Etikettarkiv: religion

Terrordåd och religion

Vid varje terrordåd sedan elfte september kommer först ilskan och sorgen över de människor som dödats, medkänslan med deras anhöriga och sedan känslan av vanmakt.

Bild: Pixabay

Sedan brukar jag, liksom många andra, tänka ”hoppas det inte är en muslim bakom”.

För vi vet alla hur timmarna efter ett attentat förlöper.

Alla spekulerar. Var det en muslim eller inte?

Sedan får någon rätt.

Björn Söder var övertygad om att Breivik var någon tillhörande ”fredens religion”, och det har han fått äta upp.

Men för det mesta har det dessvärre varit vi som hoppas att dådet inte skulle vara utfört av en muslim som fått fel.

Och jag har nu tröttnat på att känna sorg och oro varje gång det blir så.

När jag skriver detta vet vi inte vem som körde in i en folkmassa i Berlin – men let’s face it – förmodligen var det en IS-anhängare av någon sort.

Det tjafsas om huruvida det ska kallas ”islamistisk terror”, och i vilken utsträckning koranen kan anses uppmana till våld.

Jag menar att ämnet är fel. Visst finns stora inslag av religion i terrordåden, men det handlar långt mer om identitet, nationalism och separatism.

När jag växte upp på 70-talet skedde också terrordåd i Europa. De hade olika rötter. Dels var det folkgrupper som ville vara självbestämmande, såsom baskerna, irländarna och korsikanerna. Dels var det politiska grupper, såsom Baader-Meinhoff-rörelsen, som ville få gehör för sin sak.

I det enda fall där religionen skilde grupperna åt, det vill säga på Nordirland där det handlade om katoliker mot protestanter, var religionen ett medel, där främst katoliker intalades att Gud hatade protestanter.

Bild: Pixabay

Organisationer som använder sig av terrordåd kännetecknas av en identitet, som basker, irländare, korsikanare, kommunist. Sedan används religionen som ett verktyg för att driva kampen hårdare. Påståendet att Gud är på ens egen sida och kommer att belöna martyrer efter döden är effektivt för att få till det där extra engagemanget.

Så är inte Palestinakonflikten i sig religiös. Det är en konflikt mellan folkgrupper. Men eftersom de har olika religion är det enkelt att säga att det är klart att gud är på just vår sida, och inte de andras. Religionen kan också användas till att avhumanisera andra sidan. ”De är kättare. Gud hatar dem. Gud vill se dem dö.” I Kurdistan däremot används inte religionen, eftersom kurder kan vara både kristna och muslimer – det är de genetiska banden som håller ihop identiteten.

IS kämpar mot en tyrann, det vill säga Assad, och kampen var därför från början i någon mån legitim, men har sedan urartat i horribla dåd, där muslimer främst dödar, torterar och våldtar andra muslimer. Det i sig borde räcka för att vederlägga att kriget i Syrien och Irak inte är religiöst alls, utan separatistiskt.

Men påståendet att det är ett heligt krig är en finurlig metod att håva in hyperreligiösa stollar från världens alla hörn, som antingen reser till dem, helt utan annan koppling till Syrien eller Irak än att de är muslimer, eller också är beredda att dö martyrdöden.

Utöver dessa finns de som inte alls är särskilt religiösa, men som vill ta sig själva av daga, och då passar på att göra det med en smäll. Jag skulle säga att Orlando- och Nice-förövarna hör dit. Hade de inte varit muslimer kanske de hade hittat på något annat – vem vet.

Det finns inget sätt att skydda sig mot psykiskt sjuka som ser ett sätt att dö en hjältedöd. Det kommer att bli fler dåd framöver, dessvärre – därom är jag övertygad. Vi kan inte styra detta. Men vi kan styra våra reaktioner.

Den som vill se vartenda terrordåd begånget av en muslim som ett tecken på att samtliga muslimer hatar kristna och egentligen vill döda oss alla kommer att fortsätta med det. Den kommer att ropa ”ha! där ser ni!” triumferande för varje nytt dåd.

Konflikten i Syrien kommer att få ett slut. Därmed kommer förmodligen de terrordåd som är kopplade till IS också att få det. Men det kommer att dyka upp nya konflikter världen över, och vissa av dem kommer att vara mellan muslimer och kristna, och där kommer nya fatwer att utlysas, och så börjar det om.

Vi som tror på ett inkluderande samhälle ska känna sorg och avsky för varje nytt dåd, men vi behöver sluta känna ett ansvar för de reaktioner som följer från de exkluderande.

