Etikettarkiv: skolan

Krönika: Allt börjar med ett "hej"…

Jag var en av de ungarna som aldrig någonsin gillade att gå i skolan!
… tills jag började på gymnasiet. Skolan gillade jag att hänga i, och
alla lektioner och ämnen som innebar eget skapande och att jag fick
använda min fantasi tyckte jag var asroliga, samt lektioner där man
fick röra på sig, som gymnastiken, var hur kul som helst. Men tyvärr
såg 90% av tiden i skolan inte ut så här för mig.

Tidig skolålder – Foto: Fatou Touray

Matten var värst… Fy vad tråkigt det var. Dessutom var matten oftast första lektionen på skoldagen, vilket innebar att jag var trött. Jag kan ju säga så här, det var inte många mattelektioner som jag var i tid till, även om jag gick på de flesta. Jag har alltid setts som oblyg och livlig, inte rädd för att säga ifrån, till varken vänner eller lärare om jag tyckt att något varit fel och har under mina väldigt unga år beskrivits med ett ord: VILD!!

Jag har aldrig haft svårt att få vänner, oavsett om jag börjat i en ny klass eller en ny skola, vilket jag gjort många gånger under mina skolår. Sammanlagt har jag gått i nio olika skolor och nästan varje år så har jag gått i en ny klass, med nya elever och nya lärare, vissa gamla förstås. Mobbning har funnits på alla dessa skolor och i alla klasser i olika former och grader, både fysiskt och psykiskt. Klart att man någon gång under skolåren har känt sig ensam eller utanför i perioder, men jag har aldrig sett mig själv som mobbad. Jag tror att jag under mina unga år hade en väldigt ”hög” gräns för när man ”kunde” klassas som mobbad. Jag har aldrig heller tyckt att jag varit den som har mobbat någon. Jag var inte Guds bästa barn, jag bråkade med vänner, lärare och hade lite hetsiga diskussioner ibland och jag blev kanske ”ovän” med vänner som jag några dagar eller veckor senare blev sams med igen. Jag har sagt elaka saker i de vevorna, men det har varit ömsesidiga bråk. Men om någon, någon gång, mot förmodan har känt sig mobbad utav mig så ber jag så hemskt mycket om ursäkt för det nu och det har aldrig varit min mening alls. En gång blev jag själv slagen av en lärare på skolan när jag var riktigt liten (tror att jag var sex eller sju år) och hade blåmärken och handavtryck när mamma kom och hämtade mig. Mamma flippade och jag fick byta skola direkt. Det var första gången jag bytte skola. Jag gick på Bellmanskolan då och bytte till Fredrika Bremer i Uppsala.

Jag var den som oftast stod upp för andra om jag märkte att de blev utsatta för mobbning. Ibland var vi flera som stod upp (mitt lilla gäng), ibland så var det bara jag. Det har till och med gått så långt flera gånger att jag brukat våld mot dem/den som mobbat, speciellt om vederbörande brukat våld mot den person som mobbats. Jag klarar inte av när det är flera människor som går på en människa som då hamnar i underläge. Jag säger ABSOLUT INTE att det är rätt, men jag gjorde det jag trodde och tyckte var rätt för stunden och jag var väldigt liten då. Vad jag kan minnas gick jag i tvåan, trean och sexan när dessa händelser utspelade sig. Det har som exempel varit situationer där flera människor står och puttar och retar en person som ibland varit yngre. Det gör ont i mig när jag ser hur flera människor går på och trakasserar någon som inte har gjort något, speciellt om det är på grund av hur personen ser ut, pratar, går, står eller vart den kommer ifrån… Sådant man inte kan rå för helt enkelt… Då kokar det i mig. Det gör det än i dag och jag ser ibland hur också vuxna människor mobbar varandra dagligen… speciellt över internet. Det hatar jag. Jag tål inte sådant.

Tillsammans med mina yngre systrar på en skolavslutning i lågstadiet – Foto: Fatou Touray

Så fort en människa KÄNNER sig mobbad så är det mobbning. Man kan aldrig tala om för någon vad den personen känner, det är bara personen ifråga som kan göra det. En känsla kan inte heller vara fel. Jag tycker att när flera personer går på en person och ”pikar” eller säger elaka saker, försöker skämma ut personen eller med vilja försöker att trycka ner någon så är det mobbning. Det är verkligen viktigt att behandla människor med respekt och precis så som man själv vill bli behandlad. Just den meningen låter så otroligt klyschig, men det är sant, ingen vill bli illa behandlad, så varför ska man behandla andra illa? Ju äldre man blir desto mer förstår man och inser kanske hur otroligt sant det är. Jag kan i alla fall erkänna att även om jag höll med om att det borde vara så när jag var 15-16 så var det inte alls något jag följde eller verkligen tänkte på. Som vuxen så inser jag att det är precis det som är viktigt och jag försöker verkligen att behandla de jag träffar på samma sätt som jag själv skulle bli behandlad.

Nu har skolorna börjat hemma i Sverige. För en del är det allra första gången de ska gå till skolan, vi har också de som gått i skolan i över tio år och som ska tillbaka till sin gamla klass, med samma lärare och samma klasskamrater. Oavsett hur gammal du är eller vilken klass du ska börja i så ber jag er att ta en titt runt omkring er, i er klass eller kanske till och med skola och om det finns någon eller några där som verkar ensamma och inte har någon vän eller någon att prata med så ber jag er att gå fram och hälsa… bara ett litet ”- Hej, hur mår du?” kan göra en sådan otrolig skillnad för personen i fråga och vem vet, du kanske kan få lära känna en helt underbar människa som du aldrig hade gett en chans innan.

Allt börjar med ett ”hej”…

 

Binta Blackout
Binta Blackout

 

Krönika: Har du tid att lära

DSC03575Individualiserad undervisning är ett väldigt populärt begrepp inom skolvärlden. Individualiserad undervisning betyder i princip att undervisningen ska anpassas efter varje elevs förmåga och behov. Grundtanken är mycket fin när jag tänker tillbaka på hur det såg ut för oss som gick i grundskolan på 1980-talet då alla skulle passa in i samma mall (annars var man avvikande och då var man underförstått även något korkad).

Problemet, tycker jag, är att i Sverige har man låtit detta med individualiserad undervisning storma iväg alldeles för långt, hand i hand med ”den fria uppfostran”. Det ska tas så stor hänsyn att många vuxna verkar vara rädda att sätta ner foten när det behövs och ställa krav på barn och ungdomar. I en klass på 25 elever måste det ju vara uppenbart att inte alla alltid får eller kan göra som de vill. I alla fall inte om de samtidigt ska kunna lära sig något för att sedan producera något som de kan få betyg på. Jag är dessutom övertygad om att man gör både barnet och samhället en stor otjänst genom att inte ha höga krav och förväntningar på dem. De kan mer än vad vi tror, men de är även individer som går igenom pubertet och allt vad det innebär med hormoner som rusar runt i kroppen och kan göra vissa mer impulsiva än andra. De behöver vuxna omkring sig som lyssnar, lär och vägleder. Politiker har i åratal lovat att satsa på skolan men jag har ännu inte hört någon av dem dra slutsatsen att fler lärare och andra vuxna i skolan rimligen borde betyda att fler elever får det stöd de behöver för att utvecklas och lära. För mig är det en rätt enkel matematik. Jag skulle med öppna armar välkomna politiker att följa med mig en dag på jobbet:

 

Jag öppnar dörren ett par minuter innan lektionsstart och eleverna i klassen på högstadiet börjar ramla in. Eftersom att det inte är första timmen på morgonen är ljudnivån på topp och det måste bara puffas och knuffas lite på väg till bänkplatserna, trots att de har bestämda sådana. Fattar inte att de orkar hålla igång hela dan, tänker jag. Men så har man ju mer energi när man är fjorton än fyrtio… Det dröjer ca 3-4 minuter innan de flesta hunnit förstå att där står läraren och väntar på att det ska bli tyst. När volymen sänkts tillräckligt för att man ska slippa skrika börjar uppmaningarna om att ta hörlurar ur öronen, stänga av musik (och allt annat ljud) och lägga ifrån sig mobiler. Majoriteten av eleverna har inga problem med den uppmaningen men så är det ju alltid någon som får lite extra abstinens av tanken att inte ha mobilen fastklistrad i handen och av den anledningen tar lite längre på sig att rikta fokus på läraren och lektionen. Det har nu gått 8-9 minuter in på 50 minuters lektionen och jag börjar känna mig stressad över att vi inte kommer att hinna med det vi tillsammans planerat att hinna med (idag och resten av veckan). Jag sätter igång att prata om programmet klassen tittade på förra lektionen som vi nu ska fortsätta att se färdigt för att senare prata och skriva om (och bedömas och få betyg på i slutändan). Halvvägs in på min första mening blir jag avbruten av ”Abow len, lägg av va fan”, ”din sär! Mammas!” Tittar strängt på killarna som uppenbarligen håller på med något spel på en av deras iPads som de fått låna av skolan för att göra skolarbete på. ”Kom igen, lägg undan iPaden, vi ska ju inte använda den nu!” Under tiden passar fyra tjejer på att ”kicka” lite, vilket ger upphov till skratt och utrop. Jag inser att nu får jag ta i ordentligt om det ska bli något av denna lektion. Efter en uppläxning om deras framtid, om vad de är i skolan för att göra, om skillnaden på rast och lektion, kan vi så börja ägna oss åt det ämnet och det arbete eleverna har framför sig. Det har nu gått 19 minuter på lektionen. Vi samtalar om det vi sett så att alla ska komma ihåg och hänga med i fortsättningen. Äntligen kan jag klicka på Play!

 

När jag ser att alla kommit till ro och inget elektroniskt sken lyser upp någons ansikte börjar jag ägna mig åt vidare planering, i huvudet på mig själv. Eftersom det var en tjafsig start har vi förlorat tid vilket betyder att vi antingen ser färdigt hela programmet men inte hinner med diskussionen/samtalet efteråt, eller så stoppar jag med 10 minuter kvar, tar diskussionen/samtalet, men låter eleverna vänta över helgen med att se slutet. Det andra alternativet hade ju varit bättre för de fem svagare elever jag har i den klassen, då skulle de gå hem och känna att de förstått något av det de sett (viss individanpassning). Men tidsbrist gör att det blir det första alternativet eftersom eleverna även behöver tid att utföra sina egna arbeten, lämna in dem, få respons och bearbeta dem. Och allt det ska hinnas med innan lovet och innan omdömen skrivs och utvecklingssamtal hålls. Stress, stress, stress.

 

När programmet tar slut är det 3 minuter kvar till lektionens slut. Till min förvåning (och förtjusning) är det ingen som börjar plocka med sin väska och tala om för mig att de har slutat. Programmet de såg denna gång handlade om medborgarrättsrörelsen i USA under 1950-60 talet och eleverna i min klass verkar rätt tagna av det som hände för faktiskt inte så himla länge sedan (i deras värld är annars det mesta som är mer än 10 år gammalt = antikt och oviktigt). Denna gång drar lektionen, som är vår sista för dagen, över 10 minuter. Flera elever dröjer sig kvar även efter att jag sagt att det är dags att gå hem. De vill ha svar på hur det kunde gå till sådär, på varför människor med mörk hudfärg kunde behandlas så illa. Samtidigt ser jag hur det börjar gå upp för vissa varför ”den där Tanya” alltid tjatar om att inte använda negativa skällsord som ”neger”, ”blatte”, ”du din import” mm. Jag tänker att om eleverna kan göra kopplingar och förstå varför vissa av oss reagerar så starkt på rasistiska tillmälen och andra kränkningar så är det värt det. Det är värt allt tjafs i början av lektionerna, diskussioner om hur vi beter oss i klassrummet, allt tjat i korridorerna, alla hemringningar, utskällningar, uppläxningar och samarbetsövningar. Det är synd att det ska behövas men så ser verkligheten ut och väljer vi att blunda för det är vi ute på mycket hal is. Sverige är ju sämst i världen på disciplin i skolan, nu börjar även svenska skolresultat rasa nedåt. Är det så svårt att se kopplingen?

tanya odenyo byline

One little finger in the air

unnamed (1)
Läraren förklarar och visar Jolly phonics

Skolan är viktig. Oavsett var du växer upp. Följ med när en svensk sexåring träffar jämnåriga – och yngre – elever i Gambia. Och lär dig kanske ett och annat själv, om skolan i Gambia.

Värmen dallrar över sandgatorna, där vi går fram. Cementmurarna omgärdar vägen på båda sidor. Det är tidigt på dagen men solen bränner redan obarmhärtigt. Jag och min son Benjamin är på väg till en kindergartenskola i Kololi. Varför? Jo, min son har precis börjat i förskoleklass hemma i Sverige och mycket i hans liv handlar därför om skola. Jag vill att han ska få se en skola i ett annat land och kanske få perspektiv på sin egen skolgång. Men jag är också nyfiken själv. Jag har hört om treåringar som sitter stilla i sina bänkar i en halv dag, iklädda skoluniformer. Visserligen förutsätter jag att man inte har ljugit för mig, men jag vill ändå se det med egna ögon.

Vi stiger in i första klassrummet. Treåringarnas. Och mycket riktigt, de sitter i varsin bänk, iklädda skoluniformer, och är dessutom mer eller mindre tysta. Undantaget är när läraren av en eller annan anledning lämnar klassrummet en stund.

Det blir stor upphetsning när vi kliver in och inte blir uppmärksamheten mindre för de två barn vi känner i den klassen.

unnamed (2)
Barnen har bättre stolar och bord än vad Benjamins klass har hemma i Sverige

Jolly phonics

Själv blir jag förvånad när jag ser att den alfabetsplansch som sitter på svarta tavlan inte bara är för syns skull. Den används i allra högsta grad. Metoden kallas jolly phonics och är ett sätt att lära sig läsa och skriva genom att först lära sig att associera det fonetiska ljudet med en viss bokstav. Barnen lär sig helt enkelt hur bokstäverna låter. Ljuden är uppdelade i sju grupper och de första, exempelvis s, a och t kan man börja med mycket tidigt.

När läraren pekar på ”S” börjar barnen säga ”sssssss” och rita stora s i luften. Alla barn. Samtidigt. Läraren går vidare. Jag tappar faktiskt hakan. Barnen är blixtsnabba och känner igen alla ljud läraren pekar på. Och de är ivriga. Det märks att de har gjort detta många gånger – och att de tycker att det är kul.

  • De är väldigt duktiga, sånt kunde inte vi när jag var tre år, säger Benjamin.

Han undrar dock varför barnen måste ha skoluniform. Och han tycker att det är skönt att barnen i Sverige inte behöver ha speciella kläder i skolan.

  • Det verkar jobbigt, tycker han.

Vi går vidare och hälsar på i alla fyra klassrum. Eleverna är uppdelade efter ålder, precis som i Sverige.

I flera av klasserna får Benjamin delta aktivt i lektionerna. Han blir mycket stolt när rektorn skickar fram honom för att peka ut rätt siffror på svarta tavlan och alla eleverna applåderar när han gjort rätt.

För att ytterligare träna in siffrorna sjunger barnen därefter en siffersång på engelska.

 

Three little fingers in the air ...
Three little fingers in the air …

Material finns

Både bänkar och stolar är av bra kvalitet, bättre än de min son har i sitt klassrum här i Sverige. Material finns det också gott om. Pennor, papper, saxar och pysselmaterial fyller ett helt rum. Däremot får jag snabbt huvudvärk av ljudvolymen som lätt uppkommer när ett trettiotal barn samlats i ett och samma rum – där väggarna är av cement, taket av plåt och det saknas innertak.

