Etikettarkiv: rötter

Nutiden är ett resultat av historien

Jag läser om Rötter av Alex Haley, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Den ger mig nya insikter och tankar varje gång. Men den är så pass tung att läsa att jag får ta det i portioner, lite pö om pö. Att som vit läsa Rötter är allt annat än upplyftande, men troligen rent av nödvändigt. Jag är inte personligen del av denna historia och det som skett. Men jag lever ju, som alla andra, med konsekvenserna än i dag. Nutiden är ju ett resultat av historien. Och slavhandeln påverkar oss alla än i dag. Min sons ättlingar var slavar en gång i tiden. I rakt nedstigande led, och allt det där. En nästan ofattbar tanke. Ändock sann.

Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Darboe, Afropé

Men boken börjar i Gambia, med harmoni och traditionellt landsbygdsliv. Att läsa om dåtidens Gambia är intressant. Kanske uppmålar Haley en något förskönad bild av det västafrikanska livet anno dazumal. Men det är spännande och småputtrigt mysig läsning. Jag kan förstå all den turism som följde i bokens spår, där många ville se och uppleva Afrika på detta sätt, väsensskilt från hur dagens nyhetsrapportering från den afrikanska kontinenten ser ut.

Det handlar om Gambia som självförsörjande jordbruksland, före pengarnas tid. Det är ett Gambia där traditionen är stark och trygg. Alla vet sina roller och lever utifrån dem. Jag inser att mycket av detta faktiskt finns kvar i dagens Gambia. Kvinnor och män lever fortfarande relativt åtskilda, åtminstone sett ur ett västerländskt perspektiv. De har olika ansvarsområden och olika sysslor. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att det blir totalkrock i många blandade relationer, när den västerländska parten vill leva i stark familjeallians à la västerländsk tvåsamhet medan den västafrikanska parten i många fall föredrar en mer traditionell familjekonstellation, där vänner i samma åldersgrupp har en viktig och självklar plats och kanske står en närmare än den äkta hälften. Jag säger inte att det gäller alla. Eller ens många. Men jag har upplevt att det i alla fall finns en och annan som fungerar så här. Liksom det finns västerlänningar som inte vill leva i relationer alls, är polygama eller seriellt otrogna. Jag vet. Brasklapp, brasklapp. Ändå är det som att jag får vissa insikter om dagens västafrikanska samhälle, när jag läser om dåtidens.

Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Darboe, Afropé

Sen slaveriet då. Alla vet ju mer eller mindre om grunderna. Men iskylan, den fullständiga avhumaniseringen, hela situationen… Det är på något sätt ändå svårt att ta in. Det är för vidrigt, för vansinnigt, för sjukt, för sorgligt. Men lika obegripliga och smärtsamma som alla detaljer är; lika viktigt är det nog att ändå inte blunda för helheten. Har du inte läst Rötter ännu? Då föreslår jag att du gör det. Rötter är en känslomässig käftsmäll. Men också något av ett obligatorium. Alla behöver ha läst den här boken. Det är samma som med koncentrationslägren, att vi får aldrig sluta prata om dem. Vi får aldrig glömma.

Helena Svensson

Mitt Afrika, ditt Afrika, vårt Afrika

Detta vill jag rikta till alla barnen som har sina rötter på kontinenten.
Kontinenten Afrika har många epiteter.
Mama Africa.
Den naturrika kontinenten.

Naturbild, Angola Foto: Pixabay
Naturbild, Angola Foto: Pixabay

När jag var liten kunde jag se och känna avsaknaden av Afrika många gånger och hemländerna Angola och Demokratiska republiken Kongo hos mina föräldrar. När jag var liten fick jag lära mig tidigt att vara stolt över vart jag kom ifrån, jag lärde mig i tidig ålder portugisiska som man pratade i Angola. Sedan lärde jag mig franska och lingala och portugisiskan försvann.

Jag lärde mig tidigt att lyssna på populärmusik från mina hemländer och även religiös musik. Det som för många kallas gospel, fast från mitt hemland. Artisterna var och är fortfarande Koffi Olomide, Fally Ipupa, Werrason, Papa Wemba, Frere Patrice, Charles Mombaya, L´or Mbongo och Makoma. Jag lärde mig att äta loso, pondu na makayabo, loso madesu na soso, kwanga och mikate.

