Han är rapartist, sångare och spoken word-poet… bland annat. Jag träffar multiartisten Juwon Simmons på ett av stans Condeco-caféer, en av de där vårdagarna då det inte regnar i Göteborg. Tacksamt nog har vi också lyckats pricka in en dag då det inte är alltför fullt på fiket och vi hittar enkelt ett eget hörn att sitta vid. Ganska direkt slås jag av hur tydligt det märks att Juwon verkligen är en artist av ord. Redan vid första frågan har han svarat på flera av mina kommande frågor jag planerat att ställa, och jag blir nästan full i skratt. Ibland är det en riktig konst att intervjua personer och andra gånger flyter det på hur fint som helst och antalet skratt, jaaa- och aha-upplevelser avlöser varandra… och så ibland kommer det där riktiga guldkornet där en efter intervjun, på väg hem, förutom känslan från skratten och aha-upplevelserna också funderar över om en någonsin haft en bättre eller trevligare intervju?

Kära läsare, möt Juwon Simmons…

Hej Juwon!
Berätta lite om Juwon Simmons, vem är du?

– Jag är Juwon Simmons, av kamerunskt ursprung och har bott i Sverige i 6-7 år. Jag är musikartist, spoken word-poet och också lite författare. Jag är väl lite av det mesta som faller inom konstgenren. Jag är också samhällskritiker och afrocentriker.

Jag har gjort musik professionellt i ungefär fem år och har släppt tre mixtapes, några musikvideor och ett album. Ett par artiklar har också skrivits om mig som artist, där den första kom precis i början av min musikkarriär.

Hur kom sig din flytt till Sverige?

– Jag kom till Sverige som student för att läsa marknadsföring och bodde då i Jönköping. Innan det bodde jag en kort sväng i Chicago också. Men i princip hela min barndom var i Kamerun, mitt liv. Skola, familj, stor släkt och vänner. Jag har i och för sig två av mina systrar i Houston, men föräldrar och mina yngre bröder bor kvar i Kamerun.

Och musiken, hur blev den en så stor del i ditt liv?

– Det var i samband med att Kingsize magazine uppmärksammade mig som jag på allvar började ta tag i musiken och ville göra något riktigt med den. Jag hade träffat några andra musikintresserade killar när jag bodde i Jönköping och började göra musik bara som nöje och det var då Kingsize upptäckte oss och skrev den där första artikeln, som sedan gav oss mersmak och då bestämde vi oss för att satsa mer seriöst. Vi gjorde några spelningar runt omkring i Sverige och även i Oslo.

Så det var först när du flyttat till Sverige som du började göra musik? Hade du inte gjort musik tidigare alls?

– Well… jag kan inte säga att jag ”gjorde” musik innan, men musik har alltid varit en del i mitt liv. När jag var i tolvårsåldern till exempel så sjöng jag i skolkören i Kamerun, men när jag nådde målbrottet och förlorade min pojkröst och rösten gick igenom drastiska förändringar så blev jag osäker på min röst och kunde inte sjunga längre. Däremot skrev jag dikter och texter och började intressera mig för spoken word istället.

Din spoken word-bana startade alltså egentligen innan din musikkarriär?

– Egentligen inte, eller inte offentligt. Jag gjorde mitt första spoken word-framträdande efter att jag slagit igenom med min musik, men jag skrev jättemycket och hade poesin och texterna, men uppträdde aldrig professionellt med dem på den tiden. Jag hade några vänner däremot som jag brukade leka med musiken och orden med. Mitt första scenframträdande var en form av hiphop/rap-framträdande och det var verkligen dåligt (Juwon ler och skrattar till vid minnet). Jag var kanske i sextonårsåldern och det var ett skolframträdande, en open mic-kväll och jag gick upp och testade lite. Jag gjorde bort mig, men det var ingen negativ erfarenhet, för alla gick bara upp och testade och kände efter lite. Jag tog det som lärdom och insåg att om jag ska ställa mig på en scen igen så behöver jag nog öva lite mer först, vilket jag gjorde. Det är sådan jag är, jag tar inte ett nej om jag verkligen vill något, så jag kände bara att ”ja ni skrattar åt mig idag, men nästa gång jag står här kommer det vara något helt annat”.

… En vän till mig sa en gång att om jag någonsin skriver och gör en låt som han gillar så kommer han betala mig otroliga summor pengar. Nu tio år senare kan han alla mina låtar på senaste albumet utantill.

Då undrar jag givetvis, fick du dina pengar?

– (skrattar)… det fick jag inte, men han köpte mitt album.

Hur skulle du beskriva din musikstil?

