Etikettarkiv: saint barthelemy

Sverige – inte alls så oskyldig i den transatlantiska slavhandeln

Saint-Barthélemy kanske inte säger gemena man speciellt mycket. Det säger inte mig så mycket i alla fall. Det är en fransk paradisö i Karibien. Ön kallas även Saint Barts vilket är mer välkänt. För er som följer Keeping up with the Kardashians kanske kommer ihåg att den välbärgade amerikanska familjen spenderade en av sina lyxsemestrar på den här ön. För er som har besökt ön själva har säkert märkt att många av gatorna har svenska namn. Huvudstaden på ön heter Gustavia och ön:s landsvapen pryds med tre kronor. Vad lustigt kanske många tänker och ganska festligt om man som svensk åker på semester till Karibien och ser en massa svenska namn överallt. Det finns en förklaring till varför ön är så svensk-inspirerad och det är en mörk tid i Sveriges historia. En del av historien som inte har uppmärksammats eller erkänts av regeringen, än idag.

Saint Barthélemy. Ceremoni när Sverige gav tillbaka ön till Frankrike 1878 Foto: Anonymous xylograph
Saint Barthélemy. Ceremoni när Sverige gav tillbaka ön till Frankrike 1878 Foto: Anonymous xylograph

Saint-Barthélemy var en svensk koloni från 1784-1878. Gustav III var kung i Sverige under slutet av 1700-talet. Han var känd som teaterkungen då han hade ett stort kulturellt intresse. Det många kanske inte vet är att Gustav III även var mycket intresserad av att skaffa sig kolonier och bedriva slavhandel. Sveriges ekonomi var körd i botten under andra hälften av 1700-talet och landet var i ständig statsbankrutt. Gustav III såg slavhandeln som ett sätt att dra in mer pengar till statskassan. Trots dålig ekonomi förhandlade kungen till sig en liten ö i Karibien utav Frankrike. Året var 1784 och Gustav III ville att ön skulle vara ett attraktivt område för slavhandeln och utropade därför sin nya koloni till en frihamn vilket betydde att andra kolonialmakter fick lov att lägga till i hamnen med bland annat slavskepp. Inte nog med att de fick lov att lägga till, kolonialmakterna fick även lov att förvara mängder med handelsslavar i stora magasin runtomkring hamnen i väntan på att bli sålda till andra öar runt omkring Karibien.

Fredrik Thomasson är doktor och akademiforskare vid historiska institutionen vid Uppsala universitet och han är en av få forskare som försöker få klarhet i Sveriges inblandning i slavhandeln. Det finns endast två doktoravhandlingar om den svenska kolonin Saint-Barthélemy som också belyser slavhandeln, en från 1888 och en från 1951. Trots att Sverige var en slavnation i över 60 år och hade en betydande roll i den transatlantiska slavhandeln är det ingenting som är en del av vår historiebeskrivning. Fredrik Thomasson tror att det har och göra med Sveriges ”självgoda självbild” som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Fredrik Thomasson säger; ”Jag tror att Sverige ofta tenderar att ha en ganska självgod självbild. Sverige har lite grann sett sig som ett världsmedvetande, och då har man tenderat att glömma bort vad som har hänt i den egna historien. Det finns antagligen ett skäl till varför ingen har studerat det här förut och kanske inte bara beror det på att arkivet befinner sig i Frankrike, utan det har inte funnits med i den här självbilden.” Han menar på att den här ofullständiga och nostalgiska bilden av den svenska kolonin som tidigare har målats upp inte är bra för historieskrivandet och är fast besluten att ge en mer rättvis och verklighetsbaserad bild av vad som faktiskt har hänt. Fredrik Thomasson tillsammans med två doktorander håller just nu på att digitalisera all dokumentation som finns sparat kring den forna svenska kolonin. Han samlar in dokumentation både från Riksarkivet i Stockholm men också från Frankrike och de franska kolonialarkiven.

Det Fredrik Thomasson har fokuserat på är att gå igenom domstolsprotokoll som kontinuerligt antecknades på ön. Fredrik är den första forskaren som någonsin har gått igenom det här materialet. Han menar på att man kan på ett bra sätt sätta sig in i hur slavar blev behandlade av det svenska rättsystemet och att det i sin tur kan ge större förståelse för hur slavar blev behandlade på ön överlag. Han har genom sina forskningar för första gången kunnat återberätta vissa specifika händelser i människors livsöden som skedde under svenskt styre.

Jan Pierre

Jan Pierre var en slav som anklagades för att ha slagit en vit man. Jean Pierre dömdes till 32 piskrapp trots att det fanns starka vittnesmål om att Jan Pierre agerade i självförsvar gentemot den vita mannen. Problemet var att det var sträng förbjudet att slå en vit människa oavsett omständigheterna och den svenska domstolen ville i sin tur visa vart skåpet ska stå. Så Jan Pierre får sitt straff, 32 piskrapp, fastspänd mellan fyra pålar och liggandes på mage. Den här metoden kallades ”quatre piques” vilket betyder fyra pålar och var en vanlig bestraffningsmetod på slavar.

Susanna

Susanna var även hon slav på den svenska kolonin. Hon ”arbetade” hos den svenska guvernören och hittades en morgon sönderpiskan på trappan till huset. Det fanns en lag som fanns till för att skydda slavarna och den innebar att man som slavägare inte fick piska sin slav mer än 29 rapp åt gången. Om ett hårdare straff skulle utges var det upp till en domstol. Susanna hade uppenbarligen blivit piskad mer än 29 gånger och det finns dokumenterat att en svensk läkare vid namn Samuel Fröberg undersökte Susanna och att han fruktade för hennes liv och han konstaterade att hennes ägare hade brutit mot den slavlag som fanns. Han kunde även se svåra ärrblidningar på resten av hennes kropp vilket indikerade till tidigare misshandel. Det var frun i huset som hade begått det här övergreppet på Susanna och i och med det brutit mot lagen. Hennes straff blev en tillsägning. För Susannas del blev hon tvångssåld till en annan ö i Västindien. Svenska staten tog intäkterna för försäljningen.

Naturforskaren Bengt Euphrasén besökte Saint-Barthélemy i slutet av 1780-talet och har skildrat sina upplevelser i sin bok ”den Vestindiska lagen”. I ett stycke av boken beskriver han en händelse när en slav blir bestraffad med piskrapp eller av ”n-ordet piskan” som han kallar det i sin bok. Det lyder följande:

”Han ställer sig på något avstånd och med piskan slår knäppsmällar på slavens bara kropp, varje slag smäller som ett pistolskott och stora skinn samt köttslamsor samt köttstycken följer ofta med från kroppen.”

Är vittnesmål som de här ej viktiga att ta upp i historiebeskrivningen av Sverige? Spelade Jan Pierre och Susanne ingen roll?

Fredrik Thomassin menar på att Sverige har ett lika stort ansvar som andra kolonialmakter för vad som skedde under den transatlantiska slavhandeln. Det fanns som mest 2000 slavar på ön plus alla de handelsslavar som fanns förvarade i stora gods runtomkring hamnen. Majoriteten av de människor som förslavades härstammade från Västafrika.

Saint-Barthélemy hade inte tillräckligt med vatten för att kunna bedriva plantage som många andra kolonialmakter gjorde utan de flesta slavar ”arbetade” som hembiträden eller tjänstefolk. Han säger dock att de mest barbariska behandlingen av slavar finns det säkert ingen dokumentation på, han kan bara utgå från den informationen han hittar i domstolsprotokollen vilket betyder att det finns ett otroligt stort mörketal av hur många människor som utsattes för ren tortyr och misär.

Slaveriets upphörande Foto: Pixabay
Bilden symboliserar slaveriets upphörande Foto: Pixabay

Så varför vill inte Sverige erkänna sin inblandning? Jag tror absolut att det har någonting att göra med den självbild Fredrik Thomassin pratar om. Den goda självbilden finns det många exempel av i svensk historia. Under andra världskriget vill vi prompt påstå att vi var neutrala när verkligheten såg lite annorlunda ut. Problemet blir vilka signaler Sverige sänder ut genom att förneka eller blunda för sin inblandning i olika historiska händelser. Det sänder ut signalen att människor som Jan Pierre och Susanne egentligen inte har något värde, deras liv är inte värda att komma ihåg. Hade vi tagit vårt ansvar och uppmärksammat vår delaktighet och erkänt att det har hänt skulle vi även erkänna att Jan Pierre och Susanne har existerat. Vi skulle kunna hedra deras minne och lära oss av våra otroliga misstag men tydligen är de inte tillräckligt viktiga. Det är viktigare att hålla masken och hålla upp skenet av att vi på något sätt har någon slags fläckfri historia. Jag hittar inte de rätta orden att förklara hur fel det är. Sverige har förslavat minst (vi får inte glömma mörkertalet) 2000 människor. Barn, kvinnor och män som har blivit berövade sin mänsklighet, torterade, piskade, mördade och våldtagna. Sverige är skyldiga de här människorna att i alla fall erkänna deras existens. Det gör ont i mig när jag tänker på det. Jag vet att det är många tillsammans med mig som skulle vilja säga dessa människor; rest in perfect peace. #blacklivesmatter

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

Missa inte årets upplaga av Dagen till minne av avskaffandet av den transatlantiska slavhandeln i Sverige

Enligt tradition kommer Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa även i år anordna flertalet event för att högtidlighålla och synliggöra Minnesdagen för avskaffandet av den transatlantiska slavhandeln i Sverige. Minnesdagarna har blivit ett årligt återkommande event med ett brett och viktigt program där flera insatta och kunniga personer delar med sig av sina kunskaper och engagemang i dessa frågor. Detta kommer dessutom att vara det första evenemanget i Sverige som uppmärksammar FN:s internationella årtionde (2015-2024) för människor med afrikanskt ursprung.

Alice Bah Kuhnke Foto: Frankie Fouganthin
Alice Bah Kuhnke Foto: Frankie Fouganthin

Programmet är inte helt klart ännu, men organisationen Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa utlovar ett intressant och fullspäckat program med många intressanta samtal, diskussioner, föredrag och kulturella inslag. Några av de deltagare som kommer att finnas på plats är kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke, samhällsdebattören Kitimbwa Sabuni, AFRs ordförande Malcolm Momodou Jallow, Simon Wulley från Operation Black Vote som är en av de största medborgarrättsorganisationerna i Storbritannien och ett antal andra intressanta och kunniga aktivister.

Citat från AFRs hemsida:

”Sedan 2013 har AFR samarbetat med Malmö stad, ABF och andra för att årligen uppmärksamma 9 oktober – minnesdagen för avskaffandet av Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln.

Den 9 oktober 1847 frigavs den sista slaven i svensk ägo på ön Saint-Barthélemy, dåvarande svensk koloni. Sverige var då ett av de sista länderna i Europa som avskaffade slaveriet. Det går en röd tråd från förslavandet av afrikaner till dagens diskriminering av svarta personer. Nutida rasism har ursprung i de idéer som växte fram under slaveriets dagar. Således påverkar historien oss än idag.”

 

 

Plats: Malmö

Datum: Från 2015-10-09 till 2015-10-11

Program: Ännu inte helt klart

Mer om eventet kan du hitta på: Facebook

Minnesdagarna anordnas av Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa: Facebook och Hemsida

Mer om The UN General Assembly proclaimed 2015-2024 as the International Decade for People of African Descent: HÄR!

 

Uppdatering 17-09-15 kl 16,45

Fler deltagare till eventen är klara och det kommer vara panelsamtal med bland annat Fatuma Awil, aktivist från Malmö, Afropés chefredaktör Kiqi Dumbuya, Mediastrategen och debattören Teysir Subhi och forskaren samt medförfattaren till bland annat Afrofobirapporten Tobias Hübinette.

Fatou Touray

 

Lyxliv utan historia i den tidigare svenska kolonin Saint-Barthélemy

Denna artikel, skriven av Katarina Wennstam publicerades i Fokus 2012. Anledningen till att vi väljer att nypublicera artikeln, är för att liknande resor fortfarande säljs på olika håll.

Skärmdump från Albatros Travels hemsida
Skärmdump från Albatros Travels hemsida

På Albatros Travel, som detta gällde, går inte att hitta några resor just nu till Saint-Barthélemy. Om det beror på att man slutat sälja denna resa eller att de är slutsålda framgår inte, men denna text finns fortfarande att läsa på deras hemsida:

”En kolonialhistoria med både engelsk, fransk, spansk, holländsk, dansk och även viss svensk närvaro – visste du att Saint Barthélemy har varit under svensk flagg? Dessutom finns här en kultur med indianska och afrikanska element gör att Karibien kan bjuda på många olika upplevelser. En kryssning är en bra resform för den som vill ta sig runt mellan de många paradisöarna.”

Det finns andra resebyråer som säljer resor till St Barts. En av dem är Ving. Så här kan vi läsa på Vings hemsida:

Skärmdumpar från Vings hemsida
Skärmdump från Vings hemsida

”St Barth ligger knappt en timme med båt från St Martin. Huvudstaden Gustavia är en karibisk dröm med vackra, lite slitna hus mot grönskande bergssluttningar, och i mitten den lilla hamnen med yachter från alla världens hörn. Hela ön präglas av en självklar lyx och elegans som man inte finner på många ställen ens i Karibien.”

På Albatros Travel nämns vid ett tillfälle ordet ”kolonialhistoria”, sen nämns inget mer om detta. På Ving går det inte att finna ett ord om platsens koloniala historia. Detta är alltså anledningen till att vi väljer att publicera Katarina Wennstams tidigare artikel från 2012, igen. Läs den här nedan:

Årets mest aningslösa resa går till den karibiska ön St Barts, tidigare en svensk slavkoloni.

Under rubriken »När Gustav III blev slavägare« marknadsför resebyrån Albatros Travel lyxkryssningar utmed smutsiga svenska spår i historien. Eller som de själva uttrycker det i sin annons: »Enastående kulturkryssning i Karibien… Vi seglar tillbaka i tiden till den svenska kolonialhistorien«.

Det är lite som att man skulle åka förstaklasståg längs med de tågspår som fraktade tyska soldater och krigsmateriel under andra världskriget. Äta god tysk mat och njuta av hur skönt det ändå kan vara att åka tåg när man slipper transporteras som boskap. Något säger mig att det knappast skulle ske.

Men fortfarande är historierevisionismen gällande Sveriges del i den globala slavhandeln något av en blind fläck. En skamfläck som de flesta verkar tro sitter långt ner på ryggen på den svenska kavajen och därför inte syns.

Därför kan ett svenskt resebolag år 2012 sälja in en resa till en tidigare slavkoloni med ord som att »bekvämlighet, service och gastronomi naturligtvis är på topp!« och med bilder på ett ljushyat pensionärspar hand i hand på en barfotastrand i paradiset.

Jag tänker att jag är för hård mot resebyrån och kollar upp den detaljerade resplanen på deras hemsida.

Det är klart att de inte kan visa bilder på kedjade afrikaner på väg till just St Barts i sina annonser, hur skulle det se ut …? Det är klart att det kan te sig smaklöst att påminna soltörstande turister om förhållandena på båtresorna över Atlanten. Just för att det är smaklöst med hur 12 miljoner afrikaner fördes bort från sina hem och familjer för att arbeta i kolonierna. Själva förutsättningen för att européerna skulle få socker, bomull och tobak till pressade priser var obetalda slavar på plantagen.

Av en »kulturresa« kan man kanske förvänta sig att den svenska kolonialtiden sätts in i sin historiska kontext. Om ett bolag säljer sig med orden »res med hjärna, hjärta och omtanke« så är det lite motsägelsefullt om man förväntas lämna just detta hemma.

Men på hemsidan där »paradisresan« beskrivs i detalj nämns fortfarande inte villkoren för slavarna med ett ord. Fortfarande ligger fokus på just det som var kolonisatörernas vardag: ovisshet, extremt överflöd och känslan av exklusivitet.

Stolt deklareras att huvudstaden på Saint-Barthélemy fortfarande bär namnet Gustavia, men inget om de raslagar som förskrev piskstraff tills köttet på ryggen blev synligt om en svart man tilltalade en vit kvinna eller om en svart kvinna vägrade en vit man sex. Det enda som nämns om slavhistorien är följande: »Den sista slaven frigavs den 9 oktober 1847, men de frigivna slavarna vållade stora problem, eftersom det inte fanns arbete för dem och 1878 gav Sverige tillbaka ön till Frankrike igen.«

Jaha. Så skönt då. Där skrev vi ut slavhandeln ur den svenska historien.

Nyss hemkommen från New York och ett besök på Ellis Island vet jag hur USA hanterar sin slavhistoria – som onekligen var mycket större än Sverige någonsin varit i närheten av. Redan i presentationen av immigrantutställningen påminns besökarna om att många av de som var med och byggde landet inte kom frivilligt utan transporterades över Atlanten i kedjor.

Också Danmark, som hade flera stora slavkolonier i Karibien, har börjat göra upp med sin kolonialhistoria på ett sätt som Sverige inte ens är i närheten av. Jag besökte Nationalmuseum i Köpenhamn i somras och fick på två timmar lära mig mer om nordbornas handel med afrikaner än jag någonsin lärt mig i den svenska skolan.

Och lyxkryssningen till St Barts? Glöm det – den är fullbokad sedan länge.

Texten av journalisten, författaren och föreläsaren Katarina Wennstam är tidigare publicerad i Fokus 2012 och publiceras här efter godkännande av Katarina Wennstam.

FN:s dag till minne av den transatlantiska slavhandeln

"En tanke till er, kära förfäder" - Foto: Merete Grut
”En tanke till er, kära förfäder” – Foto: Merete Grut

Idag tisdagen den 25 mars, är den av FN utlysta dagen för att minnas ett av de största människorättsövergreppen i världens historia, vars konsekvenser fortfarande syns i fattigdom, rasism och diskriminering: den transatlantiska slavhandeln.

I Sverige har den 9 oktober föreslagits som nationell minnesdag, eftersom Sverige just det datumet år 1847 officiellt beslutade att inte längre tillåta slaveri och slavhandel.

Sverige var sena med sitt beslut, bland annat eftersom svenska staten hade en koloni, ön Saint Barthélemy i Karibien, där slaveri och slavhandel var tillåten även efter det att många andra länder redan hade avskaffat detta. Slavfortet Carolusborg i Ghana är en annan av de platser där svenskar varit med och begått sin del av detta brott mot mänskligheten.

Den första svenska slavhandelsexpeditionen till Afrika organiserades av köpmannen och järnbruksägaren Louis de Geer. Regeringen gav sitt tillstånd. Expeditionen hämtade slavar i Afrika, skeppade dem till Västindien och kom tillbaka med socker, guld, elfenben och fyra svarta slavar som rikskanslern Axel Oxenstierna fick i present.

Svenska Afrikanska Kompaniet och svenska staten slöt bland annat avtal med kungen av Fetu i Ghana att upplåta Cabo Corso som svensk koloni och från 1654 leddes slavhandeln i praktiken av det statliga Kommerskollegiet. Tio år senare jagades svenskarna bort från Västafrika av Ghaneserna men Carolusborg övertogs av först holländarna, sedan engelsmännen. Sverige fortsatte dock under många år att exportera stora mängder av stångjärn till bojor och vapen, till de länder som bedrev slavhandeln, framför allt Storbritannien.

Ta alltså en minut idag för att fundera över Sverige då och nu.

Källor:
SVT Debatt – Rasismen göds genom historielösheten
Expo – Svensk slavhandel uppmärksammas
Globalarkivet: Historiska årtal för det svenska bidraget till slavhandeln
DN – Det svenska slavjärnet

 

Aminta Merete
Aminta Merete