Etikettarkiv: Rokibath

Amerikanska musikstjärnor som hämtar inspiration från Afrika – den nya imperialismen?

En ny ”härlig” musikvideo sprids just nu på facebook. Den här gången är det amerikanska rapstjärnan French Montanas singel Unforgettable som spelats in i Kampala, Uganda. I videon ser vi mycket dans och tricks från den berömda dansgruppen Ghetto Kids från Uganda. Den börjar spelas, jag ler, men kan inte låta bli att undra hur mycket stjärnan betalat för gruppens deltagande. Förutom att anställa dansgruppen, har han använt sina resurser för att bidra till en långsiktig utveckling av Kampalas landsbygd? Har han hjälpt fattiga barn börja i skolan? Har han kanske gått all in och betalat årsavgiften för alla de barnens skolgång? Ja, frågorna är många.

French Montanas nya video som spelats in i Uganda. Foto: Skärmavbild från youtube.

Det är tydligt att Ghetto Kids har hjälpt stjärnan nå en ny grupp tittare/lyssnare som annars inte skulle sett videon. Jag skulle inte få för mig att söka fram honom i min musikapp, men nyfikenheten på att den spelats in Uganda gjorde att jag ändå klickade på länken. Videon gillas på sociala medier, där majoriteten av kommentarerna berör de dansande barnen, talangen och hur fantastiskt det är att all musik och dans har sitt ursprung i Afrika. Och visst finns positiva delar av videon som tål att hyllas, bland annat att den ugandiska flaggan tar mycket plats och att stjärnan väljer att lyfta fram barnen i Kampala, och den enorma dansglädjen som finns hos barn.

Även om Montana anställt gruppen, slutar inte deras deltagande efter inspelningen eftersom att videon redan har över 3 miljoner visningar på Youtube. Jag är medveten om att han, med sitt kändisskap, också ger gruppen enorm publicitet. Trots det vill jag uppmärksamma att de inte har samma utgångspunkt i branschen, och att superstjärnor från amerikanska musikbranschen ändå måste se till sitt privilegium. Med globalt kändisskap växer möjligheterna att nå ut till många, från oss vanliga människor till beslutsfattare och rika entreprenörer. Världsstjärnornas kraft att förändra kommer därför också med ett ansvar för vilken bild av världen som sprids. För att inte glömma de ekonomiska tillgångar som många superstars besitter.

Jag fick liknande funderingar när Beyoncé i sin dokumentär Life is but a dream, berättar om dansgruppen Tofo Tofo från Moçambique som upptäcktes på Youtube och flögs över till USA för att medverka i videon till ” Run the world ( Girls)”. Tack vare denna superstjärna importerades Kwaito-stegen till USA, och Tofo Tofo lever vidare i dokumentären. Men hur har dansarnas liv påverkats av den erfarenheten?

French Montanas nya video till låten Unforgettable. Foto: Skärmavbild från youtube.

Förresten, vad är grejen med att filma barn i slummen? Beror det på bristen av finare platser (än djungel och slum) för en videoinspelning?

Vad jag vill säga är, att superstjärnor som med små medel kan påverka dessa personers liv, ska våga ta sitt ansvar. Det är härligt att se att många superstjärnor från Väst inspireras av, och vill visa en positiv bild av den afrikanska kontinenten. Just därför bör vi vara kritiska till hur de väljer att visa upp kontinentens olika härligheter, och hur de använder sin position för att påverka och förändra.

Rokibath Alassane

 

När spelreglerna ändras

Efter händelsen på Drottninggatan blev Stockholm mer enat än någonsin tidigare. Det värmer att se, att vi trots den tragiska händelsen fortsätter stå upp för kärlek och medmänsklighet. Precis som många andra är jag imponerad av den värme som spreds bland stadens medborgarna, där många öppnade sina hem för främlingar. Det som hade kunnat skapa kaos, öppnade våra hjärtan.

Foto: Rokibath Alassane

Mitt i all kärleksmanifestation kan jag inte låta bli att känna viss frustration över skevheten i närhetsprincipen som finns i både journalistiken och människohjärtan. Missförstå mig inte, det var en fruktansvärd händelse som tog många liv och lämnade oss alla i chock. Jag var, som alla andra, orolig för vänner och ledsen för skadade och de som tvingades bevittna det hela. Men jag kan inte låta bli att tänka att det här är en bråkdel av det som varje dag händer i andra delar av världen. Nu när Sverige smakat på känslan av terror, kommer vi att ännu mer uppmärksamma och fördöma det som händer i Syrien och nu senast i Egypten? Det är oklart om det här var en terroristattack, men oavsett orsak vet nu många människor i Sverige, efter händelsen på Drottninggatan den 7 april 2017; hur det känns att frukta för sitt liv. Betyder det att vi har bättre förståelse för människor som tvingas fly sina hemländer?

I media uppmanades människor om att inte sprida bilder på döda och skadade på sociala medier. Var finns den finkänsligheten när bilder på döda barn från Syrien visas på de statliga tv- kanalernas nyhetsrapporteringar? Eller när Aylan Kurdi blev profilbild för döden på medelhavet? Jag vill inte vara den som är den, men var finns respekten för de offren? Varför ändras spelreglerna?

Trots min svaga bitterhet på avsaknad av större lins på perspektiv, är jag stolt över att vara stockholmare. Jag hoppas att vi fortsätter stå solidariska och starka mot andra typer av onda krafter.

Rokibath Alassane

Ett brev till svarta män: Patriarkatet gör mig besviken på er

De senaste åren har jag upplevt en ökad samhörighet med andra svarta i Sverige. Jag har välkomnat nya afrikansvenska bekantskaper i mitt liv som syskon från kontinenten. Jag har besvarat leenden på tåg, och svarat tillbaka på taskig franska vid frågor från fransktalande afrikaner i diasporan.

Känslan av tillhörighet har gjort att jag ”hamnat”med svarta personer. Jag har förälskat mig i svarta män och umgåtts med afrosvenskar och andra rasifierade. Jag vill tro att det varit omedvetna beslut, men blir inte förvånad om mitt undermedvetna haft koll på läget. För, visst stämmer det att människan gärna håller sig till sin egen grupp? Det här med att hålla sig till det man känner till och som känns tryggt.

Jag tänker att det är viktigt att känna samhörighet med andra som delar ens erfarenheter, och att det är viktigast att hitta till varandra under tuffa tider. Som afrikaner utanför hemkontinenten, har vi en gemensam historia som förenar oss. Vi lever med kvarlevorna från våra förfäders kamp och missöden, för att inte tala om våra egna öden. Ingen annan än vi vet hur afrofobi känns. Jag respekterar er och eran kamp, för ibland har vi, på grund av kön, olika utmaningar kring rasism och andra förtryck.

Jag respekterar den svarta mannen, jag ÄLSKAR den svarta mannen, men jag har insett att det finns många svarta män som inte respekterar den svarta kvinnans kamp mot sexism och patriarkala maktstrukturer. Jag har kunnat hantera de sexistiska fördomar som finns om mig som invandrartjej och som svart tjej, särskilt från vita män. Jag har känt att jag varit en punkt att bocka av i listan av erövringar. Allt detta har jag kunnat hantera, men det är beklämmande att mitt folk, mina bröder, också är offer för patriarkatet. Jag blir sorgsen för de bröder som slår, smutskastar, våldtar och nervärderar den svarta kvinnas värde. Missförstå mig inte, för jag vet att patriarkala våldet inte är reserverad för en viss grupp eller hudfärg i samhället, men jag blir ännu ledsnare när förtrycket kommer från min egen grupp. Jag menar inte att ”hänga ut” mitt folk, det hoppas jag att ni förstår. Jag vill öppna upp för samtal inom oss, och uppmuntra till ökad respekt och solidaritet för vad svarta kvinnor får utstå. Om jag inte kan räkna med att NI backar mig och min egen rätt till min kropp, vem ska jag då räkna med?

 

Rokibath Alassane

Även vita svenskar har ansvar för integrationen av nyanlända

Vad menar vi med integration? Hur länge är man nyanländ? Och hur blir man egentligen integrerad?

Att prata integration kan ibland ta stop vid matematiska beräkningar om antal invandrare som får plats i Sverige och antal jobb, förskoleklasser och skolklasser det skulle innebära. För att inte prata om boendeplatser. Dessa praktikaliteter kring mottagandet av invandrare är otroligt viktiga, men jag önskar att vi vore lika duktiga på att skapa integration. Jag upplever att det vita majoritetssamhället inte tar ansvar för att vi alla ska leva i harmoni. Vilket för mig är vad integration handlar om. Att tillsammans skapa ett samhälle där alla får plats.

Välkommen till Marly-Gomont. Foto: skärmavbild från Youtube

Jag vill därför tipsa om filmen Välkommen till Marly-Gomont som är ett tydligt exempel på vikten av att alla är med och skapar integration. Det är en snabbkurs i främlingsfientlighet, kulturkrock och acceptans. Att den även baseras på en sann historia gör den oslagbar. I filmen flyttar familjen Zatonko från Kongo till en fransk by långt från det Paris vi många känner till. Efter många kulturkrockar och rasistiska påhopp lär sig det nya samhället att genom möten leva och respektera varandra. Jag vill därför slå ett slag för fysiska mötesplatser som en metod för integration, genom att träffas på den lokala baren, på idrottsplatsen eller äta middag hemma hos varandra?

Genom möten mellan nyanlända och etablerade personer kan vi tillsammans krossa de fördomar som finns om varandra. Vi måste våga möta varandra och utmana varandra. Men också stötta varandra i frågor om jobb och fritidsintressen. Förutom att skapa en mer mänsklig värld, skulle det minska de ständigt ökande inkomstklyftorna i samhället.

Rokibath Alassane

Låt inte självsamheten ta över

Hur gick det till när ett barn född in i en gigantisk familj, och uppväxt i en miljö genomsyrad av ordspråket ”Det krävs en by för att fostra ett barn” kom att leva ett liv av självständighet, självbestämmande och självstyre?

I det här avseendet har jag mer gemensamt med andra stockholmare än med min egen familj i Benin. Jag vågar medge att jag ibland är värre än många inrikesfödda. Jag bor i ensamhushåll, sätter i hörlurarna så fort jag lämnar hemmet, och upprepar handlingen så fort jag lämnar jobbet. Det gör ont att komma till gymmet och inse att jag glömt hörlurarna. Som om det inte var tillräckligt tycker jag även om att resa själv och hoppas fortsätta åka på en egen resa per år för ökad självutveckling. Vem gör sånt?

Utmana dig själv och lämna hörlurarna hemma. Foto: Pixabay

Jag kallar det för min självsamhet, för visst låter det bättre? Självklart låter det bättre med en självvald ensamhet. Ingen vill vara ensam, det kan ju tolkas som att inte ha någon vän. Att vara utanför.

Efter tiden hemma för utmattningssyndrom har egentid blivit en del av mitt nya liv. Ett sätt att bevara balansen. Samtidigt läser jag diverse tidningsartiklar med forskning som visar på att stockholmare lever alltmer ensamma. Jag frågar mig själv om det är vintern som gör oss mer ensamma? Brist på sol och alltför många månader av kyla än vad som borde vara lagligt? Stress? Fler med utmattningssyndrom? Eller har bättre levnadsvillkor gjort oss mer ensamma? Oavsett orsak hoppas jag att vi alla blir bättre på att öppna upp oss för varandra. Jag är en stark förespråkare av självständighet, men jag tror också på att människan skapas i relation till sin andre. Så låt oss komma varandra närmare, våra smartphones kommer att finnas kvar även efter en konversation med en medpassagerare.

Jag behöver fortfarande min självsamhet, men lovar att bli bättre på att finnas till i relation till mina medmänniskor. Mitt första steg är att lämna hörlurarna hemma imorgon? Gör det du med!

Rokibath Alassane

 

Jag är inte Lucia

Varuhuset Åhléns annonskampanj inför högtiden Lucia innehöll en bild på ett litet luciabarn. En icke-vit pojke i vit klänning och luciakrona. Ett oskyldigt barn.

Luciafirande oavsett hudfärg. Foto: privat

Internetrasismen tog snabbt fart, men sociala medier gick samman och kärlek vann över hat. Jag var en av de tusentals Facebookanvändare som tog sig tid att plantera kärlek och styrka i kommentarsfältet. Men på grund av hatet och den enorma uppmärksamheten bad barnets föräldrar att bilden skulle tas bort på varuhusets Facebooksida.

I samband med händelsen startade kampanjen #jagärlucia, där många rasifierade och andra personer delar barndomsbilder där man själv varit klädd till Lucia. För att visa på att det absolut inte finns något märkvärdigt över att vara icke-vit och samtidigt Lucia. Andra människor delar nutida bilder på sig själva i luciakrona. Jag förstår syftet och har full respekt för ”Jag är lucia”-kampanjen. Men jag är inte Lucia. Jag vill inte vara Lucia.

Jag har förståelse för att det i samhället finns en liten grupp människor vill hålla fast vid sina skruvade definitioner av svensk kultur och tradition. Ja, vi lever i en demokrati och individen har rätt att tycka och tänka fritt. Men gränsen går vid att ge sig på barn. Då har det gått för långt!

Foto: Pixabay

Jag är så innerligt trött på att endast vara något för andra att beskåda. Trött på att höra kommentarer om att rasism inte existerar i Sverige, och ifrågasättande av behovet av egna rum för svarta och andra riskgrupper i samhället. Ja, jag är fruktansvärt trött på att gång på gång se rasismens fula tryne. Och jag är less på att vi andra i samhället, efter varje händelse ska mobilisera oss. Samla kraft och organisera oss. Komma samman och stå emot ondskan.

Om jag är trött och arg, vad känner då de riktiga aktivisterna? De som tar varje kamp för antirasism, utbildar och inspirerar. De som dedikerar livet till att bekämpa rasism och orättvisor. Även om jag känner mig slagen för tillfället blir jag oerhört varm av att se att kampen fortsätter. Både på nätet och i det verkliga livet. Vi måste tillsammans hitta gemensamma lösningar för ett öppnare Sverige, men för mig som svart kan det också bli tröttsamt att leva med den styrkan. Hur länge är det tänkt att vi ska orka stå emot? Tillslut blir det svårt att hålla sig lugn och sansad.

Så, nej jag vill inte vara Lucia.

Rokibath Alassane

Lyssna på hjärtat!

Lyssna på hjärtat så blir det säkert bra. Vad betyder det egentligen?

Jag började göra det ganska tidigt i livet. Lyssna på hjärtat, magen eller vilket kroppsorgan det nu brukar vara. Efter tre års studier på samhällsvetenskaplig linje med global inriktning hade intresset för mänskliga rättighetsfrågor vuxit sig större hos mig. Valet av gymnasielinje var nämligen ett försök att se om det här var rätt för mig. Planen var att offra gymnasietiden till det, och skulle det inte hålla fram till studenten var det ”bara” att vika av och ändra riktning.

Våga tro på dig själv, och lyssna på hjärtat. Foto: Pixabay
Våga tro på dig själv, och lyssna på hjärtat. Foto: Pixabay

Jag fortsatte chansa när jag sökte till kandidatprogrammet inom mänskliga rättigheter, med ingen som helst aning om vad det skulle ge i slutändan. Självklart väckte det många frågor från vänner och familj. Funderingar som jag sällan kunde besvara. Vad kan du jobba med? Ska du inte fundera på att hitta något inom vården, där finns det alltid jobb. Tänk på framtiden! Jag vägrade ta in det. Jag hade bestämt att låta hjärtat leda och idag inser jag styrkan som finns i att lyssna på hjärtat, magen eller vilket kroppsorgan det nu än är som styr.

Under första året på högskolan arbetade jag extra på ett äldreboende. En kväll delade jag arbetspass med en manlig kollega, också med rötter i Afrika. När jag berättade om valet av utbildning fick jag ett hånskratt tillbaka. Det är så typiskt unga afrikaner som kommer till Europa att drömma om att en dag åka tillbaka, uttryckte han. Men det gjorde inget att han skrattade, eller att han föreslog att jag istället kunde fokusera på att tjäna mycket pengar. Jag var säker på min sak även om jag inte kunde argumentera för det. Det är sällan jag kan argumentera för mina val. Och det kanske är det som är befriande med det hela. Att det inte alltid går att veta varför, utan bara blunda och låta det ske. Och jag är otroligt tacksam för den förmågan. Att följa min intuition. För mig är det då jag känner mig som en levande varelse, och det är fantastiskt! För det kan aldrig bli fel så länge det kommer från människans inre. Jag hoppas att vi alla blir bättre på att lyssna på hjärtat, magen eller vilket kroppsorgan det nu brukar vara.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane