Etikettarkiv: Rokibath

Idris Elba – min kärlek

För alla oss, Mrs Idris Elbas, vi möts i kärleken och passionen till denna gudomliga varelse.

Idris Elba föddes september 1972 i London, England. Han är främst känd som den ”svarta brittiska skådespelaren”, men är även producent, DJ, sångare och kläddesigner. Jag måste medge att jag inte alltid varit ett fan av honom. Han är ju ett par år äldre än jag. Ok, han är nitton år äldre. Oavsett åldersskillnaden har jag alltid uppskattat hans yttre attribut, och refererat till honom vid frågan” Hur ser din drömkille ut?”

Actor Idris Elba at the 'Defeating Ebola in Sierrra Leone' conference, DFID - UK Department for International Development
Actor Idris Elba at the ‘Defeating Ebola in Sierrra Leone’ conference, DFID – UK Department for International Development

Jag brukade känna mig speciell som inte dreglade över söta pojkar i musikaliska pojkband. Jag slapp förälskelser av diverse Hollywood-snygging, och jag var glad för det. Jag trillade ändå dit med Idris, och mina känslor blir starkare för var dag som går. Vid synen på en bild av honom känner jag pulsen öka och kroppen producera svett. När jag både ser och hör honom finns det inget annat att fokusera på. Det är garanterad knockout. Bara tanken på den där rösten öppnar tårkanalerna. Hjärtat slår så hårt att jag är rädd att den snart hoppar ut.

Jag drömmer om Idris vid min sida, men vet jag att vi är många som delar drömmen. Jag drömmer om att torka av hans fötter efter en arbetsdag, jag drömmer om att vara den han håller i hand på gatan. Vanligtvis är jag emot polygami, men för Idris gör jag ett undantag. Det allra bästa vore om han lämnade sin flickvän för mig, men han verkar rätt fäst vid henne. De verkar ha ett sånt on-and-off förhållande. Hur ska jag hjälpa honom inse att hans kvinnan finns i Sverige? OCH heter Rokibath. Som ni säkert förstår måste jag förtydliga med mitt namn då det kryllar av Idris-friare i Sverige. För jag lovar, allt är tillåtet i kriget om Idris. Det är kärlek på en annan nivå. Eller besatthet på en annan nivå, jag vet inte vilket.

Under en vecka spenderade jag mina kvällar med att se serien Luther. Man kan tro att de passionerade kysscenerna var mina favoriter. Det stämmer, för jag blundade och inbillade mig att det var mig han kysste. Ibland spolade jag tillbaka för att försäkra mig om att jag inte missat något. Jag blundade ju trots allt. Men det bästa var att hans karaktär var en bekräftelse på min drömbild av Idris. Hans röst, kroppshållning, gångsätt, skratt och sätt att beskydda kvinnorna i sitt liv, fick pupillerna att vidgas och tårna att dra ihop sig. Varför väntade jag så länge med att se den?

Ja, Idris Elba är mannen i mina drömmar. Men inser tyvärr att jag beskriver en stereotypisk machoman och jag tror att det är svaret på många kvinnors passionerade känslor för honom. Han ser ut att vara en manlig man. En man som kan krossa en vägg för min skull. Jag skäms över att det är anledningen till mina känslor för honom. Jag skäms över att inse att jag glorifierar masochism och omogen maskulinitet. Jag är medveten om att jag genom att reproducera dessa vidriga tankar om maskulinitet är med och skapar de problem som kvinnor ofta får utstå, som jag fått utså. Det är att förminskas till att endast stå för gamla idéer om hur en bra kvinna/man ska se ut och bete sig. Jag skäms över allt detta, men kan inte dumpa Idris. Inte än.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

Var är mina vuxenpoäng?