– Jag skulle beskriva den som en mix av hiphop, soul och jazz – ny soul/jazz. Lite experimental.

… och vanligtvis rappar du bara eller? Du sjunger inte jättemycket?

– Mmm… jag sjunger, jag sjunger ibland. Men väldigt sällan. Jag vet inte riktigt varför, men jag har väl inte riktigt kommit dit ännu.

Kan det vara i och med att du tappade kontrollen över sångrösten när du nådde målbrottet, att det idag känns lättare att leverera prat och rytm än melodi med rösten?

– (nickar)… ja sant. Det är precis det! När jag förlorade rösten blev jag mer bekväm med att prata, något en har full kontroll över.

Sedan upplever jag i och för sig att sång har förändrats idag. Förr var kravet på rösten mycket större, alla sångare hade sin unika röst på ett helt annat sätt, varje artist lät som sig själv. Inom blues, jazz, hiphop, pop, r&b, oavsett genre, de lät som sig själva och hade sin röst. Ta Bob Dylan som exempel, han hade i mitt tycke kanske inte en vacker röst, men den var karaktäristisk. Nu för tiden låter alla likadant och mycket låter kommersiellt. Jag har artister som jag såg upp till förr, som gjorde sin grej. Idag när de kanske vill göra comeback eller släpper nytt så låter de istället som de unga av idag, inte som sig själva. Sådan vill jag själv absolut aldrig bli. Jag vill inte att min musik blir sådan.

För att gå tillbaka till din spoken word-poesi, hur kom du slutligen till punkten där du bestämde dig för att ge det en chans på allvar?

– Det kom som sagt efter att jag redan gjort musik och stått på scen som sångare och rappare. Man kan säga att musiken och erfarenheterna från det gav mig den där sista pushen, modet att ta steget upp på scen med min poesi, samtidigt som min poesi och mina texter som jag skrivit under alla år också hjälpt mig med musiken.

Att musikdebuten kom före spoken word-debuten tror jag beror på känslan av nakenheten i spoken word. Om du frågar mig i alla fall, så är spoken word lite svårare än musik för, låt oss säga att du är på en scen med runt hundra personer i publiken och du sjunger en sång. För det första, av de hundra personerna som lyssnar så förstår kanske bara trettio, fyrtio av dem vad du sjunger, de övriga dras bara med i musiken, soundet och rytmen. De flesta lägger inte märke till detaljer.

… när du framför en spoken word-poesi för hundra personer så är du mer eller mindre helt naken. De hör allt du säger och skapar sig sin bild av dig personligen. Det handlar inte om huruvida musiken låter bra, det handlar bara om vad du säger. Så mitt mod att ställa mig där och vara ’naken’ kom först efter att jag hade erövrat musiken.

Helt logiskt! Men visst har det gått rätt bra för dig inom spoken word?

– Jag har deltagit i en del tävlingar och det har gått bra. Bland annat förra året under SM i Poetry Slam i Stockholm där jag kom två med mitt lag Poetry Slam Jkpg – som består av mig, Tina Huynh , Clara Wijk och Josefin Vernersson. Jag har också vunnit regionala tävlingar och var Jönköpings mästare i Poetry Slam 2014.

Trist nog känns det som att spoken word inte riktigt blivit en stor grej i Sverige ännu?

– Det är inte stort i Sverige än. Trots det drar de stora tävlingarna ändå fullt hus. I Stockholm var det kanske 600-700 personer och stället var helt proppfullt. Det var riktigt härligt faktiskt.

… de har mindre event i landet med jämna mellanrum med, som till exempel här i Göteborg på ett ställe som heter Hängmattan, men det är inget som slagit stort ännu. Men det händer saker. Jag minns till exempel min första tävling i Jönköping, den jag vann, då var jag ensam svart av de tävlande. När jag sedan kom tillbaka året efter så såg jag flera unga afrosvenskar som var med. Vi behöver se representation, sådant behövs. Då ser folk att det är möjligt. Nu ser jag hur det sprider sig varje år och den homogent vita tillställningen som det var från början försvinner. På det sättet skapas ett riktigt kulturellt samhälle.

Vilket skulle du säga är viktigast för dig, musiken eller spoken word?

– Oj, en svår fråga! Jag måste säga båda, men det jag verkligen vill med allt mitt artisteri är att bli förstådd och nå ut. Jag vill att lyssnaren verkligen förstår mig, något som inte alltid är så lätt med musiken. Jag är ganska afrocentrisk i min framtoning och vill samtidigt vara en del i den globala kampen för att brygga över barriärer och överkomma fördomar. Vi måste självklart komma ihåg historia och förtryck, lära oss och samtidigt ta oss bort från det.

Jag är ganska komplex när det kommer till samhällsfrågor och absolut kritisk i mina tankegångar. För mig är det inte så enkelt som att allt som sker dig som svart är rasism eller diskriminering. Det sker mycket sådant, absolut, men vi måste också fråga oss själva hur vi agerar och bemöter folk i vår vardag och i olika situationer. Man måste erkänna och ta ansvar för sitt eget agerande också. Inte skylla allt på sin hudfärg. Detta är saker som jag har med i min poesi och vill kunna nå ut med det till rätt folk. Ofta når jag ”rätt” folk via min musik istället så då försöker jag få in mina budskap där med, vilket inte alltid heller når fram tyvärr, då musik som sagt är mindre naket och budskapen ofta försvinner i glädjeruset på klubbar eller under en spelning.

Inom spoken word får jag fram mitt budskap klart och tydligt, men ofta är det tyvärr inte helt rätt publik som får höra det. Jag vill nå ut till människor av olika bakgrund, givetvis till de med afrikanska rötter som jag själv, men även andra minoriteter i Sverige. Än så länge finns dock inte tillräcklig mångfald i spoken word-publiken.

Får du kritik för din inställning kring hudfärg, agerande och reaktion?

– Jo det får jag. Folk kallar mig självrättfärdig, vilket jag inte riktigt förstår. Alla gör misstag och ingen är perfekt, men det gäller att försöka skapa hälsosamma normer. Lite som med föräldrar, de gör fel och kan känna att saker de gör inte är det bästa och de försöker lära sina barn att göra annorlunda. Istället för att mana sina barn att göra samma misstag, försöker de påverka barnen åt annat håll. Utifrån det väljer sedan barnen om de tänker följa dessa råd eller inte. Många gör misstag och tappar fokus, men man kan alltid hitta vägen tillbaka. Jag tror inte på något sätt att det jag förespråkar är enkelt eller självklart, men det är mina idéer och tankar… och ja en del verkar anse att jag då är arrogant och predikande.

… det händer också att jag blir kritiserad eller att folk blir upprörda när jag påpekar beteenden som kanske inte gynnar kampen för den afrikanska diasporan. Som ett exempel, det här med kulturell appropriering… nu senaste såg jag en attack i sociala medier på en vit kille med locs. Jag menar, jag förstår kritiken och sakfrågan i sig och allt det där, men det jag inte förstår är hur folk framför sin kritik, varför folk måste gå till attack. Jag upplever att många är väldigt motiverade i kampen, vilket är bra, men många gånger tappar de fotfästet och motiven bakom deras ageranden byter riktning och då blir det fel, det tas till fel metoder.

… jag är inte perfekt själv, absolut inte. Mina tankar handlar om att försöka behålla fokus och inte skena iväg i något som slutar med att icke-svarta aldrig kan ha rätt eller att svarta aldrig kan ha fel i en konflikt med varandra. För så är det ju inte. Vi kan alla misstolka situationer och händelser, men det går alltid att komma tillbaka, det är aldrig försent. Det är mycket av detta jag kommer tillbaka till i min musik och som väl gör att en del anser mig predikande och allt det där. Folk vill höra lättsam musik, sådant som bara är glatt. Men alltså det finns redan massa sådant, jag behöver inte bli en i mängden, det är inte det jag vill. Något av det ”roligaste” jag fått höra är att jag använder för många ord och bara borde göra en lätt partylåt och inte vara så djup, utan bara leva livet.

Väldigt intressant! Hur tänker du kring musik och dess påverkan på samhället, speciellt den afrosvenska diasporan?

– Musik är viktigt för svarta, jätteviktigt, det är en stor del i svartas identitet och utveckling. Musiken utvecklas ju också hela tiden och jag ser hur den svarta musiken har förändrats över tiden och hur folket ändrats med den. Något som jag personligen inte alltid ser som positivt. Ta hiphop till exempel, typisk svart musikgenre. Jämför jag den på 80-talet och nu så är det enorm skillnad. Både musikmässigt, textmässigt och modemässigt. Budskapet som den musiken många gånger sänder ut idag är kvinnoförnedrande, diskriminerande mot vissa grupper och så vidare, jag ser till exempel hur kvinnor reagerar på den musiken och hur deras syn på män och relationer förändras… och jag gillar verkligen inte den väg det tagit. Det är också något jag adresserar i min egen musik.

Så en kan säga att du använder musiken och spoken word för att göra något konstruktivt i den svarta kampen, det är vad musiken handlar om för dig?

– Ja, jag vill inte göra partylåtar, lätta låtar eller danslåtar. Det intresserar inte mig. Hur mycket folk än inboxar mig och säger att jag har rösten och helheten för det. Mitt mål och syfte med musiken är att uppmuntra människor till att förstå sig själva, förespråka socialt ansvar och pusha dem till att vara en del i att bygga upp vårt samhälle, inte bara kritisera och bli serverade av det.

Berätta gärna lite om din låt ”Celebrate”, en sång som verkligen fastnade hos mig, jag älskar den?

– Wow, tack! Ja ”Celebrate” är en ganska lustig historia faktiskt, en ren slump egentligen. Jag har sedan jag kom till Sverige några personer som varit återkommande i min musikaliska framgång. Det är Dmitriy Ivanov, Darjan Dakey och Mehari. Jag jobbar ihop med andra också, men dessa musiker återkommer alltid.

… i alla fall, vid tiden för ”Celebrate” bor jag i Göteborg, Dakey och Mehari bor i Jönköping. Dakey är producent och jag är på besök i Jönköping för att spela inte lite till mitt då kommande album. När jag kommer in i studion så håller Dakey och Mehari på och jobbar på en låt och jag frågar vad det är och uttrycker att jag gillar det jag hör. De säger att det är något de börjat jobba med och jag känner direkt att det är något jag gärna är med och skriver. Vi sätter oss ner alla tre och bara kör. Innan vi vet ordet av så är låten klar. Och det var inte ens en låt menad för mig från början. Det kom från ingenstans.

… när vi skulle spela in videon blev det ännu bättre, ännu mer spontan ärlighet. Jag hade en plan absolut, men vi hade liksom inget detaljerat och pratade fram och tillbaka om hur vi skulle kunna förmedla det vi ville – en känsla av total hyllning till livet, mig själv, alla vänner, min kultur, till det multikulturella. Vi kom inte fram till något konkret och när dagen för inspelning närmade sig bestämde videoproducenten Freddie Hagman sig för att komma till Göteborg med sina kameror. Han sa till mig att ringa de andra artisterna och så kör vi, han skulle komma på något.

… Dakey och Mehari kom från Jönköping, jag samlade vänner här i Göteborg, bland annat Mika, tjejen med afrot – vi lärde faktiskt känna varandra under Andralångdagen ett år, när jag gick fram och sa att en dag måste jag ha med dig i en av mina videos, ditt hår är så vackert. Först samlade vi alla i min vän Isabells lägenhet och bara umgicks över några glas och Freddie filmade direkt. Från där gick vi vidare till Slottskogen (stort öppet grönområde i Göteborg, med bland annat park, scener, serveringar och lekpark, som också är känd för sin djurpark, reds anm). På vägen mötte vi massa människor som anslöt sig och promenerade med oss och allting blev så fulländat och precis det vi ville att videon skulle bli – en stor hyllning, olika kulturer som smälte samman. Kvinnan i hijab, rockarna, Mika med afrot, jag själv med mitt tydliga afrikanska arv, Mehari med rötter i Eritrea och Dakey med serbiskt och kurdiskt påbrå, någon från Mellanöstern, Iran, de vita svenskarna, allt fanns där. När jag efteråt såg videon i sin helhet kände jag bara ’this is it’ och över en dag hade jag fått i princip trettio nya vänner från ingenstans. Videon till ”Celebrate” och allt runt den är helt klart den vackraste videoupplevelse jag någonsin haft.

”Celebrate” – Juwon Simmons (feat Mehari & Dakey)

Wow! När jag såg och hörde den här låten så fick jag känslan av att det var något ni jobbat med väldigt länge och som var genomtänkt redan innan ni började skriva den i princip – så otroligt fokuserat, med budskap både i text och video. Men detta alltså, nu gillar jag ju låten ännu mer!

– Jag vet! Det är verkligen en väldigt speciell låt för mig, för oss. Den tog fram så mycket äkta. Vi behövde inte sitta och tänka eller leta efter något alls, det bara kom till oss. Det var som kärlek vid första ögonkastet. Mehari som sjunger refrängerna, han bara sjöng och sjöng och vi spelade in flera olika versioner och a l l a var bra. Vi hade till och med svårt att bestämma oss för en version (det glittrar till i Juwons ögon och jag ser verkligen den där kärleken han nyss beskrev).

Jag är helt tagen här, älskar sådana här berättelser från livet, när det bara händer! Okej jag ser och hör att den här låten är väldigt speciell, men om du skulle välja från alla dina låtar som du gjort, vilken är din personliga favorit?

– Hm, en svår fråga igen… men kanske någon av mina allra första, när jag fortfarande var ny och oförstörd, opåverkad av branschen. Jag har en från min första mixtape, ”The Work”, som är producerad av Dmitriy, en sång om jobbet du behövt göra för att ha hamnat där du är i livet – om att kämpa för att nå dit du vill. Det är en sång jag gjorde under min kanske mest ärliga period i min musikaliska karriär, den där naiva och optimistiska tiden innan man dras in i branschen. Så för mig är det lite som att titta tillbaka i en tidstunnel varje gång jag lyssnar på den.

Ditt senaste släpp, ”Na tondi wa (a song for you)” kommer från ditt album ”The ring of blue fire”, vad handlar den om och vilket språk sjunger du på förutom engelska?

– Språket är Duala och sången är del i något jag jobbar aktivt med just nu, att få fram representation i samhället, inom musiken. Många gånger är det väldigt vitt inom musiken och i musikvideor från Sverige, jag vill ändra den bilden. Visst är det helt naturligt att det är lättare att hitta vita modeller här, de är självklart fler, men det betyder inte att det är omöjligt att hitta modeller med ursprung från andra delar världen eftersom vi faktiskt har sådan mångfald här. Mina vänner som bor i till exempel USA och Kamerun frågar mig hela tiden, ”finns det svarta i Sverige?” och jag får hela tiden förklara att ja det gör det, du ser svarta överallt. Många ser på Sverige som ett land där det bara finns en homogent vit grupp människor. Med ”Na tondi wa” och det jag just nu jobbar med, så vill jag ändra den bilden. Jag vill visa att det är helt naturligt med svarta i en musikvideo från Sverige och också hjälpa till att försöka påverka fler att lyfta diasporan i sitt artisteri.

”Na tondi Wa (A song for you)” – Juwon Simmons

Du har bott i Sverige i 6-7 år nu. Känner du dig hemma här?

– (en stunds tystnad)… erhm, känner någon sig hemma här? Jag menar, jag skulle inte säga att jag känner mig hemma här. Men alltså jag fyller snart 28 och jag har bott här nästan hela mitt vuxna liv, så i mitt vuxenliv känner jag mig hemma här, speciellt i Göteborg. I Sverige vet jag inte riktigt, men i Göteborg. Göteborg är nog anledningen att jag stannar kvar.

… Jag blev vuxen i Sverige och har ingen erfarenhet av att vara vuxen, ta ansvar, kompromissa med andra vuxna och så vidare på någon annan plats i världen. Så Sverige är mitt vuxna hem, medan Kamerun är mitt barndomshem.

Om du kunde välja helt fritt idag, skulle du fortfarande vilja bo i Sverige då?

– Ehm.. nja, jag skulle nog bo någon annanstans. Jag vet inte var exakt, men någonstans där fler möjligheter finns, där det pågår mer interaktion. Sverige är ganska introvert, vilket i sig har hjälpt mig, tvingat mig att lära mig mycket om mig själv och min musik. I ett annat land som är mer extrovert hade jag kanske aldrig kommit hit i min musikaliska personlighet. Samtidigt finns ingen flexibilitet eller snabb utveckling i Sverige, det går långsamt. Så jag tror på fler möjligheter som artist i andra länder.

… och om du bara ser till hjärtat och leker med tanken att möjligheterna finns överallt i världen, var skulle du då helst vilja bo?

– Åh då skulle jag nog åka hem till Kamerun. Jag älskar Kamerun. Visst finns korruption och så vidare, men i stort är det ett land som har mycket att erbjuda och en öppenhet för artisteri. Det är ett stabilt land generellt och det finns en otrolig mångfald. Vi har runt 200 språk och etniciteter och vi blandar oss över grupperna. Jag pratar själv ungefär fyra, fem olika språk och det är det många som gör där. Så ja, att få utforska mitt artisteri där hade varit underbart. Men… jag är förälskad i Göteborg (Juwon skrattar, vi båda skrattar)… och så kommer vi fram till att han kanske borde göra den typiska fifty-fifty-flytten som många av våra föräldrar och de före oss gjort – bo halva året i Kamerun och den andra halvan i Sverige. Somrarna i Göteborg är faktiskt något alldeles speciellt…

Snabbfakta
Namn: Juwon Simmons
Ålder: 27 år (snart 28)
Genre: Hiphop, soul och jazz – lite experimental.
Koppling till den afrosvenska diasporan: Född och uppvuxen i Kamerun, bott i Sverige nästan hela sitt hittills vuxna liv.
Social media: Spotify, Youtube, Soundcloud
Webb: juwonsimmons.com