Etikettarkiv: Rokibath

I Nollywood är inget hittepå

Kort efter att jag anlände i Cotonou hörde jag min syster under en konversation suckande säga ”On ne meurt jamais en Afrique, on est toujours tue´”, i Afrika dör man aldrig, man har alltid blivit dödad.
Jag tycker att det är ett starkt uttryck, som på många sätt beskriver det hårda livet i Benin. Eftersom att jag spenderat mitt vuxna liv i Sverige, har jag inte lika lätt att förstå alla uttryck och ordspråk, men det tar inte många dagar innan jag slängs in i rytmen.

Smärtsamt varmt. Foto: Privat
Smärtsamt varmt. Foto: Privat

Mellan klockan 11 och 15 är det smärtsamt att ta sig ut i värmen, istället samlas vi framför Nollywood tv-kanalen och fläkten på högvarv. Nollywood är den nigerianska varianten av Hollywood, och är både i, och utanför kontinenten omtalad för sina verklighetstrogna filmer.

Produktionen är inte alltid den bästa, men manus och handling är imponerande (och självklart även de manliga skådespelarna). Den här eftermiddagen var filmens tema en änkas överlevnad, efter att hon anklagas för att ha förgiftat sin make, hennes barns far. Enligt läkare hade maken dött av en hjärtattack, men för svärfamiljen var kvinnan att anklaga, eftersom att hon då skulle ärva makens alla tillgångar. Dessutom hade det tidigare inte funnits fall av hjärt- eller kärlsjukdomar i familjen, så självklart måste kvinnan kokat ihop något.

I Sverige njuter jag av kärleksfilmerna men för folket här är dessa filmer speglingar av samhället, för det är inte bara kärlek. De har inte enbart skapats för underhållning, för mycket av det som visas händer i verkliga livet. Många gånger har dessa filmer räddat liv på människor, genom att bidra med livsviktiga lärdomar. För tyvärr är livet här en bitter värld där avundsjuka kan vara orsak till en oskyldigs död.

Jag menar inte på att avundsjuka, svartsjuka, elakhet och konkurrens inte finns mellan oss hemma i Sverige. För även där tävlas det om vem som har störst hus på gatan, bäst karriär, dyrast bil, mest framgångsrika ungen, vackrast tänder eller annat oviktigt. Många gånger är vi inte intresserade av hur mycket kompisen slitit för sin bil, utan av att det är snyggare eller dyrare.

Det är precis på samma sätt här, bara att människor i den här delen av världen lever i extrem fattigdom, och stark utövningstradition av religion och övernaturliga krafter. Livet tvingar en att ta till det som finns för att överleva. På gott och ont.

Nollywood, Nigerias Hollywood. Foto: Nwabu2010
Nollywood, Nigerias Hollywood. Foto: Nwabu2010

Igår hörde jag ett samtal om en bekants bortgång, där den ena hade hört att hen dog av sjukdomar, och den andre hade hört att personen blivit förgiftad. Det finns liksom alltid skäl till att tro att en person inte dött av naturliga skäl. Ibland är berättelser så pass brutala, att även jag tar till övernaturliga resonemang. Det vetenskapliga, sunda förnuftet: jag tror det när jag ser det, har ingen chans här.

 

Det här är livet i Benin, och såklart även andra länder här. Jag tror att det är en av anledningarna till min enorma fascination av kontinenten. Råheten går liksom att ta på, samtidigt som livet är otroligt charmigt på ett in your face sätt. Därför är det inte konstigt att syrran ibland blir trött på att en afrikan aldrig kan få dö ifred, för det ska nästan alltid tilläggas något.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

Det är inte lätt att återvända hem

Om drygt en vecka är det dags för mig att återvända hem. Tillbaka till The motherland, Mama Africa. Jag kommer att besöka släkten i Cotonou, Benin, och hoppas att ni vill följa med på resan.

2014-08-22 10.59.16
Foto: Privat

Just nu befinner jag mig i packningsprocessen. Det betyder inte att jag bara packar i en resväska, utan måste även välja och sortera tankar, känslor och förväntningar inför resan. Jag behöver veta vad jag ska ta med och vad som absolut måste stanna kvar här. Med andra ord är det en mental förberedelse på vad som komma skall. Jag inser att det låter förvirrande, men min vardag är med ena foten i Stockholm och den andra i Cotonou. När jag först immigrerade hit behövde jag anpassa mig och lära om. Idag känner jag mig hemma i Stockholm, men attityden I’m a grown woman, I take care of myself funkar inte när jag kommer till Benin. Vid förra besöket 2014, fick jag fickpengar av pappa. Jag undrar om han inte trodde att jag hade med mig fickpengar, men samtidigt var det gulligt att vara någons barn.

En annan mindre rolig situation var när en kille som uppvaktade mig uttryckte i frustration att jag kanske borde åka tillbaka till Sverige. Anledningen var att jag inte förstod koderna för kärlekshandlingar. Jag var inte så tillmötesgående som han förväntade sig, för där kom jag och såg ut som alla andra, men hade behövt ett lexikon för sociala koder, slangord och relationer. Jag är inte alltid med på noterna. Till mitt försvar vill jag berätta att jag inte har koll på dejtingprocessen någonstans, varken i Cotonou eller Stockholm.

Det har blivit standard att höra ”– Ursäkta henne, hon är inte härifrån” , ”- Ja, hon är från Europa”, och varje gång tittar den andre på mig samtidigt som hen ger ifrån sig ett utdraget ”– Jaha” till svar.