Dagen i skolan har fått Benjamin att sakna sin egen skola hemma i Sverige. Men den engelska siffersången tar han med sig hela vägen hem.

”One little finger, one little finger in the air, One to the ceiling, one to the floor and two hands on your lap, clap clap”

 

helena svensson signatur

Gästkrönika: Reflektioner över det gambiska skolsystemet

children in school in gambiaDet finns något som ofta upprörde mig när jag brukade besöka Gambia. Det var det urusla skolsystemet och den inbyggda orättvisa systemet skapade. Eller för att tala i klartext det gällde för de fattiga barnen. Det kan inte sägas nog tydligt att skolsystemet är så uppbyggt att de fattiga barnen bara i undantagsfall har möjlighet att skapa sig en utbildning där deras begåvning tas till vara.
I Gambia så har man inte ett gratis skolsystem. För att få gå i skolan krävs det att föräldrarna betalar skolavgifter och skoluniformer. Det finns en stark tendens att de dyra skolorna har en betydligt bättre undervisning som möter eleverna med en pedagogik anpassade till barnens behov.
I alla skolor talas det engelska, som är det officiella språket, medan barnen kommer från olika stammar och talar sina stamspråk, till exempel Mandinka, Wollof, Jola, Fula eller Serahule för att nämna några av de elva stamspråk som talas i Gambia.
Bland övre medelklass och bland överklassen pratar föräldrarna ofta engelska med barnen hemma, så deras barn har en lättare övergång till engelskan som pratas i skolan. Själv har jag besökt skolor där det har stått skrivet på svarta tavlan ”speak english or be quiet”.
För de barn som kommer till skolan och bara är van att förstå och prata sitt stamspråk blir det många tysta terminer. Jag skulle lite tillspetsat vilja säga att den dagen de kan förhålla sig till engelskan så pass att de kan lära sig läsa och skriva så är deras skolplikt slut. Sex år är skolplikten vilken endast tre av fyra elever fullföljer.
Analfabetismen är hög i Gambia, knappt hälften av den vuxna befolkningen kan läsa och skriva.
Tänk er själva att sända era barn till skolan och veta att de där ska sitta tysta och lyssna tills det förstår och kan tala ett annat språk än sitt eget. Det tar år att förhålla sig till ett främmande språk, i synnerhet när språket inte lärs ut som ett nybörjarspråk utan man undervisar och utgår ifrån att varje elev behärskar det fast så inte är fallet.
För att lyckas i Gambia krävs två saker, pengar för att få gå i de bättre skolorna och ett ”fint” familjenamn så att man har de rätta kontakterna när man ska ut på arbetsmarknaden.
Det är inte intelligens eller talanger som avgör dina möjligheter till högre studier eller bättre jobb. Sarkastiskt brukar jag säga att det finns många okunniga och talanglösa som sitter på topptjänster i Gambia.
Jag har mött hembiträden och vakter som vaktar de rikas hus, som har haft en fantastisk lätthet att lära sig språk, matematik och att läsa utan tidigare utbildning. Jag har mött dessa människor talangfulla och streetsmarta, men utan möjlighet att få utveckla det till studier och karriär för ett bättre liv.
De är födda och uppväxta i familjer alltför fattiga och som saknar ”rangen” som kan hjälpa dem med kontakter för att nå den karriär de förtjänar. Många olämpliga får i det här systemet alltför höga positioner och tyvärr alltför många intelligenta personer får aldrig chans att tjäna sitt land med de resurser de äger.
När man sett detta system på nära håll känner jag naturligtvis stor tacksamhet att i Sverige bedöms vi i skolan utifrån vår intelligens och hur seriös vi är i vårt skolarbete. Är vi smarta nog kan vi studera vidare med hjälp av studielån och studiebidrag. Vi kan göra oss en karriär i det yrke vi väljer utifrån vår kunskap, erfarenheter och talanger. Det är något att vara tacksam över. Och jag tänker på de skolsystem som utesluter den möjligheten hur de slösar med de resurser som föds i landet.