Kraftiga regn under de senaste veckorna har orsakat stora översvämningar på ön Zanzibar som gjort att myndigheterna nu tillfälligt stänger alla skolor för att inte utsätta lärare och elever för onödiga risker.
Båtar utanför Zanzibars huvudstad, Stone town. Foto: Anna Wedin, Afropé
Det är en av Zanzibars två regnperioder som just nu pågår och som under de senaste veckorna inneburit stora regnmängder och därmed orsakat kraftiga översvämningar runt om ön.
Nedstängningen av skolorna drabbar de 350 000 barn och unga som går i skola på Zanzibar och samtidigt pågår slutexaminationerna, något som inte ställts in trots att skolorna håller stängt för regelrätt undervisning. Flertalet skolor är dock helt eller delvis under vatten.
De kraftiga regnen har ställt till med stora materiella skador då både byggnader och vägar spolats bort samtidigt som andra stater i regionen också drabbats hårt av de stora regnmängderna. I Kenya uppges minst 14 personer ha dött, samtidigt som minst 1500 personer har mist sina hem då de spolats bort av vattenmassorna.
Regnperioden som nu pågår på Zanzibar avtar mot månadens slut för att sedan övergå i en torrare period fram till början på november då den andra regnperioden startar och varar till början på januari. De båda regnperiodernas början inleds vanligen med kraftigare vindar, något som traditionellt ansett som startskottet för de många handelsbåtar som fraktat varor från ön.
En ny skola för barn med autism har öppnats i kåkstaden Soweto. Det är den första statliga skolan för barn med särskilda behov.
Barnen på bilden har inget med artikeln att göra Foto: Pixabay
Det finns redan ett flertal skolor i Sydafrika som erbjuder särskild omsorg för barn med särskilda behov, men dessa skolor är privata med höga avgifter, vilket innebär att många föräldrar inte har någon ekonomisk möjlighet att låta sina barn gå i dessa skolor och på så sätt får barnen med särskilda behov ingen möjlighet till särskild omsorg.
Sydafrikanska tjänstemän låter nu meddela att skolan Thulasizwe School for Autism i kåkstaden Soweto är den första statliga skola som öppnats i Sydafrika för barn med särskilda behov. Skolan är utformad för att tillgodose barn med olika variationer av neurologisk sjukdom.
The Gauteng Department of Education säger att 11 andra specialskolor anpassade till barn med autism kommer att lanseras under det kommande året.
En mamma till ett autistiskt barn som börjat på skolan säger att hon känner en djup lättnad när hennes son nu kommer att få särskild omsorg under sin skolgång.
Många föräldrar till barn med särskilda behov uppger att de har blivit nekade sina barn skolgång på de skolor som inte varit speciellt anpassade, med skälet att ”de inte varit som andra barn”. Human Rights Watch uppskattar att cirka en halv miljon barn (500 000) utestängs från utbildningssystemet i Sydafrika på grund av funktionsnedsättningar.
Skolan Thulasizwe School for Autism öppnade förra måndagen, den 18 januari 2016.
Föräldrar behöver inte betala några avgifter för att registrera sina barn på skolan.
Några timmar innan morden i Trollhättan skrev jag denna text för senare publicering. Gårdagens fruktansvärda händelser gör den än mer aktuell.
Vi behöver ta hotet från nationalisterna på allvar.
Att beväpna sig och ta tillbaka Sverige har varit en del av SD-svansens retorik sedan 80-talet. Då var det från judar och invandrare i största allmänhet. Nu har man förflyttat sig till muslimer och invandrare från Mellanöstern och Afrika. När jag gräver bland sverigedemokrater hittar jag massor av kommentarer som antingen uppmanar till inbördeskrig eller också bara krasst konstaterar att det oundvikligen kommer.
För att förstå varför behöver vi vandra in i deras tankevärld. Se Sverige med deras ögon. Vi behöver förstå hur den tänker som i åratal misstrott alla etablerade PK-media, och istället hittat sanningen i Avpixlat, Fria Tider, Exponerat och klipp och bilder som ens begränsade vänkrets grävt upp på nätet.
I början av nittiotalet gick filmen V på svensk TV. Världen invaderades av rymdvarelser som såg ut som människor, men som i själva verket var ödlor som bar människomasker, ute efter att äta alla människor och tömma jorden på vatten. Bara ett fåtal såg dem för vad de egentligen var. De gick ihop i gerillagrupper, valde ut strategiska mål, skaffade ammunition och kämpade för att ta världen tillbaka.
För Sveriges nationalistiska rörelse är inte asylsökande riktiga människor. De är en sorts ondskefulla varelser som lever enligt principer som aldrig går att förena med våra. Men de har valt ut Sverige, och planerar att ta över vårt land.
De ser inte människor på flykt undan krig, utan en invasion.
De ser inte behövande utan snyltare.
De ser inte en samling ganska olika individer av olika nationalitet och religiöst ursprung, utan muslimer.
De ser inte muslimer som har olika grader eller varianter av tro, utan alla är ISIS-anhängare.
De ser inte en katastrof, utan en plan av organiserade ockupanter.
Detta kommer från ett forum som heter ”Vi som stödjer SD”. Där pratar man dagligen öppet om inbördeskrig, och få eller ingen säger emot.
De ser gamla som svälter ihjäl, kvinnor som våldtas, unga som inte får jobb, och inga fakta vi som motargumenterar gräver fram kan ändra den bilden, eftersom vi är PK, och därmed opålitliga.
De ser ett land som är hotat, och deras medmänniskor, dvs vi övriga svenskar, är antingen rädda, duperade eller korkade som inte fattar vad som sker.
I den världen är mordbrännarna hjältar.
I den världen är krig enda utvägen.
De har deklarerat undantagstillstånd. De ser inte oss övriga som legitima medborgare med rösträtt, utan som landsförrädare. De anser att deras vilja att rädda Sverige står över demokratin.
De är många och de upplever att de kämpar för sin överlevnad.
Det största ebolautbrottet någonsin har skördat mer än 11 000 människors liv och har dessutom påverkat miljontals människors liv indirekt. Skolor hölls under utbrottets värsta fas stängda och de drabbade barnen har därför inte haft möjlighet att gå i skola. I Guinea har bland annat Unicef nu startat ett projekt med radiosända lektioner för att utbilda barnen.
Efter förra årets sommarlov var det många skolor som inte öppnade igen i värst drabbade Liberia, Sierra Leone och Guinea. Att hålla skolorna stängda var ett sätt att minska risken för att sprida smittan genom att undvika folksamlingar. För barnen innebar detta att möjligheten till utbildning försvann.
Foto: Anna Wedin
När skolorna i Guinea sedan öppnade igen i januari 2015 var närvaron inte längre lika hög bland barnen och mycket undervisning hade gått om intet. Utbildningsministeret i Guinea tillsammans med bland annat Unicef bestämde sig då för att hjälpa barnen att ta igen missad undervisning genom att lansera radiosända lektioner. Projektet som hittills lanserats i de fyra distrikten Farmoréah, Kaliah, Moussayah och Sikhourou i Forécariah, Guinea har omfattat lektioner i både matematik och franska. Programmen har riktat sig till både barn som inte har möjlighet att gå i skolan samt de barn som går i skola. För de barn som får går i skolan är programmen en repetition av vad dom redan lärt sig medan programmen för de barn som inte går i skola innebär ett alternativt utbildningssätt.
Förutom att undervisa i matematik och franska innehåller programmen också information om hur man skyddar sig mot ebola och vad som är viktigt att tänka på. Att inkludera barnen i detta är viktigt då dom sedan tar med sig kunskapen hem och kan sprida den vidare till föräldrar och andra människor i sin närhet.