Foto: Privat
Foto: Privat

Samtidigt som jag haft sömnsvårigheter, stress och oro inför resan har jag jobbat med att fylla resväskan. Vanligtvis tar jag fram resväskan så fort en flygbiljett är bokad. För mig börjar resan långt innan jag sitter på flyget eller tåget. Det är en av de tillfällena då det lilla barnet i mig kommer fram. När jag fått förnuftet tillbaka påminner jag mig själv att det fortfarande är två månader kvar. Ja, jag älskar lyckoruset som kommer efter att ha bokat en resa. Men tyvärr är det annorlunda när jag ska till Benin. Även om jag åker dit på semester, vet jag att det inte kan bli så mycket semester av att bo med åtta andra personer. För att inte tala om äldre släktingar som vill ha mig i knät.

För många av oss här, med familj kvar i hemlandet, är det nästintill omöjligt att inte börja packa två till tre veckor innan avresa. Man packar inte bara för sin vistelse, det ska få plats något till mormor, farbror, kusiner och även släktingar du inte vet om. Jag har lärt mig att det alltid är bra att ha med sig en present för mycket, för det finns alltid någon man glömt. Jag tror att vi så gärna vill ge tillbaka till släkten för att man är tacksam för livet i Sverige. För, jag är privilegierad i jämförelse med unga beninier, även om jag i Sverige inte har några stora privilegier.

Så ja, det är en process att återvända hem. Man är hemma, men ändå inte riktigt hemma. Det hela känns nervöst, men jag längtar efter att komma fram. Åh vad jag längtar!

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

Representation är viktig för afrosvenska barns välmående

Jag har blivit välsignad med ett antal barn i mitt liv. Inga egna barn än så länge, men jag har fått äran att vara en storasystersgestalt för två pojkar och två flickor. Jag tror att jag har en djupare relation till flickorna då de båda är svarta.

Foto: Privat
Foto: Privat

Nada är sju år, och ser upp till mig. Åh va jag älskar den flickan! Sen hon föddes har jag försökt föregå med gott exempel. Jag har försökt vara bekväm i min kroppsform, för att visa att det är okej med lite mer fett än normalt. Jag har sparat teckningarna, för i framtiden vill hon bli konstnär. Målet har varit att övergöda henne med kärlek och bekräftelse på att hon duger och klarar av allt hon bestämmer sig för i livet. För några år sen stötte vi tyvärr på hinder när Nada berättade att hon också ville ha håret som sina äldre systrar, som ofta har insytt löshår i en annorlunda textur än vårt hår. Hon sa att hon också vill ha ”sådär fint hår”.

Min andra flicka är tre år och har även hon ett härligt afro. Precis som andra jämnåriga barn är Alva besatt av Disneyfilmen Frozen. Och precis som andra barn vill hon också se ut som sina Disneyprinsessor. Men ibland mår Alva dåligt över att håret på huvudet inte rör sig neråt mot nacken. Det smärtar mig att se hennes små fingrar dra i håret i hopp om att få det tillräckligt rakt för att se ut som det svenska majoritetssamhällets hårtextur.

Jag undrar om jag också haft svårt att acceptera mitt hår. Mina första år spenderas där jag var en del av majoritetssamhället, och därför har jag inte börjat fundera över dessa frågor förrän nu.

Tiana och prins Navid
Den hittills enda svarta Disneyprinsessan, Tiana med prins Navid

När jag ser mina två flickor beklaga sig över sitt hår, eller andra kroppsattribut, inser jag vikten av att visa upp svarta kroppar i media. Jag känner oro för att de inte kommit till puberteten än och redan är kroppsfixerade. Därför har det blivit viktigt för mig att visa mig med mitt eget hår när jag spenderar tid med dem. För jag vill att Nada och Alva ska älska sitt hår. Det är inte fråga om att man alltid önskar sig det man inte har. Att ge komplimanger är tyvärr ingen lösning, när problemet finns på en djupare nivå. För hur ska de tro på orden om dessa inte återspeglas i handlingar? Sanningen är att bristen på identifikation påverkar de här barnens välmående. De känner frustration över att inte passa in i normen som råder i samhället.

För att älska sin spegelbild behöver samhället placera afrosvenska barn i det svenska samhället. Det behövs fler mörka prinsessor, hjältar, läkare och entreprenörer. De behöver känna igen sig i sagor, böcker och barnprogram. Det är extra viktigt att just dessa barn ser att de finns och räknas i samhället. Just på grund av att de inte är del av majoritetssamhället.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

 

Varför kan inte Afrika bli demokratiskt?

Jag förstod tidigt att jag , i Sverige, alltid kommer att vara en representant för Benin. Jag är ofta den första beniniern som folk möter, som om jag vore en exotisk fågel de inte hört om förut. Idag är jag vuxen och upplever att jag ännu mer förväntas vara en levande landguide. Jag känner pressen för att alltid vara redo, vare sig det är i en chatt på dejtingappen Tinder, eller med en ny människa på tunnelbanan. Jag bör ha koll på antal invånare, import, nationalrätt och politisk utveckling. Jag måste ofta googla fram svaren, för det går ju inte att år 2016 ge samma siffra på antal invånare som under 2006. Är det konstigt att den politiska utvecklingen inte är det främsta ämnet när mamma och pappa ringer?

Jag träffade nyligen den zambiska ambassadören i Skandinavien, Edith Mutale, som lovordade Benin för att ännu en gång lyckats genomföra ett fredligt val. Presidentvalet som var planerat till februari, ändrades till mars då det fanns röstberättigade medborgare som ännu inte fått röstkortet. Ja, jag tror många håller med mig om att man i Afrika får tacka gudarna för varje val som inte leder till inhemsk konflikt och dödsoffer. Det är en seger för befolkningen när en president lämnar över makten utan strid, även om det är oklart hur den nye makthavaren kommer att agera. Sanningen är att när det gäller politiken måste man räkna sina välsignelser.

Benins demokratis fader, Mathieu Kérékou. Foto: Ricardo Stuckert/ABr
Benins demokratis fader, Mathieu Kérékou. Foto: Ricardo Stuckert/ABr

Jag växte upp under presidenten Mathieu Kérékou, som satte landet på den globala kartan för sitt marxistiska styre. Förutom hans starka tro på marxism-leninism, hade han starka relationer till andra stora ledare på kontinenten. Han var på många sätt en inflytelserik president, men är nog mest känd för att ha introducerat ett flerpartisystem i Benin. För den stora bedriften fick han titeln Le père de la démocratie au Benin (Benins demokratis fader). Idag räknas Benin som en av de få afrikanska stater som utifrån västerländska mått räknas som en demokrati, och jag tror att det är tack vare vår demokratis fader, Mathieu Kérékou. Andra demokratiska kämpar är till exempel Senegal, Sydafrika och Botswana. Sen kan det diskuteras vilka krititerier som är viktigast att prioritera för att erkännas som en demokrati.

Yayi Boni, som nu överlämnat tronen i Benin hade suttit två mandatperioder, vilket innebar att det var dags för en ny man att ta plats. Det lär dröja ett tag innan en kvinna blir president, men vi kan glädja oss åt att kvinnor har rösträtt och kan avancera i politiken. Ja, man får räkna sina välsignelser.

När jag i Sverige blir tillfrågad om den politiska situationen i hemlandet, brukar mitt svar låta ungefär ”det är stabilt, men minsta lilla kan ändra på det”. Det kan kännas konstigt för någon i Sverige, men jag är övertygad om att det ser ut såhär för många andra afrikansvenskar med familj kvar på kontinenten. Jag tror inte att man förstår hur ömtålig demokratin i Afrika är. De flesta människor i Väst har någorlunda koll på den transatlantiska slavhandeln, och man vet att statsgränserna inte alltid sett ut som dem gör idag. Man vet att Frankrike, Storbritannien och Portugal skapade stora kolonier, men det är inte många som är upplysta kring hur det gick efter att stormakterna lämnade kontinenten. Då och då träffar jag personer som vill veta varför det finns så mycket krig på kontinenten eller varför man inte kommit så långt med att skapa demokrati. Mellan raderna känns det som att de egentligen säger ”hur svårt kan det vara?”. Det många människor tyvärr missat är att majoriteten av dessa afrikanska stater vart tvungna att börja om i samband med självständigheten. Det blev en form av pånyttfödelse som jag inte hör något om i diskussionen.

Benins parlament. Foto: Sophie Graubert
Benins parlament. Foto: Sophie Graubert

Hur kan vi överhuvudtaget jämföra demokrati i Afrika med demokrati i Väst? Det blir ungefär som att jämföra förutsättningar hos en 40-åring som haft tillgång till bra skolor, vård och bostad, med en 50-åring som inte haft tillgång till något av det ovan nämnda. Som ni förstår är det fel och omoraliskt med en sådan jämförelse, men ändå görs det. Demokrati är inte ett färdigt paket som ska implementeras likadant på alla under begränsad tid. Vi har alla olika utgångspunkter och referensramar. Glöm inte det!

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

 

 

 

 

 

Varje dag dör 16 000 barn under fem år

För ett par veckor sen fick jag veta att en släkting i Benin fått sitt andra barn. Bara dagar senare dör det första barnet. Allt detta inom en veckas period. Det äldre barnet som var tre år gammal dog bara dagar efter det man trodde var feber och tandsprickning. Även om jag inte träffat flickan, blev jag otroligt ledsen över att ett så litet barn dött. Kan ni tänka er ett samtal där man ska gratulera till tillökningen i familjen, och samtidigt presentera sina kondoleanser för det barnet man förlorat?

Foto: Privat
Foto: Privat

Några år tidigare var det ett annat litet barn i min familj som dog. Som den överanalyserande individ jag är, började jag fundera på det här med barn som dör, och hur vanligt det är i Afrika söder om Sahara. Att höra att ett barn dött är hemskt, och man kan nog aldrig vänja sig vid det. Även för familjen i hemlandet var det här obegripligt. En mor ska inte både ge liv och begrava sitt barn.

Jag började fundera mer kring barnadödlighet och hur riskerna inte alltid är över efter en födsel. Jag levde i Benin under mina första elva år, och självklart är det en del av mitt liv. Jag må ha mitt liv i Sverige nu men Benin är för alltid min startpunkt i livet. I min nyfikenhet insåg jag att risken fanns att jag inte hade överlevt, och då hade jag varit en del av statistiken. Med det menar jag att jag hade tur. Varje dag dör 16 000 barn under fem år och 2014 dog 5,9 miljoner barn under fem år (främst i utvecklingsländer). Så varje barn som får växa upp utan sjukdomar och sjukhusvistelser har haft tur. Jag vet att det är vanligt för släkten i hemlandet att överlämna sin sorg till gud då man menar att detta är något som Allah har bestämt. Och att det Allah bestämt kan ingen ändra på. Det är lika mycket en del av islam som att be fredagsbönen. Jag har svårt att ta till mig den delen av religionen, men jag vet att det skapar trygghet och tilltro till Allah. Just nu väljer jag dock att fokusera på det vetenskapliga perspektivet.

Enligt FN:s barnfond, Unicef, går det att förebygga de flesta orsaker och sjukdomar som skördar barns liv i utvecklingsländer. Det sorgliga är att dessa sjukdomar, till exempel malaria, diarré, lunginflammation och förkylning, hade kunnat behandlas utan problem i Väst. Jag ville veta mer om exakt vad som skulle kunna stoppa denna tragedi. Kan ni gissa vad som behövs? Rent vatten, bättre barnhälsovård, näringsrikt mat, ordentlig hygien och utbyggd förlossningsvård. Visserligen är det inte de enda lösningarna då samhällsstrukturen spelar stor roll. I områden med hög dödlighet bland barn under fem år råder det dessutom ofta brist på ekonomiska, sociala, hälsomässiga och miljömässiga resurser.

Rokibath cirka fyra år. Foto: Privat
Rokibath cirka fyra år. Foto: Privat

Så vad kan vi i Sverige bidra med för att minska antalet barn som dör? Jo, vi kan till exempel stötta barnrättsorganisationer som t ex Unicef, som fokuserar på utbildning, rent vatten, och har en gåvoshop online där man t ex kan köpa nötkräm för undernärda barn och samtidigt få ett fint gåvobevis att ge bort. Senaste två jularna har jag gett bort det i julklapp, och det har uppskattats. Man kan även ge bidrag som går till att exempelvis utbilda nyblivna mödrar, familjer och sjukvårdspersonal. Många barn saknar även grundläggande vaccinationer mot de allvarligaste sjukdomarna. Jag har valt att nämna Unicef för att jag hyser stor respekt för den organisationens arbete i Benin. Jag minns att jag som liten fick ta del av Unicefs vaccinationskampanj, jag var alltså ett sånt barn vars läppar pressades ihop för att droppa in vaccin. Barnadödligheten har minskat sen 90-talet, men än är det inte över. Hjälp fler barn fylla fem år.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

 

 

Min kropp tillhör inte mig

Efter 24 år har jag slutligen kommit fram till att min kropp inte tillhör mig. Min kvinnokropp har nog aldrig varit för mig. Låt mig förklara varför.

Jag vill börja med en händelse från min barndom. Jag var inte mer än tio år gammal, kanske åtta, och levde i en värld där alla hjälptes åt att uppfostra varandras barn. Föräldrar levde efter mentaliteten mitt barn är allas barn. Grannar såg till att barnen skötte sig, och man kallade aldrig en vuxen som var gammal nog att vara ens förälder vid personens namn. Det var mostrar och farbröder och man behandlades som småsyskon. Det fanns en äldre storebror i huset mittemot oss, som ofta ville ha oss småflickor runt sig. En gång, som många andra, ville han att jag skulle sitta i hans knä. Men den här gången kände jag hur han blev upphetsad av att ha min barnkropp så nära sin. Det var första gången jag såg min kropp som ett verktyg för någon annans njutning.

_MG_5724
Vem tillhör egentligen kvinnokroppen? – Foto: Kristina Wicksell

I takt med att jag fick bröst och höfter i puberteten började jag alltmer se min kropp utifrån män. Överallt där jag kunde möta andra, det vill säga i offentliga rum, var jag något för män att beskåda. De blev alltid lika förvånade att höra att jag var singel, och att jag inte har någon som ”tar hand om mig”. Jag fick höra dessa otrevligheter av all slags män, från olika kulturer, åldrar och hudfärger. Jag vill därför inte fastna i en debatt om särskild kultur eller att jag träffar fel män, för det är inte det jag vill ta upp.

Jag älskar min kurviga kropp, men när jag tänker tillbaka känner jag inte att den någonsin varit min. Den finns i relation till det manliga könet.

För några veckor sen fick jag nog och sa emot en man som inte kunde hålla ögonen ifrån mig, jag uttryckte min ärlighet om att det är jobbigt att komplimanger alltid ska ha med min kropp att göra. Han svarade: ”Det är för att gud gett dig en perfekt kropp”. En annan gång fick en person jag dejtade ( inte alls långvarigt) för sig att daska till mig på rumpan, på tunnelbaneperrongen, mitt på ljusa dagen. Hans försvar var att han tyckte att min rumpa var så stor att han inte kunde låta bli. Han kunde inte låta bli. Jag kan fortfarande känna ilskan från den dagen.

Män, som ska vara vänner, har inte kunnat låta bli att stöta på mig. Inte för att de är intresserade av att inleda ett förhållande, nej inte alls. En del medger att de har flickvänner, men erkänner att jag ”är en attraktiv kvinna”. Jag är så himla trött på att höra ”Hello beautiful”, och ibland tänker jag att det är en förbannelse att vara tjej. Min kropp finns inte till för att attrahera män!! Under en resa utomlands blev jag tagen på rumpan. En okänd man gick så långt att han tog mig på rumpan. Missförstå mig inte, jag är otroligt ödmjuk över att ha fötts till flicka. Jag älskar att vara flicka och vill inte se min kropp som en begränsning för vad jag kan göra eller åstadkomma i livet. Personligen tycker jag inte att det är något uppseendeväckande med min kropp, och jag antar att det är anledningen till att jag inte förstår mig på dessa typer av män. Det handlar inte om att jag inte vill motta komplimanger. Det är att jag inte får komplimanger för att jag är smart, rolig, snäll, begåvad med mera. DET är vad som frustrerar mig.

Del av fontän och statysamlingen vid Piazza Pretoria, också kallad "The Square of Shame", i Palermo, Italien - Foto: Gnuckx, commonslicens
Del av fontän- och statysamlingen vid Piazza Pretoria, också kallad ”The Square of Shame”, i Palermo, Italien – Foto: Gnuckx, commonslicens

Om det inte är vissa mäns motbjudande blickar och ”komplimanger” är det familjemedlemmar som undrar när jag ska börja skaffa barn. För det är då man på riktigt blir kvinna. Nu är det så att jag faktiskt längtar efter att skapa en egen familj, men varför så bråttom? ? Och det här med graviditet, vem bär barnet, föder och är näringskälla för det nyfödda barnet?