Helena Trotzenfeldt, Gästskribent

Den traditionella huvudduken i modern tappning

Kvinnor på den afrikanska kontinenten har burit huvudduk i många år av religiösa och kulturella skäl, men även som ett statement. Traditionellt bärs de dock av äldre, oftast gifta kvinnor i många länder, medan man i andra länder främst bär huvudduk som en modeaccessoar.

Kvinnor i Västafrika med huvuddukar Foto: Fatou Touray, Afropé
Kvinnor i Västafrika med huvuddukar Foto: Fatou Touray, Afropé

Huvudduken är även ett vanligt inslag i ceremonier, såsom bröllop och begravningar i många länder. Sedan finns det de som bär det helt enkelt för att de har en ”dålig hårdag”, som ett snabb-fix, eller helt enkelt för att de känner sig vackra med huvudduk. I många fall används också huvudduk för att skydda håret från att ta skada, eller för att skydda en fin frisyr nattetid.

Unga, sydafrikanska kvinnor väljer ofta att bära huvudduk. En av de mest populära huvuddukarna på kontinenten är ”gele” från Nigeria. De kan skapas som mycket komplicerade huvudbonader och är vanligen stärkta så att materialet blir styvt, för att kunna behålla formen.

Om en yorubakvinna i Nigeria bär huvudduk kan det vara ett tecken på hennes civilstånd. Om ändarna är vända nedåt kan det innebära att kvinnan är gift och om de är vända uppåt, kan det innebära att kvinnan är singel.

I Sydafrika pågår en aktuell debatt om huvudduken (kallad doek på afrikaans) i företagsvärlden. Det blev känt att en nyhetsreporter för ENCA, en oberoende nyhetskanal, Nontobeko Sibisi, fått sitt inslag nedtaget från kanalen efter att ha burit huvudduk i sändning. Detta spreds i sociala medier och hashtaggar trendade med #RespekTheDoek och #DoekTheNewsroom under ett antal dagar nyligen. Reportrar från nyhetskanalen ENCA och både män och kvinnor från olika etniska grupper klädde sig i doek för att visa sitt stöd för den unga journalisten Sibisi.

Kanalen som först förklarade att deras klädkod på arbetet för journalister i TV inte tillåter huvudbonader under arbetet, har nu låtit meddela att man ska förnya sina regler om klädkoder. Många är dock kritiska till att arbetsplatsen inte följt tidsandan och menar att det handlar om intolerans mot svart kultur.

Xhosa kvinnor Foto: mike barwood
Xhosakvinnor Foto: Mike Barwood

”Att bära en huvudduk, som gift kvinna, är en del av min xhosa-kultur. I xhosa-kulturen, min kultur, måste en gift kvinna bära iqhiya, vilket är vad vi kallar den, runt svärföräldrarna. Detta ses som ett tecken på respekt. Svärföräldrarna kommer ofta och visar sin makoti (svärdotter) hur de vill att hon ska bära sin huvudduk. I mitt fall måste den alltid täcka mitt hår och mina öron. Min svärmor, som varit gift i mer än 40 år, bär den på samma sätt,” förklarar en xhosakvinna för BBC.

Många ser huvudduken som en återgång till det förflutna, men en ny generation kvinnor har nu återtagit användandet av huvudduken och många ser det idag som ett uttryck för att ”vara afrikansk”. Många kvinnor menar att de lägger in sin personlighet och blandar mellan gammal symbolik och modern identitet och på så sätt skapar en nyvunnen makt.

Kamogelo Seekoei, författare från Johannesburg, beskriver sin slöja som en krona:

”Bara en matriark vet att ett täckt huvud betyder drottning. Vi som svarta flickor firar vår existens som aldrig förr”, säger hon.

Huvuddukar av diverse modeller och syften Foto: Fatou Touray, Afropé
Huvuddukar av diverse modeller och syften Foto: Fatou Touray, Afropé

Hon säger även att ”Queening” är en term som används för att hänvisa till en social rörelse av svarta kvinnor från hela världen som omfattar svart skönhet och makt.

Sångerskan Miriam Makeba bar ofta alla möjliga huvudbonader Foto: Rob Mieremet / Anefo, Nationaal Archief
Sångerskan Miriam Makeba bar ofta alla möjliga huvudbonader Foto: Rob Mieremet / Anefo, Nationaal Archief

Några mer kända kvinnor som använt huvudduk i sitt yrkesutövande är Liberias president Ellen Johnson-Sirleaf, Afrikanska unionens (AU) Nkosazana Dlamini-Zuma, författaren Chimamanda Ngozi Adichie, sångerskan Miriam Makeba och politikern Winnie Mandela.

