Etikettarkiv: reportage

Reportage: 200 000 pojkar riskerar utsättas för övergrepp i Senegal

Många pojkar utsätts för övergrepp och sexuellt utnyttjande och lever under mycket svåra förhållanden i Senegal. Pojkarna kallas för talibéer och enligt uträkningar som gjordes 2014 räknade man till över 30 000 pojkar som utsätts för dessa övergrepp och påtvingat tiggeri bara i huvudstaden Dakar. De flesta av pojkarna är senegaleser, men många kommer även från omkringliggande länder såsom Guinea, Mali, Gambia och Guinea-Bissau. Särskilt många pojkar tros komma från Guinea-Bissau, även om minst hälften tros komma från Senegal. Enligt uppgifter från UNICEF kan hela 200 000 barn leva som tiggare i Senegal.

Skärmdump från Youtubefilm från Human Rights Watch
Skärmdump från Youtubefilm från Human Rights Watch

Trots att en mängd organisationer har rapporterat om missförhållande för många unga pojkar, talibéer, i Senegal, under flera år, så har få åtgärder gjorts för att komma till rätta med problemet och lagar som införts har visat sig relativt tandlösa i praktiken. Endast ett fåtal personer har genom åren åtalats för brott som dessa pojkar har utsatts för. Över 40 senegalesiska organisationer (PPDH), tillsammans med internationella organisationer såsom Human Rights Watch, UNICEF, Rädda barnen och andra organisationer har länge arbetat med problemen med talibéers utsatthet i Senegal.

Boendet är under all kritik för många pojkar Skärmdump från Youtubefilm från Human Rights Watch
Boendet är under all kritik för många pojkar Skärmdump från Youtubefilm från Human Rights Watch

SVTs Korrenspondenterna sände redan 2012 ett program om talibéerna. Barnen sänds i många fall av fattiga familjer som inte har råd att låta barnen få en skolgång, till koranskolor, kallade Daara, i Senegal, med löfte om att de får mat, husrum och en enkel skolgång i koranstudier. Många familjer är sedan inte medvetna om att deras barn blir utsända dagtid som tiggare, för att tigga till Marabouten, eller ”läraren” som förestår Daaran. På kvällar och nätter bor de under mycket enkla och svåra förhållanden, ibland 30-40 barn på en liten yta. Många pojkar har vittnat om hur de blivit fastkedjade, misshandlade och utsatta för sexuella övergrepp och många gånger inte får vård när de är sjuka. Många barn har också smugglats. Många av barnen uppges ha försvunnit när de lekt på avlägsna platser i ett område och därefter blivit smugglade till en kränkande Daara i Senegal. Andra barn har förts bort med falska löften till föräldrar om att barnen ska få en bra skolgång.

Att sända pojkar till koranskola, Daara, är en vanlig tradition i Senegal. Ofta ligger det långt från barnens familjer och barnen bor på så vis på internat. Självklart finns det många Daara som styrs av Marabouter som har uppriktiga avsikter att skola barnen och som inte utnyttjar dessa barn, men Marabouter som tar sig an många barn i syfte att de ska tigga ihop pengar och livsmedel till Marabouten och hans medhjälpare är allt för många och är idag ett mycket stort samhällsproblem i landet.

Träplattor där barnen lär sig skriva Foto: Amenitie
Träplattor där barnen lär sig skriva Foto: Amenitie

Daaras är inte reglerade i Senegal och i princip kan vem som helst öppna en Daara, detta gör förstås problemen mer svårreglerade. Vanligen skickas pojkar mellan 5-15 år till Daaras, men i en intervju 2015 med socialarbetare, regeringstjänstemän och Human Rights Watch uppger dessa att de befarar att fler och fler pojkar drabbas och att problemet sjunker i åldrar och att pojkar även yngre än 5 år utsätts.

Under två veckor 2015 intervjuade Human Rights Watch nio talibéer, 21 regeringstjänstemän, socialarbetare, religiösa ledare, föräldrar och koranlärare för att bedöma omfattningen när det gäller utsattheten för dessa pojkar, samt vilka åtgärder som tas för att dra förövare inför rätta. Talibéerna intervjuades i Dakar och Saint-Louis. Saint-Louis är en av Senegals största städer och är även centrum för koranlärande i norra delarna av Senegal. Studien bygger på forskning mellan 2010-2014 av Human Rights Watch och fokuserar på tvångstiggeri i Senegal.

Pojke som blivit misshandlad av blöta rep Skärmdump från Youtubefilm från Human Rights Watch
Pojke som blivit misshandlad av blöta rep Skärmdump från Youtubefilm från Human Rights Watch

Pojkarna beskrivs regelbundet misshandlas med gummipiskor, träbitar och blöta rep av sina koranlärare och dess assistenter. Bland annat beskrev en åtta år gammal pojke att han upprepade gånger tvingats in i ett kalt rum där han hölls nere och blev misshandlad över bålen med en remsa av ett bildäck. Misshandeln ska ha pågått under en längre period. Många av barnen som påträffades under studien bar synligt infekterade sår, hudsjukdomar och gastrointestinal sjukdom. Ingen av pojkarna som intervjuades hade fått någon behandling, varken på Daaran eller någon medicinsk behandling på annat håll. Många av pojkarna blir också illa behandlade av äldre talibeér.

På natten i staden Saint-Louis, hittades flera pojkar, en så ung som åtta år, sovandes på gatan under ett tunt lager provisoriskt tält, gjort av trasiga rissäckar av nylon och drivved. Flera av dessa pojkar hade nyligen rymt från Daaras efter att upprepade gånger blivit misshandlade förövarna.

”Det finns helt enkelt ingen ursäkt för de senegalesiska myndigheternas underlåtenhet att genomföra sina lagar till för att skydda dessa barn, desto mer när missbruket av barnen är så öppet och visas för alla att se”, menar Mamadou Ndiaye, samordnare för PPDH och aktivist.

Den långa traditionen att skicka pojkar till internatskolor för att studera i Senegal har sina rötter i positiva värden och religiös och moralisk uppfostran. Det finns många legitima koranskolor som säkerställer välbefinnandet och omvårdnad av sina elever och ger en religiös utbildning, menar organisationerna.

Skärmdump från Youtubefilm från Human Rights Watch
Skärmdump från Youtubefilm från Human Rights Watch

Men det finns också tusentals lärare som använder ”religiös utbildning” som en täckmantel för ekonomiskt utnyttjande av barnen, utan rädsla för åtal eller annan lagföring. Detta trots att det sedan 2005 finns en lag för att skydda just dessa utsatta pojkar. På så vis har lagen i praktiken visat sig tandlös.

”Under det senaste årtiondet har tiotusentals barn utnyttjats i utbildningens namn, slagna av sina så kallade lärare och utsatta för fruktansvärda förhållanden i Daaras som inte har någon affärsuppgörelse”, säger Mamadou Wane, ordförande för PPDH. ”Buskapet regeringen sänder genom sin underlåtenhet att utreda och åtala människorna bakom dessa brott, är att livet för dessa barn inte är värda att skydda”, menade Mamadou Wane.

Faktaruta om begrepp, Afropé
Faktaruta om begrepp, Afropé

Senegal antog en ny lag 2005 som förbjuder tvångstiggeri och handel med barn. Strafflagen kriminaliserar misshandel och avsiktlig försummelse av barn. De flesta av barnen som skickas av sina familjer till Daaras kommer från Senegal, men det finns också ett stort antal barn från grannländerna som tvingas till dessa övergrepp. Myndigheterna har misslyckats att genomdriva dessa lagar och utredningar eller åtal är mycket sällsynta.

Regeringen har dock vidtagit vissa åtgärder för att ta itu med problemet. 2014 genomförde justitieministeriets antitraffickinggrupp en folkräkning i över 1000 Daaras i och omkring Dakar och polis och rättsväsendet utbildas för att lära sig mer om lagen från 2005. Trots vissa åtgärder, bedöms inte dessa vara tillräckliga. Många anser att det finns ett stort motstånd till skyddande lagar för barnen av dessa Marabouter.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

PPDH är eniga om att regeringen bör agera omedelbart för att flytta barn från farliga Daaras och genomdriva lagar som skyddar barn från påtvingat tiggeri, våld och vanvård. Man menar också att nationalförsamlingen i samråd bör genomdriva ett lagförslag som reglerar Daaras och regeringen bör säkerställa tillräckliga resurser för att genomföra lagen.

Kränkande Daaras fungerar som företag. De män som ansvarar för dessa Daaras tvingar rutinmässigt sina elever att tigga ihop en daglig kvot pengar, men också ris och socker för återförsäljning. De pojkar som inte lyckas uppfylla sin kvot blir utsatta för allvarliga fysiska och psykiska övergrepp. Som straff blir pojkarna ofta kedjade, bundna och spänns fast.

Skadad fot Foto: Fatou Touray, Afropé
Skadad fot Foto: Fatou Touray, Afropé

Miljön i dessa vanvårdande Daaras är trånga, ohygieniska och pojkar med sjukdomar och skador blir medicinskt obehandlade. Även när dödsfall sker, rapporteras inte alltid dessa till myndigheter. Pojkarna lider vanligtvis av svår undernäring och de många timmar de tvingas befinna sig på gatorna för att tigga, vilket kan variera på olika Daaras mellan sex och åtta timmar per dag, gör dem också mer utsatta för att skadas av bilolyckor, fysiska och sexuella övergrepp och sjukdomar.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

I mars 2013 brändes nio barn till döds i en förfallen Daara i stadsdelen Medina i Dakar. Många andra dör av bilolyckor och sjukdomar. En pojke i Saint-Louis dog av en obehandlad stelkrampsinfektion. Deras lärare skickar ofta tillbaka kropparna till pojkarnas familjer, men rapporterar inte deras död till myndigheter.

President Macky Sall Foto: MONUSCO Photos
President Macky Sall Foto: MONUSCO Photos

Efter den dödliga branden 2013 där nio barn dog, lovade president Macky Sall att osäkra skolor skulle stängas och att barnen skulle föras tillbaka till sina familjer. I stället har Daaras sällan stängts och ansvariga lärare för skolan där branden skedde har varken lagförts eller på annat sätt ställts till svars.

Många socialarbetare i Senegal upplever att antalet talibéer ökar. En ökning av Daaras i Senegal verkar också svara på efterfrågan från andra regioner. Föräldrar i grannländerna, särskilt från Guinea-Bissau, anförtror ofta sina söner till män som lovar att ta med barnen till Daaras i Senegal för en religiös utbildning. I mars 2015 greps två vuxna män med 54 barn av myndigheterna i Guinea-Bissau, nära gränsen till Senegal. En FN-tjänsteman för drog- och brottsbekämpning (UNODC) berättade då för Human Rights Watch att barnhandeln till Senegal fortsätter att vara ett stort problem.

Många av pojkarna är också rädda att söka hjälp för att ta sig hem till sina familjer, då många som lyckas ta sig hem, skickas tillbaka till samma Daara och där då ytterligare övergrepp väntar dem.

Under 2010 uppmärksammades situationen i Senegal med talibéer, vilket gjorde att ett mindre antal gärningsmän lagfördes och dömdes. Dock dömdes de som mest till sex månaders fängelse och till böter av en summa som inte ens kommer upp till minimibeloppet av böter för de aktuella brotten.

Human Rights Watch kunde bara identifiera tre åtal av gärningsmän sedan början av 2014. Två våldtäktsfall 2014, vilket resulterade i en dom och ett frikännande och i mars 2015, en dom mot en gärningsman i Saint-Louis.

2014, i våldtäktsfallet, sade gärningsmannen framför alla på wolof till barnet som precis skulle gå upp och vittna mot honom: ”Jag kommer att slå dig”. Barnet ändrade sitt vittnesmål och fallet förlorades i brist på bevis. Det är mycket problematiskt att Marabouterna är barnens målsman i avsaknad av föräldrarna.

Skärmdump från Youtubefilm från Human Rights Watch
Skärmdump från Youtubefilm från Human Rights Watch

Över hälften av Daaras i Dakar är traditionella Daaras som bara lär barnen Koranen och inte lär ut annan läs- och skrivkunnighet, språk eller grundutbildning, enligt regeringens kartläggning. Enligt barnkonventionen, konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och den afrikanska stadgan om barns rättigheter och välfärd, är staten skyldig att se till att barn har tillgång till en obligatorisk grundutbildning.

Nuvarande budget tar inte hänsyn till den extra kapacitet och de resurser som krävs för att stänga skolor som bryter mot lagen och hitta lämpligt skydd för barnen innan de kan återföras till sina familjer.

Mycket starka bilder och bildtexter om pojkarnas situation kan du finna HÄR på News Week

Om du vill donera pengar till Human Rights Watch kan du göra det HÄR

Fatou Touray

"Pizzabudet kommer före polisen" – möt två av ungdomarna i Biskopsgården

Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

Jag träffar Mariam och Yusuf, två afrosvenska ungdomar, på ett café här hemma i Göteborg. Vi har sedan tidigare träffats några gånger och i olika sammanhang pratat om situationen i ett av Göteborgs mest segregerade områden, Biskopsgården. Stadsdelen som trist nog gjort sig mest känd för flertalet skottlossningar och bilbränder de senaste åren. En situation som inte bara drabbar personer där många skulle säga det vara självförvållat, utan också tvingar ungdomar som Mariam och Yusuf att till viss del acceptera och vänja sig vid särbehandling från samhället, till följd av platsen de bor på.

Under en dryg timme sitter vi och samtalar om situationen i Biskopsgården och Länsmansgården, områden som ingår i Västra Hisingens stadsdelsnämnd. Framförallt Biskopsgården har i flera år varit hårt drabbat av kriminalitet, som under 2014 – 2015 nått extrema nivåer. Redan 2008 började oroligheter som bilbränder och överfall av olika slag att sprida sig i området och 2010 fick man som första bostadsområde tillstånd att sätta upp övervakningskameror.

Mariam och Yusuf är födda och uppväxta i området, men i olika delar och det märks tydligt på deras berättelser att erfarenheter av Biskopsgården kan skilja sig åt, trots att man bara bor ett par spårvagnshållplatser ifrån varandra, en promenad på kanske 15 minuter.

Mariam bor i norra Biskopsgården, på en av de mest utsatta gatorna.

– Där pågår mycket kriminalitet, säger Mariam.

Yusuf bor och är uppväxt i Länsmansgården och han menar att det är mycket lugnare där än i Biskopsgården.

– Jag märker ofta inte av det som sker när det väl sker, utan hör om det i efterhand. Medan de där borta (pekar på Mariam) hör skottlossningarna, så gör vi inte det.

Redan tidigt pratar vi om hur de känner inför sina bostadsområden och Yusuf svarar direkt att han känner sig trygg.

Sjumilahallen - Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Sjumilahallen – Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

– Jag har bott i samma lägenhet hela mitt liv och känner området utan och innan. Jag känner till alla grannar, gamla som nya och känner ingen oro. Jag har gått i skola i området hela min barndom, fram till gymnasiet. Då började jag här inne centrum.

Mariam tar vid och säger att hon inte alltid känner sig helt trygg där hon bor.

– För mig är Sjumilahallen en av mina centrala platser där jag spenderat mycket av min fritid och där har det känts ganska tryggt. Eftersom jag däremot bor i det mesta beskjutna området så har jag inte alltid känt mig trygg. Men jag har däremot alltid vetat att om något händer så finns det alltid människor i området som tar hand om en. Vi är som en stor familj och man känner alla. Nästan alla är födda och uppväxta i området.

Vi pratar lite om skolgång och de olika skolor de gått på. Mariam berättar att hon gått på Sjumilaskolan och Svartedalsskolan. På Sjumilaskolan upplevde hon trygghet, men många lärare var gamla och på väg att gå i pension. Idag är många av lärarna på
Sjumilaskolan nyutexaminerade och har inte samma erfarenhet
av området eller av elever med särskilda behov
;

– Området har ju inte ett bra rykte idag och lärare med längre erfarenhet och med specialkompetens söker sig inte dit, vilket behövs för att ge eleverna en bra grund och inte skapa utanförskap redan i tidig ålder. Många av barnen i området lever i utsatta situationer både språkmässigt, psykiskt och ekonomiskt. Det är bara nyutexaminerade lärare som kan tänka sig jobba i dessa områden då man får mer betalt i problemområdena och de är desperata efter att skapa sig erfarenhet så fort som möjligt och betala av sina lån och så. De stannar däremot inte länge, utan det är mycket vikarier i omlopp och det skapar inte trygghet hos barnen och ungdomarna. Men samtidigt förstår jag läget – varför skulle man vilja jobba i områden som skapar så mycket stress och med så stora krav på uthållighet att man är utbränd innan man hunnit jobba tio år ens.

Yusuf gick i Landamäreskolan från början och senare överfördes eleverna till Svartedalsskolan, där upplevde Yusuf tidigt problem med favorisering från lärare till vissa elever. Han kände att det blev en miljö där lärare av ett specifikt etniskt påbrå började favorisera elever med samma etnicitet som de själva och som afrosvensk, inte gynnad i sammanhanget, kände Yusuf att han drabbades hårt och fick orättvis betygsättning.

Hur har fritiden varit för er i Biskopsgården – fanns det saker att göra när ni var yngre och har det förändrats under åren?

– När jag var liten var fritidsgården Vårvinden hela min barndom. Man gick dit hela tiden och hade massor med olika aktiviteter. Basket, dans, man kunde baka och de erbjöd datateknik och liknande. Det fanns alltid något att göra och det höll oss borta från gatorna. Ett jättebra initiativ och det var jättebra saker som erbjöds, inte något oengagerat, utan saker som verkligen lockade och som man såg fram emot. Många gånger gick man dit direkt efter skolan. Men så plötsligt började det rinna ut i sanden och till slut avvecklades det helt, säger Yusuf och fortsätter berätta.

– … på fredagar var det alltid disco till exempel och några av de lite äldre barnen, de som gick i sexan och uppåt typ, brukade ibland få hjälpa till på discona. Man såg att detta gjorde att de kände sig viktiga, att få vara en del av planeringen och vara med och bestämma om hur discot skulle vara och så vidare.

Mariam berättar att hon aldrig var vid Vårvinden utan de hade istället en pytteliten lokal vid det som idag är Sjumilahallen. De hade samtidigt tillgång till den stora idrottshallen.

– Jag var väl kanske runt 14 år när jag började hänga där riktigt mycket och då hade de tjejkvällar och ordnade för oss tjejer och visst det var bra. Men det var ett stort tomrum för killarna. Alltså jag tänker att de killar som är födda på mitten av 90-talet, kanske lite yngre och även äldre, de fick inget utrymme. Vi hade tjejkvällar kanske fyra gånger i veckan och övriga kvällar när killarna väl fick vara med och kom dit så slutade det ändå alltid med att de blev utkastade.

Jag frågar varför killarna kastades ut och Mariam menar att de fritidsledare som jobbade där inte alls var några pedagoger eller hade någon kompetens att hantera de situationer som uppstod med killar som sökte uppmärksamhet;

– De pratade inte med killarna om varför de gjorde vissa saker och om en eller ett par killar gjorde något så slängde de inte bara ut just dessa killar, utan de slängde ut hela gruppen, alla killar. Detta skapade givetvis en form av agg hos killarna i området, som kände sig stämplade och diskriminerade. Detta anser jag har varit en stor del i vissa av dessa personers attityder mot myndigheter och auktoriteter eftersom de tidigt satte de här killarna i utanförskap, när de var bara 10-11 år gamla. Förstår du hur jag tänker, vad jag vill komma till? De skapade liksom sina egna förutsättningar när de satte in inkompetenta människor att jobba med redan osäkra och marginaliserade pojkar, som idag är de som sitter inne och som begått grova kriminella brott.

Jag frågar Yusuf om han märkt av detta i Länsmansgården? Men det menar han att han inte har, och både han och Mariam är överens om att det är skillnad på deras respektive hemområden när det kommer till attityder både hos de boende, lokala myndigheter och poliskåren i länet.

vit - kopia - kopia - kopia

Hur trygga känner ni er i området idag?

– För mig beror det på var i området jag är, säger Yusuf.

– … är jag till exempel borta vid Dimväders (det mest oroliga området, också det område Mariam bor i, reds anm) så känner jag mig nästan alltid otrygg. Och på nätterna känner jag mig otrygg oavsett var jag är i området. Är det mitt på dagen är jag inte orolig. Dels för att jag inte håller på med någon kriminalitet eller umgås i sådana kretsar, det gör att jag inte känner mig särskilt utsatt på dagtid. Men på kvällar och nätter, när det är mörkt liksom. Då känner jag nästan alltid oro, eftersom väldigt få människor ute. Man vet aldrig vem som är ute och rör sig och kanske får en knäpp och så finns det kanske inga vittnen då heller.

Mariam fyller i;

Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

– Alltså eftersom oskyldiga personer skjuts så vet man inte längre känner jag. Personligen bor jag ju på den mest drabbade gatan och det gör givetvis att jag inte känner mig särskilt trygg om kvällar och nätter. Det finns inte heller någon belysning eller några trygghetsvärdar* just i mitt område. Trygghetsvärdarna rör sig mer på öppnare och större platser som Friskväderstorget till exempel.

(Hon förklarar tydligt sin oro för just området runt hennes gata och vägen mellan hemmet och spårvagnshållplatsen.)

– … vi vet liksom att något alltid kan hända, det är inget konstigt. Ta bara skjutning mot den helt oskyldiga personen vid Sjumilahallen för inte längesedan. Ingen hade förväntat sig att det skulle ske något där, just då, men det hände. Vi vet att det kan hända var som helst, när som helst nu för tiden.

Mariam och Yusuf pratar vidare om tryggheten och skillnaderna mellan dagtid och kvälls-/nattetid och hur de idag nästan ignorerar alla skjutningar. De måste ha den mentaliteten menar de. De bor där och då måste de tänka så för att kunna leva. Men man lär sig leva med det och lär sig koder och beteenden för att minska risker för att själv drabbas.

– Liksom när jag rör mig i området så är jag noga med att inte titta på folk. Man tänker alltid två gånger innan man tittar på någon. Folk kan vara höga och allt möjligt och tittar jag på den personen så kan den få för sig att jag ’vill något’. Det är liksom en allmän regel att inte stirra på folk. Bara kolla ner i marken och gå, då händer inget. Lämnar du dem i fred, då lämnar de dig i fred,

… säger Mariam. Yusuf nickar medhållande och fyller i;

– Ha ingen närkontakt och kolla bara bort liksom. Visa att du inte har några fiender på gatan.

I samband med att vi pratar om trygghetskänslor frågar jag Mariam och Yusuf om de känner sig trygga med polisens agerande och närvaro i området? Mariam svarar snabbt;

– Alltså vår områdespolis är jättebra. De flesta har jobbat i orten länge och många av dem har samma etniciteter som oss med utländskt påbrå i området, så de vet och förstår. De visar respekt och kommer inte med generaliserande förespeglingar om oss boende. Men när rikspolisen eller länspolisen kom, som ju varit närvarande nu sedan skjutningarna eskalerade, de började direkt med profilering. De hade massa förutfattade meningar om hur tjejer och killar med utländskt påbrå är och kom med en attityd som visade att de bara vill visa sin makt. Allting handlar om ett maktspel för dem, mycket mer än om att hitta de som gjort sig skyldiga till brott. De vet ju dessutom att de inte kommer hitta något eller någon, för ingen skulle någonsin snitcha (lämna upplysningar till polisen, reds anm). Det sägs att vi ska lita på polisen, men hur trygg kan man känna sig när det första de gör är att kränka och profilera en, så fort de kommer till området. Sedan finns det givetvis de som är bra med.

Yusuf fyller i;

– I Länsmansgården är det mer blandade bakgrunder på folket som bor och även när det gäller brott så har det varit väldigt varierande vilka som gör brotten. Ta till exempel överfallet på hon Elin, hon som blev våldtagen och mördad nära hållplatsen, det var en svart man. Men överfallet vid bankomaten var vita killar som gjorde. Så hos oss tänker kanske inte polisen att det ”bara är invandrare av utländsk härkomst” som gör saker. När det gäller skottlossningarna vet ju inte polisen någonting i princip. De ser ingenting, trots att de är och rör sig i området så ser de ingenting.

Jag frågar Yusuf vad han menar med att de inte ser någonting?

– Men alltså de sker ju hur många brott som helst i området. Folk säljer till exempel överallt och ändå ”ser” polisen ingenting.

För att försäkra mig om att jag inte missförstår frågar jag Yusuf om det är narkotikaförsäljning han menar, och han bekräftar att det är det han pratar om.

– Alltså hela den här grejen är ju ett samband. Någon kanske tar för mycket pengar från en försäljning och håller undan från den som är ledaren eller något. Eller så säljer någon i ett område som inte är ”deras”. Sedan blir det en maktkamp och folk ska visa att de bestämmer. Det är så otroligt onödiga saker. Jag fattar att det rör sig om mycket pengar och det där. Men att ta folks liv.

Yusuf skakar på huvudet, medan Mariam börjar prata om en känsla av att polisen inte agerar tillräckligt.

– Alltså bara detta att polisen tar såååå lång tid på sig att ens komma när ett brott skett i området säger också en hel del. De kommer inte förrän de är flera patruller och det mer eller mindre blåst över och brottslingarna är way gone. Alltså det ligger ändå något i de skämten som går om Biskop, att pizzabudet kommer före polisen när en skottlossning skett, säger hon.

Biskopsgården, Svarte Mossen - Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Biskopsgården, Svarte Mossen – Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

De båda börjar diskutera detta med profilering igen och hur Yusuf utsätts för det i mycket mindre skala än Mariam, men också beroende på hur han klär sig. Just idag bär Yusuf en större dunjacka och svart keps. De menar båda två att den typen av kläder är precis sådant som drar till sig polisens uppmärksamhet och gör att risken att en stoppas blir avsevärt mycket högre.

– När jag haft den här jackan så har det hänt att polisbilar saktar ner och kör långsamt mot mig. När de sedan kommit närmare och ser vem jag är så kör de vidare. Vanligtvis bär jag inte denna stil av kläder, utan klär sig mer i kavaj och liknande, berättar Yusuf.

Dunjacka, mysbyxor och keps är alltså kläder en inte bör bära i Biskopsgården om en vill undvika polisens ögon menar både Mariam och Yusuf.

Vi talar vidare om fördomarna inom poliskåren och jag får höra om hur polisen stoppar personer utifrån utseende och klädstil oavsett om det skett något brott just i anslutning till den dagen eller platsen. De beskriver hur polisen ger sig på unga tonåringar, barn som inte ens är 15 år fyllda. Hur de söker igenom fickor, kroppsvisiterar dem och kräver att få titta på deras mobiler. Hur de väldigt målinriktat hittar på anledningar för att göra ID-kontroller eller strippa av folk sin kläder, som när de ber tjejer ta av sig klädesplagg för att de åkt bak på en moppe.

– Som ung är det svårt att veta sina rättigheter och en är till viss del rädd för polisen, vilket gör att man undviker att motsätta sig deras uppmaningar, säger Mariam.

Mariam berättar också om hur polisen svurit åt henne eller bett henne att hålla käft när hon ifrågasatt ingripanden mot vänner till henne. Hur de knuffat bort henne istället för att med ord be henne ställa sig åt sidan om de behöver utrymme. Det hon beskriver är helt enkelt en känsla av återkommande kränkningar från polisen som rör sig i området. Hon berättar om situationer där personer blivit bortkörda i polisbil och när de kommit tillbaka berättat om hur polisen stått och förhört dem ute i skogen, samtidigt som de står och slår på dem med tidningar. Mariam förklarar att det där med att polisen slår med tidningar handlar om att trycka ner ungdomarna och få dem att känna sig små, samtidigt som man inte vill orsaka blåmärken från en batong eller liknande.

Hon menar att hon har förståelse för att en del ungdomar i orten bildar gäng. Utsätts man för dessa behandlingar kontinuerligt hela sin uppväxt så är det klart man söker trygghet på annat sätt och vill ha en ‘back up’ om någon går på en. Hon förklarar;

– Jag själv till exempel känner mig inte hotad av polisen mentalt eller psykiskt, de kan inte nå mig där. Men självklart känns det jobbigt när de går på en fysiskt, knuffar undan en eller liknande. Och tar man många av dessa killar som idag lever kriminella liv så vet jag att de fått höra hela sin uppväxt att de är skit och allt de gör är skit. De har blivit markerade och stoppade av polis sedan tidiga år. Givetvis bygger detta en situation där de till slut tror på allt det negativa de fått höra eller blivit kallade. Innan de ens själva tänkt tanken att begå några brott har de blivit ‘stämplade som brottslingar’.

Yusuf säger;

– Jag tycker det är bra när polisen konfronterar personer som står och hänger vid affärer och röker på eller liknande och visar attityder som gör att andra i området känner sig otrygga. I Länsmansgården upplever jag mer att det är den typen av agerande från polisen.

Jag frågar om det är samma poliser som patrullerar Länsmansgården som de som patrullerar i norra Biskopsgården och det säger Mariam att det är och hur tydligt skillnaderna i deras dialog och agerande i dessa två områden visar på deras förutfattade meningar utifrån var du bor.

Jag går tillbaka lite i vår intervju och ber dem att berätta mer om det här med det faktum att de menar att ”ingen skulle snitcha”. Båda två säger att de inte skulle vittna eller lämna upplysningar till polisen om personer i området som säljer narkotika eller liknande, det är inte deras sak anser de. Mariam säger också att hon aldrig skulle vittna i en rättegång gällande skottlossningar, mord eller liknande. Hon betonar att hon absolut inte står bakom sådana här saker, men hon är rädd för sitt eget liv.

– Alltså om folk har mördat så är det saker de skulle göra igen och polisen skulle aldrig kunna skydda mig mot detta. De skulle aldrig lägga ut en hel styrka för att jag ska känna mig trygg. Detta med skyddad eller hemlig identitet och så vidare, det håller inte i ett så litet land som Sverige. Även om jag skulle vara Norrland så kommer den som vill hitta mig göra det. Dessutom känner jag att polisen gjort mer negativt än bra. De förtryckte mig innan jag ens hann förstå att jag kunde bli eller var förtryckt. Nu flera år senare går jag hellre till en kriminell för skydd än till myndigheterna. Varför ska jag någonsin ringa dom? Jag hinner bli uppstoppad och kastad i Göta Älv innan polisen kommer om något skulle vara på väg att hända med mig.

Yusuf ger sin syn på saken;

– Det beror på. Kanske om det är en familjemedlem som fått problem och som jag känner att det krävs polis för att hjälpa till eller om någon familjemedlem blivit utsatt för något. Då skulle jag nog lämna all information jag har. Men samtidigt är det väldigt situationsanpassat det där. Om jag vet att det är någon som är riktigt galen som är inblandad så vet jag faktiskt inte.

Jag frågar om de har bra koll på folk i området? Vilka som tillhör olika gäng eller vilka som står för olika saker i området? Båda två nickar och skrattar och säger ”ja, man vet!”.

vit - kopia - kopia - kopia - kopia

 

Hur ser ni på framtiden nu då? Åtgärder, förslag på saker som behöver göras?

– Jag tycker att det börjar bli något bättre sedan övervakningar och patrulleringar börjat. De bygger ut, bygger fler lägenheter och skapar bättre hållplatser med mer ljus och insyn utifrån. Det sägs också att det ligger kameror i lamporna vid de nya hållplatsbyggena. Men om det stämmer vet vi inte. Men jag hoppas faktiskt det. Sedan tycker jag att många vuxna idag engagerar sig i situationen och gör mycket för att förbättra”, säger Yusuf.

– Jag håller med Yusuf, säger Mariam. Det har funnits övervakning i vissa områden och det gör att folk ändå tänker till. Det verkar vara nya fritidsgårdar på gång med och utvecklingen för området går åt rätt håll helt klart, men det betyder inte att segregationen inte kommer finnas. Med bra perioder kommer också dåliga perioder. Det är jättebra att det går åt rätt håll nu, men jämför man invandringen på 90-talet och hur samhällsklyftor från detta uppstod och ser på de som var barn då och nu är i 20-30-årsåldern så är det ju de som idag lever dessa tunga kriminella liv. Och nu har vi en våg av folk som flyr hit och Sverige beter sig rasistiskt och rasismen ökar jättemycket. Vad kommer hända med dessa barn när de sedan är vuxna om 10-20 år? Kommer vi se till att det inte blir likadant igen? Eller kommer attityderna vara likadana mot dessa barn och ungdomar som det varit mot oss? Kommer de utsättas för samma förtryck och hamna i samma utanförskap som vi utsatts för.

Ja, tror ni att Sverige och specifikt då Göteborg lärt sig en läxa av det som varit?

– De har säkert lärt sig från den ekonomiska förlusten, de så kallade miljonprogrammen och så vidare. Förhoppningsvis satsar de ordentligt på skolorna och ser till att det finns ordentligt med personal och att det byggs boenden som folk faktiskt har råd med.

… säger Mariam och Yusuf håller med;

Foto: Afropé|Kiqi D Minteh
Buss ut mot Länsmansgården – Foto: Afropé|Kiqi D Minteh

– Ja gällande skolan så behövs mer utbildning och kunskap om området och om den specifika skolan för de som kommer in som vikarier. Så någon form av extra utbildningsinsats för dessa vikarier behövs. Så länge det är sådan omsättning på vikarier och det givetvis också skapar jobbtillfällen för många unga, vilket väl är bra, så behövs det satsas på extra kunskap om barn och ungdomar i utsatta områden.

Avslutningsvis undrar jag hur ni tänker om framtiden för egen del. Ser ni er själva boendes i Biskopsgården om fem till tio år och med familj och barn?

– Förhoppningsvis är jag inte kvar i Göteborg eller Sverige då, säger Yusuf och skrattar, men fortsätter sedan allvarligt och säger att han absolut kan tänka sig att bo där i framtiden.

– Jag hoppas att jag redan nästa år har flyttat till någon annan del i staden. Om det är som det är nu i Biskop i framtiden och mina framtida barn inte kan få samma typ av uppväxt som jag hade mina första år då kan jag inte bo där. Det är för många nackdelar i området. Det behövs bättre lärare, bättre lägenheter, bättre ljus och allt det där…
då kanske, en dag, avslutar Mariam.

*Uppdraget som Trygghetsvärd är på anställning av stadsdelsförvaltningen och där möter de anställda barn och ungdomar ute i området. De håller angelägna samtal med dem på deras egna arenor. De nattvandrar, men arbetar också med barnen och ungdomarna som går i skola och jobbar för att ge en trygg miljö på exempelvis raster, lektioner och i korridorer. De är också en länk mellan barn och pedagoger, övrig skolpersonal och föräldrar.

Fotnot: Mariam och Yusuf heter egentligen något annat.

En relaterad debattartikel publicerades för två dagar sedan här på Afropé.

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh