Den globala musikscenen innehåller tack och lov mer än tuggummipop. Häng med på en musikresa signerad Habib Koité och Carlou D, två av Västafrikas många starkt lysande musikaliska stjärnor.

Selam har sedan över femton år jobbat för att sprida musik och kulturella uttryck som formats i en global värld, som de själva säger. Och de har lyckats väl. Det är mycket tack vare Selam vi i dag har en folk- och världsmusikscen som tagit en självklar och rättmätig plats i de kulturella finrummen. Bara att se artister från exempelvis Västafrika uppträda på anrika Konserthuset i Stockholm gör något med mig. Jag blir varm i hjärtat. Lördagens konsert med Habib Koité och Carlou D var knappast den första – och förhoppningsvis långt ifrån den sista – som Selam ordnat på just Konserthuset. Men det är ändå en smått magisk upplevelse, varje gång. Att få höra exempelvis tama (talking drum) ljuda mellan pelarna i en så svulstig och påkostad lokal är mäktigt, i sig.

Kvällen inleds med Carlou D som äntrar scenen själv, tillsammans med sin gitarr. Han är klädd i en fotsid dräkt med huva och inleder återhållsamt, men med en pulserande scennärvaro. Under låten träder sedan musikerna fram och börjar spela tillsammans med honom.

Allteftersom trappas stämningen upp, huvan åker ner, Carlou bjuder på flera egna dansuppvisningar och får nog många av dem som förstår innebörden i frasen ”Nama na la, sama yaye” (jag saknar dig, min mamma), att blinka bort en och annan tår.

Under låten ”Sen regal” gör han något jag aldrig har varit med om. Han tar fram sin egen telefon, börjar filma och ber publiken att unisont sjunga ”Hello Dakar”. Ingen är nödbedd och snart sjunger hela Konserthuset ”Dakar, Na nga def” (Dakar, hur mår du). Carlou D ler och trivs. Att han är intresserad av att filma oss förändrar perspektiven och får i alla fall mig att känna att privatpersonen Carlou kommer lite närmare.

Därefter bjuder han på ”Senegalese reggae Baye Fall style”, som han säger. Min bänkgranne får sjunga lite Baye Fall style, även han.

Klipp från konserten:

Bildspel från kvällen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Habib Koité äntrar efter en kort paus scenen, iklädd enkla traditionella kläder. Publikens extas är tydlig, han behöver inte mer än visa sig förrän en man i publiken skriker ”Habib, you are the best!”.

Habib berättar att det nya albumet, som heter ”Soo” (betyder hemland på bambara) spelades in hemma hos honom och att det är en mycket enkel produktion. Han säger att det är svårt för honom att spela in en ny skiva och att han därför inte kommer ut med en ny oftare än ungefär vart sjunde år. Men varje gång känner han sig väldigt nöjd och är väldigt glad när allt är klart.

– Och när jag släppt en ny skiva pratar jag mycket mellan låtarna. Tycker ni att det är jobbigt får ni lyssna på mig nästa år, då pratar jag inte, utan spelar bara, skrattar han.

Habib Koité är normalt ingen muntergök på scenen – en erfaren fotograf säger till mig att hon aldrig sett honom på så här bra humör under en spelning tidigare. Han är strålande glad och bjuder verkligen på sig själv. Kanske är det nya skivan, kanske är det att han i och med Skandinavienkonserterna nu knyter ihop turnésäcken? Oavsett vilket är Habib Koité i högform och det är bara att njuta av färden.

På albumets titelspår gästas han av artister som Toumani Diabaté och Bassekou Kouyaté.

– Men de kunde inte följa med i dag så vi ersätter Toumanis kora med en keyboard och Bassekous ngoni med en banjo, myser Habib.

Låten handlar om glädjen i att vara hemma, att vara medveten om sina rötter och att uppskatta dem. Att vi mår bättre om vi får vara hemma, i stället för att ryckas upp från vår bakgrund.

”Soo” inleds finstämt men utvecklas snart till en taktfast historia som får bandet och Habib att dansa.

Dansa ja. Det är väl enda problemet med Konserthuset. Att behöva sitta ner och lyssna till sån här musik, som liksom rycker och drar i en, kan vara nästan plågsamt svårt. Men alla vill inte stå upp och då skymmer man sikten för dem bakom och riskerar klagomål… Å andra sidan är det möjligt att sitta ner och ta in framträdandet på ett annat sätt.

Sammantaget, tack Selam för en fantastisk och – som vanligt – välorganiserad kväll, fortsätt ert viktiga och värdefulla arbete!

Och tack Carlou D och Habib Koité för musik kommen ur hjärtat, framförd med intimitet och känsla. Vi är nog många som kan leva på lördagskvällens upplevelse ett tag framöver…

 

Text, bild och filmklipp