Etikettarkiv: slaveri

Öppet brev från Afrosvenskarnas Riksförbund och Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa till Kommunstyrelsen i Malmö

Bästa kommunstyrelseledamöter,

Det är med oro Afrosvenskarnas riksförbund och Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa vänder sig till kommunstyrelsen som är en av de högst ansvariga instanserna i Malmös kommun. Sedan ett drygt decennium uppmärksammar vi den 9 oktober, årsdagen för Sveriges avskaffande av slaveriet – ett slaveri som exklusivt drabbade svarta människor. Vi tycker att dagen är av fundamental historisk vikt och den berör inte bara afrosvenskar utan är en nationell angelägenhet. Den 9 oktober är ett tillfälle att påminna om att den afrofobi som gjorde slaveriet möjligt fortfarande är ett gissel för samhället och begränsar afrosvenskars tillgång till mänskliga rättigheter i Sverige. Vi har därför sett till att bjuda in brett när vi uppmärksammar dagen på olika orter i landet och har till vår glädje kunnat se att svenska politiker delar vår uppfattning att dagen ska uppmärksammas.

Rukiya Ismail och Kitimbwa Sabuni
Rukiya Ismail och Kitimbwa Sabuni

I Stockholm har dagen återkommande uppmärksammats på museer och i riksdagen där företrädare för riksdagspartierna samt statsråd från regeringen deltagit och betygat sin vördnad för de som fallit offer för Sveriges del i den transatlantiska slavhandeln.

Vi har alltid sett Malmö som en stad i framkant i kampen mot afrofobin men de senaste årens utveckling oroar i synnerhet med tanke på hur den ansvariga politiska ledningen i kommunen, i flera år i rad, valt att inte prioritera deltagande vid uppmärksammande av den 9:e oktober (som i år uppmärksammades med en konferens den 10 oktober på Tangopalatset).

Vid den 9:e oktober 2015 hade kulturminister Alice Bah Kuhnke ett möte med den afrosvenska gruppen i Malmös stadshus där Malmös kommunalråd valde att inte medverka trots inbjudningar. Vid 2016 års uppmärksammande kom varken kommunstyrelseordförande, Katrin Sjernfeldt Jammeh, eller kommunalrådet med ansvar för demokrati och anti-diskriminering, Nils Karlsson, trots upprepade inbjudningar från oss.

Afrosvenskarnas riksförbund och Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa tycker att det är oroväckande att de högst ansvariga politikerna i Malmö inte tar sig tid för att närvara vid en av de viktigaste dagarna under året för afrosvenskar trots att dagen finns med i den politiska kalendern i Malmö kommun. Vi skulle uppskatta om kommunstyrelsen kunde återkomma till oss snart med era tankar om detta och hur ni ser på framtida deltagande vid uppmärksammandet av den 9:e oktober.

Bästa hälsningar

Kitimbwa Sabuni
Afrosvenskarnas riksförbund

Rukiya Ismail
Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa

Minnesdagen för Sveriges avskaffade av den transatlantiska slavhandeln inträffar

Snart är det minnesdagen för Sveriges avskaffande av den transatlantiska slavhandeln. Dagen infaller den nionde oktober. Både Afrosvenskarnas Riksförbund i Stockholm och Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa i Malmö utlyser nu event för att uppmärksamma dagen och lyfta viktiga både historiska och nutida frågor.

En väggmålning som illustrerar slaveriet.  Foto: Fatou Darboe, Afropé
En väggmålning som illustrerar slaveriet.
Foto: Fatou Lusi, Afropé

Om du har möjlighet att delta på några av arrangemangen så kan du hitta information här nedan inför de aktuella datum som satts upp för arrangemangen:

Afrosvenskarnas Riksförbund i samarbete med Historiska kommer att uppmärksamma dagen den sjunde oktober. Mer information kan du finna HÄR! Att boka via Historiska kan du göra HÄR!

Om du i stället är intresserad av att delta i Malmö på Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, så finner du mer information HÄR! Anmälan via Malmö Kommun kan du göra HÄR!

 

Harriet Tubman blir första svarta kvinnan på en dollarsedel

År 2020 firar USA sitt 100-årsjubileum med kvinnlig rösträtt. Då kommer en ny 20-dollarssedel att lanseras. Andrew Jackson, som pryder de nuvarande sedlarna, ersätts av Harriet Tubman. Det blir den första amerikanska sedeln som pryds av en svart kvinna. Men vem var Harriet Tubman?

Harriet Tubman föddes som Araminta Harriet Ross omkring 1822 i Maryland och dog 1913 i New York. Hon var en afroamerikansk frihetsskämpe och slaverimotståndare. Hon föddes av förslavade afrikaner och det finns inga bevarade dokument från hennes födelse, men föräldrarna hette Benjamin Ross och Harriet Greene.

När hon var sex år gammal så flyttades hon för att arbeta för en annan ägare. Hon genomled många svåra år av omänsklig behandling från sina olika ägare. Bland annat kastade en förman en tung vikt som träffade henne i huvudet och ledde till att hon under resten av sitt liv drabbades av epileptiska anfall.

Runt 1844 gifte hon sig med den frie mannen John Tubman.

En dag fick Harriet Tubman höra att slavarna på plantagen hon arbetade på skulle säljas. Då bestämde hon sig för att fly norrut, där slaveri var olagligt. Hon lämnade sin man som inte ville följa med henne. På vägen fick hon hjälp av kväkare som var medlemmar av den abolitionistiska rörelse som upprätthöll den hemliga flyktrutten som kallades ”Underground Railroad”.

Bild av träkonstverk av Harriet Tubman från ”Scenes in the Life of Harriet Tubman” av Sarah H Bradford – Commonslicens, {PD-US}

Flykten lyckades och Harriet Tubman gjorde framöver många resor söderöver för att hjälpa andra förslavade afroamerikaner att fly, och de kom att kalla henne för Moses. Under resorna hjälpte hon personligen runt 300 människor att fly undan slaveriet utan att själv bli tillfångatagen eller som hon själv sa ”förlora någon passagerare”. Detta trots att en belöning på sammanlagt så mycket som 40 000 dollar utlysts för den som kunde ta henne tillfånga. Det var den högsta belöningen som utlystes för någon ”konduktör” på denna underjordiska järnväg. Under det amerikanska inbördeskriget arbetade hon, förutom som kokerska och sjuksköterska, också som spion för nordstaterna, återigen utan att någonsin tas till fånga. Under inbördeskriget hjälpte hon hundratals människor som var fast i slaveri att fly till nordstaterna.

Under det amerikanska inbördeskriget, 1863, ledde Tubman en räd mot Combahee River Ferry i South Carolina och befriade hundratals slavar. Detta var den första militära operation i USA som planerades och genomfördes av en kvinna. Tubman hade i förklädnad besökt plantagerna i förväg och där givit slavarna instruktioner om att vara redo att springa till floden, där nordstatskepp skulle vänta på dem. Under räden förekom skottväxling mellan nordstats- och sydstatstrupper, och båda sidor drabbades av förluster.

Sammantaget, en oerhört inspirerande och stark kvinna, väl värd att få pryda den nya 20-dollarssedeln. Hur sedeln kommer att se ut är ännu hemligt, den kommer att presenteras år 2020.

Helena Svensson
Helena Svensson

Sverige – inte alls så oskyldig i den transatlantiska slavhandeln

Saint-Barthélemy kanske inte säger gemena man speciellt mycket. Det säger inte mig så mycket i alla fall. Det är en fransk paradisö i Karibien. Ön kallas även Saint Barts vilket är mer välkänt. För er som följer Keeping up with the Kardashians kanske kommer ihåg att den välbärgade amerikanska familjen spenderade en av sina lyxsemestrar på den här ön. För er som har besökt ön själva har säkert märkt att många av gatorna har svenska namn. Huvudstaden på ön heter Gustavia och ön:s landsvapen pryds med tre kronor. Vad lustigt kanske många tänker och ganska festligt om man som svensk åker på semester till Karibien och ser en massa svenska namn överallt. Det finns en förklaring till varför ön är så svensk-inspirerad och det är en mörk tid i Sveriges historia. En del av historien som inte har uppmärksammats eller erkänts av regeringen, än idag.

Saint Barthélemy. Ceremoni när Sverige gav tillbaka ön till Frankrike 1878 Foto: Anonymous xylograph
Saint Barthélemy. Ceremoni när Sverige gav tillbaka ön till Frankrike 1878 Foto: Anonymous xylograph

Saint-Barthélemy var en svensk koloni från 1784-1878. Gustav III var kung i Sverige under slutet av 1700-talet. Han var känd som teaterkungen då han hade ett stort kulturellt intresse. Det många kanske inte vet är att Gustav III även var mycket intresserad av att skaffa sig kolonier och bedriva slavhandel. Sveriges ekonomi var körd i botten under andra hälften av 1700-talet och landet var i ständig statsbankrutt. Gustav III såg slavhandeln som ett sätt att dra in mer pengar till statskassan. Trots dålig ekonomi förhandlade kungen till sig en liten ö i Karibien utav Frankrike. Året var 1784 och Gustav III ville att ön skulle vara ett attraktivt område för slavhandeln och utropade därför sin nya koloni till en frihamn vilket betydde att andra kolonialmakter fick lov att lägga till i hamnen med bland annat slavskepp. Inte nog med att de fick lov att lägga till, kolonialmakterna fick även lov att förvara mängder med handelsslavar i stora magasin runtomkring hamnen i väntan på att bli sålda till andra öar runt omkring Karibien.

