Etikettarkiv: recension

Bokrecension: Cane River

Boken Cane River
Boken Cane River

Cane River, skriven av Lalita Tademy (2001), är ett episkt skönlitterärt verk som är djupt rotat i historiska fakta. Lalita Tademy hade alltid visat ett stort intresse för de berättelser hon hört om sin släkt, särskilt de som handlade om hennes mormorsmor, Emily, en stark, enastående kvinna som inte vek sig för motgångar. Tademy bestämde sig för att undersöka sin släkts historia i mer detalj, ett beslut som senare fick henne att lämna sin karriär på Wall Street och skriva böckerna Cane River (2001) och Red River (2006).

Genom släktforskning, på sin mors sida, upptäcker Tademy flera generationer av starka, stolta och bestämda kvinnor, födda under slaveriet i USA. Viljan att förstå deras liv och verklighet tog Tademy till ett isolerat men tajt sammanflätat ”community” längs Cane floden i centrala Louisiana, där vita plantageägare, slavar och fria svarta levde sida vid sida i komplicerade social förhållanden. På ett medelstort Creole plantage som ägdes av familjen Derbanne, fann Tademy sina rötter samt berättelserna om fyra makalösa kvinnor som levde med och slogs mot kopiösa orättvisor för att skapa bättre förutsättningar för nästkommande generationer, för att ge sina barn ett arv av hopp och framtidstro.

 

Boken Cane River, som börjar 1834 på ett plantage med fransktalande slavar i Louisiana, utforskar de invecklade förhållandena mellan slav och slavägare samt hur rasism och klasstillhörighet påverkar relationerna inom ”the black community” och även den vita befolkningen emellan. Med stor insikt i de sociala hierarkier som rådde, den våldsamma vardagen, den känslomässiga komplexitet och de plågsamma val människor stod inför, fångar Tademy styrkan och modet hos de fyra kvinnor man får lära känna. Det är kvinnor vars liv började med slaveri, genomlevde inbördeskrig och kämpade med den inkonsekventa friheten som slavarnas emancipation innebar. I boken får man lära känna Tademy’s mormors mormors mormor, Elisabeth, som lever hela sitt liv som slav. Elisabeth’s yngsta dotter, Suzette, blir den första i familjen som får erfara löftet samt besvikelsen av frihet. Suzette’s envisa dotter Philomene lyckas, trots obeskrivliga tragedier, genom sin styrka och beslutsamhet att återförena sin familj och skapa en ekonomisk självständighet som var få förunnade. Philomenes dotter, Emily, fortsätter kampen för att försäkra en framtid för sina barn och barnbarn i ett rasistiskt och våldsamt samhälle.

 

Lalita Tademy lyckas skriva en mycket gripande berättelse kombinerat med historiska fakta. Hon belyser relationen mellan slavar, slavägare samt fria svarta människor på ett sätt som många böcker/filmer inte tidigare gjort, med all den komplexitet som ingick. Boken fick mycket god kritik när den kom ut och jag kan varmt rekommendera den. Efterföljaren, Red River, kom ut fem år senare och handlar om hennes fars släkthistoria. Lika välskriven men inte fullt lika gripande!

Betyg: högsta möjliga, fem av fem möjliga!

betyg thegambianu

 

 

Tanya Odenyo

 

 

 

 

Recension Tvillingrösten

Buchi Emecheta är en nigeriansk författare som kunnat inspireras av sitt eget livs dramatik när hon

väver samman sina berättelser. Hon är född i Lagos i Nigeria 1944, giftes bort som 15-åring och

kom som 17-åring till England med två barn. 22 år gammal lämnade hon sin make, sedan han bränt

upp hennes första manuskript.

 

Buchi Emecheta har skrivit ett tjugotal böcker, varav flera finns översatta till svenska, bland annat

Tvillingrösten, som kom ut 1997. Hela hennes författarskap kretsar kring kulturell identitet, sociala

och kulturella uppbrott och den svåra anpassningen till främmande omständigheter. I centrum för

hennes romaner står oftast kvinnan. Tvillingrösten är inget undantag.

 

Boken Tvillingrösten av Buchi Emecheta
Boken Tvillingrösten av Buchi Emecheta

Tvillingrösten handlar om Kehinde som levt ett vanligt familjeliv i London i 18 år tillsammans med sin

man Albert. Hon har ett bra jobb på bank – tjänar mer än sin man – och livet går sin gilla gång. Detta

ställs på ända när Albert plötsligt vill flytta tillbaka till Nigeria. Han längtar efter att få bli respekterad

och avundad och försöker övertala Kehinde att följa med. Kehinde har dock onda aningar. En inre

röst, som hon identifierar som sin döda tvillingsysters, börjar göra sig påmind.

