förakt för. Hur de känslorna övergår till känslor av kärlek, respekt och trygghet är en vacker och kärleksfull beskrivning. Där känns det också som det blir en tydlig brytpunkt för Ken Ring, där han väljer på ett mer medvetet sätt att lämna ett destruktivt liv och leverne och byta ut det mot sina rötter, känslan av att höra hemma, känslan av lugn och att det faktiskt finns en plats där han är betydelsefull för annat än unga fans och löpsedlar och svarta tidningsrubriker.

Boken tydliggör att Ken Ring varit en riktig kämpe inom sitt artisteri och att han aldrig backat från att gå sina egna vägar. Han tydliggör också att han fått kämpa för att komma dit han är idag. En av Sveriges allra största hiphopartister.

Boken är spännande, men också mycket känslosam. När han berättar om hur hans liv förändras efter att kusinen förlorar sitt barn, går det inte att hålla ett öga torrt. En djup insikt om privilegier och utveckling blir uppenbar när Ken Ring beskriver flera personliga upplevelser runt detta. Att Ken Ring är en mogen man och pappa är det nog många som ifrågasätter, men när man läser denna bok blir många djupa tankar runt föräldraskap och att vara vuxen tydliga.

En naiv och bortkommen pojke har växt upp till en man som vill axla sin ansvarsfulla föräldraroll och jag tror att han är där. Att Ken Ring har arbetat hårt, fått ta konsekvenserna från dåliga livsval och att han fått kämpa väldigt mycket i motvind är tydligt. Mycket skratt lockas också fram mellan varven. När Ken Ring beskriver hur han satt och ringde upp alla som beställde hans skiva för att sedan personligen skicka ut den, varpå ryktet spreds att Ken Ring själv ringde upp om man beställde hans skiva och beställningarna strömmade in. Ja, då är det svårt att inte skratta högt.

Något som ringer i mina öron genom hela boken är att två svarta män i Sverige, genom sitt kändisskap som hiphop artister nu har fått möjlighet att skriva självbiografier där de berättar om att de växt upp på gatan i Stockholm i modern tid. Att de dessutom gjorde det under en tid när bostadsbristen och arbetslösheten var mycket lägre än den är idag. De jag syftar på är alltså Ken Ring och Ison Glasgow (vars bok ”När jag inte hade nåt”, som vi nyligen recenserade HÄR). Två nu vuxna män som växt upp i en social och ekonomisk misär på gatorna i Stockholm. Hur många fler afrosvenska barn har växt upp och växer idag upp på gatorna i vårt land?

Soundtrack till boken kan du se och höra här:

Den första delen av boken är mycket svagare än den senare, vilket drar ned betyget en del. Boken får tre av fem i betyg av mig, men den är absolut värd att läsa.

Ett signerat exemplar av Ken Rings bok Livet, kan du beställa HÄR! Ken Rings hemsida finner du HÄR!

betygbetygbetyg

 

Fatou Touray
Fatou Touray

Må Allah välsigna Frankrike!

Under CinemAfricas Diasporafestival visades ”May Allah Bless France”. Det är rapparen och spoken word-poeten Abd Al-Maliks självbiografiska debutfilm. Filmen har blivit en stor succé världen över och jämförts med moderna klassiker som Boyz n the Hood och Medan vi faller. Om uppväxt, mötet med en grym omvärld i Strasbourgs förorter och om hiphopens förlösande skaparkraft.

Pressbild
Pressbild

Filmen är helt i svartvitt och det är ett intressant grepp. Märkligt nog är det inget jag ens reflekterar över förrän efter ungefär halva filmen. Och då får det väl sägas fungera över förväntan.

Här finns ärlighet, öppenhet, råhet, hopplöshet – och faktiskt även mycket hopp och vilja. En vilja lika beständig som den allestädes närvarande cementen i Strasbourgs förorter, hem till unge Regis, som är begåvad både i skolan och som rapartist. Men som tillsammans med sina kompisar försörjer sig genom allehanda varianter av småkriminalitet.

Jag älskar CinemAfrica och de gör ett fantastiskt jobb. Säkert passar denna film många, men för mig blir det för mycket aggression och hårda ord. Jag har svårt att ta in budskapet under den matta av testosteron och ilska som ligger över stora delar av filmen.

Det blir en trea från mig. Säkert mer från en tittare som är van vid en hårdare jargong än jag.

betyg betyg betyg

 

Helena Svensson
Helena Svensson

Filmrecension: Girlhood

Filmen Girlhood, som hade premiär på svenska biografer i slutet av november 2014, är en fransk ungdomsfilm med endast svarta, unga, kvinnliga huvudaktörer. Några svarta män finns i birollerna och vita aktörer finns diffust i bakgrunden utan att vara någon viktig del i filmens handling. Det har självklart varit en snackis i Frankrike på samma sätt som Raskortet blev en snackis i Sverige, även om detta är en dramatiserad film och Raskortet var en dokumentär.

Skärmdump från filmen
Skärmdump från filmen

Att det i den afropeiska diasporan nu börjar komma filmer med fokus på afropeér tycker jag är mycket positivt. Inte minst blir det uppenbart att dessa filmer saknas, då man faktiskt reagerar det, när man ser en film som denna. Särskilt när det är filmer som inte befäster stereotypa föreställningar av svarta människor. I den här filmen finns de med så tillvida att det utspelar sig i en förort till Paris, med sina enorma miljonprogram, men i övrigt blir vi relativt förskonade från att befästa gamla stereotypa föreställningar. Girlhood har utsetts till Bästa Film av Stockholm Filmfestival 2014.

Skärmdump från Girlhood
Skärmdump från Girlhood

I huvudrollen ser vi Karidja Touré som Marieme som en ung tjej på väg in i vuxenvärlden. Hon bor med sin ensamstående mamma, sin storebror som gärna vill ha kontroll över Marieme och sina två småsystrar. Hon har fått hjälpa till hemma en hel del då hennes mamma arbetar hårt som städerska för att kunna försörja familjen, vilket gör att hennes resultat i skolan inte räcker till den gymnasieutbildning Marieme vill gå. När utanförskapet blir så konkret så väljer Marieme att gå hela vägen in i det. Hon börjar umgås med de tre välsminkade och kaxiga Lady, Adiatou och Fily (Spelade av Assa Sylla, Lindsay Karamoh och Mariétou Touré). Det är en hård väg för fyra unga tjejer och det blir tydligt i filmen hur grupptryck kan påverka en ung person, samtidigt som det också blir uppenbart hur ett hårt liv avtrubbar och påverkar till en hård och kaxig attityd.

Det finns ingen romantisering över den hårda tillvaro tjejerna lever, med kriminalitet, utanförskap, en hård miljö, utan betraktaren får se det precis så hårt och brutalt som det kan vara. Det är självklart svårt att inte försöka dra paralleller till Sverige och de man finner är oräkneliga. En liknande film hade enkelt kunnat skapats i Sverige, baserat på de omständigheter som råder även här.

Filmen är stark, mycket vackra bilder, samtidigt som den är rå, sorglig, men till viss del även stärkande. Vänskapsbanden i filmen är tydliga och mycket starka. När man ser denna film är det lätt att förstå hur starka gängbildningar faktiskt kan bli och i en miljö där värme och kärlek inte är det mest påfallande, blir vänskapsbanden den starkaste källan till kärlek. Filmen hade fått högsta betyg av mig, om det inte vore för det märkliga slutet…

Regissör: Céline Sciamma

Filmtrailern kan du se här:

Fyra av fem blir betyget:

betygbetygbetygbetyg

Fatou Touray
Fatou Touray

 

 

Asyl, otrohet och ett litet bi

En författare som vill väl och som bjuder på ett färgstarkt och livfullt språk och viktiga teman. Ändå räcker det inte hela vägen för ”Little Bee”.