Fredrik Thomasson är doktor och akademiforskare vid historiska institutionen vid Uppsala universitet och han är en av få forskare som försöker få klarhet i Sveriges inblandning i slavhandeln. Det finns endast två doktoravhandlingar om den svenska kolonin Saint-Barthélemy som också belyser slavhandeln, en från 1888 och en från 1951. Trots att Sverige var en slavnation i över 60 år och hade en betydande roll i den transatlantiska slavhandeln är det ingenting som är en del av vår historiebeskrivning. Fredrik Thomasson tror att det har och göra med Sveriges ”självgoda självbild” som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Fredrik Thomasson säger; ”Jag tror att Sverige ofta tenderar att ha en ganska självgod självbild. Sverige har lite grann sett sig som ett världsmedvetande, och då har man tenderat att glömma bort vad som har hänt i den egna historien. Det finns antagligen ett skäl till varför ingen har studerat det här förut och kanske inte bara beror det på att arkivet befinner sig i Frankrike, utan det har inte funnits med i den här självbilden.” Han menar på att den här ofullständiga och nostalgiska bilden av den svenska kolonin som tidigare har målats upp inte är bra för historieskrivandet och är fast besluten att ge en mer rättvis och verklighetsbaserad bild av vad som faktiskt har hänt. Fredrik Thomasson tillsammans med två doktorander håller just nu på att digitalisera all dokumentation som finns sparat kring den forna svenska kolonin. Han samlar in dokumentation både från Riksarkivet i Stockholm men också från Frankrike och de franska kolonialarkiven.

Det Fredrik Thomasson har fokuserat på är att gå igenom domstolsprotokoll som kontinuerligt antecknades på ön. Fredrik är den första forskaren som någonsin har gått igenom det här materialet. Han menar på att man kan på ett bra sätt sätta sig in i hur slavar blev behandlade av det svenska rättsystemet och att det i sin tur kan ge större förståelse för hur slavar blev behandlade på ön överlag. Han har genom sina forskningar för första gången kunnat återberätta vissa specifika händelser i människors livsöden som skedde under svenskt styre.

Jan Pierre

Jan Pierre var en slav som anklagades för att ha slagit en vit man. Jean Pierre dömdes till 32 piskrapp trots att det fanns starka vittnesmål om att Jan Pierre agerade i självförsvar gentemot den vita mannen. Problemet var att det var sträng förbjudet att slå en vit människa oavsett omständigheterna och den svenska domstolen ville i sin tur visa vart skåpet ska stå. Så Jan Pierre får sitt straff, 32 piskrapp, fastspänd mellan fyra pålar och liggandes på mage. Den här metoden kallades ”quatre piques” vilket betyder fyra pålar och var en vanlig bestraffningsmetod på slavar.

Susanna

Susanna var även hon slav på den svenska kolonin. Hon ”arbetade” hos den svenska guvernören och hittades en morgon sönderpiskan på trappan till huset. Det fanns en lag som fanns till för att skydda slavarna och den innebar att man som slavägare inte fick piska sin slav mer än 29 rapp åt gången. Om ett hårdare straff skulle utges var det upp till en domstol. Susanna hade uppenbarligen blivit piskad mer än 29 gånger och det finns dokumenterat att en svensk läkare vid namn Samuel Fröberg undersökte Susanna och att han fruktade för hennes liv och han konstaterade att hennes ägare hade brutit mot den slavlag som fanns. Han kunde även se svåra ärrblidningar på resten av hennes kropp vilket indikerade till tidigare misshandel. Det var frun i huset som hade begått det här övergreppet på Susanna och i och med det brutit mot lagen. Hennes straff blev en tillsägning. För Susannas del blev hon tvångssåld till en annan ö i Västindien. Svenska staten tog intäkterna för försäljningen.

Naturforskaren Bengt Euphrasén besökte Saint-Barthélemy i slutet av 1780-talet och har skildrat sina upplevelser i sin bok ”den Vestindiska lagen”. I ett stycke av boken beskriver han en händelse när en slav blir bestraffad med piskrapp eller av ”n-ordet piskan” som han kallar det i sin bok. Det lyder följande:

”Han ställer sig på något avstånd och med piskan slår knäppsmällar på slavens bara kropp, varje slag smäller som ett pistolskott och stora skinn samt köttslamsor samt köttstycken följer ofta med från kroppen.”

Är vittnesmål som de här ej viktiga att ta upp i historiebeskrivningen av Sverige? Spelade Jan Pierre och Susanne ingen roll?

Fredrik Thomassin menar på att Sverige har ett lika stort ansvar som andra kolonialmakter för vad som skedde under den transatlantiska slavhandeln. Det fanns som mest 2000 slavar på ön plus alla de handelsslavar som fanns förvarade i stora gods runtomkring hamnen. Majoriteten av de människor som förslavades härstammade från Västafrika.

Saint-Barthélemy hade inte tillräckligt med vatten för att kunna bedriva plantage som många andra kolonialmakter gjorde utan de flesta slavar ”arbetade” som hembiträden eller tjänstefolk. Han säger dock att de mest barbariska behandlingen av slavar finns det säkert ingen dokumentation på, han kan bara utgå från den informationen han hittar i domstolsprotokollen vilket betyder att det finns ett otroligt stort mörketal av hur många människor som utsattes för ren tortyr och misär.

Slaveriets upphörande Foto: Pixabay
Bilden symboliserar slaveriets upphörande Foto: Pixabay

Så varför vill inte Sverige erkänna sin inblandning? Jag tror absolut att det har någonting att göra med den självbild Fredrik Thomassin pratar om. Den goda självbilden finns det många exempel av i svensk historia. Under andra världskriget vill vi prompt påstå att vi var neutrala när verkligheten såg lite annorlunda ut. Problemet blir vilka signaler Sverige sänder ut genom att förneka eller blunda för sin inblandning i olika historiska händelser. Det sänder ut signalen att människor som Jan Pierre och Susanne egentligen inte har något värde, deras liv är inte värda att komma ihåg. Hade vi tagit vårt ansvar och uppmärksammat vår delaktighet och erkänt att det har hänt skulle vi även erkänna att Jan Pierre och Susanne har existerat. Vi skulle kunna hedra deras minne och lära oss av våra otroliga misstag men tydligen är de inte tillräckligt viktiga. Det är viktigare att hålla masken och hålla upp skenet av att vi på något sätt har någon slags fläckfri historia. Jag hittar inte de rätta orden att förklara hur fel det är. Sverige har förslavat minst (vi får inte glömma mörkertalet) 2000 människor. Barn, kvinnor och män som har blivit berövade sin mänsklighet, torterade, piskade, mördade och våldtagna. Sverige är skyldiga de här människorna att i alla fall erkänna deras existens. Det gör ont i mig när jag tänker på det. Jag vet att det är många tillsammans med mig som skulle vilja säga dessa människor; rest in perfect peace. #blacklivesmatter

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

Senegals Nationaldag

Idag, den fjärde april, firar Senegal sin nationaldag. Det är ett minne av den delvisa självständigheten från Frankrike 1959.

Senegals flagga Bild: Pixabay
Senegals flagga Bild: Pixabay

Portugiserna kom till ön Gorée utanför Dakar, 1445. Lite senare kom även nederländare till området. Många europeiska länder lockades av handeln med gummi och flera handelsstationer anlades längs kusten.

För att konkurrera med portugiserna så grundade fransmännen handelsstationen Saint-Louis på en ö vid Senegalflodens utlopp 1659.

Mellan åren 1758 till 1815 var de franska kolonierna flera gånger i britternas händer. Wienkongressen erkände Senegal som en fransk koloni 1815.

Runt 1850 försökte Frankrike öka sin kontroll över området och detta möttes delvis av väpnat motstånd av lokala och religiösa ledare.

Sorgens port. Portalen ledde från slavarnas hus till de båtar som sedan tog dem över havet till ett liv i slaveri. Foto: Patricia.fidi / Wandering Angel from Makati City, Philippines
Sorgens port. Portalen ledde från husen där de förslavade människorna hölls, till de båtar som sedan tog dem över havet till ett liv i slaveri. Foto: Patricia.fidi / Wandering Angel from Makati City, Philippines

Dakar, den nuvarande huvudstaden, växte förbi den dåvarande huvudstaden Saint-Louis 1857. Dakar blev säte för generalguvernören över alla Frankrikes kolonier i Västafrika 1895. Dakar var under kolonialtiden den viktigaste hamnen för transport av slavar till Amerika och det största arbetet skedde på ön Gorée som ligger cirka 20 minuter från Dakas kust. Gorée var den största omlastningsplatsen av människor under slaveriet från 1400- till 1800-talet. Gorée var även den sista utposten för de slavar som skickades till Kuba, Sydamerika och USA.

Gorée styrdes i tur och ordning av Portugal, Nederländerna, Storbritannien och Frankrike och byggnaderna kategoriseras av de stora kontrasterna mellan slavkvarteren och slavhandlarnas eleganta bostäder.

Gorée antogs som ett av FN-organisationen UNESCOs världsarv 1978.

Efter andra världskriget fick senegaleserna franska medborgarskap och krävde självständighet. Det hade växt fram en utbildad elit bland senegaleser och de krävde del i den politiska makten.

Senegal fick självstyre 1958. Sudan och Franska Sudan bildade Malifederationen 1959. Malifederationen blev sedan självständigt från Frankrike den 4 april 1960. Malifederationen upplöstes den 20 augusti 1960 och Senegal blev då en helt självständig stat.

Senegal har utvecklats till en av de stabilaste politiska demokratierna på den Afrikanska kontinenten sedan dess.

Fatou Darboe

"Jag vill få människor att vakna"

Afrosvenskar och afroamerikaner skiljer sig åt på ett avgörande sätt. Den stora afroamerikanska befolkningen är ättlingar till de afrikaner som tvångsförflyttades och förslavades. I dokumentärfilmen ”Bound: Africans vs African Americans” av Peres Owino, född i Kenya, får vi en inblick i en verklighet som nog är främmande för de flesta svenskar.

Det finns djupa motsättningar mellan de olika svarta grupperna i USA – afrikaner och afroamerikaner. Afrikanerna anser ofta att afroamerikanerna är lata, bortskämda och har fastnat i ett stereotypt klichéträsk av droger och kriminalitet. Och afroamerikanerna känner ofta att det var afrikanernas förfäder som fångade in deras förfäder och sålde dem till de vita slavhandlarna.

”Bound: Africans vs African Americans” visades i helgens berömvärda Cinemafrica: Diaspora-festival och för många var den säkerligen en ögonöppnare på många sätt.

Fyra år tog det för Peres Owino att göra filmen. Bara den stora, bärande gruppintervjusekvensen tog tre år.

-Det var väldigt svårt att få till intervjun. Jag vill ha sanningen men jag vill inte ha blod,
säger Peres.

Hon berättar att folk säger en sak öga mot öga men när kameran rullar vill plötsligt ingen längre kännas vid motsättningarna.

-Då älskar alla plötsligt varandra. Därför fick vi filma i 60 timmar och avverkade flera olika intervjugrupper innan vi fick några som sade samma sak både med och utan kamera.

Peres Owino, regissör i samtal med Karin Elfving, Cinemafrica efter visningen av Bound: Africans vs African Americans under Cinemafricas Diaspora-festival
Peres Owino, regissör i samtal med Karin Elfving, Cinemafrica efter visningen av Bound: Africans vs African Americans under Cinemafricas Diaspora-festival. Foto: Helena Svensson, Afropé

Regissören berättar att en av deltagarna i gruppintervjun ville hoppa av i efterhand. Något hade hänt i henne under den diskussionen och hon hade inte längre samma förutfattade meningar. Även en afrikansk man fick i filmen en tankeställare. Han intervjuades i en bil och fick frågan om han kände många afroamerikaner. Javisst, svarade han. Sedan kröp det fram att det var kanske inte vänner, snarare bekanta, av typen arbetsgivare och kollegor.

-Har du någon gång varit i ett afroamerikanskt hem? Frågade Peres Owino.

-Nej, svarade mannen.

-Hur länge har du bott i USA?

-25 år …

Peres Owino berättar att just att medvetandegöra folk var själva syftet med filmen.

-Jag ville få människor att vakna och göra medvetna val, säger hon.

I filmen möter vi ett flertal intressanta intervjupersoner, både afrikaner och afro-amerikaner. En intressant person ur den senare kategorin är Joy DeGruy, författare till boken ”Post Traumatic Slave Syndrome”. Hon säger bland annat att PTSD, posttraumatisk stress, orsakas av att en individ utsätts för ett eller flera trauman.

-En individ, ett trauma. Tänk dig då att alla runt dig, hela din familj, hela din omgivning, utsätts för livslånga trauman, i generationer. Vad får det för konsekvenser, frågar hon retoriskt i filmen.

Naturligtvis en mycket bra fråga. Som får avsluta denna text om en mycket bra och sevärd film.

Bonus:
Youtube-klipp med Joy DeGruy där hon ger ett konkret tips hur vita kan använda sig av sitt vithetsprivilegium för att ställa orättvisor tillrätta!

Helena Svensson
Helena Svensson

Gorée, ön som bär på den negligerade historian

Sedan mellanstadiet har jag funderat över hur det egentligen går till när det bestäms om vad som skall läras ut i skolan. Genom de flera resor jag gjort till Gambia och Senegal visste jag så tydligt att lärandet i skolan var högst begränsat. Mitt hopp var att ämnena jag reflekterade över skulle behandlas på högstadiet eller åtminstone på gymnasiet, men det togs aldrig upp. Jag tror att vi är ett par som gång på gång valt ämne och förklarat i den utsträckning vi kan om slaveriet. Eftersom att inte läraren tog upp det så var det bara att ta saken i egna händer vilket ofta ledde till chockade ansikten- ”Var det verkligen så?”.

Jag blir arg och frustrerad när jag tänker på hur mycket historia som VÄLJS bort när det kommer till den svenska undervisningen och säkerligen den internationella också. Jag menar inte på att förminska de händelserna som behandlas (första och andra världskrigen), men det finns så många fler händelser som fortfarande har bestående effekter idag och är därför högst relevanta att diskutera på platser som skolan.

Kanoner. Foto: Ida Svenungsson
Kanoner. Foto: Ida Isatou Svenungsson

Jag besökte Gorée för två veckor sedan och varje gång jag är där blir det en påminnelse om hur många det är som går miste om en stor del av historian. Ön har varit ockuperad av fransmän, portugiser och holländare. Husen på ön är flera hundra år gamla och den första belägringen av ön var under 1400-talet, och än idag finns det hus kvar från den tiden. Ön är med på Unescos World Heritage List som leder till att invånarna ej får måla om husen då dess färger representerar de forna ägarna, vare sig det var fransmän, portugiser eller holländare med färgerna rosa, gult eller vitt.

Det är en obeskrivlig känsla att vara på Gorée. På grund av dess fruktansvärda historia fångas en av en otrolig tyngd. Det finns en energi på ön som fångar ens sinne och själ. Denna energi är det många av öns invånare som tar del av då många på ön är kulturellt aktiva och då speciellt många konstnärer.

Husens färg vittnar om de tidigare ägarna. Foto: Ida Svenungsson.
Husens färg vittnar om de tidigare ägarna. Foto: Ida Svenungsson.

Så varför vet inte folk om denna ö? Där slavhandel bedrevs i över FYRAHUNDRA ÅR. Där unga flickor separerades för att bli tvingade till sex. Där 40 barn trängdes på några få kvadratmeter. Där The Door of No Return finns som innebar antingen ett liv i fångenskap, om inte döden visade sig på båtresan över Atlanten, eller före det som ett straff. Där 6 miljoner människors liv togs på ön innan de blev fraktade i båtar. Där 20 miljoner människor från flera olika länder i Afrika blev skickade över Atlanten till USA för att påbörja triangelhandeln.

Att inte fler människor vet om detta borde ge förståelse för att vi inte har kommit så långt som vi ibland tror. Att vi inte värderar och utbildar en sådan signifikant del av historian är inte bara ohållbart då det bidrar till den utsatta position som Afrika befinner sig i idag men också skamligt då vi ännu insisterar på västvärldens godhet samtidigt som vi ignorerar historian.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ida Isatou Svenungsson
Ida Isatou Svenungsson

Sverige måste erkänna sin inblandning i slavhandeln

I veckan uppmärksammades den internationella minnesdagen för alla de som föll offer för den transatlantiska slavhandeln. Momodou Jallow från Afrosvenskarnas forum för rättvisa uppmanar nu regeringen att erkänna Sveriges delaktighet i det brutala slaverisystemet och på allvar göra något åt den rasism och diskriminering som afrosvenskar utsätts för i Sverige.

OPINION

Varje år uppmärksammas den 25 mars som den internationella minnesdagen av den transatlantiska slavhandeln, då mer än 15 miljoner män, kvinnor och barn föll offer under ett av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia. Huvudsyftet till denna dag är att ge möjlighet att hedra och minnas de som led och dog i händerna på det brutala slavsystemet. Den internationella dagen syftar också till att öka medvetenheten om farorna med rasism och fördomar i dag.

Årets tema, ”Victory over slavery: Haiti and beyond” hyllar kampen mot slaveriet i länder runt om i världen.

Haiti var den första nationen att bli självständig som ett resultat av en brutal, men lyckad kamp under ledning av Toussaint Louverture, som förslavade kvinnor och män förde mot de förslavande nationerna.

I år är det 210 år sedan Republiken Haiti inrättades. Denna dag kommer ni tyvärr inte läsa om på ledarsidor i dagstidningar, höra en diskussion om på Godmorgon Sverige eller läsa om på Carl Bildts twitter.

Medan länder som USA, Storbritannien och Frankrike uppmärksammar och för en diskussion på högsta politiska nivå om denna historia, har vi i Sveriges riksdag hunnit avslå två motioner om ett officiellt erkännande av vår delaktighet i denna fruktansvärda historia.

Vi har valt att förneka en historisk sanning istället för att erkänna, och bearbeta konsekvenserna.

Vår kunskap om Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln är i det närmaste obefintlig samtidigt som vi fortsätter att reproducera stereotypa bilder av svarta som är direkt kopplade till denna historia.

210 år efter den haitiska befolkningens seger över slaveriet kan vi fortfarande höra om afrosvenskar som utsätts för mordförsök och afroeuropéer som misshandlas till döds, polisbrutalitet, etnisk profilering, hög arbetslöshet, diskriminering och trakasserier inom bostads- och arbetsmarknaden, barn som mobbas – allt på grund av vår hudfärg.

Detta är en direkt konsekvens av den förnekelse och historielöshet som Sverige lider av. Man kan inte lösa ett problem som ”inte finns”.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

210 år är relativt många år tillbaka i historien och man vill gärna tro att människans värderingar är långtifrån vad de var för 210 år sedan. Vi betraktar gärna dagens samhälle som fördomsfritt och ”tolerant” eftersom vi lever i så kallade upplysta och demokratiska samhällen.

Kampen som fördes i Haiti och många andra slavkolonier var inget annat än rätten att behandlas som en människa och att betraktas som likvärdig.

Dessa saker kan betraktas som självklarheter i dag, men den rapport som regeringen nyligen släppte om afrofobin i Sverige visade på motsatsen.

Den afrosvenska gruppens utsatthet visar sig inom alla samhällssektorer, som utbildning, hälsa, boende och arbetsliv, enligt rapporten.

Nu när denna rapport har publicerats, är min fråga till regeringen, och Erik Ullenhag i synnerhet, om det finns någon tanke på att göra något åt de ojämlika förutsättningar som afrosvenskar dagligen möter.

Momodou Jallow, ordförande i Afrosvenskarnas forum för rättvisa

Fotnot: Debattartikeln är tidigare publicerad i Skånes Fria

Foton: Foton från Slavfortet Elmina Castle i Ghana av KA Jonsson
Foton: Foton från Kunta Kinte Island och Albreda av thegambia.nu

FN:s dag till minne av den transatlantiska slavhandeln

"En tanke till er, kära förfäder" - Foto: Merete Grut
”En tanke till er, kära förfäder” – Foto: Merete Grut

Idag tisdagen den 25 mars, är den av FN utlysta dagen för att minnas ett av de största människorättsövergreppen i världens historia, vars konsekvenser fortfarande syns i fattigdom, rasism och diskriminering: den transatlantiska slavhandeln.

I Sverige har den 9 oktober föreslagits som nationell minnesdag, eftersom Sverige just det datumet år 1847 officiellt beslutade att inte längre tillåta slaveri och slavhandel.

Sverige var sena med sitt beslut, bland annat eftersom svenska staten hade en koloni, ön Saint Barthélemy i Karibien, där slaveri och slavhandel var tillåten även efter det att många andra länder redan hade avskaffat detta. Slavfortet Carolusborg i Ghana är en annan av de platser där svenskar varit med och begått sin del av detta brott mot mänskligheten.

Den första svenska slavhandelsexpeditionen till Afrika organiserades av köpmannen och järnbruksägaren Louis de Geer. Regeringen gav sitt tillstånd. Expeditionen hämtade slavar i Afrika, skeppade dem till Västindien och kom tillbaka med socker, guld, elfenben och fyra svarta slavar som rikskanslern Axel Oxenstierna fick i present.

Svenska Afrikanska Kompaniet och svenska staten slöt bland annat avtal med kungen av Fetu i Ghana att upplåta Cabo Corso som svensk koloni och från 1654 leddes slavhandeln i praktiken av det statliga Kommerskollegiet. Tio år senare jagades svenskarna bort från Västafrika av Ghaneserna men Carolusborg övertogs av först holländarna, sedan engelsmännen. Sverige fortsatte dock under många år att exportera stora mängder av stångjärn till bojor och vapen, till de länder som bedrev slavhandeln, framför allt Storbritannien.

Ta alltså en minut idag för att fundera över Sverige då och nu.

Källor:
SVT Debatt – Rasismen göds genom historielösheten
Expo – Svensk slavhandel uppmärksammas
Globalarkivet: Historiska årtal för det svenska bidraget till slavhandeln
DN – Det svenska slavjärnet

 

Aminta Merete
Aminta Merete

Victoria Kawesa om Black History Month

Victoria Kawesa, forskare i genusvetenskap och riksdagskandidat för Feministisk Initiativ 2014
Pressbild: Victoria Kawesa, forskare i genusvetenskap och riksdagskandidat för Feministisk Initiativ 2014

Victoria Kawesa är en stor förgrundsgestalt för den antirasistiska feministiska rörelsen i Sverige. Hon är forskare i genusvetenskap och har arbetat på EU-nivå med mänskliga rättigheter. Hon är en av Feministiskt Initiativs kandidater till EU-parlamentet och riksdagsvalet senare i år. Hon är en av medförfattarna till Rapporten om Afrofobi som beställdes av regeringen. Frågor som rör allt inom hatbrott, rasism, diskriminering, mäns våld mot kvinnor, etnisk profilering, socialt utanförskap och afrofobi är hon idag mycket starkt engagerad i. I Stockholm var hon en av talarna under manifestationen mot afrofobi förra året.
Victoria Kawesa ger här sin syn på Black History Month, afrofobi och Sveriges ansvar i att uppmärksamma oc
h jobba med dessa frågor.

 

1. Black History Month uppmärksammas i USA, Kanada, England och Tyskland. Sverige uppmärksammar inte dagen, borde vi inte göra det?

Jo, det tycker jag verkligen. Afrosvenskarnas Riksförbund och CinemAfrica påbörjade ett arbete 2008 och hade ett arrangemang den 9 oktober samma år. Syftet var att få regeringen att göra den 9 oktober till en nationell minnesdag av Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln. Det var den 9 oktober 1847, som de sista slavarna friköptes på den svenska slavön Saint Barthélemy, i Karibien. Idag vet jag att i alla fall Malmö stad har arrangemang den 9 oktober, vilket är väldigt positivt och det borde vara något som flera kommuner tar efter.

Sverige borde ha en Black History Month till minne av Sveriges inblandning i slavhandeln. Dels för att vi ska kunna hedra offren, men också för att förstå varför Sverige bär ett ansvar i kampen mot afrofobin som nu sprider sig i landet. Sverige behöver ta sitt ansvar för att ha varit delaktig i konstruktionen av svarta människor som rasifierade, vilket ligger till grund för varför afrosvenskar diskrimineras och utsätts för rasism.

2. Vad ser du för fördelar/nackdelar med Black History Month?

Fördelarna är att en Black History Month dels uppmärksammar att afrikaner är en del av den svenska historien genom slavhandeln, men också uppmärksammar viktiga personer i den afrikanska diasporan, och i Afrika, som spelat en viktig roll för svartas mänskliga rättigheter. Det behövs en bred folkbildning om den svarta diasporan för att synliggöra deras bidrag i den västerländska kulturen och det får inte ska glömmas bort. Jag kan inte se någon nackdel.

3. Det pratas ibland om att Sverige är ”färgblinda” och har en väldigt självgod självbild när det kommer till rasism och segregation. Den egna inblandningen i kolonialismen glöms gärna bort. Håller du med?

Jag håller helt med. Sveriges självbild som exceptionell, d.v.s. att man inte varit delaktig i den transatlantiska slavhandeln och därmed inte bär något ansvar för den pågående rasifiering av afrosvenskar, är helt felaktig. Tyvärr är den svenska färgblindheten utpräglad även bland vissa antirasister som påstår sig inte ”se färg”, vilket ju givetvis inte stämmer. Hudfärg och rasifiering av svarta människor är ett strukturellt problem i Sverige som manifesterar sig i form av vardagsrasism, hatbrott och kränkande behandling. Afrosvenskar särbehandlas och diskrimineras just på grund av tankemönster som är kopplade till rasbiologiska idéer om svarta människor som väsensskilda och underlägsna vita svenskar. Det finns således en vithetsnorm i Sverige som inkluderar etnisk vita svenskar och exkluderar alla som inte tillhör vithetsnormen. Istället för att påstå sig vara färgblinda så är det bättre att erkänna att det finns skillnader i hur människor bemöts och behandlas. Det här är fakta och inget tyckande. På grund av rasifieringen av olika grupper i samhället har vi rasism och diskriminering som innebär sämre livsvillkor för alla marginaliserade grupper. Vi måste se ras som ett analytiskt verktyg för att förstå rasism och diskriminering och därmed kunna sätta in konkreta politiska åtgärder.

4. Vilken revolutionär eller revolution/framsteg i de svartas historia fram till idag tycker du är viktigast att lyfta fram?

Alla historier som innebär befrielsekamp för människors rättigheter är viktiga och inspirerar oss andra som kämpar för samma vision om en värld fri från dominans och förtryck. Personligen tycker jag att kampen mot Apartheid i Sydafrika och medborgarrättsrörelsen i USA är stora milstolpar för den svarta diasporan. Som en antirasistisk svart feminist får jag mycket styrka och inspiration från svarta feministers kamp att synliggöra den specifika positionen som svarta kvinnor spelar både i de antirasistiska och feministiska rörelserna. Mina favoriter bland svarta feminister är Sojourney Truth, Bell Hooks och Patricia Hill Collins. Svarta feministers analys av maktordningar som intersektionella är ett viktigt bidrag för alla som arbetar med att synliggöra och rasera strukturella ojämlikheter. Det här är ett högst aktuellt ämne idag i Sverige, inte bara för afrosvenskars rättigheter, men också för alla diskriminerade grupper.

Victoria Kawesa kandiderar till riksdagen
Victoria Kawesa på Twitter