Patrice Lumumba Bild: Collection IISG
Patrice Lumumba Bild: Collection IISG

Jag lärde mig att om jag ser en person från Elfenbenskusten, Gabon, Sydafrika och Eritrea så var vi fortfarande samma. Detta på grund av att förr i tiden fanns inte alla dessa länder i sin stöpta form. Jag lärde mig om politik i Afrika, jag lärde mig namn på Patrice Lumumba, Eduardo dos Santos, Mobutu Sesi Seko.

Jag lärde mig namn på idrottare LuaLua, Réne Makondele, George Weah, Samuel Eto’o. Nu i vuxen ålder är jag stoltare än någonsin för mitt ursprung, mitt land och min kontinent. Mina språk, min mat. Jag hoppas att min stolthet genomsyrar alla ni unga människor med rötterna från kontinenten.

Var stolt!

Mbote na bino

Collins Luther Zola
Collins Luther Zola

 

”Shokran ya bint bledi”

”Är det de som är de där européerna?” Frågade en tjej min kusin när hon fick syn på mig och mina syskon komma gåendes i kvarteret. Jag var i 10 års åldern, det var sommar och vi var i Algeriet, flickan var kanske några år äldre än mig. Jag kunde inte riktigt förstå varför hon sa så. Min kusin svarade tillbaka ”håll käften och lek istället”. Det minnet ligger kvar då flickan redan som ung definierade mig som europé. Efter att den flickan hade kallat mig för européen och definierat mig utifrån hennes egna bild visste jag att jag i hennes ögon var en främling. Detta förminskar mig som människa då andra tar sig friheten att säga till mig vem jag är, när jag har bättre koll på det själv.

Utsikt från
Utsikt mot bergen Mlaoua – Foto: Nadia Chache

Jag har en del liknande berättelser i bagaget men även om hur folk blir förvånade när jag säger att jag är från Sverige, att de ger mig fundersamma blickar och ibland inte vet vad de ska säga. Det roligaste av allt i en sådan konversation är att när de väl fått fram orden och frågar var jag har mina rötter och jag svarar Algeriet men att jag är född här. Svaret jag får tillbaka brukar vara ”jo, jo det fattar jag men jag tänkte på ditt namn”. Jag blir alltså en främling i mitt egna land. Ett annat exempel är när jag var på klassresa i Frankrike, jag och en klasskompis var i en liten antikbutik. Jag pratade på svenska med min klasskompis men på franska med ägaren. Han kollade på mig från topp till tå och frågade var vi var i från. Jag förklarade att vi var på en klassresa från Sverige. Han tittade på mig med en fundersam blick och sa ”Sverige?”, jag visste att det återigen var dags att förklara hur det låg till. ”Men vad står det på dina papper?” frågade han mig sedan. ”Mina papper? Svensk!”, svarade jag. ”Ja, ja då är du Svensk”, konstaterade han. Återigen behöver jag någonting som bevisar vem jag är, mina ord räcker inte, han ville ha något konkret att gå på. Alla dessa händelser från tidigt ålder har fått mig att känna mig kluven, ingen ser mig som personen Nadia Chache, jag är antingen svensk, algerier eller en främling.

Folk i min omgivning vill sätta mig i ett fack, de vill kategorisera mig för att få ro i sin själ. Jag är ett störande ljud som folk vill ta reda på vart det kommer ifrån.

Genom musiken har jag på ett sätt funnit en typ av identitet. Jag är verkligen inte musikalisk av mig och jag kan varken sjunga eller spela instrument, men lyssna på musik kan jag. När jag tänker på musik, diaspora och identitet minns jag en väldigt speciell scen i mitt liv som jag senare kom att förstå bättre. Det var vinter, snön låg på marken och min pappa hade hämtat mig från min fotbollsträning. I vår vita peugeot spelades låtar från en algerisk sångare från högtalarna, jag minns inte vem som sjöng, jag minns bara att den handlade om Algeriet. När vi var framme på parkeringen hemma på Kvarngärdet i Uppsala öppnade jag bildörren, pappa höjde musiken något, han tittade på mig och sa ”gå i förväg jag ska bara lyssna klart på låten”. Jag sa ”Okej” och gick därifrån. Det var inget mer med det, han gillar kanske låten tänkte jag. När jag senare börja lära mig bättre och bättre franska kunde jag förstå de flesta låtar som mina föräldrar lyssnade på. Det finns många algeriska sångare som sjunger om sin kärlek till landet. En av de är bland annat Slimane Azem, han spelar något som jag och mina syrror kallar för gubbmusik men det är väldigt bra låtar. En låt som han har gjort heter Dites moi mes amins quest que tu faites a Paris?. Som betyder Säg mig mina vänner vad ska ni göra i Paris? och så sjunger han om fördelarna och nackdelarna med Paris och Algeriet. Men en sångare som har satt spår i mig och mitt identitetssökande är Enrico Macias. Han sjunger en del låtar som är relaterade till Algeriet och hans kärlek till landet. En av mina favoritlåtar av honom heter Adieu mon pays som betyder Adjö mitt land, i låten berättar han om sin resa från Algeriet till Frankrike. En annan låt av Macias heter L’oriental som ungefär översätts till Orientalen. Han sjunger om hur ordet l’oriental blir som ett smeknamn även om man har, som han sjunger ”bruna eller farliga ögon blir smeknamnet L’oriental.” Jag tolkar det som att det inte spelar någon roll vem du är som person utan det är ditt yttre som folk går efter och definierar dig efter det och därmed får smeknamnet l’oriental. Det var när jag började lyssna på Macias och kunde känna känslorna krypa under huden, minnen från somrarna i Algeriet och ”känna” lukten från landet som jag förstod varför pappa satt kvar i bilen för att lyssna klart på låten. För min pappa var låten ett sätt att försonas med det land som han en gång lämnade och för mig är musiken ett sätt att bygga upp min identitet och göra mig starkare.

Flygplatsen i Alger Foto: Nadia Chache
Flygplatsen i Alger
Foto: Nadia Chache

Det finns dock en specifik händelse som fick mig att känna mig som algerier och svensk på samma gång, vilket jag aldrig har känt förut. Vi var på flygplatsen Hounri Boumedine i Alger, vi skulle åka hem till Sverige, innan vi skulle kliva på flygplanet skulle vi passera ytterligare en passkontroll. Jag sträcker fram mitt svenska pass till kontrollanten, han tittar på mitt pass sedan på mig och säger ”Shokran ya bint bledi” som betyder ”Tack, flickan från landet”. Jag var inte européen, jag var inte algerier, jag var både och, alltså flickan från landet och inte en främling. Jag hade hittat min identitet. Jag behöver inte vara antingen eller, som flera har valt att definiera mig som, jag kan vara både och, vilket är något positivt i mina ögon.

Nadia Chache
Nadia Chache

Att vara svensk i en svart, adopterad kropp

En ganska varm dag i februari lämnas ett litet, nyfött barn på barnhemmet Chiquitines. Barnhemmet ligger i staden Cali som i sin tur ligger i Colombia. Barnet är bara några veckor gammalt och har fått namnet Diana Lorena. Senare ska hon få tilltalsnamnet Anni. Anni Diana Lorena, det är jag det!

Små händer och fötter - Foto: Kiqi D Minteh/Afropé
Små händer och fötter – Foto: Kiqi D Minteh/Afropé

Nu kanske du funderar på hur jag vet att det var en varm dag och det gör jag naturligtvis inte. Ingen har berättat för mig hur vädret var, på vilket sätt jag lämnades, eller hur min första tid i livet var. Det finns inga bilder, inga minnessaker, ingen favoritsnuttefilt, inga gosedjur, första nappen, skorna, kläderna eller fina hand och fotavtryck. Inget minne från förlossningen, inga lyckliga bilder på ett nyfött barn, som vilar vid en trött men lycklig mammas bröst, ingen födelsevikt och ingen längd. Det enda minne jag har från mitt första år i livet är ärr på mina handleder. De ärren fick jag från att de spände fast barnen på barnhemmet. De kunde inte hålla koll på oss alla samtidigt. Ärren bleknar inte och blir inte mindre, de har faktiskt till och med blivit större under åren, som en ständig påminnelse om var jag kommer ifrån. Kanske är det just det jag behöver, en påminnelse om mina rötter och min historia.

När jag var drygt ett år kom det två människor till barnhemmet. En man och en kvinna. De var där för att hämta mig och ta med mig till Sverige, Stockholm. Jag skulle bli deras dotter. Nu minns jag såklart inget av det heller men jag vill så gärna tro och tänka att jag var glad över att bli hämtad. Inte traumatiserad över att ännu en gång slitas ifrån min trygghet och min vardag. Jag fick själv barn för snart 2 år sen och sedan dess har jag kommit på mig själv med att fundera mer och mer på sådant här. Det är så lätt att relatera till mitt liv nu, mitt barn och frågorna kommer nu allt oftare. Hur kunde hon lämna mig, hur kändes det, hur mådde jag? Hur gick förlossningen till och tänker hon på mig, min biologiska mamma?

Bara tanken på att lämna bort mitt barn, min fantastiska son med alla hans härliga egenheter, hans underbara skratt, hans härliga funderingar på än det ena än det andra. Att gå miste om alla fina minnen. Förlossningen, hans första leende, första tanden, när han rullade runt första gången, första skrattet. Eller de mindre härliga, men ändå så fina minnena som första bajskatastrofen, första förkylningen och alla sömnlösa nätter. Bara tanken att gå miste om allt detta, att inte få dela mitt hem och mitt liv med den mest fantastiska lilla människa jag vet, det vackraste och bästa jag har, det gör så ont i hjärtat. Vi hör ihop jag och Adrian som Yin och Yang, eller kanske Piff och Puff för vi är båda rätt knasiga.

Jag undrar vilken relation jag och min biologiska mamma hade haft, hade vi också hört ihop? Hade vi skrattat, gråtit och bråkat ihop? Är vi lika tjuriga och envisa, har vi lika kort stubin båda två men lätt att bli glada och glömma fort? Vem är hon och var kommer jag ifrån?

Bäbishand Foto: Fatou Touray, Afropé
Bäbishand Foto: Fatou Touray, Afropé

Jag växte upp i ett tryggt, varmt och fint hem med fina föräldrar i ett gult hus på Enskedefältet i Stockholm. Jag gick på ett jättebra dagis och senare på en bra skola. Jag har aldrig blivit mobbad eller varit utanför varken på grund av min hudfärg eller något annat. Jag har alltid haft fina vänner, riktiga vänner, sådana som alltid finns där när man behöver dem. Vänner som bryr sig och ställer upp. Jag har haft mat på bordet, en varm säng, ett eget rum och hela rena kläder. Trots allt detta har jag ändå en sorg inombords en rotlöshet, en längtan. Så många obesvarade frågor.

Jag är svensk, så svensk man kan bli, mina släktingar spelar fiol i ett spelmanslag. Vi hade en sommarstuga i dalarna, mitt efternamn tog min pappas morfar från en by någonstans i Dalarna för att han tyckte att det var finare än det han hade, Johansson. Jag har alltid älskat midsommar. Äter sill och potatis med stor, kanske för stor aptit. Tittar oftast ner på mobilen, eller ut genom fönstret när jag åker tunnelbana. Värnar om min privata zon och tycker egentligen att lagom är ett himla bra uttryck. Men om du ser mig på gatan, på stan, eller i butiken då ser du inte en svensk tjej, möjligen har du redan bildat dig en rad förutfattade meningar om mig. Jag tillhör de okända. Kanske pratar jag inte ens svenska. Du sympatiserar kanske med Sverigedemokraterna och tycker att jag inte har här att göra, att jag borde åka hem.

Jag blir lika förvånad och förundrad över den reaktion jag kan få när jag presenterar mig. Folk förväntar sig inte alltid att jag pratar svenska och döljer det oftast ganska dåligt. Ibland får jag höra hur bra svenska jag talar, andra pratar engelska med mig.

Frågan kommer ofta snabbt: Är du adopterad? Sen följer nästan alltid ett långt förhör om de mest intima detaljer. Frågor som är känslosamma för mig, kastas rakt i mitt ansikte och jag förväntas artigt svara. Det ju så intressant. Hur gammal var du när du kom hit? Vet du vem din riktiga mamma är? Har du några syskon? Hur är det att leva med dina föräldrar? Ville de inte ha riktiga barn? Känner du dig älskad? Så där står jag, van sedan så många gånger förr. Jag vet precis vad de kommer fråga härnäst och rabblar plikttroget mina svar, som vid det här laget måste låta så inövade.

Det är här problemet kommer för mig. Att vara svensk i en svart, adopterad kropp. Rotlösheten som uppstår när jag tänker på min familj, min släkt och min bakgrund. I skolan hade vi en gång släktforskning. Jag gjorde snällt läxan, gick hem till mina föräldrar och frågade om släkten. Jag fick reda på att vi på något vis är släkt med han som grundade Skansen. Det var ju spännande. När jag tänker på det igen så är det ju inte jag, mina förfäder grundade inte Skansen. De var troligtvis slavar som kom från något land i Afrika till Colombia. Jag har inget med Gustav Wasa att göra, den historien är inte min, fast ändå så är den det. Det blir en krock, en konflikt och så många frågor. Frågor som jag nu känner mig redo att börja söka svar på.

 

Gästskribent: Anni Winnersjö