Boken Little Bee
Boken Little Bee

Jag har höga förväntningar på ”Little Bee” av Chris Cleave. Bokens huvudperson sägs vara en nigeriansk flicka, som söker asyl i England efter att ha jagats bort från sin familj och by, allt och alla utplånade av ett oljebolag. Hon flyr från hembyn tillsammans med sin storasyster. Systern dör dock en kvalfull död på stranden, medan Little Bee räddas av ett semestrande brittiskt par, på ett synnerligen okonventionellt sätt.

Men eftersom hon är vittne till massmordet i byn inser hon att många vill se även henne död så hon smyger ombord på ett lastfartyg med destination England. Och låses in på flyktingförläggning vid ankomsten.

Jag tycker om det rika språket, främst i upptakten. Det skvätter berättarglädje lång väg. Och det märks att författaren vill väl, han vill belysa flyktingproblematiken, han vill ge de asylsökande ett ansikte för gemene man. Men. Vartannat kapitel handlar om Little Bee och vartannat om kvinnan i det engelska paret. Vi kastas alltså mellan flyktinghelvetet och den engelska damens intrikata otrohetsaffär. Och under första halvan av boken begriper man inte alls vad de två ens har med varandra att göra. Diskrepansen är för stor, det hela står en upp i halsen och inte ens charmiga Little Bee förmår riktigt fånga en.

Den engelska damens liv beskrivs så detaljerat – intriger på tidskriften där hon jobbar, älskarens förhållande till sin fru, sonens besatthet av sin Batmandräkt – att hon snart har tagit över rollen som huvudperson. Little Bee blir något slags bihang och berättelsen tappar fart betänkligt.

Det är först i sista kapitlet författaren åter fullt ut fokuserar på Little Bee. Då i en slags heroisk och osjälvisk offerroll. Tyvärr.

Har du boken framför dig och ligger redan i hängmattan? Läs den då. I annat fall, läs förslagsvis något av Chimamanda Ngozi Adichie, som skrivit både mycket och bättre på liknande teman.

Betyg: Tre av fem möjliga

betyg thegambianubetyg thegambianu 2

 

 

Helena Svensson

Boktips: On Beauty

Denna ensamma mammas korta men alldeles egna semester skulle bestå av ren njutning. Då jag inte är 100% deltagande i den uppkopplade världen blev jag riktigt irriterad när jag så äntligen satt mig på flygbussen och insåg att jag glömt ta med mig en bok. Ett par dagar senare hälsade jag på hos en väninna och hittade då en kopia av Zadie Smith’s On Beauty (2005) och lånade den.

 

Boken: On Beauty Foto: Tanya Odenyo, thegambia.nu
Boken: On Beauty Foto: Tanya Odenyo, thegambia.nu

On Beaty (Om Skönhet på svenska) utspelar sig mestadels i New England, USA och delvis i London, England. Den handlar om två mångkulturella, brittisk/amerikanska, rivaliserande familjer, the Belseys och the Kippses. Boken berör ämnen som etniska och kulturella skillnader både i USA och Storbritannien, mellan konservativa och liberala värderingar och, såklart, frågan om vad skönhet faktiskt är.

 

Trots att familjerna Belsey och Kipps är väldigt olika flätas deras liv samman på ett intrikat sätt. Belsey-familjen består av universitetsprofessorn Howard, en vit engelsman, hans afroamerikanska fru Kiki samt deras barn Jerome, Zora och Levi. De bor i den fiktiva lilla universitetsstaden Wellington, utanför Boston. Monty Kipps är en man från Trinidad som bor i England med sin fru Carlene och deras barn, Victoria och Michael. Då familjen Belsey alltid definierat sig som en ateistisk, liberal familj, blir pappa Howard väldigt besviken när hans son, Jerome, som funnit Gud och blivit frälst, åker för att bo och arbeta hos den ultrakonservativa, kristna familjen Kipps över sommaren. Än mer förskräckt blir han när sonen talar om att han ska gifta sig med Victoria Kipps. Hur som helst blir det en kortlivad romans, Jerome återvänder efter sommaren och Belseys tror att ”that’s that”! Nio månader senare dyker hela familjen Kipps upp i Wellington då Monty fått en anställning på samma universitet som Howard. Rivaliteten mellan dem växer när Monty utmanar universitetets liberala förhållande till frågor som ” affirmativa action” och Monty’s akademiska framgångar belyser Howard’s egna tillkortakommanden och sin oförmåga att få sin bok publicerad. Trots spänningarna mellan de två familjerna blir Carlene och Kiki vänner. Belseys har dessutom egna problem att handskas med då Howard’s förhållande med en kollega/familjevän blottläggs.

 

Tanya läser boken On Beauty. Foto: Tanya, thegambia.nu
Tanya läser boken On Beauty. Foto: Tanya, thegambia.nu

Zadie Smith’s föddes i mitten på 1970-talet. Hennes föräldrar kom från Jamaica men Zadie själv är född och uppvuxen i nordvästra London. Hennes debutroman White Teeth kom 2000 och blev en storsäljare. Hon är inte en av mina största favoriter men jag måste medge att Smith har en förmåga att göra sina karaktärer levande, de blir liksom riktiga människor istället för bara karaktärer i en bok. Zadie Smith är både grym, barmhärtig och ödmjuk gentemot sina karaktärer. Samtidigt som hon inte drar sig för att peka på det löjliga i deras liv visar hon medkänsla och har en förlåtande inställning till deras obetydliga ambitioner att leva som de lär. Boken är definitivt läsvärd och roligt skriven då jag skrattade högt vid flera tillfällen!

 

On Beauty nominerades till 2005 års Bookerpris. Den svenska versionen, Om skönhet, kom ut 2006 med en översättning av Ulf Gyllenhak.

Betyg, 4 av 5:

betyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianu 2

 

 

Tanya Odenyo
Tanya Odenyo

Bokrecension: Niceville

Boken Niceville
Boken Niceville

Det finns böcker och så finns det Böcker med stort B. Men nu pratar jag om ”The Book”!! Den bok jag talar om är Niceville av Kathryn Stockett och utspelar sig i Mississippi under 60-talet. Underrubriken till boken är följande: ”Tre kvinnor, två världar, en historia” och det är en mycket bra sammanfattning i en mening av den här boken.

Boken handlar om hemhjälpen Aibileen som har mist sitt enda barn, men uppfostrat 17 vita barn som hemhjälp under sitt liv. Det handlar om kärleken till dessa barn, som sedan växt upp från att älska, avguda och se upp till henne, till att förakta och se ned på henne för att hon är svart.

Det handlar om den rasism och förnedring som många svarta hembiträden i Södern i USA blev utsatta för under 60-talet och som lade grund för mycket av hur samhället ser ut idag.

Boken handlar även om hemhjälpen Minny, som försöker foga sig i att bli behandlad som mindre värd och med respektlöshet och förakt, för att hon så väl behöver sitt arbete, samtidigt som en kokande ilska sjuder inom henne, som får utlopp när hon inte längre klarar av att hålla den inom sig. Om dess konsekvenser för både henne själv och sin familj. Det handlar om en inneboende stolthet som någonstans lever kvar, trots all förnedring och kränkande behandlingar hon tvingats utstå.

Den tredje huvudpersonen i boken är den vita societetsdamen Skeeter som återvänder hem till Mississippi, efter avslutade studier och upptäcker att den svarta hemhjälp som uppfostrat henne inte längre finns kvar i barndomshemmet. Det handlar om Skeeters tröstlösa försök att få tag på var den kvinna som uppfostrat henne tagit vägen och varför hon inte finns kvar i barndomshemmet. Skeeter möter med tiden de svarta kvinnorna som arbetar i hennes och hennes väninnors hem med andra ögon efter hemvändandet. Hon bestämmer sig för att skriva en bok tillsammans med flera av dessa svarta kvinnor. Förläggaren menar att det är ett omöjligt och mycket farligt uppdrag som kommer att vara resultatlöst eftersom ingen av dessa kvinnor kommer att berätta sanningen för Skeeter och om någon mot förmodan skulle göra det, så är det ett livsfarligt försök, då kvinnorna riskerar sina liv bara genom att prata med Skeeter om dessa saker.

Boken är en viktig berättelse för svarta människors kamp mot rasism både i dåtid och nutid. Den är en viktig del av historien och även om det är en roman så finns det många delar av den som direkt kan överföras till verkliga händelser. Historien är mycket bra i separerade delar, men där finns också en grundhistoria som är mycket bra och som dessutom ger ett välskrivet sammanhang och ett samband som binder historien samman till en totalt mycket intressant bok. Boken är inte särskilt förutsägbar, vilket gör den mycket spännande.

I boken finns även många inslag av humor och jag skrattade högt vid många tillfällen, även om romanen är ett drama i grunden.

En film har även gjorts med boken som grund, men under namnet ”The Help”:

Om du bara ska läsa en enda bok det här året, då måste du läsa den här!! Boken får klockrent fem Afrika av fem möjliga:

betyg thegambianu

 

 

Fotnot 1: Författaren Kathryn Stockett blev stämd för sin bok av familjens tidigare hemhjälp Abilene Cooper för att ha använt sig av hennes livshistoria för att skriva sin bestseller. En stämning som Kathryn vann till slut.

Fotnot 2: Delar av denna recension har tidigare publicerats på fatou.se

fatou touray 2013

Fullpott för ”Americanah”

Foto: Ida Isatou Svenungsson thegambia.nu
Foto: Ida Isatou Svenungsson thegambia.nu

Ras, klass och kön. Kryddat med en ovanlig kärlekshistoria, brutal rättframhet och vildsint berättarglädje. Dags att recensera Chimamanda Ngozi Adichies senaste romantillskott ”Americanah”.

Först och främst ska sägas att jag fullkomligt älskar Chimamanda Ngozi Adichie. Allt hon rör vid verkar förvandlas till litterärt guld. Hennes senaste bok ”Americanah”, som kom ut på svenska förra året, är inget undantag.

”Americanah” handlar om Ifemelu och Obinze och deras annorlunda kärlekshistoria. Men främst handlar den faktiskt om ras, klass och kön. Den handlar om invandring, utvandring och hemvändande. Det är ett mustigt och spretigt hopkok till berättelse, men Chimamanda Ngozi Adichie håller kompassen rätt, boken igenom. Kanske har hon lånat lite av sin personlighet till den frispråkiga Ifemelu – som säger vad hon faktiskt tänker, även på stelare middagsbjudningar där värdparet kan råka sätta i halsen av förfäran. Ifemelu som upptäcker att hon faktiskt är svart den dagen hon kommer till Amerika. Hemma i Nigeria var hennes hudfärg en ickefråga och rasism främst något man läste om i böcker. I USA startar Ifemelu en blogg om betraktelser kring just ras. En blogg som får stor uppmärksamhet och som hon snart försörjer sig på.

Under tiden lever ungdomskärleken från Nigeria illegalt i England, bara för att kastas ut den dag han ska ingå skenäktenskap för att få de efterlängtade Pappren. Ifemelu har dock brutit kontakten med Obinze, sen länge.

De träffas inte förrän hon beslutat sig för att flytta tillbaka till Nigeria. Då har Obinze hunnit bli en av landets rikaste män – och gift familjefar … Trots allt som hänt, all tid som förflutit, är det som om de aldrig varit ifrån varandra. Men vad ska de göra av sina liv?

Chimamanda Ngozi Adichies tidigare ”En halv gul sol” behandlade en viktig historisk epok, inifrån. ”Americanah” handlar om här och nu. Och är minst lika viktig.

I sin blogg skriver Ifemelu ”Säg inte: ’Vi är trötta på att prata om ras.’, eller ’Människosläktet är den enda rasen’. De (svarta amerikaner, min anm) önskar av hela sitt hjärta att de inte behövde prata om det. Men den här skiten fortsätter att träffa fläkten.”

Och jag tänker att hennes blogg behövs även här och nu, i Sverige. Men tillsvidare får vi hålla tillgodo med berättelsen om henne och bloggen i bokform.

Betyg: 5 av 5 möjliga

betyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianu

 

 

Helena Svensson
Helena Svensson