 

Albert åker i alla fall, och snart följer de två barnen efter. Det dröjer dock två år innan Kehinde säger

upp sig och åker ner. Hon möts då av en ung gravid kvinna, med ett spädbarn på höften, i ingången

till Alberts hus. Albert har tagit sig en ny fru och Kehinde förväntas att acceptera detta, liksom att alla

möbler hon slitit hårt för att betala och sedan skicka ner nu i första hand används av den nya frun. En

enorm – och dyr – säng inköpt på Harrods i London får hon inte se skymten av. Hon förpassas till ett

eget rum med en enkelsäng. Chocken är total. Hon har plötsligt blivit femte hjulet – i sin egen familj.

 

Hon hittar inget nytt jobb i Nigeria utan finner sig plötsligt helt beroende av sin man. Ensam, hånad

och förnedrad, men utan möjlighet att återvända till England sitter Kehinde i en rävsax. Hon har inte

ens pengar till en flygbiljett …

 

Tvillingrösten är medryckande, lättläst och ger en inblick i en värld man kanske inte vet så mycket

om. En medelålders man som levt halva sitt liv i Europa och plötsligt bestämmer sig för att bli

polygam och hur det påverkar familjen.

 

Kehindes resa från att vara tryggt gift och se ner på kvinnor som var mindre lyckligt lottade – till att

själv hamna i smutsen och tvingas ompröva mycket i sin världsbild, är talande. Hon blir både mer

mänsklig och starkare i sig själv under resans gång.

 

Det är ingen vacker bild som tecknas av det nigerianska samhället. Men den känns sann och viktig.

Och jag känner att jag vill läsa mer av Buchi Emecheta.

Betyg:

betyg thegambianu

 

 

Helena Svensson
Helena Svensson

Boktips: Utsatt

Boken Utsatt
Boken Utsatt


Jag har läst boken Utsatt av Markus Lutteman. Den här boken handlar om Aster som adopteras till Sverige från Etiopien. Den handlar om svårigheter med att växa upp i en djupt religiös familj. Den handlar om svårigheter med att vara adopterad i en familj med både biologiska, adopterade och fosterbarn. Om att finna sin rätta plats i en familj på ett naturligt sätt, när ingenting är naturligt med familjekonstellationen. Den handlar om att bli utsatt för övergrepp men inte bli trodd. Den handlar om att se annorlunda ut. Att inte likna alla andra.

Men allra mest handlar boken om vikten av att lära känna sina egna rötter, sin biologiska bakgrund. Om vikten att veta vem man är när hela ens inre, hela ens existens brinner för att finna dessa kunskaper och finna en naturlig plats i tillvaron. Den handlar om en brinnande dröm som bara kan stillas av en person; nämligen den biologiska mamman. Boken handlar också om svek och den mörka sorgen över att vara omskuren.

Ja, den här boken handlar om så mycket och samtidigt en kvinnas styrka och svaghet. En kvinnas strävan efter att skapa en egen familj. Att ge något hon aldrig själv fått. Den ovillkorliga kärleken!

Boken är en viktig del av adoptionsdebatten. Det är så lätt att sätta sig in i de känslor som någon som är adopterad kan ha när det gäller längtan efter att söka sina rötter, även om någon som inte själv varit med om det kan sätta sig in det, förstås.

Jag har, genom att ha barn med dubbla kulturer och ursprung, flirtat med dessa frågor i många, många år. Jag tycker det är så självklart att varje människa vill veta om och lära känna sitt biologiska ursprung. Boken är därför oerhört intressant. Den blir inte mindre intressant när man känner till något om Etiopiens och Eritreas historia och kultur. När man beskriver det särskilda, höga ljudet som kvinnorna formar i sina munnar ”lelelelele” under särskilt glädjande tillfällen ger mig minnen från min tonårstid och alla de Eritreanska fester jag brukade besöka då. Injera (mat), danserna med de rörliga axelpartierna… Ja, boken fick mig att minnas med glädje en massa Eritreanska seder och bruk, samtidigt som många delar av boken gjorde ont längst inne i själen. Boken är stark och jag rekommenderar verkligen alla att läsa den, även om den börjar få några år på nacken nu.