Såhär på internationella kvinnodagen känner jag mig inte särskilt peppad. Jag kommer att uppmärksamma viktiga kvinnor i mitt liv, som till exempel min mor för att hon representerar den afrikanska kvinnas styrka. Men även med min mor ser jag att hon inte är en egen individ. Hon finns för sin man och sina barn, men vem är hon utöver det ? Vem är jag när jag inte är ”Hej snygging”?

Varje dag strävar jag efter att vara en positiv förebild för unga tjejer, och det här är inte i närhet av det jag vill förmedla.

Fotocred huvudbild: Kristina Wicksell

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

 

 

 

Sluta prata om "de där ensamkommande barnen"

Fredagen den 29 januari blev unga rasifierade killar i centrala Stockholm attackerade av en grupp maskerade. Veckan innan snackades det om sexuella trakasserier och våldtäkter i centrala Stockholm. Som ni säkert minns kretsade samtalen en del kring ensamkommande pojkar. Under debatten kom RFSU ut med en artikel om sexualundervisning för ensamkommande flyktingpojkar, ”…de ensamkommande flyktingpojkarna kommer från samhällen med normer kring kön och identitet som på många sätt skiljer sig från det svenska majoritetssamhällets”. Strax efter det kom tragedin på ett boende, där personalen, en ung vit kvinna miste livet. Är det någon som missat allt detta? Nej jag tror inte det. Så låt oss prata lite mer om de ensamkommande barnen, för säg mig vem som ännu inte sagt sitt om de senaste händelserna och de där ensamkommande barnen.

Jag tycker att det i allmänhet finns en negativ atmosfär kring termen ensamkommande barn. Och jag tror att den känslan hos mig och många andra har vuxit fram i samband med migrationsverkets växande statistik av antal ensamkommande. Alla har sin åsikt kring denna grupp, men jag är fruktansvärt trött på att höra ”de här ensamkommande barnen”, som var och varannan människa slänger ur sig nu för tiden. Jag ska förklara varför och även dela med mig av lite tips.

Musikern Mohammed "Saint" Sillah kom till Sverige som flykting från Gambia - Foto: Jesper Berg
Musikern Mohammed ”Saint” Sillah kom till Sverige som ensamkommande barn på flykt från Gambia – Foto: Jesper Berg

Jag har tack vare mitt jobb kommit i kontakt med unga som utan målsman (eller annan familjemedlem) tagit sig till Sverige. Med min egen erfarenhet av att kommit till Sverige som barn har jag kunnat skapa en bra relation med många av ungdomarna jag möter. Jag känner igen den frustration som finns i att vilja säga så mycket, men inte ha orden. När jag tänker efter har jag kommit i kontakt med unga ensamkommande långt innan det blev ett återkommande samtalsämne i lunchrummet.

Först och främst, och kanske viktigast att komma ihåg är att ensamkommande inte är en homogen grupp. Ja, de flesta ensamkommande kommer från krigshärjade områden. Men det enda som sammankopplar ungdomarna är att de kommit hit utan vårdnadshavare. Jag tycker att det är tråkigt att ungdomar som inte varit på flykt blir kallade för flyktingar på grund av att media och diverse politiker slänger sig med ”ensamkommande flyktingbarn” som om det vore en tävling i att få flest bingo. Visste ni förresten att det kommer ensamkommande ungdomar som inte är flyktingar? Som precis som jag, skickats till Europa för att få ett bättre liv? Visserligen är det en mindre grupp, men tyvärr faller de mellan stolarna och får inte alltid rätt stöd för att kunna må bra i det nya samhället. Jag tror att det beror på okunskap från folk. Jag har till och med hört individer, vuxna arbetande människor i det svenska samhället tro att en nyanländ är liktydigt med en flykting. Är det att göra det lätt för sig, eller är det ren idioti?

Jag minns min reaktion första gången jag kallades ensamkommande. ”Nu tar vi det lugnt va, jag har inte flytt över medelhavet och dumpats på centralen”, ungefär så tänkte jag (mest för att jag inte ville kopplas ihop med den stigmatisering som följer med begreppet).

Ensamkommande barn i Simrishamn - Foto: BUF Simrishamn
Ensamkommande barn i Simrishamn – Foto: BUF Simrishamn

Min växande ilska kring användandet av ” de här ensamkommande barnen” grundar sig i att det ständigt pratas över huvudet på ungdomarna. Jag finner det konstigt att det finns tjänstemän och andra som arbetar med målgruppen, men som ändå inte känner till den enorma organiseringen som finns bland ensamkommande. Majoriteten av dessa unga ledare är afghaner och somalier och har inte varit här i många år, men har ett enormt driv i sin kamp att förändra synen på gruppen ensamkommande. Sveriges Ensamkommandes Förening har drivit projektet Prata med oss, inte om oss. Även Ensamkommandes Förbund tar ständigt fighten och arbetar för att krossa fördomar och sprida kunskap. Jag tvivlar på att dessa drivna unga ledare tycker om sättet det talas om de där ensamkommande barnen. Det är inga brottslingar. Det är starka och målinriktade individer, som oavsett om vi ”svenskar” vill eller ej, är en del av det svenska samhället.

Tack vare mitt arbete tänker jag ofta på framtiden för alla nya svenskar. Jag tänker mest på dem unga, och då även dem vi kallar ensamkommande barn. Just nu finns inte tillräckligt många platser där nyanlända ungdomar och etablerade svenska ungdomar kan mötas. Integration är något som vi måste arbeta för tillsammans. Så kan vi snälla sluta prata OM DE DÄR ensamkommande barnen?

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

Jag har också bristningar!

Min kropp började förändrades i puberteten. Som om det inte vore nog med växande bröst, hormoner och livet i allmänhet, skulle jag även leva med de ljusa ränderna som jag såg framträda på rumpa och lår. Vissa kamrater hade det lika jobbigt, medan andra hade tur och slapp bristningarna; som hos mig blev både fler och större. När det började blekna var jag som lyckligast. Tills det kom nya. Ibland känns det som att jag har haft mina ränder i evigheter, så ni förstår att jag har tänkt på det i många omgångar.

Jag har kommit fram till att hudbristningar är det absolut fulaste som finns. Säg mig vilken människa som blir glad av att upptäcka nya bristningar på kroppen? Bristningar är fult, äckligt och ett ”tecken” på att man inte tar hand om sin kropp. Det är i alla fall vad många verkar tro. Jag minns debatten kring kroppsideal som fick stor uppmärksamhet i höstas. Debatten ”tjock vs smal” där individer i tv sändning beskrev överviktiga människor som lata, psykiskt instabila, och med kroppar fulla av bristningar för att de inte orkar tränar. Jag var inte överraskad, då jag hört andra människor yttra sig liknande om överviktiga.

_MG_5724
Rokibath Alassane – Foto: Kristna Wicksell

Hudbristningar tycker ingen om, och oavsett kroppsform vill ingen ha det. Jag minskade styrketräningen när jag fick bristningar på armen. Så nej, bristningar är inte ok. Förutom vid graviditet. Då är det en påminnelse om att man burit en människa i sin kropp. Skapat mirakel. Det kan jämföras med ärr efter en livsavgörande operation. Det finns inget att skämmas över.

”Men vi som varken fött barn eller genomgått operationer, hur förklarar vi våra ränder? Vilket mirakel har min kropp skapat?”

Nu menar jag inte att alla kvinnor som fött barn är stolta över sina ränder, men jag tror att det är mer accepterat med bristningar då. Finns inga krav att ställa på en blivande mamma. Vad kan vara mer vackert än att ge liv åt en människa? Men vi andra, vi skäms… och jag tror tyvärr att många av oss som har bristningar på kroppen upplever det så. Jag har vänner som avstår från att ha vissa plagg, för att bristningar syns. Mina finns lite överallt, men jobbigast är överarmen och jag har helst en kofta på mig när jag bär linnen. Faktum är att en vacker kvinna bör inte ha synliga bristningar. Helst inga osynliga heller. Hur många av oss har inte testat diverse krämer och massageapparater som ska reducera bristningar? Hur många gravida har inte fått tips om diverse oljor och huskurer som ska hålla huden fin både under och efter graviditeten? Inte ens när man är gravid vill man ha ränder. Så hur ska vi andra må?

”Det latinska ordet striae är i grund samma som engelskans ”stretch”, ”sträcka” på svenska – när man får hudbristningar sträcks huden ut. En vanlig anledning är att huden inte har hunnit med att växa i den takt som hudens storlek har ökat. Ett bra exempel på detta är när en kvinna blir gravid. Huden som finns på magen tänjs då ut i en snabbare takt än vad som är normalt. Samma sak brukar gälla brösten. Följden blir att huden ofta ”brister”, vilket dessutom är vanligare hos yngre gravida kvinnor.” Från huden.se

Hudbristningar i all sin naturlighet - Foto: Privat
Hudbristningar i all sin naturlighet – Foto: Privat

Jag har börjat följa en sida där (främst) kvinnor lägger upp bilder på sina ränder och berättar sin historia. Ibland hjälper det att se att det finns andra som jobbar på att älska HELA sin kropp. Ibland hjälper det att se att det finns andra som har har det värre. Där hittar jag bilder på nyförlösta kvinnor och deras bebisar, som visar sina bristningar eller ärr från kejsarsnitt. Sen finns bilderna på oss andra, som inte kan förklara våra ränder med mirakel. Vi som kanske styrketränat, eller som haft svårt att hålla vikten på grund av stress och annat. Allra sist finns de stora kvinnorna, de som samhället inte accepterar. Fast jag har upptäckt att det värsta inte är stora kvinnor med bristningar, utan stora kvinnor och hyllar sitt fett och sina bristningar. De som vägrar skämmas och underkasta sig samhällets spelreglerna. Dem tycker man verkligen inte om.

”Visste ni att hudbristningar kan vara genetiskt, och även uppkomma av stress?”

Jag kan inte låta bli att undra om hudbristningar är en struntsak. Borde jag skriva om annat mer relevant och fokusera på det som verkligen spelar roll? Jag kan välja att göra det, men sanningen är att hudbristningar är ett stort problem bland oss unga kvinnor. Att då också se äldre kvinnor spendera enorma pengar på att undvika bristningar, det boostar inte direkt vår självbild. Det hjälper inte heller det faktum att samhället har en skev bild på kroppsideal och skönhet.

Som ni säkert förstår handlar texten inte enbart om hudbristningars vara eller icke vara. Det handlar om att alla kroppar ska få ta plats. Och att alla ränder ska få plats. Jag kan inte påverka att min hudfärg ökar risken att få bristningar, och inte heller min kroppsform. För även kvinnor med ”rätt” kroppsform kan få bristningar. Jag är inte så värst stor, och har ändå det jobbigt med mina bristningar. Hur tror vi att de som både är stora och har bristningar har det? Om ett par veckor åker jag på semester, och då jäklar ska jag visa upp mina fula ränder.

 

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

"Jag ser ut som en flicka, men känner mig som en pojke"

Hur skulle pappa och mamma reagera om något av mina syskon blev förälskad i en individ av samma kön? Om lillebror var övertygad om att han föddes i fel kropp? Eller om syrran vägrar leva som det förväntas, för att hon istället vill leva med en annan kvinna – eller inte leva med någon för den delen. Det smärtar mig att redan nu veta de svar och reaktioner som skulle uppstå i omgivningen. Tyvärr är det den typen av reaktioner som gör att Homo-, Bi-, Trans och Queerpersoner i många delar av världen måste leva i isolering, på grund av rädsla för sina liv.

Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray
Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Visserligen lever mina föräldrar och syskon i en annan typ av verklighet, men de här frågorna sträcker sig över geografiska och kulturella gränser, och därför vill jag inte fastna alltför mycket i det. Det var inte heller så längesedan det var ett stort problem i Sverige.

Tidigt i mitt afrikansvenska liv märkte jag nya dimensioner kring könsidentitet och sexuell orientering. Jag började se att kärlek inte alltid är Adam möter Eva, äktenskap och barn. Från hemlandet har jag med mig att människor av lika kön kan vara vänner, men inte mer. Individer av samma kön kan hålla hand och vara bästa vänner, men jag är född tjej och förväntas leva med en man.

Amnesty under Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray
Amnesty International under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Tills idag finns det fortfarande inget mellanting (iallafall inte öppet), och ibland skrattar jag över världen jag lever i. Att jag hamnat i en av världens mest HBTQ-vänliga städer, med vetskap om hur det är i andra delar av världen.

Jag googlade runt kring detta ämne och ett av de argument till de hårda restriktioner som finns i andra länder är brist på social och ekonomisk utveckling. För ekonomiskt välstånd ska tydligen påskynda modernisering och skapa liberala värderingar (?). Tyvärr tror jag inte att den förklaringen håller då det finns ekonomisk rika länder som enligt lag förbjuder homosexualitet. Ytterligare argument som jag hittade är att många länder, särskilt på den afrikanska kontinenten, är starkt kopplade till religion. Jag vet inte riktigt
hur långt de två argumenten håller, men frågan som dyker upp är;

Babsan och Tobias Karlsson (Let's Dance) under Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray
Babsan och Tobias Karlsson (Let’s Dance) under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

”- Vad garanterar att ett rikt land i sekularism är ett modernt land? Och vad menar vi med modernt?”

Idag är jag en aktiv samhällsmedborgare, och har vänner och bekanta som gärna dejtar över könsgränserna. Jag blir otroligt glad för den frihet det betyder för de människorna. Att kunna identifiera sig som bisexuella för sig själva och andra. Visst är det vackert att man kan attraheras och älska olika människor?! Det är just därför jag föreställer mig hur detta hade tagits emot av familjen.

På tunnelbanan ser jag en äldre person i kvinnokläder (det som enligt samhällsnormen kallas kvinnokläder ), peruk och smink. Några blickar från nya passagerare, men inte mer. På gatan står ett lesbiskt par och kysser varandra. Folk går förbi, men ingen reagerar. På TV visas dokumentärer om ”Transgender children”, om tio-, åtta- och till och med treåringar som säger sig leva i fel kropp. Är detta ett nytt fenomen eller har det alltid varit så, men att samhället nu är mer accepterande? Oavsett vilket är det toppen att media börjat rapportera i större utsträckning. Observera att jag är fullt medveten om att det är en generalisering, men ibland behövs det för att få bättre grepp. Även i Sverige finns det fortfarande motsättning kring transmänniskor, men det blir nog lättare med coola förebilder såsom Conchita Wurst, Laverne Cox och nu senast Caitlyn Jenner. Eller, ja senaste inom mainstream media. Jag tror att det är lättare att prata om både transgender och HBTQ i samhället när vi alla följt förvandlingen från Bruce till Caitlyn Jenner.

Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray
Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Sen några år tillbaka används pronomenet ‘hen’ och jag känner mig alltid dum efter att ha frågat om den söta bebisen är en pojke eller flicka. Vem vet? Föräldern kanske inte vill svara på den frågan. Jag mins en kväll när Yohio var på TV. Jag hade inte hängt med på sistone och undrade om det var en pojke eller flicka. Min yngre kusin svarar ”det är en hen” och vi skrattade. Inte för att det var roligt, utan för att det så tydligt visade att det faktiskt inte är självklart hur folk definierar sig. Jag antar att det är just det som varit svårigheten med han och hon… och varför är det så viktigt för mig att köna andra människor?

Såhär tänker jag; Alla människor ska få leva precis som de vill, så länge de mår bra och är lyckliga. Enligt många är det ett ”svenskt” sätt att tänka. Well, det kan diskuteras om tron på mänskliga rättigheter är ett svenskt sätt att tänka eller inte. I slutändan handlar det om att ge andra människor respekt, kärlek och tolerans. Det är härligt att vi alla är olika!

Jag kan inte föreställa mig hur det känns att vara HBTQ-ungdom. Jag kan därför inte uttala mig om situationen, men att leva i Stockholm och uppleva Pride-veckan väcker många frågor. Jag kommer heller inte kunna förstå hur det är att leva i HBTQ-communityn i Stockholm och resterande Sverige, men det gör mig rädd att tänka på hur det ser ut på andra platser. Speciellt när det kan vara något av mina syskon.

 

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

Jag måste hem

Häromdagen lyssnade jag på en podd som blev alltmer spännande när samtalsämnet skiftade till att handla om vikten av beröring. Vikten av att ibland låta sig bli omhändertagen och se det lilla barnet i oss. Efteråt kände jag att den korta stunden av podden var viktig för mig, mycket eftersom att jag nickat igenom hela samtalet. Jag tyckte om podden för att jag länge funderat på det här med hur vi tar hand om barnet i oss. Nu ska jag berätta varför.

Efter att ha flyttat till Sverige utan min närmaste familj blev jag tvungen att växa upp snabbt. Vid 13- årsålder hade jag större ansvar jämfört med jämngamla vänner och klasskamrater. Jag behövde ta ansvar för mig själv och för andra, vilket ledde till att jag inte riktigt kunde vara barn, när jag fortfarande var barn. Åren gick och jag kämpade på med studier, extrajobb, familj och vänner. I drygt tio år levde jag för det jag hoppades uppleva i framtiden.

Jag började sommarjobba på ett äldreboende två dagar efter studenten. Jobbade hela sommaren och påbörjade därefter mitt kandidatprogram. Japp, full fart! Jag ville inte känna efter huruvida jag var skoltrött eller inte. Jag hade en dröm jag ville uppnå och därför fanns inte tid att vara en trött tonåring. Det gick väl sådär, i min krönika ”Afrikansvenska flickor blir inte deprimerade” delar jag med mig av erfarenheten av utmattningsdepression.

Samtidigt som jag haft fullt upp med att rusta upp för framtiden har jag haft en bild från ett barndomsminne som då och då dök upp i tankarna. Jag vill dela denna bild med er.

Jag är cirka 8 år gammal och bor i Benin. Mamma och jag sitter i skuggan under det stora mangoträdet utanför huset. Jag ligger lutad mot henne och vi läser ur en bok. Det är vi två och runtomkring är det livligt, men det är fortfarande stilla. Jag minns inte mycket mer, men jag minns hur det kändes. Och väldigt länge var känslan det enda jag hade. Nu flera år klokare förstår jag att mitt undermedvetna tar fram denna bild för att säga mig att jag behöver vila och ta hand om mig själv. Eller ännu bättre, bli omhändertagen. Eftersom att min mamma befinner sig på andra sidan jorden kan jag endast drömma om hur det skulle kännas att krypa ihop och vila huvudet på hennes knä, som jag saknar det.

Foto: privat
Foto: privat

Jag tror att vi människor behöver bli omhändertagna. Vi växer upp och blir egna individer, kanske har vi till och med egna barn. Men i form av levande varelser tror jag att vi ibland behöver släppa alla måsten och bli omhändertagna. Kanske till och med känna oss som barn. Man kanske inte alls håller med mig om detta, men jag tror att vi i vuxen ålder glömmer bort att ta hand om barnet i oss. Det kan ju även vara så att det är mig det är fel på, men det tror jag inte.

Jag har vänner som är ambitiösa och starka individer, de jobbar, studerar och har massor på gång. Men de åker till familjen när det varit en dålig vecka. De åker hem för att titta på tv med pappa och prata med mamma. Ett annat exempel är äldre människor som också kör sitt eget, de är stora entreprenörer, har toppjobb och tar stort ansvar. En del har även egna familjer, men så fort de är med sina föräldrar blir de som tonåringar.

Jag minns ögonblicket jag på riktigt kände mig som en stereotypisk tonåring. Jag var 21 år gammal, låg på en soffa och tittade på tv fast det var sommar och skönt väder. Min ”tonårsfas” kom inte av sig själv, utan framkallades av två vuxna. Det var en situation där jag blev omhändertagen, plötsligt behövde jag inte vara vuxen och jag började istället bete mig som en tonåring. Inte konstigt eftersom att jag hoppat över den utvecklingsfasen.

Tyvärr kan inte alla känna sig som barn. Vi har tusentals unga ensamkommande i Sverige som inte kan vila huvudet på någon vuxen. Unga människor som tvingats bli stora och ta sig till Sverige. Men som lever mellan att vara minderåriga, och ändå stora nog att ha tagit sig hit på egen hand. Vi tänker inte på hur mycket dessa ungdomar saknar sina föräldrar, oavsett om de är vid liv eller inte. Vi pratar inte om sorgen, ensamheten och rädslan som kommer med att de fyller 18 år och inser att de snart måste lämna det boende som varit ”hemma” sen de kommit till Sverige. Att de plötsligt måste klara sig själva för att de enligt lagen blivit vuxna. Det är inte lätt. Jag bodde inte på något boende för ensamkommande, men jag vet hur det känns att komma till ett nytt land utan sin familj. Jag vet hur det känns att bara ha minnena som tröst. Att inse att livet aldrig kommer bli detsamma, och det enda man vet säkert är från minnena som varje dag spelas upp i ens inre. Jag vet hur det känns att längta efter att få känna sig som ett barn, men inte veta när man kommer se sina föräldrar igen. Jag minns en ensamkommande kille jag träffade i mitt arbete för en tid sen. När jag frågade hur dagen hade varit fick jag till svar att det inte alls varit bra. Han berättade att han varit ledsen i skolan och fortfarande var ledsen. Varför? Det var en sån dag då han saknade familjen extra mycket. Jag kramade honom och berättade hur glad jag var att han ändå orkade vara med oss.

När jag besökte Benin ifjol var det någon som sa till mig ”se till att amma ordentligt så det räcker länge” och det stämde så bra. Det var precis vad det var. Jag åkte för att fylla på med modersmjölk. Nu kan jag inte åka hem varje gång, men som tur är har jag ett hem även här. Och när jag börjar längta efter barnkanalen och blir sugen på bananpannkakor med jordnötssmör och skogsbär, då vet jag att det är dags att kolla hur snart jag kan sova över.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane