Etikettarkiv: samhälle

Människa i mellanförskap

Om jag hade fått en krona för varje gång någon har frågat mig var jag kommer ifrån skulle jag vara rik vid det här laget, och om jag hade fått lika mycket för varje gång jag, efter mitt svar, har fått höra ”det är du ju inte alls!” så skulle jag i alla fall vara ekonomiskt oberoende.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Det är skrämmande, fast också nästintill fascinerande, hur människor kan ta sig friheten att definiera varandra efter sitt eget tycke. En svensk kan ju för allt i världen inte vara mörkhyad, eller ha lockigt hår för den delen, och en kongoles är ju ingen riktig sådan om hen inte pratar något av de stamspråk som talas i landet…

Dessa uppfattningar blir tämligen problematiska för en person som mig, som är född och uppvuxen i Sverige, men också har kongolesiskt påbrå. För så fort jag förklarar min bakgrund (ja, efter otaliga gissningar på alla möjliga länder, som om jag vore del av ett lotteri med allt för dåliga odds) så möts jag alltid med argument för att jag inte alls har det ursprung jag nyss har beskrivit. Det handlar om allt ifrån färg och form till karaktär, kunskaper, språk och dialekter. Allting för att bevisa att jag har fel. Stort tack till alla er som vet mer om mitt ursprung än jag själv gör! Vänligen inta scenen och spela upp mitt hittills okända liv för mig!

Suck.

Att ens behöva förklara mig när jag generöst nog har givit ett svar på den eviga frågan ”var kommer du ifrån?” istället för att ge människan i fråga en rak höger och kräva hen på den där kronan, anser jag vara illa nog. Att någon sedan ska förneka mig mitt ursprung på grund av deras trångsynta sätt att lägga människor i fack går bortom alla mina gränser för vad som är acceptabelt. Människor har rest runt jorden i hundratals år och fortfarande är det så otroligt svårt för vissa att förstå, och acceptera, att barn föds med flertaliga ursprung. Detta har ju exempelvis resulterat i, för att ta historielektionen ett steg längre, att människor på det norra halvklotet inte nödvändigtvis måste ha ljust hår och blåa ögon. I sådana situationer, när för mig ofta okända människor försöker läxa upp mig om vad jag är eller vad jag inte är, vill jag bara skaka om deras huvuden och fråga dem var de har befunnit sig de senaste hundra åren. Om man har missat följderna av globaliseringen har man ju antingen växt upp under en sten eller levt med ögonlappar på.

Något som är ironiskt i denna situation är att jag ofta också anses vara för mörkhyad för att vara europé, men för ljus för att vara afrikan. Följaktligen har jag flera gånger kallats ”afrikanen” när jag har varit i svenska, eller i allmänhet västerländska sammanhang. När jag bodde i Kenya ett par månader kallades jag däremot för ”mzungo” vilket betyder ungefär ”viting” på swahili. Ännu en gång så kategoriserar folk mig utifrån vad de anser mig vara, utan att överhuvudtaget ta hänsyn till vad jag själv beskriver mig som.

Eftersom jag har spenderat de flesta av mina levnadsår i Sverige så är det också där som jag har känt av det som mest. Inte riktigt en känsla av utanförskap, eftersom jag inte har haft problem med varken språk eller kultur. Men ändå en känsla av att inte riktigt höra hemma. Att alltid vara lite annorlunda, och att aldrig fullt ut kunna ta del av det vårt avlånga land har att erbjuda. Så för en tid sedan kom jag i kontakt med termen ”mellanförskap”, och då var det som om allt föll på plats för mig. Aldrig har ett uttryck, ett ord, en benämning träffat mig så hårt. Och aldrig hade jag trott att, mitt bland identitetsförvirringens stormiga vindar, något så litet faktiskt skulle kunna få mig att känna tillhörighet. För plötsligt så förstod jag att det fanns många som kände precis som jag. Människor som är trötta på den ständiga kategoriseringen av personer utifrån färg, ursprung eller nationalitet. Människor som, liksom jag, ofta hamnar i en spricka mellan sina blandade rötter. En spricka som är väldigt djup och fylld av tvivel på vem man egentligen är, inte sällan skapad av att ständigt bli ifrågasatt och förnekad gällande sin identitet.

Personen på bilden har ingen koppling till texten Bild: Pixabay
Personen på bilden har ingen koppling till texten Bild: Pixabay

Jag har alltid varit stolt över mitt blandade ursprung, men när jag var yngre tyckte jag det var svårt att bortse från de jobbiga situationer det medförde. Blickarna vi ibland fick när jag och min syster var tillsammans med vår ljushyade mamma, eller gången då en okänd man kom fram till henne och gav henne pengar för att ”hon var så snäll som tog hand om de stackars afrikanska barnen”. Eller alla långa utfrågningar jag har fått genomgå på grund av att jag ser ut som jag gör.

Idag tycker jag att det är lättare att fokusera på de fördelar ett mixat ursprung har fört med sig. Inte finns det många människor i världen som har ett så unikt perspektiv på saker och ting som vi med föräldrar från olika håll i världen. Det är så otroligt häftigt att ha fått med sig olika kulturer och språk sedan barnsben, men också en öppenhet gentemot människor vars innersta kärna uttrycker att det inte spelar någon roll om du är vit, brun, gul, svart, röd eller någon annan färg på den mångfaldiga skalan – du kan själv identifiera vem du egentligen är.

Och till alla er där ute som spricker av nyfikenhet för att veta ursprunget hos människor som enligt era mått inte ser svenska ut, var så vänliga och respektera det svar ni får. Vare sig personen i fråga svarar Norrtälje, Norrland, Nordkorea eller Nigeria har ni ingen rätt att ta ifrån honom eller henne sin identifiering.

Alice Binti Mutambala
Alice Binti Mutambala

Vad ditt namn inte säger…

Mitt förnamn har aldrig känts speciellt viktigt. När jag var liten drömde jag till och med om att heta Mimmi och att kanske byta namn till det när jag blev vuxen. Mimmi blev på något sätt ett alter ego som jag fantiserade om, hur jag skulle förändras när jag kallades det, vilka häftiga och coola egenskaper jag skulle erövra med det namnet. Ida kändes så lamt. Idag så har jag inget behov av att heta Mimmi, jag och mitt namn har blivit vänner. Men det är snarare mitt efternamn jag är stolt över och det var något jag ville föra vidare till mina barn. Det var min pappas efternamn och eftersom han dog när jag var liten har jag alltid gillat det osynliga bandet mellan oss som efternamnet visade.

Det är intressant, hur mina två olika namn kan vara så olika viktiga för mig. Det är det ena som visar på min historia, det jag är stolt över och gärna pratar om. När jag och min man valde förnamn till vår dotter ville vi att det skulle vara ett östafrikanskt namn och vi valde ett som betyder vinst. Dels för att hon är en vinst, den största vinst man kan få. Men också för att hon ska få lättare att vara stolt över sitt ursprung. Jag tänker på människor i vårt avlånga land som ändrar sina utländska namn till mer svenskklingande för att de lättare ska få jobb, på telefonförsäljare som på jobbet heter Sara när de egentligen heter Samira bara för att de märker att kunderna gillar Sara mer än Samira. Eller som vi själva som egentligen ville ha dubbelefternamn när vi gifte oss, men blev rådda av ovanstående skäl att skippa det – för våra barns skull. De kommer ha de svårt nog som det är.

Så, östafrikanskt förnamn, typiskt svenskt efternamn. För det är efternamnet som väger tyngst. Vad säger det till min dotter om några år? Att hon ska vara stolt över sitt ursprung, men inte för stolt? Att hon alltid måste gömma lite av sig själv för att duga lite mer här än annars? Eller vänta, det är ingen fråga egentligen. Hon kommer vara tvungen att i mångas ögon dölja lite, eller mycket av sig själv för att duga lite mer. Och återigen, det är något som jag, som vit aldrig kommer förstå helt, även fast jag är hennes mamma. Och visst gör det ont i mig, men det är inte mig detta handlar om. Det handlar om namn och om vad namn betyder. Ett namn kan betyda ingenting – som mitt förnamn. Eller så kan det betyda massor. Om min dotter skulle ha ett efternamn som speglade både hennes östafrikanska och hennes svenska arv så skulle det betyda massor. Det skulle indikera en sann stolthet. Det skulle visa fingret till alla som anser att det afrikanska är något som bör döljas. Nu hoppas jag att hon kommer bära en sann stolthet ändå, en vetskap om att hennes förnamn vittnar om en del av hennes rötter, även om efternamnet döljer en annan.

post-337050_960_720I en värld utan rasism så skulle alla namn vara betydelsefulla, historieberättande och intressanta. Men i denna värld så har vi inte nått dit än. Det är otroligt oacceptabelt att ett afrikanskt efternamn skulle göra det svårare för min dotter att få komma på anställningsintervjuer, att hon skulle få svårare att avancera för att glastaket är ännu lägre för mixade kvinnor än för vita kvinnor (och vita män). Det är inte status i detta land att vara annat än svenne. Men med varje afrikanskt namn, med varje steg mot den vita strömmen, så kommer vi förhoppningsvis närmare och närmare den världen. Till en värld där alla namn kan och bärs med stolthet.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Lila hibiskus gör ingen besviken

Debutromanen ”Lila hibiskus” gavs inte ut i Sverige förrän roman nummer två blivit en succé. Men har du missat den är den väl värd att leta reda på. För vi pratar om Chimamanda Ngozi Adichie, som förmår att skapa sann bokstavsmagi.

Boken Lila Hibiskus, Foto: Helena Svensson, Afropé
Boken Lila Hibiskus, Foto: Helena Svensson, Afropé

”Lila hibiskus” är den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies debutroman, och kom ut redan 2003. Boken översattes dock till svenska först 2010, efter att hennes andra roman, ”En halv gul sol” blivit en braksuccé.

Chimamanda Ngozi Adichie är en av Afrikas starkast lysande litterära stjärnor just nu. Och ”Lila hibiskus” lämnar knappast någon besviken.

Jag har sällan eller aldrig läst en bättre skildring av det tudelade i att växa upp med en framgångsrik och i samhället väl ansedd far – som samtidigt är en religiös tyrann hemmavid. Kambili är femton år och lever med sin bror Jaja och sin mamma och pappa i ett överdådigt hus komplett med tjänstefolk och marmorgolv i Nigeria. Hon gör sitt bästa i skolan och sitt bästa hemma. Att hon aldrig riktigt ler och inte heller förmår hänga med i det sociala samspelet i skolan är det få som förmår tolka. Skolan handlar om en enda sak: att bli utnämnd till nummer ett i klassen vid årets slut. Och hemlivet handlar om att följa schemat pappa fastställt och försöka härda ut. Kambili slits mellan kärlek till och stolthet för sin pappa – och ren skräck eller ordlös fruktan när han misshandlat mamman så att fostret hon hade i magen dör och mamman närmast förblöder.

Boken Lila Hibiskus, Foto: Helena Svensson, Afropé
Boken Lila Hibiskus, Foto: Helena Svensson, Afropé

Det är outhärligt på sina ställen. Och just det att pappan har så gräsligt mycket pengar, i ett land där de flesta har klart mindre av den varan, gör allt så mycket svårare. Borde inte mamman skydda sina barn och sig själv och bara lämna? Låter självklart kanske. Men det är svårare när ”alla” avundas familjen, föräldrar ber mannen att gifta sig med deras döttrar och så vidare … Och att det inte alltid är så lätt för en ensam kvinna i Nigeria ser man tydligt på pappans syster Ifeoma. Trots sin anställning på universitetet har hon inte råd att köpa vare sig gas för att kunna laga mat eller ens enkelt mjölkpulver. Men hennes tre barn fostras i en varm, kärleksfull och uppmuntrande miljö. När Kambili och Jaja av en serie slumpmässiga händelser plötsligt hamnar hemma hos Ifeoma och hennes barn är clinchen total. Kambili vet inte hur hon ska bete sig, men finner plötsligt att hennes värld med ens expanderat … Och hon upplever känslor hon aldrig tidigare upplevt.

Betyg: 4 av 5
betygbetygbetygbetyg

 

 

 

Helena Svensson
Helena Svensson