Jag ger boken fem Afrika av fem möjliga:

 

 

Fotnot: Denna recension är delvis publicerad tidigare på fatou.se

 

fatou touray 2013

Starkt filmtips: Precious

Ur filmen Precious
Ur filmen Precious

Jag minns när Oprah hade ett program som handlade om den här filmen. Jag minns också när Malou satt och pratade om den i Efter Tio med Film-Ronny och Adam Tensta. Och båda gångerna tänkte jag att jag MÅSTE se den här filmen. Till slut fick jag möjlighet att se den. Precious. Om den kraftigt överviktiga 16-åriga tjejen som är i en så oerhört utsatt situation.

Jag kan inte minnas att jag någonsin sett en film som gjort så fysiskt ont som denna. Den handlar om unga Precious som har fruktansvärda hemförhållanden, med en mamma som behandlar henne på ett vidrigt sätt. Precious är analfabet, sexuellt utnyttjad, misshandlad och väntar i tillägg sitt andra barn med sin pappa. Hon blir med anledning av sin graviditet utkastad från skolan, men får sedan chansen att börja den alternativa skolan som ska komma att ge Precious det stöd hon så väl behöver…

Ur filmen: Precious
Ur filmen: Precious

Filmen är grym. Den gör ont på riktigt, men den är också oerhört viktig!! Det hat jag kände mot Precious mamma har jag nog inte heller upplevt tidigare mot en roll i en film, men däremellan hann jag ibland reflektera över att Mo ´Nique (mamman) gjorde en fantastisk skådespelarinsats och hon belönades också följaktligen med en Oscar, en Golden Globe och en Black Reel Reward för bästa kvinnliga biroll. Ur wikipedia:

”På Golden Globe-galan i januari 2010 var filmen nominerad i kategorin Bästa film, Gabourey Sidibe nominerades för bästa kvinnliga huvudroll, medan Mo’Nique vann priset för bästa kvinnliga biroll. Precious Oscar-nominerades i sex kategorier, bland annat för bästa film, bästa kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll. Mo’Nique vann priset för Bästa kvinnliga biroll.”

 


Mariah Carey finner vi i en oväntad men intressant roll som osminkad socialarbetare.

Ur filmen: Precious
Ur filmen: Precious


Filmen är bland det mest fantastiska och mest fruktansvärda jag någonsin sett!! Den river upp, skakar om och lämnar ingen oberörd. Magsmärtan som filmen gav tog ett par timmar efter filmen var slut, innan den lugnade sig, liksom tårarna och de starka känslor den väckte. Dock strömmar tårarna när jag skriver det här inlägget om den, för den lämnar som sagt ingen oberörd. Trots att filmen är så tung och så svår, så lyckas den ändå inge någon form av hopp.

Jag ska inte skriva så mycket mer om själva filmen, då jag hoppas att alla som inte sett den, kommer att se den, då jag varmt vill rekommendera denna film!

Men jag vill också tillägga att filmen faktiskt förändrat mig och en del åsikter till följd av filmen, vilket jag inte kan gå in på djupare, utan att avslöja för mycket om filmen!

Jag ger filmen, utan minsta tvekan fem i betyg, av fem möjliga!!

 

betyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianu

 

 

Texten har tidigare publicerats på fatou.se

Fatou Touray
Fatou Touray

Filmrecension: Life Above All

Från Youtube, filmen Life, above all
Från Youtube, filmen Life, above all

Jag har sett filmen: Life, above all. Filmen har vunnit diverse priser och ämnet i filmen är i allra högsta grad angeläget då den handlar om AIDS.

Den handlar om unga Chanda som på flera håll drabbas av AIDS, genom sin omgivning. Hon försöker på alla sätt hålla ihop familjen och övervinna all skam som sjukdomen är omringad av. Inte främst sin egen skam, för Chanda verkar kunna hantera och förhålla sig till sjukdomen bättre än de flesta vuxna i hennes omgivning.

Filmen är annorlunda och den är finstämd och vacker, samtidigt som det händer så mycket fasansfulla saker omkring den här unga flickan.

Hennes jämnåriga kompis har det än värre än Chanda, som inte har någon familj som tar hand om henne. Fördömanden från grannar och andra vuxna i samhället är stort och trots att till exempel flera av Chandas familjemedlemmar är AIDS-sjuka, så är man rädd att bli utsatt för skvaller och fördömanden om Chanda umgås med sin kompis.

Filmen är sevärd och mycket viktig. Den är också speciell på många sätt, men den lyckas tyvärr inte fånga mig helt. Den söker ett djup som många gånger under filmens gång är så nära, så nära, men inte lyckas nå ända fram.

Sevärd? Helt klart! Men filmen har inte det där lilla extra och trots det angelägna ämnet förmår jag inte ge den mer än tre Afrika av fem möjliga, i betyg.

betyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianu 2betyg thegambianu 2

 

 

Texten har tidigare publicerats på fatou.se

Fatou Touray
Fatou Touray

 

Kirikou och den elaka häxan

Ur Kirikou, bild: Youtube
Ur Kirikou, bild: Youtube

Filmkväll med barn? Afrikanskt tema en bonus? Glöm inte bort filmen ”Kirikou och den elaka häxan”, från 1998. Den är billig och fortfarande lätt att få tag i!

”Kirikou och den elaka häxan” är knappast ny och dessutom något av en klassiker. Men kanske har en och annan missat att den faktiskt är ganska lätt att få tag i? Den finns att köpa för ungefär en hundralapp på de vanligaste filmbutikerna på nätet. Filmen handlar om Kirikou som föds i en liten by någonstans i Afrika. Eller, han föder sig faktiskt själv. – Ett barn som talar i sin moders mage, kan föda sig själv, säger hans mamma när barnet plötsligt börjar prata – inifrån magen.

 

Ur Kirikou, bild från Youtube
Ur Kirikou, bild från Youtube

Den lille gossen kryper ut, knipsar av navelsträngen och deklarerar: – Mitt namn är Kirikou! Kirikous by vilar under en häxas förbannelse. Brunnen har sinat och nästan alla män har blivit uppätna av häxan Karaba. Men Kirikou bestämmer sig för att rädda sin by.

(Här ovan kan du se hela filmen Kirikou, den engelska versionen, uppdelad i flera delar, som visas direkt efter varandra.)

Det är en charmig och uppslukande berättelse, långt från häftiga dataanimeringar och uppspeedade tempon. Det är vackert, stämningsfullt och en film de flesta åldrar kan uppskatta. Och att se sonen så klistrad vid något att han faktiskt helt glömmer av att äta, det är en behållning i sig.

Bonus: Youssou N’Dour har gjort den franska originalmusiken.

Betyg 4 av 5:

betyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianu 2

 

 

Helena Svensson
Helena Svensson

Barnboksrecension: "Rita" och "Rita i Kudang"

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Om ni inte redan känner till författarinnan Eva Susso så passa på att läsa min intervju med henne. Eva är barn- och ungdomsförfattarinna och har skrivit ett otal böcker med olika teman och miljöer. Idag kikar vi lite närmare på böckerna om Rita – ”Rita” och ”Rita i Kudang” som riktar sig till barn i åldern 3-6 år.

Här hemma har jag en ettåring och en femåring. Böcker är något som är väldigt uppskattat hos den stora tjejen, medan den lilla just nu är inne i en fas där hon gärna är ute på upptäcktsfärd, hellre än att sitta stilla och lyssna till en bok. Detta till trots kommer de båda två att få hjälpa mig utvärdera några av Eva Sussos böcker. Nästa vecka kommer ettåringen att hjälpa till att testa en serie böcker som Eva skrivit för de allra minsta, men idag är det femåringen som hjälpt mig med Rita-böckerna.

Ur boken Rita – thegambia.nu

Båda böckerna handlar, som ni säkert redan har förstått, om Rita. Men vem är Rita? Rita är en liten tjej som bor i Sverige med sin vita svenska mamma och sin pappa som kommer från ett land i Afrika. Rita hälsar ofta på hos sin mormor. Men farmor, som bor i Afrika, har Rita aldrig träffat. Det är något som Rita tycker är väldigt orättvist och som hon i första boken, Rita, är fast besluten att ändra på. Rita-boken har mycket fokus på Rita och hennes afrikanska arv, hennes starka längtan efter att få åka till Afrika och träffa farmor.

Uppföljaren till ”Rita” heter ”Rita i Kudang” och i den boken har Rita äntligen fått åka till Afrika och pappas by och träffa farmor. I farmors by, som heter Kudang, är det väldigt annorlunda mot hemma i Sverige. Rita tycker det är väldigt spännande i Kudang. Hon får träffa sina kusiner, uppleva massa roliga äventyr och till och med klappa en livs levande krokodil.

Rita-böckerna är härligt underhållande med en liten temperamentsfull tjej som huvudperson. Alla tankar, diskussioner och uttryck som vädras i böckerna påminner mig väldigt mycket om min femåring och det märktes också att hon kände igen sig i Rita-boken. Att läsa Rita i Kudang skapade ännu mer längtan hos henne att få åka hem till sin pappas hemland. Böckerna är väldigt varma och målande, som förälder till ett ‘mixbarn‘ så känner man igen sig väldigt väl i nästan alla delar av boken. Jag blev nästan förvånad över hur otroligt lik jag upplever Rita vara min egen dotter. Det kunde lika gärna vara jag som skrivit boken om just min femåring.

Foto: Thegambia.nu
Foto: Thegambia.nu

Man får en känsla av att Anna Höglund, som illustrerat böckerna, själv har varit i Kudang. Bilderna ger verkligen igenkänning för den som själv besökt eller bott i någon by i länder söder om Sahara. Man hittar en hemmakänsla direkt. Jag tror att oavsett om man har barn med rötterna i Gambia, Senegal, Sierra Leone, Ghana eller något annat land i dessa krokar, så kommer man att känna igen både sig själv och sitt barn i Rita-böckerna. Allt från att fixa håret, till funderingar kring djur och att det väl inte finns snö i Afrika. Femåringen är stormförtjust i dessa böcker och det glittrar i ögonen på henne när vi läser dem. Att komma närmare ett solstråle-leende och förtjust fnissande är nog svårt. Med detta inte sagt att helsvenska barn, eller barn av annat ursprung, inte också skulle älska dessa böcker. Det är jag övertygad om att de skulle och att döma av de beundrarbrev författarinnan fått så har det redan bekräftats.

 

 

Jag ger Rita-böckerna:
betyg thegambianu betyg thegambianu betyg thegambianu betyg thegambianu betyg thegambianu (full pott/fem afrika)

 

Rita-böckerna finns att köpa hos till exempel Bokus. Rita i Kudang har varit slut under en längre tid, men släpptes på nytt i onsdags, så skynda er att köpa in ert exemplar av boken!

 

kiqi

 

 

The Butler – Filmrecension

The Butler
The Butler

I Lee Daniels film The Butler får vi en historielektion samt överblick av medborgarrättskampen i USA genom att vi får följa historien om en butler som tjänade i Vita Huset i tre decennier. I filmen heter han Cecil Gaines och historien inspireras av den ”riktiga” butlern Eugene Allens liv. Allen hann tjäna åtta amerikanska presidenter, från sin anställning 1952 hos Harry S Truman fram till Ronald Reagan 1986, innan han gick i pension.

 

Filmen börjar 1926 i den amerikanska södern där huvudpersonen Cecil, som spelas av den briljante Forest Whitaker, växer upp på en bomullsplantage som drivs av en klassisk f.d. slavägare som våldtar hans mor och skjuter hans far i huvudet för att han ifrågasätter sin ”master” (med en blick, inga ord). Cecils mor tappar sinnet och Cecil lämnar Georgia för att skaffa sig ett bättre liv ”up north”. Han får anställning som butler i olika fina hem och hamnar så till sist, efter rekommendation, på Vita Huset. Cecil gifter sig med Gloria (Oprah Winfrey) och de får två söner, Louis och Charlie. Frun kämpar med ensamhet och alkoholproblem medan den äldsta sonen så småningom blir aktiv i medborgarrättsrörelsens olika protestaktioner, bl.a. med ”the Freedom Riders”, och medlem i Svarta Pantrarna. Detta skapar friktion och slitningar mellan far och son. Cecil håller med sin son om orättvisorna men har, utifrån sin egen historia, valt att finna sig i situationen då han lyckats skapa sig och sin familj en tillvaro som hans föräldrar aldrig kunnat ens drömma om. Den yngre sonen Charlie är inte lika politiskt motiverad och tar senare värvning i arméen. Han skickas till Vietnam där han också dör i kriget.

 

Filmen berör flera intressanta ämnen: skillnaderna mellan det som under slaveriet kallades ”house-nigger” och ”field-nigger” samt hur den kategoriseringen i stor utsträckning finns kvar även om den är moderniserad; hur rasism, makt och arbetet påverkar familjerelationer; relationen mellan far och son vars övertygelser om hur man förbättrar livet för nästkommande generation går vitt isär; alkoholism och otrohet; och självklart rasism och mänskliga rättigheter.

 

Samtidigt som denna film kom ut planerade jag att ha amerikansk historia som tema i min engelskundervisning i år 8 och blev ju väldigt glad när jag fick höra talas om filmen. Den ger som sagt en rätt välfylld historielektion på ett sätt som verkligen går hem hos ungdomar idag. Jag tycker att filmen är bra på många sätt och det är härligt att ibland få se filmer där afroamerikaner har de viktigaste huvudrollerna medan kaukasiska amerikaners roller i större utsträckning blir biroller, även presidenterna! Det är tydligt att mänskliga och medborgerliga rättigheter inte är något som givits afroamerikaner gratis, de har fått kämpa sig steg för steg genom enträgen kamp för att nå dessa. Men det stör mig att Svarta Pantrarna framställdes så pass negativt och ensidigt som de gjordes. Sonen Louis kommer hem med sin kvinnliga vän som ser ut som Angela Davis men dissar mamman och pappan i deras egna hem. När diskussionen om att beväpna sig lämnar han organisationen och man upplever de som är kvar som stereotypiska gängmedlemmar som är läskunniga. Kändes overkligt och fick mig att tänka på hur välvilligt inställda folk är när man beundrar Martin Luther King men lika misstänksamma när man talar om hur viktig Maloclm X var för medborgarrättsrörelsen. Till skillnad från King, Rosa Parks och JF Kennedy som alla belyses i filmen så nämns inte ens Malcolm X…

There’s still a long way to go!

Jag ger filmen en trea i betyg, av fem möjliga

betyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianubetyg thegambianu 2betyg thegambianu 2

 

 

Bilder: Youtube

tanya odenyo byline

Filmrecension: 12 Years a Slave

Fullskärmsinfångning 2014-01-12 120733.bmpEn brutal , men också otroligt briljant film.
Efter att ha sett filmen två gånger nu, kan jag konstatera att den verkligen är en av detta filmårets bästa filmer. Det är absolut ingen slump eller oförtjänt anledning som gjort att ”12 Years a Slave” är en av de mest nominerade filmerna inför årets Oscarsgala. Med nio nomineringar, däribland några mycket tunga kategorier så som ”bästa regissör”, ”bästa manliga huvudroll”, ”bästa kvinnliga biroll” och givetvis tungviktaren ”bästa film”, känns chansen för en statyettlös kväll den 2 mars hyfsat omöjlig. Jag tror att vi kan känna oss ganska säkra på att ”12 Years a Slave” går hem med i alla fall två Oscarsstatyetter. Vilka två jag har i åtanke får ni gissa er till. Givetvis hoppas jag på storslam för filmen, men om man ser till Golden Globe-galan, som brukar vara lite av en fingervisning inför Oscarsgalan, lär ”12 Years a Slave” få hård konkurrens av ”American Hustle” i diverse kategorier. Statyetten för Bästa Film tog de visserligen hem under Golden Globe.

Vi har sett Hollywoodfilmer om slaveriets historia förr. Mest känd är nog ”Rötter”, men även ”Amistad” (ja, Ejiofor hade en framträdande roll i den filmen också) får ses som en av de största filmerna med slaveriets historia som handling. Senast förra filmåret hade vi dessutom en stor och hett debatterad ”slav-film” i Quentin Taratinos ”Django Unchained”, som tog hem två Oscars från det årets gala. Om jag ska anmärka något på skillnader mellan ”12 Years a Slave” och ”Django” får det nog vara trovärdigheten. Det märks ganska väl på dessa två filmer att den förra är baserad på ett hopdiktat manus, medan ”12 Years a Slave” är så nära verklighetens historiska händelser man kan komma. ”12 Years a Slave” serverar oss brutal verklighet och en känsla av ilska, hopplöshet och frustration redan några få minuter in i filmen.

Det kommer krypandes redan när filmens huvudperson, Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor), sitter till bords med de två herrarna från ett så kallat cirkussällskap. Där i den scenen, när det blir uppenbart att dessa herrars intentioner är att supa den godtrogne Northup under bordet. Redan där känner jag hur det kryper av ilska i mig och alla möjliga fula ord börjar röra sig i mitt huvud. Jag tror inte att jag log en enda gång genom filmen. Inte ens de få gånger det faktiskt hände något som man skulle kunna se som positivt. Genom hela filmen äcklas jag av alla de fruktansvärda individer, med till synes känslokalla hjärtan och ett totalt vedervärdigt sätt att behandla andra människor på. Gång på gång får man se uppfläkt hud och så trasiga och sönderpiskade ryggar att det nästan känns som att någon står där bredvid min plats i salongen och faktiskt piskar på mig. Ångesten som kommer med alla dessa scener gör att de stunder då jag normalt sätt skulle kunnat le, då är jag så trasig inombords att leendet inte vill infinna sig. Det enda jag känner är ”Jaha, fast det här borde vara deras rättighet och en självklarhet. Inte en vinst eller överraskad godhet få förunnad”.

Northup, som är en fri man från New York och som livnär sig som snickare och musiker, kidnappas och säljs som slav efter att de där herrarna från cirkussällskapet supit honom under bordet. Tillsammans med en kvinnlig slav köps han av slavägare Ford (Benedict Cumberbatch), som man på något sätt kommer att känna, om än lite, uppskattning för. Ford verkar tillhöra den klan av slavägare som inte har för vana att bruka våld på sina slavar. Han verkar inte heller ha någon fallenhet för psykisk misshandel, sexuellt ofredande eller sexuellt våldsförande på sina slavar. På något sätt får jag en känsla av att denne Ford är en av de som ganska odramatiskt skulle acceptera ett avförande av slaveriet. Han behandlar Northup väl och med någon form av respekt får jag nog säga. Tyvärr blir Northups tid hos Ford ganska kortvarig. Detta tack vare en av Fords anställda, den sadistiska Tibeats (Paul Dano), som har en betydligt sämre inställning till svarta och också en stor portion avundsjuka gentemot Northup. Tibeats avundsjuka börjar när han ganska snart inser att Northup, som han själv anser sig stå högre än, har lyckats med att få Fords uppmärksamhet och till och med uppskattning. Tibeats påbörjar då en raid mot Northup, där han gör allt för att provocera fram Northups ilska så att denne ska begå ett så stort misstag att döden bör bli hans enda utgång.

Dagen då Northup går till motattack kommer och för att han ska undvika dödlig utgång säljer Ford honom till en annan herre, Edwin Epps (Michael Fassbender). Epps är något utav en sadist med starkt psykopatiska drag. Han har en okontrollerbar åtrå till en av sina slavinnor, Patsey (Lupita Nyong’o), vilken han ger ömsom kärlek och hyllningar, ömsom hat, förnedring och kränkningar. Hans åtrå till henne är så stark att han till och med i en scen gör klart för sin fru vem av dem som är viktigast för honom… och det är inte frun. Denna typ av behandling gentemot sina fruar verkar ha varit ganska vanlig bland dessa slavherrar. Att det uppstod stora svartsjukeproblem mellan frun i huset och en kvinnlig slav, var nog allt annat än ovanligt. Många gånger var där också barn inblandade eftersom herrarna tenderade att göra sina slavinnor med barn. Nog måste det vara så att många av dessa slavägare utvecklade dessa hemska personlighetsdrag allt eftersom de levde sitt liv som slavägare. Toleransnivån för vad som ansågs vara okej i form av till exempel bestraffningar, sänktes nog ganska drastiskt, år för år. Att utsätta andra människor för den behandling många av dessa slavägare gjorde, kan ju inte annat än tära sönder en människa. Vem kan fortsätta att hålla sig mänsklig och empatisk, samtidigt som man gör en medmänniska till slav? En av Epps slavar var en före detta förman och hade slutat som suput, vilket förstört hans liv och möjlighet till acceptabelt leverne totalt. Därav hans plats som slav hos Epps. Han anförtrodde Northup just detta, att ingen kan gå genom livet och så totalt förtrycka andra människor, utan att själv gå sönder inombords. En del fortsätter att slå, hårdare och hårdare. Andra tar till flaskan.Fullskärmsinfångning 2014-01-12 120831.bmp

Northup hinner spendera tid hos ytterligare en slavägare innan han åter står som fri man. Epps ser ingen annan lösning än att tillfälligt skicka sina fältarbetande slavar vidare till en annan herre, då han upptäcker att all hans bomullsskörd attackerats av skadedjur. Så snart skadedjuren är borta från Epps gård kallar han tillbaka sina slavar. Epps har inte mycket till övers för Nothup och när han en dag i vredesmod beslutar sig för att bestraffa Patsey som lämnat gården utan hans vetskap, så ger han piskan till Northup. Epps enda lösning på alla problem med sina slavar var piskan. Den här gången var det Patseys tur. Hans hat-åtrå till sin slavinna, som han trodde hade rymt, gör honom till ett odjur som inte verkar kunna få utlopp för sina känslor på annat sätt än att piska henne sönder och samman. Eftersom han också är medveten om Northup och Patseys speciella relation till varandra och Northup råkar befinna sig på plats så beslutar han, påhejad av sin fru, att Northup är den som ska utföra straffet. Den här scenen är något av det värsta jag sett i filmväg när det kommer till slaveriet. Det gjorde ont ända upp i halsstrupen för varje piskslag som ven och av att se Patseys sargade kropp efter tilltaget.

Det kom att dröja TOLV år innan Northup blev fri och den som kom att hjälpa honom var en kanadensisk abolitionist, Samuel Bass, spelad av Brad Pitt, som för övrigt också var med-producent på filmen. Epps hade hyrt in Bass för att hjälpa honom färdigställa ett bygge och anade inte vad detta skulle medföra. Northup såg sin chans till frihet och tog den, när Bass en dag tydligt uttryckte sin ställning angående slaveriet.

Jag skrev i början att jag nog inte log en enda gång genom filmen. Men jag kom precis på att vid ett ställe så log jag faktiskt, om än genom fuktiga ögon. Det var under slutscenen, vid ett alldeles speciellt möte, med en alldeles speciell pojke, som jag inte ska avslöja mer om för er som ännu inte sett filmen. Vad jag däremot kan avslöja är att Ejiofor, som faktiskt tvekade inför att ta rollen som Northup, är alldeles lysande i sin roll. Jag skulle vilja säga magnifik. Första gången jag ser filmen, glömmer jag nämligen av att han inte är den riktiga Northup. Det är först när eftertexterna rullar som jag inser att just suttit och sett hela filmen med en känsla av att Ejiofor ÄR Northup. Allt känns mitt i prick. Ejiofors skådespeleri, dialoger, kostymer, känslouttryck och uttryck i ögonen. Ögonen, blicken, det är där mycket av trovärdigheten sitter hos Ejiofor i rollen som Solomon Northup.

Nu är det ju inte min sak att säga till er vilken eller vilka filmer ni bör se. Men om ni är intresserade av film, eller i alla fall av historia, slaveriets historia, drama, politik, rasism, debatt eller litteratur, så måste ni se den här filmen. Det är en film alla BÖR se och många BEHÖVER se… och om filmen tar hem sin Oscar för bästa film så är jag en av de första att skriva på att vi för en gångs skull har en upplaga av Oscarsgalan som gjort det rätt. Det känns som att det var rätt längesedan.

Jag förmodar att Steve McQueen inte är favorit till att vinna en Oscar för bästa regissör, men om han nu gör det så är det återigen ett historiskt ögonblick för svarta i filmens värld. Ingen svart regissör har hittills tagit emot utmärkelsen och bara två stycken har tidigare nominerats i samma katergori – John Singleton för ”Boyz n the Hood” och Lee Daniels för ”Precious”. Chansen för just denna statyett känns tyvärr liten, men jag måste säga att jag tycker McQueen förtjänar den. Inte minst för att han tagit sig an ett så stort och känsligt ämne med en sådan ärlighet. Det brukar ju tendera att förskönas ganska mycket när amerikaner ska slänga upp historien in slaveriet på vita duken. Det krävdes alltså en av britt för att få detta gjort. Det här med svart film i Hollywood har fortfarande en lång väg att gå. Hollywood är fortfarande till största del en plattform för den ljusare kategorin människor. Men mycket händer och har hänt. 2013 har definitivt varit ett bra år för svarta filmer. Förutom ”12 Years a Slave” har vi också sett ”Mandela: Long walk to Freedom”, ”42: The Jackie Robinson Story”, ”Captain Phillips” får också till viss del räknas med och inte att förglömma (vilket Oscarskommittén verkar ha gjort) ”The Butler”. Andra stora och mer kommersiella framgångar har setts för ”The Best Man Holiday”, ”Baggage Claim” och ”A Madea Christmas”. Den senare är för övrigt skriven, regisserad och producerad av det just nu största producerande kraftpaketet i svart filmindustri, Tyler Perry och hans TP-productions. Tyler Perry innehar dessutom själv en av huvudrollerna i filmen, Madea.

Men alla dessa filmer till trots, med en reservation för Mandela-filmen som jag ännu inte sett, så är ”12 Years a Slave” den ni ska se om ni bara ska se en. Det är verkligen inte en ”lätt” film att se, men den är värd varenda sekund. Filmen har hyllats världen över och på otaliga galor. Men det finns också de som har gett uttryck för att man inte ska gräva och älta i det förflutna, såsom slaveriet, utan gå vidare och inte skapa en patetisk och förlegad bild av sig själv, eller andra, som svart. Jag säger att är det något som är patetiskt, så är det att gömma sig och försöka glömma det hemska som en gång var. För så länge vi försöker förneka eller glömma så skapar vi en gynnsam situation för historien att upprepa sig! Detta är en briljant film, med ett viktigt budskap, berättad med ärlighet, känsla och äkthet. Se den!

 

Betyget blir självklart F E M Afrika.

 

betyg thegambianu

 

 

 

*Mer om högaktuella Chiwetel Ejiofor och 12 Years a Slave

Bilder: Youtube.com

 

Kiqi dumbuya minteh 4