Huvudduken är dock även förankrad i rasistisk politik i Sydafrika och även som en symbol för klasskillnader och en persons sociala status.

Bland unga sydafrikaner har huvudduken dock blivit en populär modeaccessoar. Många kvinnor (och även män) bär huvudbonader av religiösa skäl. Både på kontinenten och i resten av världen.

Kristna i Israel Bild: Pixabay
Kristna i Israel Bild: Pixabay

Att många muslimska kvinnor väljer att täcka sitt hår med huvudduk är idag välkänt och kan variera mellan att ha en enklare huvudduk löst lagt på huvudet under bön, till att innefatta att bära en noga invirad huvudduk runt håret, eller delar av kroppen, eller hela kroppen. Tolkningarna är minst sagt breda. Det många tycks ha glömt är att även inom kristendomen har huvudduk varit vanligt praktiserat även i Sverige (i många länder praktiserar kristna det även idag). Gifta kvinnor dolde sitt hår i huvudduk tills för drygt 100 år sedan.

Synen på kvinnors hår omnämns i bland annat Första Korintherbrevets elfte kapitel:

”…en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad.”

Kristna i kyrka i Jerusalem Bild: Pixabay
Kristna i kyrka i Jerusalem Bild: Pixabay

Även när det blev mer allmänt accepterat i Sverige att kvinnor inte längre täckte sitt hår, så fortsatte man i många år att täcka huvudet med en huvudduk när man besökte kyrkorum. Även idag finns det kvinnor i Sverige som inte besöker kyrkor barhuvade eller baraxlade, även om det blir allt mer ovanligt.

Idag är det vanligt att de kvinnor som bär huvudduk gör det som ett statement och de bär dem ofta med stolthet och som en kulturell, religiös eller modeaccessoar.

Här ser du fyra, enkla sätt att knyta din huvudduk på:

För dig som vill lära dig knyta en gele, Nigeriansk stil:

Källa: BBC, SvD, Youtube

Fatou Touray

 

UPPDATERAD: Gambias president deklarerar landet som en islamisk stat

Enligt obekräftade uppgifter ska Gambias president Yahya Jammeh under slutet av veckan ha utlyst landet som en islamisk stat. Uttalandet ska ha skett under avslutandet av den årliga rundresa som president Jammeh genomför.

Moské i Gambia Foto: Fatou Touray, Afropé
Moské i Gambia Foto: Fatou Touray, Afropé

Av landets totalt 1,8 miljoner invånare är 90 procent av dessa muslimer, medan övriga 10 procent mestadels är kristna eller tillhör andra trosuppfattningar. Landet har en lång historia av att vara en fredlig sekulär stat utan religiösa motsättningar, trots sina olika religioner. Detta ska enligt president Jammehs uttalande inte komma att förändras då landets icke-muslimer ska få fortsätta praktisera sina religioner utan problem. Förändringen till att bli en islamisk stat grundar sig i landets religiösa identitet samt värderingar, som enligt President Jammeh, är i linje med en islamisk stat.

Afropé följer detta och avvaktar att komma med mer information då det än så länge talats väldigt lite om detta. Vi väljer att ändå publicera då State House i Gambia skrivit kort om detta, samt att nyheten publicerats i ett fåtal tillförlitlig internationell media. Vad detta kommer att innebära kvarstår att se och Afropé följer utvecklingen.

Uppdatering 13-12-15, klockan 09,44
Uppgifterna är nu bekräftade och landets president hänvisade i sitt uttalande till att landet vill distansera sig från det koloniala arvet, och därmed även från väst. Redan 2013 meddelade president Jammeh att landet drog sig ur Common wealth, den sammanslutning för de tidigare brittiska kolonierna, med motiveringen att det handlade om neo-kolonialism. Veckans uttalande och deklarerande av en islamisk stat är ytterligare ett ställningsstagande för att, som presidenten sa under sitt framträdande, ”Med en muslimsk majoritet i landet, har Gambia inte råd att fortsätta det koloniala arvet”. I samband med uttalandet klargjorde också president Jammeh att ingen klädkod ska införas, och att övriga religiösa grupper ska kunna fortsätta sitt trosutövande.