Många av barnen som nås av radioprogrammen lyssnar från sina hem på sina egna radioapparater. Men för de barn som inte har möjlighet att lyssna hemifrån finns speciella ”lyssningscenter” i många byar där barnen kan samlas för att ta del av undervisningen via radio. Fördelen för dessa barn är att läraren från skolan närvarar under dessa stunder och då kan repetera, öva och svara på frågor direkt. Mer än 30 000 barn och unga från 329 skolor i Forécariah och minst lika många barn som inte går i skolan beräknas ta del av detta projekt, vilket innebär att totalt mer än 60 000 barn och unga kan tillgodogöra sig livsviktig utbildning.
Nästan ett år efter händelsens inträffande på Sjumilaskolan i Göteborg, döms en gärningsman i tidiga 20-årsåldern för misshandel. Straffvärdet för gärningen är fängelse i två månader, men då ingen risk för fortsatt brottslighet ansetts föreligga blev straffpåföljden villkorlig dom tillsammans med samhällstjänst om 75 timmar.
Göteborgs Tingsrätt – Foto: Kiqi D Minteh/Afropé
Göteborgs Tingsrätt anser det styrkt att den nu dömde gärningsmannen tillsammans med sin bror har sökt upp målsägande på dennes arbetsplats, Sjumilaskolan på Hisingen, för att konfrontera vederbörande, vilket i sin tur slutat med misshandel där den nu dömde först utdelat ett knytnävsslag mot målsägande, varpå tumult utbrutit och vittnen fått ingripa och även lyfta bort den dömde från målsägande då de båda hamnat i en hög på marken. Samtidigt som den dömde lyfts bort från målsägande måttar denne en spark mot målsägandes huvud.
I utredningen framkommer också vittnesmål och rättsintyg som bevisning för att den åtalade varit väl medveten om målsägandes särskilt känsliga hälsotillstånd till följd av en kronisk sjukdom och att denne vid händelsens inträffande nyligen kommit ut på permission från en längre sjukhusvistelse.
Den dömde gärningsmannen döms att betala skadestånd för misshandel av normalgraden, samt sveda och värk för motsvarande fyra veckors sjukhusvistelse.
Utdrag ur Tingsrättsdomen;
”Av A (målsägande) åberopad utredning om hans hälsotillstånd framgår att han är känsligare för fysisk påverkan än människor i allmänhet. Med beaktande av de skador som framgår av rättsintyget och att B (den åtalade) inte har varit ovetande om A:s sjukdomstillstånd, anser tingsrätten att begärd ersättning för sveda och värk är skälig och ska betalas av B.”
Under huvudförhandling har ett huvudvittne olyckligt befunnit sig i salen under förhör med övriga inblandade i målet och dennes vittnesmål har därför inte tagits i beaktande annat än vad gäller vittnets egen försäkran om att hen var den som lyfte bort den dömde gärningsmannen från målsäganden.
Skadorna som målsägande ådrog sig var i form av smärta, blodvite, rodnad och svullnader. Den dömde åläggs också att betala föreskriven avgift om 500 kronor till Brottsofferfonden då brottet är av art som har fängelse i straffskalan.
En volontärresa födde idén om något mycket större och la grunden för något som skulle komma att påverka många människor liv för alltid. Drömmen om att hjälpa några av Kenyas mest utsatta människor blev verklighet och arbetet med att bygga den självförsörjande byn Kiotani (i boet, på swahili) i Lukenya Hills är i full gång.
Allt började i augusti 2012 då My Boman, som till vardags jobbar som sjuksköterska i Sverige, reste till Kenya på en volontärresa. Under denna resa kom hon i kontakt med människor som levde under svåra och utsatta förhållanden, och idén om att hjälpa till långsiktigt föddes. Tillbaka i Sverige startade hon genast en insamling som nästan omedelbart möjliggjorde att två kvinnor fick startkapital till en restaurang samt en cateringfirma, och 4000 kvadratmeter mark köptes in. Organisationen Sponsors For Kenya grundades för att kunna jobba vidare med insamling och organisationen består idag av förutom My Boman även av Annica Persson, förskolelärare samt Elisabeth Gunnars, socionom.
Kenya har inte förskonats från HIV/AIDS och man räknar med att cirka 1,6 miljoner människor lever med sjukdomen i landet idag. Detta medför att många människor, och då speciellt barn, blir extra utsatta och hjälpbehovet är stort. Den lokala organisationen Living Positive Mlolongo fokuserar på att hjälpa just kvinnor och barn drabbade av HIV/AIDS och tillsammans med Sponsors For Kenya driver man nu projektet med uppbyggnaden av byn Kiotani.
Odlingar på Kiotani. Foto: My Boman, Sponsors For Kenya.
Fram tills i januari 2015 har projektet inneburit att man kunnat köpa in totalt 16 000 kvadratmeter mark, byggt upp en skolbyggnad bestående av tre sovsalar samt ett klassrum, en personalbostad, ett 160 kvadratmeter stort växthus samt ett kök är under uppbyggnad. För att dessutom kunna förse hela byn med vatten har ledningar dragits och totalt 3 vattentankar har installerats, dels för att kunna förse byn men även grannarna med vatten. Just nu är det odling av bland annat tomater, lök och kål som sker i växthuset, och man har anställt en man för att kunna sköta odlingarna samt ta hand om byns höns och sju getter. Tanken är att odlingen ska utökas för att dels kunna inbringa inkomster till byn samt förse byns skola med råvaror till skolmaten.
Det långsiktiga målet är att skapa en självförsörjande by där utsatta barn och familjer ska kunna finna en fristad och där även föräldralösa barn ska kunna erbjudas en trygg och säker uppväxt samt skolgång på den internatskola som är under uppbyggnad. Vidare vill man i framtiden kunna bygga upp ett stödcentrum med hälsomottagning samt erbjuda vuxna utsatta praktiska utbildningar.
Skolstart på Kiotani. Foto: My Boman, Sponsors For Kenya.
Skolans första 35 elever samt två lärare påbörjade undervisningen den 12 januari 2015 och antalet elever kommer under året att öka, då man har barn från slumområdena i Nairobi som kommer att flytta in i elevbostäderna. Planen är dessutom att varje år kunna bygga ut med ytterligare ett klassrum och välkomna en ny klass med barn, om ekonomin tillåter. I dagsläget betalar de barn som går på skolan en mindre avgift för skolmaten medan Sponsors For Kenya står för resterande kostnader. Ett 20-tal barn sponsras dessutom redan med basala kostnader så som skolgång, mat och en tryggare tillvaro, och kommer inte heller när internatskolan är klar att behöva betala någon avgift.
Den svenska styrelsens målsättning är att skapa en stabil grund där den långsiktiga utvecklingen ligger i fokus. Uppbyggnaden av byn får ske i etapper, för att säkerhetställa att dels de ekonomiska förutsättningarna finns samt att resultaten blir optimala. Behovet av hjälp är enormt och Sponsors For Kenya tillsammans med Living Positive Mlolongo gör stor skillnad för många barns och vuxnas framtid som numera är i boet, i den växande byn Kiotani.
Victoria Tamba startade sin verksamhet för 27 år sedan, efter att själv ha lärts upp i England. Idag driver hon Vickys Training Skills Centre och en egen salong med stor framgång och planerar att utöka. I år är det 37 unga tjejer som utbildas i hennes skola och denna vecka kommer 25 elever att utexamineras med sina nya kunskaper.
Victoria Tamba, driver Vicky Training Skills Centre Foto: Fatou Touray, Afropé
Eleverna går ett år i hennes träningscenter för att lära sig bland annat: hår, manikyr, pedikyr, kosmetologi, ögonbryn, ögonfransar och kläder. De flesta av de unga tjejerna utbildar sig för att öppna egen salong eller för att anställas. Många vill arbeta för att spara pengar till högre utbildningar på universitetsnivå. Vicky planerar att dels utöka sin egen verksamhet, men även att starta en ny. Hon kommer från april 2015 att starta upp en förskoleverksamhet, tvärs över gatan från där hon driver salongen.
Hennes ena bror driver en elfirma i samma byggnad som hon själv driver sin salong och sin utbildningsverksamhet. Hennes syster driver en reseagentur, även denna i samma byggnad. På andra sidan gatan driver en annan bror, pastor Derrick Weah en kyrka och det är på gården bakom kyrkan som Vicky planerar att starta sin förskoleverksamhet om några månader.
Vicky poängterar att de är i stort behov av sponsorer och donationer. Dels är det många av de unga tjejerna som inte själva har råd att betala sina studier, så skolan är till stor del beroende av välgörenhet. Många av tjejerna har därför sponsorer. Samma behov räknas komma med förskoleverksamheten och där finns även ett behov av leksaker och annat. Det är många som skickar containers till Gambia och Vicky säger att de tacksamt tar emot donationer av saker som kan komma barnen till användning på förskolan, som alltså planeras att öppna i april.
Vicky ger ett nedtonat, men bestämt intryck. Hon tycks vara en kvinna som vet vad hon vill och är beredd att arbeta för det också.
En av Vickys bröder, den som driver elfirman har bott i Sverige i många år och arbetat där som elektriker, men när pappan dog bestämde han sig för att återvända till Gambia och ta över pappans elfirma och här har han nu blivit kvar.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Att familjen är drivna entreprenörer råder det inga tveksamheter om, men Vicky lyfter sitt entreprenörskap och sin entusiasm till ytterligare nivåer.
KONTAKT: För att komma i kontakt med Vicky går det bra att maila henne på tambav1968@yahoo.com eller ringa henne på något av följande nummer: +220-4496094, +220-7224071 eller +220-9903960. Besöksadressen är: 16th-6th street south Fajara.
Många har kanske någon gång drömt om att bryta upp från sitt vardagsliv i Sverige och prova på något nytt för en tid. Få är det dock som faktiskt tar det stora steget att lämna det inrutade livet i Sverige, för att prova på ett helt annat liv, långt borta i ett annat land. Familjen Tärning gjorde just detta, och provade på livet i Gambia.
Under våren 2014 sålde Mats och Liselotte Tärning sitt hus i Norrköping och i augusti tog de dottern Elvira 9 år med sig och flyttade till Gambia för att ta en paus i livet och pröva något helt annorlunda. Här berättar Liselotte om upplevelsen, människorna och tankarna…
Som tonåring drömde jag om att åka till Afrika som volontär men så kom barnen, vardagen tog över och jag lade mina drömmar åt sidan. Men det är ju aldrig för sent att förverkliga sina drömmar.
Bojang nursery school. Foto: Liselotte Tärning
Jag åkte till Gambia första gången för 10 år sedan och blev betagen av landet, människorna och sättet att leva. Året innan flytten hade jag och Mats varit på besök tre gånger så när vi bestämde oss för att pröva att bo där kändes det som en logisk fortsättning.Så letade vi hus, hittade en skola till Elvira, Mats organiserade sitt jobb så han kunde arbeta från Gambia och så åkte vi. Det var tungt i början och jag tänkte ofta på vad vi egentligen hade gett oss in på. Ebolaepidemin rasar i delar av Västafrika, Ving ställde in sina charterresor och de vänner som bodde i Gambia normalt hade valt att stanna i Sverige under hösten. Men efter en kort tid kändes beslutet helt rätt, vi hade ju fortfarande vänner i Gambia, vi blev ofta inbjudna till middagar, namnceremonier och kände oss mer och mer hemma.
Det fanns inte en klar plan vad jag och Mats skulle göra i Gambia men Mats gick igång med att hjälpa våra vänner som driver en färgfabrik med deras administrativa uppgifter och jag blev snabbt engagerad i olika välgörenhetsprojekt.
Vi sprang av en tillfällighet på en man som var lärare på en förskola, vi småpratade med honom och han bjöd in oss att hälsa på i sin skola och på så sätt blev jag involverad i Bojang Nursery School. Skolan visade sig ha två eldsjälar, dels läraren, Momodou Drammeh, och rektorn, Baba Drammeh. De hade visioner och planer med ”sin” skola, stora hjärtan som brann för alla barnen på skolan och ett stort engagemang även för barnens familjer, vilket tilltalade oss starkt. De visade sig att de hade 2 faddrar till de då 112 barnen på skolan, vi blev självklart intresserade att också bli faddrar, och då fick vi den yngsta lilla tösen, Jankey som fadderbarn. När vi sedan berättade om henne och vårt fadderskap i vår facebookgrupp så ville flera av våra vänner också bli faddrar, och nu har skolan 24 svenska faddrar och 2 holländska.
Vårt engagemang har växt fram under våra resor hit ner, man möter många fattiga människor och många som inte kan läsa eller skriva, analfabetismen är på ca 46%, hos kvinnor runt 60%. Gambia tillhör också ett av de fattigaste länderna i Afrika och för att ett land ska kunna ta sig ur fattigdomen så krävs det att folket kan utveckla och utbilda sig. Det är därför vi brinner så starkt för att ge barn möjlighet att gå i skolan.
Den offentliga skolan är gratis, men det krävs att barnen har skoluniform, ordentliga skor, skolväska och pennor. De ska även vara fint friserade och kunna köpa sin egen skollunch, bara de här sakerna gör att många barn inte har möjlighet att gå i skola.
Vi tror att det tilltalar våra vänner och bekanta att ha fadderbarn på det här sättet, de vet vart deras pengar går oavkortat, de får foton genom oss, men även mail från rektorn var tredje månad. Så länge vi var på plats i Gambia så betalade vi skolan åt faddrarna som satte in pengar på vårt konto, skrev på deras fadderavtal och såg till att alla papper kom fram till faddrarna. Vi fotograferade också barnen och intervjuade rektorn om barnens familj och leverne. När barnen sedan fått sina nyinköpta skoluniformer, skor, skolväska och en säck ris till barnets familj, fotograferades även detta för att kunna sändas till faddrarna. När vi var i Gambia åkte vi till skolan en gång i veckan och håller en bra kontakt med dem. Nu när vi kommit hem så kan faddrarna själva hålla kontakt med rektorn, Baba, genom mail, facebook och även sätta in nästa års skolavgift på ett konto som skolan har.
Mats Tärning på Bojang nursery school. Foto: Liselotte Tärning
Vi kommer att återkomma till Gambia ett par gånger om året och alltid ha kontakt med skolan och följa upp vad som händer och sker runt barnen. Gambia ligger inte heller så långt från Sverige så som fadder kan man alltid i framtiden åka och hälsa på sitt fadderbarn. Skolan har också genom våra vänner fått ett bra medicinskt förråd och första-hjälpen-kit till sina elever, vilket de absolut behöver då barnen sällan har sårtvätt, lusschampo eller antiseptiska medel hemma.
I skolans visioner ingick det att kunna bygga ett mindre kök för kunna ge ALLA barnen skollunch och en näringsriktig sådan (köket är nu nästan färdigt tack vare bidrag från vänner och bekanta i Sverige).
Enda möjligheten till något att äta på skolan innan köket är färdigt är några kvinnor som kommer till skolan och säljer ”mat” till de barn som har med sig pengar. Maten består av chips, popcorn, saft eller vatten i påse och en form av baguette med fyllning. Rektorn lägger själv ut lunchpengar till de barn han ser inte köper någon mat.
Skolan önskar också sponsorer till att kunna bygga toaletter (finns två idag) och att även kunna köpa möbler till ett klassrum som idag står tomt. Vår tanke är att på sikt kontakta några företag hemma och se om några vill bidra med de här sakerna.
Men det finns många, många fler som behöver hjälp och stöd. Varje dag så springer man på folk som man ser är i behov av något. Bland annat mötte vi en 7 årig pojke, Alasan, på en gård där vi var och besökte en familj. Pojken var undangömd och skrek hysteriskt när han såg oss, han hade aldrig sett vita människor, han hade aldrig varit utanför sin gård och det för att han är förlamad från midjan och nedåt. Återigen så skrev vi om Alasan i vår fb-grupp och folk skänkte pengar så att vi kunde köpa honom en rullstol – vilken glädje det var att få ge den till honom! Idag så rullar den lilla killen själv ut från gården och kan följa med sina kompisar och leka, en fantastisk förändring i hans liv.
Ris är också något som är en viktig basvara i Gambia. En 50 kg säck kostar ca 1100 dalasi (250 kr) – har man ett jobb så ligger lönen på ca 2000 dalasi så en säck ris är till stor glädje länge för en familj. Oftast går de och köper koppar av ris varje dag, det blir en summa av ca 60-100 Dalasi per dag (ca 4-7 koppar) för en normal familj på 6-10 personer – som de oftast är med gamla och barn. Det blir grovt räknat att de köper en säck ris ca 4-5 gånger på det sättet, men de har inte råd att köpa en hel säck. De måste leva för dagen och kan inte spara ihop det själva. Så ris är något vi ger när vi ser ett behov.
Nu har vi precis kommit tillbaka till Sverige och försöker överblicka den närmaste framtiden. Någon vända blir det under våren så mycket vet vi, antagligen runt påsk. På våra resor tillbaka till Gambia så kommer vi se till så att alla fadderbarn har det bra, dokumentera och skicka foton till alla fadderföräldrar och sponsorer.
Vi har haft tur och hittat en holländsk lärare som nu engagerat sig i skolan och börjat leta sponsorer och faddrar. Dessutom har vissa av faddrarna bestämt sig för att stötta hela barnets familj, de sätter in pengar på skolans konto och rektorn ser till att pengarna kommer till rätt familj. Rektorn Baba är fantastisk och dokumenterar både i sin kassabok och med bilder varje gång en familj kvitterar ut pengar.
Vår vänner och bekanta är fantastiska, de hjälper oss att hjälpa de mest utsatta personerna i ett av Afrikas fattigaste länder.
Det här är bara början på något större!
Barnen med skänkta rissäckar. Foto: Liselotte Tärning
Fakta om Bojang Nursery Bakgrund
Skolan etablerades onsdagen den 28:e September 1994 och registrerades fyra år senare, den 17:e september 1998, hos Ministry of Basic And Secondary Education (MOBSE). Sedan etableringen fram till idag har den drivits som en privat skola under övervakning av MOBSE och arbetar hårt för att tillgodose det behov som finns hos barnen och det omkringliggande samhället. Den gambiska regeringen driver inte några nursery schools (alltså förskola), dessa drivs nästan alltid i privat regi och det finns inte tillräckligt många förskolor för att täcka landets behov.
Mål och syfte
1. Att tillhandahålla relevant utbildning med hög kvalité till barnen.
2. Att säkerställa att förskolan står öppen och finns tillgänglig för alla barn oavsett deras familjs
bakgrund.
3. Att säkerställa att barnen utvecklas och utbildas i en säker miljö under överseende.
Aktiviteter i klassen
På skolan utbildas barnen i följande ämnen:
– Engelska
– Matematik
– Naturvetenskap
– Målning och hantverk
– Jolly Phonics (alfabetets bokstäver med hjälp av Ljud, Rörelse och Sång)
– Socialkunskap
Lön till Lärarna
Lärarnas löner betalas av de avgifter som skolan begär för barnen. De flesta skolavgifterna kommer inte in i rätt tid oftast med förklaringen att hemförhållandena inte tillåtit avsättning av de pengarna – de har inte haft råd helt enkelt.
För att skolan ska kunna behålla sin personal så innebär det att efterfrågan på stöd och sponsring från givmilda organisationer och bidragsgivande personer är väldigt stor.
Skolan skulle inte klara sig utan det här stödet.
Utmaningar och behov
1. Brist på utbildningsmaterial
2. Brist på leksaker till barnen ute på deras gård
3. Brist på kontinuerligt inflöde av pengar till lärarnas löner
4. Brist på Första-hjälpen-utrustning och medicin
För att läsa mer om Bojang Nursery och hur det går med köket, barnen och skolan, se skolans facebookgrupp HÄR
De senaste veckorna har för de flesta barn i Sverige inneburit att skolan börjar igen efter sommarlovet. Troligen en källa till både glädje och missnöje, för främst de lite mindre barnen handlar det väl kanske om en ny och spännande tid och skolstarten har man därför sett fram emot. För många äldre barn och ungdomar sitter rutinerna kvar och att sommarlovet därför är slut, innebär mest kanske slutet på sovmorgon och sena kvällar, som istället byts ut mot scheman och läxor.
Oavsett vilken känsla skolstarten väcker kan det vara bra att påminna sig själva om att vi tar skolan förgivet, och i många fall helst skulle slippa gå dit överhuvudtaget, medan barn och ungdomar i andra delar av världen inte skulle kunna tänka sig en bättre morgon än att få gå till skolan.
I Gambia kan bara cirka hälften av den vuxna befolkningen läsa och skriva, en direkt effekt av att man aldrig, eller under en väldigt kort period haft möjlighet att gå i skolan. Att det inte bara hämmar individens förmåga att skapa ett bra liv för sig själv utan även ger konsekvenser på samhällets struktur är ett faktum. Så nästa gång den tidiga morgonen eller alla måsten känns jobbigt kan det vara skönt att stanna upp och inse att det är jobbigt och det får vara jobbigt, men det finns någon annan därute som mer än gärna skulle byta liv med dig vilken sekund som helst, just på grund av skolan.
Det har gått en månad sedan misshandeln av en elevassistent på sjumilaskolan i Biskopsgården, Göteborg. Ett brödrapar är misstänkta för gärningen och den yngre av de två är en elev på skolan.
Det finns flera vittnen till händelsen som ska ha skett ute på skolgården och enligt polisen har man nu hållit kompletterande förhör med både vittnen och målsägande för att få en mer detaljerad bild av händelsen. Härnäst väntar förhör med de misstänkta gärningsmännen, som man hoppas kunna genomföra de närmsta veckorna, berättar polisassistent Sauli för thegambia.nu. Vidare förklarar han;
– Vi har hög belastning på ungdomssektionen här just nu och vi måste prioritera ärenden. I detta fallet sitter ingen frihetsberövad och vi bedömer inte att det föreligger något ytterligare hot mot målsägande i nuläget. Fallet har prioritet eftersom en minderårig är inblandad, men vi har alltså andra fall, också de med minderåriga, som just nu måste gå före.
Thegambia.nu har sökt rektorerna på Sjumilaskolan utan framgång, men enligt polisassistent Sauli rådde det orolig stämning på skolan under dagarna närmast efter misshandeln. Han säger dock att man på polisens sida förutsatt att det nu lugnat sig, då man inte hört ifrån skolan på ett tag.
Foto: Kiqi D Minteh/Afropé.se
De misstänkta bröderna är inte kända av polisen sedan tidigare och något klart motiv till gärningen vill man inte på polisens sida uttala sig om ännu. Det är för tidigt att prata om både motiv och eventuellt åtal än så länge. Man är fortfarande i tidigt utredningsskede och det gör det omöjligt att lämna ut några detaljer i ärendet för närvarande.
”Känns fruktansvärt” Thegambia.nu har pratat med målsägande som i nuläget inte känner sig redo att gå in på några större detaljer, utan vill att polisen ska få sköta utredningen i lugn och ro, utan för mycket spekulationer eller historier i media. Han låter dock meddela att han efter omständigheterna mår hyfsat, men berättar också hur fruktansvärt det känns att ha blivit utsatt för något sådant här på en arbetsplats där man jobbar med just ungdomar och att försöka ge dem en tro på sig själva och ett hopp om en dräglig framtid, i ett av Göteborgs just nu oroligaste områden med skottlossningar och gängkrig som tycks eskalera i mycket snabb takt.
För tillfället vårdas han på Östra Sjukhuset till följd av en allvarlig medfödd blodsjukdom som han måste behandlas för på vårdinrättning med jämna mellanrum. Han var också vid misshandelstillfället under vård på samma ställe, men hade fått godkänt för permissioner för att kunna sköta sitt elevassistent-jobb på skolan. Överfallet är givetvis en bidragande orsak till att hans återhämtning och utskrivning från sjukhuset lär låta dröja på sig.
Afropé 