Etikettarkiv: självständighet

Låt inte självsamheten ta över

Hur gick det till när ett barn född in i en gigantisk familj, och uppväxt i en miljö genomsyrad av ordspråket ”Det krävs en by för att fostra ett barn” kom att leva ett liv av självständighet, självbestämmande och självstyre?

I det här avseendet har jag mer gemensamt med andra stockholmare än med min egen familj i Benin. Jag vågar medge att jag ibland är värre än många inrikesfödda. Jag bor i ensamhushåll, sätter i hörlurarna så fort jag lämnar hemmet, och upprepar handlingen så fort jag lämnar jobbet. Det gör ont att komma till gymmet och inse att jag glömt hörlurarna. Som om det inte var tillräckligt tycker jag även om att resa själv och hoppas fortsätta åka på en egen resa per år för ökad självutveckling. Vem gör sånt?

Utmana dig själv och lämna hörlurarna hemma. Foto: Pixabay

Jag kallar det för min självsamhet, för visst låter det bättre? Självklart låter det bättre med en självvald ensamhet. Ingen vill vara ensam, det kan ju tolkas som att inte ha någon vän. Att vara utanför.

Efter tiden hemma för utmattningssyndrom har egentid blivit en del av mitt nya liv. Ett sätt att bevara balansen. Samtidigt läser jag diverse tidningsartiklar med forskning som visar på att stockholmare lever alltmer ensamma. Jag frågar mig själv om det är vintern som gör oss mer ensamma? Brist på sol och alltför många månader av kyla än vad som borde vara lagligt? Stress? Fler med utmattningssyndrom? Eller har bättre levnadsvillkor gjort oss mer ensamma? Oavsett orsak hoppas jag att vi alla blir bättre på att öppna upp oss för varandra. Jag är en stark förespråkare av självständighet, men jag tror också på att människan skapas i relation till sin andre. Så låt oss komma varandra närmare, våra smartphones kommer att finnas kvar även efter en konversation med en medpassagerare.

Jag behöver fortfarande min självsamhet, men lovar att bli bättre på att finnas till i relation till mina medmänniskor. Mitt första steg är att lämna hörlurarna hemma imorgon? Gör det du med!

Rokibath Alassane

 

Algeriets självständighetsdag 5 juli: Minnen från frihetens dag

Nästan hela den afrikanska kontinenten har under någon period i historien koloniserats av ett europeiskt land och de flesta av dagens afrikanska länder fick inte sin självständighet förrän efter andra världskriget. Således är många av länderna i Afrika väldigt unga. Algeriet är en av dessa unga stater, folket fick till sist sin självständighet den 5 juli 1962 efter ett åttaårigt blodigt krig. I år firar Algeriet 54 år som ett självständigt land, under sin egen flagga och sin egen nationalsång.

Messaouda Gazit. Foto: Amina Gazit
Messaouda Gazit. Foto: Amina Gazit

Algeriets resa fram till självständighet har varit lång, den franska stormakten kom till Algeriet redan på 1830-talet och Algeriet kom sedan att bli en del av Frankrike där tre franska departement upprättades. Kriget mellan Algeriet och Frankrike är ett ämne som inte går att undgå, det är fortfarande ett starkt minne hos de som växte upp eller levde under den tiden. Kriget var ständigt närvarande och nära, hela det algeriska folket var involverade på ett eller annat sätt.

Innan kriget startade den 1 november 1954 fanns det sedan tidigare försök till uppror mot den franska stormakten. Bland annat är massakern i Sétif som ägde rum den 8 maj 1945 ett försök till självständighet. Folk demonstrerade för ett fritt Algeriet men det slutade med en massaker. Frankrike ville inte släppa taget då Algeriet ansågs vara ett franskt territorium och kallades för Franska-Algeriet. När kriget sedan tog fart den 1 november 1954 kom det nästan som en överraskning för algerierna. Messaouda Gazit kommer väl ihåg krigstiden och har starka minnen från när hon fick nyheten om ett självständig Algeriet. Hon var i 20-årsåldern när kriget började och bodde i området Kabylien i Algeriet.

Personerna som talade om ett krig mot Frankrike var lite annorlunda och speciella, för hur kunde man kriga mot Frankrike? menar Messaouda Gazit.

Det var inte lätt för algerierna att tro att ett krig mot Frankrike skulle ta fart då Algeriet ansågs vara franskt och att starta ett krig mot den franska stormakten skulle vara svårt. Frankrike svarade tillbaka och kriget pågick i åtta år. Messaouda som är från Kabylien i Algeriet berättar att det tog lite tid innan den franska armén tog sig till bergen. Hon minns att den franska armén bland annat brände ner hus och dödade boskapsdjur i syfte att paralysera folket på landsbygden. Hon berättar också om rädslan som ständigt fanns hos henne och folket. Hon minns även när den franska armén kom till hemmet och hur hon gömde sin son vid två eller tre olika tillfällen. Den franska armén kunde komma in när som helst och hur som helst.

Messaouda Gazit berättar om en dag då en grupp fallskärmsjägare kom hem till familjens gård. En av fallskärmsjägarna rörde Messaouda Gazits svärmors sjalar som hon hade på sig för att kontrollera om hon gömde något där. Messaouda Gazits svärfar sa då till fallskärmsjägaren att han skulle passa sig och inte röra gumman, fallskärmsjägaren var i detta fall officer och svarade med att ge honom en ordentlig örfil så att han snurrade runt. Hon minns även att hennes svärfar samlade in pengar för att ge till motståndsrörelsen Front de libération nationale, FLN. En person tjallade på honom och han blev tillfångatagen och fick sex månaders fängelse för det.

Minnesmonumentet Makam Shahid i huvudstaden Alger. Foto: Mouh2jijel
Minnesmonumentet Makam Shahid i huvudstaden Alger. Foto: Mouh2jijel

Det fanns en del algerier som ville se Algeriet franskt och stred på den franska arméns sida, dessa personer kallades för Les harkis. Det fanns även en underjordisk fransk nationalistisk rörelse som kallades för Organisation de l’armée secrète, OAS (Den hemliga arméns organisation), som ansåg att Algeriet var franskt och kämpade ända in i slutet för att det skulle förbli så, även när förhandlingarna om ett algeriskt självbestämmande och en algerisk självständighet så småningom skulle bli verklighet. Efter krig och förhandlingar mellan FLN och Frankrikes president Charles de Gaulle kunde Algeriet kalla sig för ett självständigt land.

– Nyheterna om självständigheten spred sig via personer. Jag minns att alla samlades och det blev en stor fest, alla dansade och sjöng. I en hel månad var det fest med dans och sång. Vi kunde inte tro att det var sant, nu behövde man inte vara rädd längre. Nu kunde man leva lugnt, ingen kommer och stör vilket var helt overkligt i början. Vi hängde den algeriska flaggan överallt i hemmet och ute. Det fanns fortfarande fransmän kvar men vi hängde ändå upp den algeriska flaggan, fransmännen kunde inte göra någonting mot oss, vi gick runt som om vi var änglar, minns Messaouda Gazit.

Under alla år när Algeriet var en del av Frankrike immigrerade fransmän till Algeriet och gjorde Algeriet till sitt hem, dessa personer kallas för les pieds-noirs som översätts till svartfötter. När fransmännen förstod att Algeriet gick mot sin självständighet flyttade en miljon fransmän från Algeriet till Frankrike. Efter 130 år som fransk koloni varav de sista åren pågick ett åttaårigt långt krig och till slut en självständighet, lämnade fransmännen Algeriet bakom sig.

– Jag minns att fransmännen började lasta saker på lastbilarna och var påväg att lämna landet, jag kunde knappt tro mina ögon. Man tänkte, är det verkligen sant, ska de ge sig av? Efter åtta år var det slut, det var över. Efter att alltid vara rädd kunde man nu sova i fred. Man trodde aldrig att man kunde vakna så levande, avslutar Messaouda Gazit.

Det åttaåriga kriget skulle lösa upp en 130 år gammal ockupation där tortyr, giljotinen och mord hade blivit till vardag. Trots detta har Algeriet inte fått någon ursäkt från den franska regeringen angående den långa ockupationen eller kriget som kostade många personer livet. De franska arkiven med information om kriget öppnades inte för än i början av 1990-talet, alltså ungefär 30 år efter självständigheten, men då Algeriet är ett väldigt ungt land finns arkiven inte bara på papper utan och hos folket, som minns vad som hände.

Relaterat

Hocine Aït Ahmed – den sista av ”alla helgons söner” är död.

Nadia Chache
Nadia Chache

Kameruns Nationaldag

Idag, den 20 maj har Republiken Kamerun sin nationaldag. Landet kallas ibland för ”Afrika i miniatyr” på grund av den varierande geologiska och kulturella mångfalden. Naturen består av både stäpper, savanner, berg, regnskog och stränder. Landet består av mer än 200 etniska och språkliga grupper.

Kameruns flagga Bild: Pixabay
Kameruns flagga Bild: Pixabay

Portugisiska sjömän nådde kusten 1472 och lade då märke till stora mängder räkor och kräftor i floden Wouri. De kallade den då ”Räkfloden”, på portugisiska Rio dos Camarões, där namnet Kamerun härstammar ifrån.

Kejsardömet Tyskland gjorde anspråk på territoriet som kolonin Kamerun 1884 och påbörjade en framryckning inåt land i vad som blev kolonin Tyska Kamerun. De inledde projekt för att förbättra kolonins infrastruktur med hjälp av sträng tillämpning av tvångsarbete.

När Tyskland förlorade första världskriget blev Kamerun ett NF-mandat och delades in i Franska Kamerun, Cameroun (Östkamerun), Brittiska Kamerun, Cameroons (Västkamerun) år 1919.

Fransmännen integrerade sakta Franska Kameruns ekonomi med Frankrikes och britterna administrerade sitt territorium från grannlandet Nigeria, vilket inte var så populärt då de kände sig försummade. NF-mandaten ombildades till förvaltarskapsområden under FN 1946 och frågan om självständighet blev angelägen i Franska Kamerun.

Frankrike förbjöd det mest radikala politiska partiet, Union des Populations du Cameroun (UPC) den 13 juli 1955. Detta föranledde ett långvarigt gerillakrig och mord på partiledaren Ruben Um Nyobé. I Brittiska Kamerun frågade man sig om man skulle återförenas med Franska Kamerun eller ansluta sig till Nigeria.

Efter andra världskriget blev det allt större oro i den franska delen vilket så småningom ledde till att Frankrike och FN beviljade landet självständighet den 1 januari 1960 under president Ahmadou Ahidjo och efter en folkomröstning den 1 oktober 1961 förenades det tidigare brittiska södra Kamerun med sin granne för att bilda Förbundsrepubliken Kamerun. Dock var den tyska kolonins utbredning större än dagens Kamerun. Delar av det tidigare Kamerun ligger i dagens Nigeria, Centralafrika, Gabon och Tchad.

Den 20 maj är Kameruns Nationaldag till minne av antagandet av den nya konstitutionen som grundade enhetsrepubliken just den 20 maj 1972.

 

Naturligtvis är Kamerun så mycket mer, eller nästan allt förutom dess kolonisering. Denna serie att hylla och gratulera olika länder på kontinenten handlar om att dels lyfta upp den mörka historien för att den inte ska glömmas bort, samt lyfta fram alla de olika länder som finns på kontinenten, men också för att hylla frigörandet från kolonialismen. Men fortfarande är det alltså en mycket liten del av landets historia, om än en mörk del som gett fruktansvärda konsekvenser.

Fatou Touray
Fatou Touray

Gambian Independence Day 2014

gambiaflagtextIdag är det Gambias nationaldag, vi firar dagen då Gambia blev självständigt från Storbritannien och den Gambiska flaggan hissades officiellt för första gången. Nästa år så kommer det vara femtio år sedan den 18e februari 1965 då Gambia blev självständigt efter att ha varit en brittisk koloni sedan artonhundratalet.

Gambias flagga som också firar 49 år som officiell flagga i Gambia är en av få afrikanska flaggor som inte är politiskt laddad. De vita linjerna i flaggan står för fred, renhet och enighet. Det röda i flaggan symboliserar savannen och solen, det blåa står för floden och det gröna för skogarna och jordbruket.

 

Vi på redaktionen önskar Gambia ett stort grattis på födelsedagen idag. Hipp hipp hurra

eva hallencreutz