Ken Ring är en i raden av hiphopartister som kommit ut med en självbiografisk bok: Livet. Boken berättar om Ken Rings sorger, glädje, musiken, familjen och mycket annat, samtidigt blottar sig många känslosamma händelser och det är svårt att inte känna stark empati med artistens liv och bakgrund.

Det har också kommit en del kritik mot att unga personer skriver självbiografier mitt i livet, eller ibland till och med i början av livet. Det har jag inga problem med, jag tycker det kan vara särskilt intressant att läsa självbiografier från de som just står mitt uppe i livet.

Ken Rings bok är både naken och ärlig på många sätt. Han är inte rädd att lufta delar som många hellre skulle ha gömt i någon vrå och hoppats att de skulle falla i glömska. Det finns vissa delar jag är starkt kritisk mot och andra delar jag tycker mycket om. Att Ken svär en hel del i sin bok, kan jag köpa. Det är en del av honom och hans sätt att uttrycka sig. På så sätt blir det mer ”äkta”. Hälften av svordomarna hade dock varit nog… En annan del som är genomgående och störande är den nästan monotona upprepningen av N-ordet. Det kanske inte är skrivet för att provocera, men det blir lätt att dra den slutsatsen då ordet upprepas till förbannelse. Ken Ring berättar varför N-ordet inte stör honom själv eller känns kränkande för honom och den förklaringen köper jag rakt av. Det jag tycker är svårare att förstå är att Ken Ring, i likhet med många andra inte kan visa den hänsyn och respekt det skulle innebära att avstå från detta ord, till förmån för så många afrosvenskar i vårt land som faktiskt tar illa upp och känner sig kränkta av ordet.

Därefter har jag i stort sett bara positiva upplevelser av själva innehållet i boken (även om ovanstående tog bort en del av det positiva). Det jag trodde skulle vara en hyllning till droger och kriminalitet, blir dels en motsatt effekt och dels så är det lätt att förstå beroendeproblematiken runt beroende, social utsatthet och kriminalitet. Beroendet är en ständigt närvarande familjemedlem för Ken Ring. Kanske skulle jag, som flerbarnsmamma ha önskat ett lite tydligare avståndstagande till droger, men det finns ingen försköning för droger eller kriminalitet, utan Ken tycks ha en god insikt över dess förödande konsekvenser.

Den senare delen av boken är en fantastisk hyllning till Ken Rings mammas hemland Kenya. Beskrivningen av kulturkrockar, känslan av att ”hitta hem”, i dubbel bemärkelse, när Ken som vuxen besöker Kenya och bestämmer sig för att bygga hus där, är välgörande. Den berättar om en kärlek till ett land där Ken Ring har rötter ifrån, men dittills haft en rädsla och visst förakt för. Hur de känslorna övergår till känslor av kärlek, respekt och trygghet är en vacker och kärleksfull beskrivning. Där känns det också som det blir en tydlig brytpunkt för Ken Ring, där han väljer på ett mer medvetet sätt att lämna ett destruktivt liv och leverne och byta ut det mot sina rötter, känslan av att höra hemma, känslan av lugn och att det faktiskt finns en plats där han är betydelsefull för annat än unga fans och löpsedlar och svarta tidningsrubriker.

Boken tydliggör att Ken Ring varit en riktig kämpe inom sitt artisteri och att han aldrig backat från att gå sina egna vägar. Han tydliggör också att han fått kämpa för att komma dit han är idag. En av Sveriges allra största hiphopartister.

Boken är spännande, men också mycket känslosam. När han berättar om hur hans liv förändras efter att kusinen förlorar sitt barn, går det inte att hålla ett öga torrt. En djup insikt om privilegier och utveckling blir uppenbar när Ken Ring beskriver flera personliga upplevelser runt detta. Att Ken Ring är en mogen man och pappa är det nog många som ifrågasätter, men när man läser denna bok blir många djupa tankar runt föräldraskap och att vara vuxen tydliga.

En naiv och bortkommen pojke har växt upp till en man som vill axla sin ansvarsfulla föräldraroll och jag tror att han är där. Att Ken Ring har arbetat hårt, fått ta konsekvenserna från dåliga livsval och att han fått kämpa väldigt mycket i motvind är tydligt. Mycket skratt lockas också fram mellan varven. När Ken Ring beskriver hur han satt och ringde upp alla som beställde hans skiva för att sedan personligen skicka ut den, varpå ryktet spreds att Ken Ring själv ringde upp om man beställde hans skiva och beställningarna strömmade in. Ja, då är det svårt att inte skratta högt.

Något som ringer i mina öron genom hela boken är att två svarta män i Sverige, genom sitt kändisskap som hiphop artister nu har fått möjlighet att skriva självbiografier där de berättar om att de växt upp på gatan i Stockholm i modern tid. Att de dessutom gjorde det under en tid när bostadsbristen och arbetslösheten var mycket lägre än den är idag. De jag syftar på är alltså Ken Ring och Ison Glasgow (vars bok ”När jag inte hade nåt”, som vi nyligen recenserade HÄR). Två nu vuxna män som växt upp i en social och ekonomisk misär på gatorna i Stockholm. Hur många fler afrosvenska barn har växt upp och växer idag upp på gatorna i vårt land?

Soundtrack till boken kan du se och höra här:

Den första delen av boken är mycket svagare än den senare, vilket drar ned betyget en del. Boken får tre av fem i betyg av mig, men den är absolut värd att läsa.

Ett signerat exemplar av Ken Rings bok Livet, kan du beställa HÄR! Ken Rings hemsida finner du HÄR!