Fatou Touray

 

 

JUST NU: Påven besöker Centralafrikanska republiken

Den 78-åriga, argentinska påven anlände till Centralafrikanska republikens huvudstad Bangui på söndagsmorgonen. Det är det sista landet påven kommer att besöka under sin sex dagars turné, där han även hunnit besöka Uganda och Kenya.

Påven Foto: Casa Rosada
Påven Foto: Casa Rosada

Franciskus har efterlyst fred och enighet i Centralafrikanska republiken. Ett land som slitits sönder av strider mellan kristna och muslimer.

Både muslimska och katolska företrädare mötte upp påven vid flygplatsen när han landade i morse.

Centralafrikanska republiken har lidit mycket av det våld som förekommit de senaste åren i landet. Tusentals har dödats och omkring en fjärdedel av den 4,7 miljoner stora befolkningen har fördrivits.

På hela kontinenten Afrika beräknas cirka 180 miljoner katoliker bo och antalet katoliker växer snabbare på den afrikanska kontinenten än någon annanstans i världen.

Påvens besök i Uganda:

Fatou Touray

Islamic feminism: ‘If gender equality is reached, will it lessen the power of the man?’

“They say that I’m not supposed to be here. Apparently I’m not even supposed to stand here. And hold the attention that I command here. But I am here”. The spoken word by the religious, feminist MCs Poetic Pilgrimage is made to condemn the interpretations of Islam, which marks as foundation of Islamic feminism. It is used to empower women and challenge them to actively take a stand against the patriarchal system that is not prevailed by the Quran but rather by men within the religion but also outside the religion of Islam by men who benefit from the power structures.

Bönestund Foto: Fatou Touray, Afropé
Bönestund Foto: Fatou Touray, Afropé

Non-Muslims as well as Muslims have frequently discussed women’s bodies as well as their choice of clothing. The way women handle their bodies is seen as a direct reflection of social norms. Women wearing hijabs are commonly seen in the West as oppressed as well as a security issue when wearing niqab or burqa because the face is covered. These thoughts are grounded on a stereotype that has been placed on Muslim women for a long time. In contrast to West’s effort to disgrace the veil, hijabs are worn more today than ever. It serves as a divine symbol of faith but also of emancipation from the western world and its norms of female behaviour. It is of high importance to underline that the hijab is a personal choice and therefore if a woman choose to wear it, no feminists nor men, should undermine the free choice a woman holds to wear a hijab or not. The reasons why a woman veils according to the articles and books that I have read are many as well as different, which signalizes how broad the reasons to wear a hijab may be as well as the reactions to it. What I found interesting was an article by Sobral (2012) that emphasized how the hijab can be used, despite its main divine purpose, as a resistance materiality. A resistance to Western norms as well as Islamophobia, despite the threats they may receive because of the hijab. A statement that upholds integrity that cannot and foremost should not be broken down.

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

As I read about a young MC duo use their own voices to educate their own societies in resistance to what is taught in Western media about Islam as well as acknowledging inequality towards Muslim women. They reject the idea to mimic the former colonizers and become a reflection, which is common in a globalized world that values the West higher. With this in mind they create lyrics that elevates the Muslim woman to create their own version of what they want to be and thereby excluding other people’s opinion. By mixing Rap and Islam with a feministic touch, a hybridity is created. With a sense of modernity, active subjects as the duo Poetic Pilgrimage use rap with an agency to empower their own lives as an answer as well as resistance to the rulers. Islamic feminism is criticizing both the Western system as well as gender inequality within Islam. Even though there has been a slight integration of racial and sexual issues by western feminists, the issue of religion in relation to feminism continues to lack from a mainstream feminism, which thereby emphasizes the importance of young rap duos as the Poetic Pilgrimage.

It is important to point out that inequality does not lay within Islam per se, but rather with religious interpretations that are made to benefit men. Patriarchal systems are universal and are frequently shown in the western world. Feminism has to create a discourse that includes instead of objectifies the Other, which cannot be done without insight of the self. If the aim of one’s feminism is not to liberate all women, it cannot be called feminism nor the superiority that western activists can use to show that they hold the power of knowledge. It rises beyond the white middle-class woman. I therefore wish to see a change in the stereotypes we apply on Muslim women as well as Islam as a religion. It is highly vital to understand that Islam with a large umma hence different interpretations. The same goes for Christianity as for mainstream feminism.

I find it interesting to pose a final question to whoever reads this ‘If gender equality is reached, will it lessen the power of the man?’. The famous philosopher Foucault stresses that power can be increased for one group without affecting another’s. I argue that to reach gender equality, an empowering participatory feminist discourse has to prevail every part of our globalized world, which hopefully would establish equality and diminish unwanted power structures.

Ida Isatou Svenungsson
Ida Isatou Svenungsson

Krönika: Vad är egentligen religion?

Vad är egentligen den riktiga sanningen? Finns det en Gud? Finns det gott och ont, ett helvete och ett paradis? Finns det kanske massa olika gudar eller finns det kanske ett liv efter döden? Har vi egentligen någon mening här på jorden eller är vi bara en liten del på en oändlig tidsskala, har vi ingen större betydelse utan är vi bara ett resultat av den ”stora smällen” för så många miljarder år sedan?

Göteborgs synagoga - Bild: Gumisza
Göteborgs synagoga – Bild: Gumisza

Det här är frågor som alla säkerligen tänker på någon gång i livet. Det är också frågor som inte har ett rätt eller fel svar, för vi har än idag faktiskt inte hittat svaren. Antagligen kommer vi aldrig hitta de exakta svaren och det är något vi har svårt att acceptera. Vi vill ha svar, vi vill veta hur vi kom till, vad vi har för mening på den här jorden, och så vidare. Det är möjligt att det är på grund av sådana här obesvarade frågor som religion kom till. Vi behövde tro att något, någon, några skapade vad vi är idag. Religioner ger svar på alla dessa frågor, svaren ser absolut helt olika ut beroende på vem du frågar, men det är i alla fall svar. Så vad är då egentligen religion? Absolut allting och ingenting, med andra ord ett begrepp som är nästintill omöjligt att definiera med en absolut definition. Religion ger människor svar, oavsett hur svaren ser ut. Oavsett om det är rätt eller fel svar, så ger det svar. Egentligen är det väl vad vi alla söker, svaret på meningen med livet?

Det är någonting väldigt fint med allt det här. Vi har friheten att bestämma vad som är rätt för just oss, jag kan välja min egen sanning, det behöver inte vara någon annans sanning, utan det är min helt egna. Så varför då ta någonting så fint och heligt och smutskasta det med ondska och dolda agendor. Varför försöka kontrollera människor genom deras tro? Varför döda i Guds namn när alla religioner förespråkar kärlek?

Det är fascinerande, men framförallt skrämmande, hur människor kan tro så starkt på sin övertygelse att de är redo att begå oförlåtliga brott på grund av den. Det behöver inte bara vara en religiös övertygelse, utan i stort sett vad som helst, men i vilket läge är det man släpper sitt eget sunda förnuft och helt hänger sig själv till extrema grupper. Vad för typ av människa är man då? Är det en ond människa med trasig bakgrund utan familj och vänner? Eller kan det vara en helt vanlig människa som du och jag, som har jobb, har gått i skolan, har vänner och familj? Jag tror inte det finns någon typisk profil på den som är kapabel till att ta det där extra steget in i religiös, politisk eller ideologisk extremism.

Sedan vi människor kom till jorden har vi alltid trott på någonting. Jag tror vi behöver det. Vi är en liten del av universum, en liten del av någonting oändligt. Hur bearbetar man den tanken? Det finns inget stopp. Vi kan inte fullt ut förklara hur allting fungerar, vi kan inte förklara varför vi är här på jorden, vi kan inte förklara meningen med det. Vi människor vill ha en förklaring till allt, vi kan inte bara släppa saker och inse att vi inte förstår allt, vi måste ha en förklaring till varför saker är som det är. Så vi vänder oss till någonting större än oss själva, någonting vi kan tro på, någonting som skapade oss, en mening med vår existens. Men hur kan då någonting så personligt som tro skapa så mycket problem i världen?

Det finns absolut inget konkret svar på den frågan, men jag tror att en del av det är bristande respekt för varandras olikheter och livsuppfattningar. Bristen på respekt kommer från alla håll. Om vi ska prata om de tre största religionerna i världen judendomen, kristendomen och islam så dyrkar alla tre religioner samma Gud, det här står klart och tydligt i alla heliga skrifter. Målet är detsamma, det är vägen dit som skiljer sig en aning. Det som inte står någonstans i varken Bibeln eller Koranen är att det är ok att påtvinga sin egen tro på någon annan, man kan informera och upplysa, men inte tvinga. Att sedan gå och döda sina medmänniskor i Guds namn är för mig helt oförståeligt. Hur de sedan försöker rättfärdiga det med utdrag ur till exempel Bibeln eller Koranen är en synd i sig.

Moské i Gambia Foto: Fatou Touray, Afropé
Moské i Gambia Foto: Fatou Touray, Afropé

Jag anser att de människor som kallar sig ateister eller icke-troende måste respektera att religion är någonting väldigt heligt och viktigt för många människor. Jag personligen är inte speciellt religiös och kan inte påstå att jag tillhör någon speciell religion men vem är jag att säga till någon annan hur hen ska tro eller hur hen ska leva.

Det som hände i Paris är ett perfekt exempel på den bristande respekt vi har för varandra. Vad som hände människorna som blev mördade av terroristerna är förfärligt och fel på alla sätt och vis och de männen som utförde det här i ”Guds namn” kan inte kalla sig religiösa. Men det som sedan följer kan jag inte förstå, varför man fortsätter att publicera avbildningar av profeten Mohammed. Jag förstår hela grejen med tryckfrihet och yttrandefrihet och att det är två pelare som demokratin är uppbyggd på. Det jag har svårt att förstå är; Varför, om man vet att det finns någonting i en religion som är förbjudet, någonting som betyder så mycket för miljoner människor, någonting som egentligen inte påverkar en själv – varför går man då in för att göra något bara för att man kan, utan någon tanke på de människor som det faktiskt berör? Enligt mig är det ren illvilja och brist på respekt för sina medmänniskor som faktiskt tycker att det är viktigt. Jag blir så förbannad varje gång jag hör att det har gjorts en avbildning, för det finns absolut ingen anledning till det, det kommer inte någonting gott ur det, utan man gör det verkligen bara för att man kan. Helt fel enligt mig. Självklart är inte detta en anledning för någon att skada de människor som gjort avbildningar, men jag tror att sådana här hemska tragedier kan undvikas om vi börjar respektera varandras olika uppfattningar om livet.

Kyrka i Stockholm Foto: Fatou Touray, Afropé
Kyrka i Stockholm Foto: Fatou Touray, Afropé

Vad är det då som gör att vissa människor känner sig helt tillfreds med inställningen att det inte finns någon Gud. De är helt okej med tanken att de inte riktigt vet var de kommer ifrån eller vad meningen med deras existens är. De lever lyckliga i det ovetande. Medan det finns människor som ägnar hela sitt liv åt att hitta sanningen, hitta meningen med livet, finna Gud och finna frälsning. De överlämnar sig själva till något som är större än de själva. Betyder det då att de människor som finner Gud, i vilken form nu Gud och gudar utspelar sig, har hittat sanningen, finner de sanningen? Eller är de egentligen precis lika ovetande som alla andra?

De människor som inte tror på någon slags Gud eller högre makter lutar sig ofta tillbaka på vetenskapen och logiken. Allting har en naturlig förklaring och vetenskapen har konkreta bevis, vilket religioner saknar. De i sin tur anser att de ingår i något som är större än de själva, universum. Då kan man ju fråga sig om vetenskapen ska ses som en religion? Dock har de mer bevis de kan luta sig tillbaka på, men samtidigt var det inte så längesen som vetenskapen sa att jorden var platt, så hur mycket kan man egentligen lita på den vetenskapliga sanningen? Och hur viktigt är det egentligen att veta?

Dessa frågor är omöjliga att svara på, jag personligen kan säga vad jag tycker, jag har mina egna åsikter om vad som är rätt och fel men jag kan inte hävda att den sanningen är någon annans sanning. Det är när människor hävdar och tvingar på andra människor sina åsikter som det blir farligt. Inte bara när det kommer till religioner utan i alla aspekter och avseende i samhället. Ateister kan vara lika fundamentalistiska i sin framfart som religiösa personer kan vara, allt handlar om tolerans gentemot varandra och en tillräckligt stor självinsikt att jag som enskild individ inte sitter på den enda sanningen.

 

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

 

Veckans Bild (v31)

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA Veckans bild uppmärksammar denna vecka att högtiden Eid-al-fitr, känt som Koriteh i Gambia, infaller under veckan och innebär slutet på den muslimska fastemånaden Ramadan. Festligheterna pågår oftast i ett par dagar och under första dagen samlas man ofta på större samlingsplatser, till exempel så som på bilden, vid Bakaus fotbollsplan och hantverksmarknad. Dessa samlingar sker under förmiddagen då man ber för att sedan gå hem och fira med familj, släkt och vänner. För den som har råd inhandlas det inför Koriteh vackra nya kläder som ska visas upp och att röra sig ute under denna dag är oftast som en lång modevisning med massor av glitter och paljetter.

Anna Wedin
Anna Wedin