Jag är nybliven 25-åring, och givetvis har jag överanalyserat innebörden av dessa nya siffror. Jag kom fram till att livet antingen blir bättre eller sämre efter att man fyllt tjugofem. Då har man liksom passerat gränsen för att få åberopa att man fortfarande är ung och dum. Jag har hört att hjärnan inte är fullvuxen förrän i 25-årsåldern. Med andra ord betyder det att om man fortfarande inte blivit en vettig människa tills dess, finns det risk att loppet är kört.

_mg_5235
Foto: Privat

Om jag känner mig vuxen nu? Enligt taxiföraren som skjutsade mig hem efter mitt kalas hade jag tagit ett tryggt och vuxet beslut som beställde taxi. Istället för att utan jacka och i högklackat sova borta. Komplimangen kan ju bero på att jag skulle betala för resan, men jo, där kände jag mig vuxen.

Undrar ni vilka andra vuxna beslut jag tagit? Jag berättar gärna!

Jag tog äntligen tag i den där tandläkarundersökningen. Ett beslutet jag ångrade när denne berättade att jag behövde dra ut en tand. Jag har även öppnat en sparfond, efter en dröm om att jag varit med i Lyxfällan. Jag har dessutom fått för mig att jag behöver bättre hud- och ansiktskrämer. Jag är ju halvvägs till 50 år! Min uppenbarelse resulterade i att jag länsade hyllorna i den klimatmedvetna skönhetsbutiken. Lägg märke till att det var en klimatmedveten butik.

Det kan tolkas som att jag tagit fler vuxna beslut jämfört med tidigare, men i samma stund som jag tjänat in mina vuxenpoäng har det glidit ur handen. Med det menar jag att jag fokuserat alltför mycket på att vara vuxen, bli vuxen, ta vuxna beslut, att jag inte gjort det av rätt anledning. Det har varit punkter som länge stått på Att-göra-listan. Å andra sidan kanske det är just det här som är att vara vuxen. Att inse att livet även består av Att-göra-listor.

När blir man egentligen vuxen? Foto: privat
När blir man egentligen vuxen? Foto: privat

Finns det oskrivna regler för vad som är vuxet beteende? Jag tror att det är sådant som vi i samhället kommit överens om. Jag tror att vuxenpoäng är ett sätt att visa att en person börjar ta större ansvar i livet, det kan ju även användas för att pika en person som inte är eller vill leva efter normen för vad som är vuxet. För mig är att vara vuxen att ta ansvar för mitt liv och min omgivning. Och för det finns ingen åldersgräns.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

Vad tar jag med från Benin?

Det var med tungt hjärta jag lämnade hemlandet för ungefär en vecka sedan. Mina 45 dagar med familjen var över och det var dags för mig att återvända hem till Stockholm.

Inför resan fick ni ta del av mina tankar och förberedelser. Nu, sex veckor senare undrar ni säkert vad jag tar med tillbaka till Sverige. Efter många observationer och funderingar vill jag uppmärksamma en grundläggande drivkraft i det beninska vardagslivet.

Livet i Benin genomsyras av trosuppfattningar. Jag påmindes snabbt om att individen, före allt annat i livet, är en religiös och andlig varelse. Som muslim är dagens första åtagande att tacka gud, för att därefter ta sig an sina jordiska uppgifter. Mitt praktiserande av islam har blivit sämre med åren och är just nu utsuddat från mitt liv. Jag är inte stolt över det faktumet, och att leva så nära religionen i ett par veckor har väckt många frågor kring varför jag som muslimsk kvinna inte sätter Allah förre allt annat i livet. Jag menar, i Cotonou blev det så vanligt för mig att säga Insha’Allah, Hamdulillah och Ameen. För om jag inte använde det i mina meningar, fanns det alltid nån bredvid som påminde mig eller fyllde i det åt mig. Det går inte att missa att Benin är ett mångreligiöst, praktiserande och andligt, medvetet land.

20160706_102109
Foto: Privat

Efter mina upplevelser kan jag inte undgå att undra om bristen av praktiserande muslimer i min krets påverkat min tro. Kan jag återskapa relationen till Allah utan inverkan av andra praktiserande? Å andra sidan undrar jag om en individs praktiserande styrs av gruppen? Måste jag inte själv ha övertygelsen och viljan att följa profeten Muhammed(frid vare över honom)? Ett av de svar jag kommit fram till är att jag i Sverige (tyvärr) lärt mig att inte behöva religionen. Jag har vuxit upp att bli en autonom varelse, med makten i mina händer. När mitt ursprung finns i att underkasta sig Gud. Jag har låtit mig påverkas av antireligionen i Sverige. Jag har sugits in i ett modernt, sekulariserat Sverige och är en produkt av det. Jag är vad många kallar ”lyckad integration”.

Jag är egentligen ett exempel på mellanförskapet, ett exempel på hur det är att leva i två världar och brottas med att kombinera dessa. Det är inte enkelt, men det är det liv jag tilldelats.

Jag är svensk-beninier. Med allt vad det innebär.

Relaterat:
Del 1 från min resa.
Del 2 från min resa.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

I Nollywood är inget hittepå

Kort efter att jag anlände i Cotonou hörde jag min syster under en konversation suckande säga ”On ne meurt jamais en Afrique, on est toujours tue´”, i Afrika dör man aldrig, man har alltid blivit dödad.
Jag tycker att det är ett starkt uttryck, som på många sätt beskriver det hårda livet i Benin. Eftersom att jag spenderat mitt vuxna liv i Sverige, har jag inte lika lätt att förstå alla uttryck och ordspråk, men det tar inte många dagar innan jag slängs in i rytmen.

Smärtsamt varmt. Foto: Privat
Smärtsamt varmt. Foto: Privat

Mellan klockan 11 och 15 är det smärtsamt att ta sig ut i värmen, istället samlas vi framför Nollywood tv-kanalen och fläkten på högvarv. Nollywood är den nigerianska varianten av Hollywood, och är både i, och utanför kontinenten omtalad för sina verklighetstrogna filmer.

Produktionen är inte alltid den bästa, men manus och handling är imponerande (och självklart även de manliga skådespelarna). Den här eftermiddagen var filmens tema en änkas överlevnad, efter att hon anklagas för att ha förgiftat sin make, hennes barns far. Enligt läkare hade maken dött av en hjärtattack, men för svärfamiljen var kvinnan att anklaga, eftersom att hon då skulle ärva makens alla tillgångar. Dessutom hade det tidigare inte funnits fall av hjärt- eller kärlsjukdomar i familjen, så självklart måste kvinnan kokat ihop något.

I Sverige njuter jag av kärleksfilmerna men för folket här är dessa filmer speglingar av samhället, för det är inte bara kärlek. De har inte enbart skapats för underhållning, för mycket av det som visas händer i verkliga livet. Många gånger har dessa filmer räddat liv på människor, genom att bidra med livsviktiga lärdomar. För tyvärr är livet här en bitter värld där avundsjuka kan vara orsak till en oskyldigs död.

Jag menar inte på att avundsjuka, svartsjuka, elakhet och konkurrens inte finns mellan oss hemma i Sverige. För även där tävlas det om vem som har störst hus på gatan, bäst karriär, dyrast bil, mest framgångsrika ungen, vackrast tänder eller annat oviktigt. Många gånger är vi inte intresserade av hur mycket kompisen slitit för sin bil, utan av att det är snyggare eller dyrare.

Det är precis på samma sätt här, bara att människor i den här delen av världen lever i extrem fattigdom, och stark utövningstradition av religion och övernaturliga krafter. Livet tvingar en att ta till det som finns för att överleva. På gott och ont.

Nollywood, Nigerias Hollywood. Foto: Nwabu2010
Nollywood, Nigerias Hollywood. Foto: Nwabu2010

Igår hörde jag ett samtal om en bekants bortgång, där den ena hade hört att hen dog av sjukdomar, och den andre hade hört att personen blivit förgiftad. Det finns liksom alltid skäl till att tro att en person inte dött av naturliga skäl. Ibland är berättelser så pass brutala, att även jag tar till övernaturliga resonemang. Det vetenskapliga, sunda förnuftet: jag tror det när jag ser det, har ingen chans här.

 

Det här är livet i Benin, och såklart även andra länder här. Jag tror att det är en av anledningarna till min enorma fascination av kontinenten. Råheten går liksom att ta på, samtidigt som livet är otroligt charmigt på ett in your face sätt. Därför är det inte konstigt att syrran ibland blir trött på att en afrikan aldrig kan få dö ifred, för det ska nästan alltid tilläggas något.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

Det är inte lätt att återvända hem

Om drygt en vecka är det dags för mig att återvända hem. Tillbaka till The motherland, Mama Africa. Jag kommer att besöka släkten i Cotonou, Benin, och hoppas att ni vill följa med på resan.

2014-08-22 10.59.16
Foto: Privat

Just nu befinner jag mig i packningsprocessen. Det betyder inte att jag bara packar i en resväska, utan måste även välja och sortera tankar, känslor och förväntningar inför resan. Jag behöver veta vad jag ska ta med och vad som absolut måste stanna kvar här. Med andra ord är det en mental förberedelse på vad som komma skall. Jag inser att det låter förvirrande, men min vardag är med ena foten i Stockholm och den andra i Cotonou. När jag först immigrerade hit behövde jag anpassa mig och lära om. Idag känner jag mig hemma i Stockholm, men attityden I’m a grown woman, I take care of myself funkar inte när jag kommer till Benin. Vid förra besöket 2014, fick jag fickpengar av pappa. Jag undrar om han inte trodde att jag hade med mig fickpengar, men samtidigt var det gulligt att vara någons barn.

En annan mindre rolig situation var när en kille som uppvaktade mig uttryckte i frustration att jag kanske borde åka tillbaka till Sverige. Anledningen var att jag inte förstod koderna för kärlekshandlingar. Jag var inte så tillmötesgående som han förväntade sig, för där kom jag och såg ut som alla andra, men hade behövt ett lexikon för sociala koder, slangord och relationer. Jag är inte alltid med på noterna. Till mitt försvar vill jag berätta att jag inte har koll på dejtingprocessen någonstans, varken i Cotonou eller Stockholm.

Det har blivit standard att höra ”– Ursäkta henne, hon är inte härifrån” , ”- Ja, hon är från Europa”, och varje gång tittar den andre på mig samtidigt som hen ger ifrån sig ett utdraget ”– Jaha” till svar.

Foto: Privat
Foto: Privat

Samtidigt som jag haft sömnsvårigheter, stress och oro inför resan har jag jobbat med att fylla resväskan. Vanligtvis tar jag fram resväskan så fort en flygbiljett är bokad. För mig börjar resan långt innan jag sitter på flyget eller tåget. Det är en av de tillfällena då det lilla barnet i mig kommer fram. När jag fått förnuftet tillbaka påminner jag mig själv att det fortfarande är två månader kvar. Ja, jag älskar lyckoruset som kommer efter att ha bokat en resa. Men tyvärr är det annorlunda när jag ska till Benin. Även om jag åker dit på semester, vet jag att det inte kan bli så mycket semester av att bo med åtta andra personer. För att inte tala om äldre släktingar som vill ha mig i knät.

För många av oss här, med familj kvar i hemlandet, är det nästintill omöjligt att inte börja packa två till tre veckor innan avresa. Man packar inte bara för sin vistelse, det ska få plats något till mormor, farbror, kusiner och även släktingar du inte vet om. Jag har lärt mig att det alltid är bra att ha med sig en present för mycket, för det finns alltid någon man glömt. Jag tror att vi så gärna vill ge tillbaka till släkten för att man är tacksam för livet i Sverige. För, jag är privilegierad i jämförelse med unga beninier, även om jag i Sverige inte har några stora privilegier.

Så ja, det är en process att återvända hem. Man är hemma, men ändå inte riktigt hemma. Det hela känns nervöst, men jag längtar efter att komma fram. Åh vad jag längtar!

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

Representation är viktig för afrosvenska barns välmående

Jag har blivit välsignad med ett antal barn i mitt liv. Inga egna barn än så länge, men jag har fått äran att vara en storasystersgestalt för två pojkar och två flickor. Jag tror att jag har en djupare relation till flickorna då de båda är svarta.

Foto: Privat
Foto: Privat

Nada är sju år, och ser upp till mig. Åh va jag älskar den flickan! Sen hon föddes har jag försökt föregå med gott exempel. Jag har försökt vara bekväm i min kroppsform, för att visa att det är okej med lite mer fett än normalt. Jag har sparat teckningarna, för i framtiden vill hon bli konstnär. Målet har varit att övergöda henne med kärlek och bekräftelse på att hon duger och klarar av allt hon bestämmer sig för i livet. För några år sen stötte vi tyvärr på hinder när Nada berättade att hon också ville ha håret som sina äldre systrar, som ofta har insytt löshår i en annorlunda textur än vårt hår. Hon sa att hon också vill ha ”sådär fint hår”.

Min andra flicka är tre år och har även hon ett härligt afro. Precis som andra jämnåriga barn är Alva besatt av Disneyfilmen Frozen. Och precis som andra barn vill hon också se ut som sina Disneyprinsessor. Men ibland mår Alva dåligt över att håret på huvudet inte rör sig neråt mot nacken. Det smärtar mig att se hennes små fingrar dra i håret i hopp om att få det tillräckligt rakt för att se ut som det svenska majoritetssamhällets hårtextur.

Jag undrar om jag också haft svårt att acceptera mitt hår. Mina första år spenderas där jag var en del av majoritetssamhället, och därför har jag inte börjat fundera över dessa frågor förrän nu.

Tiana och prins Navid
Den hittills enda svarta Disneyprinsessan, Tiana med prins Navid

När jag ser mina två flickor beklaga sig över sitt hår, eller andra kroppsattribut, inser jag vikten av att visa upp svarta kroppar i media. Jag känner oro för att de inte kommit till puberteten än och redan är kroppsfixerade. Därför har det blivit viktigt för mig att visa mig med mitt eget hår när jag spenderar tid med dem. För jag vill att Nada och Alva ska älska sitt hår. Det är inte fråga om att man alltid önskar sig det man inte har. Att ge komplimanger är tyvärr ingen lösning, när problemet finns på en djupare nivå. För hur ska de tro på orden om dessa inte återspeglas i handlingar? Sanningen är att bristen på identifikation påverkar de här barnens välmående. De känner frustration över att inte passa in i normen som råder i samhället.

För att älska sin spegelbild behöver samhället placera afrosvenska barn i det svenska samhället. Det behövs fler mörka prinsessor, hjältar, läkare och entreprenörer. De behöver känna igen sig i sagor, böcker och barnprogram. Det är extra viktigt att just dessa barn ser att de finns och räknas i samhället. Just på grund av att de inte är del av majoritetssamhället.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

 

Varför kan inte Afrika bli demokratiskt?

Jag förstod tidigt att jag , i Sverige, alltid kommer att vara en representant för Benin. Jag är ofta den första beniniern som folk möter, som om jag vore en exotisk fågel de inte hört om förut. Idag är jag vuxen och upplever att jag ännu mer förväntas vara en levande landguide. Jag känner pressen för att alltid vara redo, vare sig det är i en chatt på dejtingappen Tinder, eller med en ny människa på tunnelbanan. Jag bör ha koll på antal invånare, import, nationalrätt och politisk utveckling. Jag måste ofta googla fram svaren, för det går ju inte att år 2016 ge samma siffra på antal invånare som under 2006. Är det konstigt att den politiska utvecklingen inte är det främsta ämnet när mamma och pappa ringer?

Jag träffade nyligen den zambiska ambassadören i Skandinavien, Edith Mutale, som lovordade Benin för att ännu en gång lyckats genomföra ett fredligt val. Presidentvalet som var planerat till februari, ändrades till mars då det fanns röstberättigade medborgare som ännu inte fått röstkortet. Ja, jag tror många håller med mig om att man i Afrika får tacka gudarna för varje val som inte leder till inhemsk konflikt och dödsoffer. Det är en seger för befolkningen när en president lämnar över makten utan strid, även om det är oklart hur den nye makthavaren kommer att agera. Sanningen är att när det gäller politiken måste man räkna sina välsignelser.

Benins demokratis fader, Mathieu Kérékou. Foto: Ricardo Stuckert/ABr
Benins demokratis fader, Mathieu Kérékou. Foto: Ricardo Stuckert/ABr

Jag växte upp under presidenten Mathieu Kérékou, som satte landet på den globala kartan för sitt marxistiska styre. Förutom hans starka tro på marxism-leninism, hade han starka relationer till andra stora ledare på kontinenten. Han var på många sätt en inflytelserik president, men är nog mest känd för att ha introducerat ett flerpartisystem i Benin. För den stora bedriften fick han titeln Le père de la démocratie au Benin (Benins demokratis fader). Idag räknas Benin som en av de få afrikanska stater som utifrån västerländska mått räknas som en demokrati, och jag tror att det är tack vare vår demokratis fader, Mathieu Kérékou. Andra demokratiska kämpar är till exempel Senegal, Sydafrika och Botswana. Sen kan det diskuteras vilka krititerier som är viktigast att prioritera för att erkännas som en demokrati.

Yayi Boni, som nu överlämnat tronen i Benin hade suttit två mandatperioder, vilket innebar att det var dags för en ny man att ta plats. Det lär dröja ett tag innan en kvinna blir president, men vi kan glädja oss åt att kvinnor har rösträtt och kan avancera i politiken. Ja, man får räkna sina välsignelser.

När jag i Sverige blir tillfrågad om den politiska situationen i hemlandet, brukar mitt svar låta ungefär ”det är stabilt, men minsta lilla kan ändra på det”. Det kan kännas konstigt för någon i Sverige, men jag är övertygad om att det ser ut såhär för många andra afrikansvenskar med familj kvar på kontinenten. Jag tror inte att man förstår hur ömtålig demokratin i Afrika är. De flesta människor i Väst har någorlunda koll på den transatlantiska slavhandeln, och man vet att statsgränserna inte alltid sett ut som dem gör idag. Man vet att Frankrike, Storbritannien och Portugal skapade stora kolonier, men det är inte många som är upplysta kring hur det gick efter att stormakterna lämnade kontinenten. Då och då träffar jag personer som vill veta varför det finns så mycket krig på kontinenten eller varför man inte kommit så långt med att skapa demokrati. Mellan raderna känns det som att de egentligen säger ”hur svårt kan det vara?”. Det många människor tyvärr missat är att majoriteten av dessa afrikanska stater vart tvungna att börja om i samband med självständigheten. Det blev en form av pånyttfödelse som jag inte hör något om i diskussionen.

Benins parlament. Foto: Sophie Graubert
Benins parlament. Foto: Sophie Graubert

Hur kan vi överhuvudtaget jämföra demokrati i Afrika med demokrati i Väst? Det blir ungefär som att jämföra förutsättningar hos en 40-åring som haft tillgång till bra skolor, vård och bostad, med en 50-åring som inte haft tillgång till något av det ovan nämnda. Som ni förstår är det fel och omoraliskt med en sådan jämförelse, men ändå görs det. Demokrati är inte ett färdigt paket som ska implementeras likadant på alla under begränsad tid. Vi har alla olika utgångspunkter och referensramar. Glöm inte det!

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane