Etikettarkiv: revolution

Algeriets självständighetsdag 5 juli: Minnen från frihetens dag

Nästan hela den afrikanska kontinenten har under någon period i historien koloniserats av ett europeiskt land och de flesta av dagens afrikanska länder fick inte sin självständighet förrän efter andra världskriget. Således är många av länderna i Afrika väldigt unga. Algeriet är en av dessa unga stater, folket fick till sist sin självständighet den 5 juli 1962 efter ett åttaårigt blodigt krig. I år firar Algeriet 54 år som ett självständigt land, under sin egen flagga och sin egen nationalsång.

Messaouda Gazit. Foto: Amina Gazit
Messaouda Gazit. Foto: Amina Gazit

Algeriets resa fram till självständighet har varit lång, den franska stormakten kom till Algeriet redan på 1830-talet och Algeriet kom sedan att bli en del av Frankrike där tre franska departement upprättades. Kriget mellan Algeriet och Frankrike är ett ämne som inte går att undgå, det är fortfarande ett starkt minne hos de som växte upp eller levde under den tiden. Kriget var ständigt närvarande och nära, hela det algeriska folket var involverade på ett eller annat sätt.

Innan kriget startade den 1 november 1954 fanns det sedan tidigare försök till uppror mot den franska stormakten. Bland annat är massakern i Sétif som ägde rum den 8 maj 1945 ett försök till självständighet. Folk demonstrerade för ett fritt Algeriet men det slutade med en massaker. Frankrike ville inte släppa taget då Algeriet ansågs vara ett franskt territorium och kallades för Franska-Algeriet. När kriget sedan tog fart den 1 november 1954 kom det nästan som en överraskning för algerierna. Messaouda Gazit kommer väl ihåg krigstiden och har starka minnen från när hon fick nyheten om ett självständig Algeriet. Hon var i 20-årsåldern när kriget började och bodde i området Kabylien i Algeriet.

Personerna som talade om ett krig mot Frankrike var lite annorlunda och speciella, för hur kunde man kriga mot Frankrike? menar Messaouda Gazit.

Det var inte lätt för algerierna att tro att ett krig mot Frankrike skulle ta fart då Algeriet ansågs vara franskt och att starta ett krig mot den franska stormakten skulle vara svårt. Frankrike svarade tillbaka och kriget pågick i åtta år. Messaouda som är från Kabylien i Algeriet berättar att det tog lite tid innan den franska armén tog sig till bergen. Hon minns att den franska armén bland annat brände ner hus och dödade boskapsdjur i syfte att paralysera folket på landsbygden. Hon berättar också om rädslan som ständigt fanns hos henne och folket. Hon minns även när den franska armén kom till hemmet och hur hon gömde sin son vid två eller tre olika tillfällen. Den franska armén kunde komma in när som helst och hur som helst.

Messaouda Gazit berättar om en dag då en grupp fallskärmsjägare kom hem till familjens gård. En av fallskärmsjägarna rörde Messaouda Gazits svärmors sjalar som hon hade på sig för att kontrollera om hon gömde något där. Messaouda Gazits svärfar sa då till fallskärmsjägaren att han skulle passa sig och inte röra gumman, fallskärmsjägaren var i detta fall officer och svarade med att ge honom en ordentlig örfil så att han snurrade runt. Hon minns även att hennes svärfar samlade in pengar för att ge till motståndsrörelsen Front de libération nationale, FLN. En person tjallade på honom och han blev tillfångatagen och fick sex månaders fängelse för det.

Minnesmonumentet Makam Shahid i huvudstaden Alger. Foto: Mouh2jijel
Minnesmonumentet Makam Shahid i huvudstaden Alger. Foto: Mouh2jijel

Det fanns en del algerier som ville se Algeriet franskt och stred på den franska arméns sida, dessa personer kallades för Les harkis. Det fanns även en underjordisk fransk nationalistisk rörelse som kallades för Organisation de l’armée secrète, OAS (Den hemliga arméns organisation), som ansåg att Algeriet var franskt och kämpade ända in i slutet för att det skulle förbli så, även när förhandlingarna om ett algeriskt självbestämmande och en algerisk självständighet så småningom skulle bli verklighet. Efter krig och förhandlingar mellan FLN och Frankrikes president Charles de Gaulle kunde Algeriet kalla sig för ett självständigt land.

– Nyheterna om självständigheten spred sig via personer. Jag minns att alla samlades och det blev en stor fest, alla dansade och sjöng. I en hel månad var det fest med dans och sång. Vi kunde inte tro att det var sant, nu behövde man inte vara rädd längre. Nu kunde man leva lugnt, ingen kommer och stör vilket var helt overkligt i början. Vi hängde den algeriska flaggan överallt i hemmet och ute. Det fanns fortfarande fransmän kvar men vi hängde ändå upp den algeriska flaggan, fransmännen kunde inte göra någonting mot oss, vi gick runt som om vi var änglar, minns Messaouda Gazit.

Under alla år när Algeriet var en del av Frankrike immigrerade fransmän till Algeriet och gjorde Algeriet till sitt hem, dessa personer kallas för les pieds-noirs som översätts till svartfötter. När fransmännen förstod att Algeriet gick mot sin självständighet flyttade en miljon fransmän från Algeriet till Frankrike. Efter 130 år som fransk koloni varav de sista åren pågick ett åttaårigt långt krig och till slut en självständighet, lämnade fransmännen Algeriet bakom sig.

– Jag minns att fransmännen började lasta saker på lastbilarna och var påväg att lämna landet, jag kunde knappt tro mina ögon. Man tänkte, är det verkligen sant, ska de ge sig av? Efter åtta år var det slut, det var över. Efter att alltid vara rädd kunde man nu sova i fred. Man trodde aldrig att man kunde vakna så levande, avslutar Messaouda Gazit.

Det åttaåriga kriget skulle lösa upp en 130 år gammal ockupation där tortyr, giljotinen och mord hade blivit till vardag. Trots detta har Algeriet inte fått någon ursäkt från den franska regeringen angående den långa ockupationen eller kriget som kostade många personer livet. De franska arkiven med information om kriget öppnades inte för än i början av 1990-talet, alltså ungefär 30 år efter självständigheten, men då Algeriet är ett väldigt ungt land finns arkiven inte bara på papper utan och hos folket, som minns vad som hände.

Relaterat

Hocine Aït Ahmed – den sista av ”alla helgons söner” är död.

Nadia Chache
Nadia Chache

Momodou Jallow om Black History Month

Momodou Malcolm Jallow är ordförande i Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, samt en av Vänsterpartiets kandidater till EU-parlamentet och riksdagsvalet senare i år. Han har ett starkt engagemang runt frågor som rör rasism, diskriminering och allra främst afrofobi. Han har varit en av de ledande figurerna i Sverige som jobbat för att lyfta frågan om afrofobi och utmanat politiker och sittande regering att ta frågan på allvar. Han var också initiativtagare till kampanjen ”Stop Arophobia” och manifestationerna mot afrofobi, som hölls i våra tre storstäder förra året, till följd av det mycket grova överfallet på Yusupha Sallah i Malmö. På internationell nivå har Jallow engagerats i arbetet mot afrofobi och rasism, både inom EU och USAs kongress. Han är också vice ordförande för Europas största antirasistisk organisation, European Network Against Rasism. Här ger han sin syn på Black History Month och Sveriges icke-engagemang kring detta.

1. Black History Month uppmärksammas i USA, Kanada, England och Tyskland. Sverige uppmärksammar inte dagen, borde vi inte göra det?

Jo, det tycker jag.

2. Vad ser du för fördelar/nackdelar med Black History Month?

Syftet med Black History Month är för att minnas och reflektera över svarta förkämpar, som genom historien har bidragit i den svarta kampen för rättvisa och jämlika socio-ekonomiska förutsättningar, genom politisk aktivism eller andra banbrytande insatser som har bidragit till att föra svarta framåt. Eftersom historiska sanningar bestäms och skrivs av icke-svarta personer i maktpositioner har historien och berättelsen om svarta förkämpar antingen osynliggjorts eller förvrängts för att ge ett missgynnande och felaktigt intryck. En historisk sanning som oftast präglas av en eurocentrisk kontext. Denna avsaknad av afrocentriska perspektiv gör det nödvändigt och viktigt för svarta att uppmärksamma Black History Month under denna tid på året, för att ge oss möjlighet att bättre förstå berättelsen om den svarta kampen och vilka ideologier den bygger på. Men också för att medvetandegöra och informera afrosvenskar om den delen av svartas historia, bidrag och framgångar som aldrig nämns i vår historieböcker. Detta är en nödvändighet för att stärka den egna gruppen.

3. Det pratas ibland om att Sverige är ”färgblinda” och har en väldigt självgod självbild när det kommer till rasism och segregation. Den egna inblandningen i kolonialismen glöms gärna bort. Håller du med?

Ja det gör jag och det är detta som försvårar arbetet mot afrofobi i Sverige idag. Första steget för att lösa ett problem börjar alltid med att erkänna att det finns ett problem. Att blunda för problemet brukar oftast leda till att upprätthålla rådande normer.

Det koloniala arvet är ständigt närvarande och det är både naivt och förmätet att inte vilja diskutera rasism i Sverige i en djupare mening som en del utav vårt historiska arv. I Sverige odlas föreställningen att vi inte riktigt angås av till exempel kolonialism och den transatlantisk slavhandeln i lika hög grad som andra länder. På flera nivåer i samhället framställs Sverige som ett förebildligt land, bortom internationell jämförelse, där vi redan uppnått jämlikhet, neutralitet och sunt förnuft. Det är dags att börja diskutera rasism på ett mer reflekterat sätt; ett så kallat demokratiskt samhälle ska föregå med gott exempel och inte ägna sig åt att försvara och upprätthålla rasistiska värderingar.

Den europeiska kolonisationen av Afrika ändrade européernas bild av Afrika på ett sätt som ligger till grund för dagens syn på människor med afrikanskt ursprung. Svarta människor framställdes som primitiva, underlägsna och barbariska. Den skildringen fick fäste i vetenskapen som delade upp människan i en hierarki som bygger på rasistiska stereotyper som i allra högsta grad är närvarande i dagens Sverige. Ännu idag roar man sig i Sverige med att göra narr av afrosvenskar och beröva gruppen sina socio-ekonomiska rättigheter. Det visar sig i populärkulturen och litteratur men även den senaste rapporten om Afrofobi som beställdes av den Svenska regeringen.

4. Vilken revolutionär eller revolution/framsteg i de svartas historia fram till idag tycker du är viktigast att lyfta fram?

Jag anser att det är mindre väsentligt att lyfta den ena revolutionären eller revolutionen över andra eftersom att det snarare har varit en kombination av fler generationer och revolutionärers kamp som har lett till de förändringarna som svarta människor har fått ha idag. Trots att vissa revolutionärer under vissa historiska kontexter och epoker har lyfts mer än ändra, är det viktigt att förstå att det oftast gjordes möjligt av andra som förde kampen vid tidigare generationer, fast med samma eller liknande ideologier. Därför är det viktigt för mig att minnas alla revolutionärer som lika viktiga i kampen for rättvisa och jämlika socio-ekonomiska och politiska förutsättningar för svarta.

Momodou Jallow finns på Twitter

 

Relaterade artiklar:
Black History Month – varför inte i Sverige?
Victoria Kawesa om Black History Month

 

Kiqi dumbuya minteh 4