Jag läser om Rötter av Alex Haley, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Den ger mig nya insikter och tankar varje gång. Men den är så pass tung att läsa att jag får ta det i portioner, lite pö om pö. Att som vit läsa Rötter är allt annat än upplyftande, men troligen rent av nödvändigt. Jag är inte personligen del av denna historia och det som skett. Men jag lever ju, som alla andra, med konsekvenserna än i dag. Nutiden är ju ett resultat av historien. Och slavhandeln påverkar oss alla än i dag. Min sons ättlingar var slavar en gång i tiden. I rakt nedstigande led, och allt det där. En nästan ofattbar tanke. Ändock sann.
Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Lusi, Afropé
Men boken börjar i Gambia, med harmoni och traditionellt landsbygdsliv. Att läsa om dåtidens Gambia är intressant. Kanske uppmålar Haley en något förskönad bild av det västafrikanska livet anno dazumal. Men det är spännande och småputtrigt mysig läsning. Jag kan förstå all den turism som följde i bokens spår, där många ville se och uppleva Afrika på detta sätt, väsensskilt från hur dagens nyhetsrapportering från den afrikanska kontinenten ser ut.
Det handlar om Gambia som självförsörjande jordbruksland, före pengarnas tid. Det är ett Gambia där traditionen är stark och trygg. Alla vet sina roller och lever utifrån dem. Jag inser att mycket av detta faktiskt finns kvar i dagens Gambia. Kvinnor och män lever fortfarande relativt åtskilda, åtminstone sett ur ett västerländskt perspektiv. De har olika ansvarsområden och olika sysslor. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att det blir totalkrock i många blandade relationer, när den västerländska parten vill leva i stark familjeallians à la västerländsk tvåsamhet medan den västafrikanska parten i många fall föredrar en mer traditionell familjekonstellation, där vänner i samma åldersgrupp har en viktig och självklar plats och kanske står en närmare än den äkta hälften. Jag säger inte att det gäller alla. Eller ens många. Men jag har upplevt att det i alla fall finns en och annan som fungerar så här. Liksom det finns västerlänningar som inte vill leva i relationer alls, är polygama eller seriellt otrogna. Jag vet. Brasklapp, brasklapp. Ändå är det som att jag får vissa insikter om dagens västafrikanska samhälle, när jag läser om dåtidens.
Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Lusi, Afropé
Sen slaveriet då. Alla vet ju mer eller mindre om grunderna. Men iskylan, den fullständiga avhumaniseringen, hela situationen… Det är på något sätt ändå svårt att ta in. Det är för vidrigt, för vansinnigt, för sjukt, för sorgligt. Men lika obegripliga och smärtsamma som alla detaljer är; lika viktigt är det nog att ändå inte blunda för helheten. Har du inte läst Rötter ännu? Då föreslår jag att du gör det. Rötter är en känslomässig käftsmäll. Men också något av ett obligatorium. Alla behöver ha läst den här boken. Det är samma som med koncentrationslägren, att vi får aldrig sluta prata om dem. Vi får aldrig glömma.
Snart är det minnesdagen för Sveriges avskaffande av den transatlantiska slavhandeln. Dagen infaller den nionde oktober. Både Afrosvenskarnas Riksförbund i Stockholm och Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa i Malmö utlyser nu event för att uppmärksamma dagen och lyfta viktiga både historiska och nutida frågor.
En väggmålning som illustrerar slaveriet. Foto: Fatou Lusi, Afropé
Om du har möjlighet att delta på några av arrangemangen så kan du hitta information här nedan inför de aktuella datum som satts upp för arrangemangen:
Afrosvenskarnas Riksförbund i samarbete med Historiska kommer att uppmärksamma dagen den sjunde oktober. Mer information kan du finna HÄR! Att boka via Historiska kan du göra HÄR!
Om du i stället är intresserad av att delta i Malmö på Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, så finner du mer information HÄR! Anmälan via Malmö Kommun kan du göra HÄR!
Denna artikel, skriven av Katarina Wennstam publicerades i Fokus 2012. Anledningen till att vi väljer att nypublicera artikeln, är för att liknande resor fortfarande säljs på olika håll.
På Albatros Travel, som detta gällde, går inte att hitta några resor just nu till Saint-Barthélemy. Om det beror på att man slutat sälja denna resa eller att de är slutsålda framgår inte, men denna text finns fortfarande att läsa på deras hemsida:
”En kolonialhistoria med både engelsk, fransk, spansk, holländsk, dansk och även viss svensk närvaro – visste du att Saint Barthélemy har varit under svensk flagg? Dessutom finns här en kultur med indianska och afrikanska element gör att Karibien kan bjuda på många olika upplevelser. En kryssning är en bra resform för den som vill ta sig runt mellan de många paradisöarna.”
Det finns andra resebyråer som säljer resor till St Barts. En av dem är Ving. Så här kan vi läsa på Vings hemsida:
Skärmdump från Vings hemsida
”St Barth ligger knappt en timme med båt från St Martin. Huvudstaden Gustavia är en karibisk dröm med vackra, lite slitna hus mot grönskande bergssluttningar, och i mitten den lilla hamnen med yachter från alla världens hörn. Hela ön präglas av en självklar lyx och elegans som man inte finner på många ställen ens i Karibien.”
På Albatros Travel nämns vid ett tillfälle ordet ”kolonialhistoria”, sen nämns inget mer om detta. På Ving går det inte att finna ett ord om platsens koloniala historia. Detta är alltså anledningen till att vi väljer att publicera Katarina Wennstams tidigare artikel från 2012, igen. Läs den här nedan:
Årets mest aningslösa resa går till den karibiska ön St Barts, tidigare en svensk slavkoloni.
Under rubriken »När Gustav III blev slavägare« marknadsför resebyrån Albatros Travel lyxkryssningar utmed smutsiga svenska spår i historien. Eller som de själva uttrycker det i sin annons: »Enastående kulturkryssning i Karibien… Vi seglar tillbaka i tiden till den svenska kolonialhistorien«.
Det är lite som att man skulle åka förstaklasståg längs med de tågspår som fraktade tyska soldater och krigsmateriel under andra världskriget. Äta god tysk mat och njuta av hur skönt det ändå kan vara att åka tåg när man slipper transporteras som boskap. Något säger mig att det knappast skulle ske.
Men fortfarande är historierevisionismen gällande Sveriges del i den globala slavhandeln något av en blind fläck. En skamfläck som de flesta verkar tro sitter långt ner på ryggen på den svenska kavajen och därför inte syns.
Därför kan ett svenskt resebolag år 2012 sälja in en resa till en tidigare slavkoloni med ord som att »bekvämlighet, service och gastronomi naturligtvis är på topp!« och med bilder på ett ljushyat pensionärspar hand i hand på en barfotastrand i paradiset.
Jag tänker att jag är för hård mot resebyrån och kollar upp den detaljerade resplanen på deras hemsida.
Det är klart att de inte kan visa bilder på kedjade afrikaner på väg till just St Barts i sina annonser, hur skulle det se ut …? Det är klart att det kan te sig smaklöst att påminna soltörstande turister om förhållandena på båtresorna över Atlanten. Just för att det är smaklöst med hur 12 miljoner afrikaner fördes bort från sina hem och familjer för att arbeta i kolonierna. Själva förutsättningen för att européerna skulle få socker, bomull och tobak till pressade priser var obetalda slavar på plantagen.
Av en »kulturresa« kan man kanske förvänta sig att den svenska kolonialtiden sätts in i sin historiska kontext. Om ett bolag säljer sig med orden »res med hjärna, hjärta och omtanke« så är det lite motsägelsefullt om man förväntas lämna just detta hemma.
Men på hemsidan där »paradisresan« beskrivs i detalj nämns fortfarande inte villkoren för slavarna med ett ord. Fortfarande ligger fokus på just det som var kolonisatörernas vardag: ovisshet, extremt överflöd och känslan av exklusivitet.
Stolt deklareras att huvudstaden på Saint-Barthélemy fortfarande bär namnet Gustavia, men inget om de raslagar som förskrev piskstraff tills köttet på ryggen blev synligt om en svart man tilltalade en vit kvinna eller om en svart kvinna vägrade en vit man sex. Det enda som nämns om slavhistorien är följande: »Den sista slaven frigavs den 9 oktober 1847, men de frigivna slavarna vållade stora problem, eftersom det inte fanns arbete för dem och 1878 gav Sverige tillbaka ön till Frankrike igen.«
Jaha. Så skönt då. Där skrev vi ut slavhandeln ur den svenska historien.
Nyss hemkommen från New York och ett besök på Ellis Island vet jag hur USA hanterar sin slavhistoria – som onekligen var mycket större än Sverige någonsin varit i närheten av. Redan i presentationen av immigrantutställningen påminns besökarna om att många av de som var med och byggde landet inte kom frivilligt utan transporterades över Atlanten i kedjor.
Också Danmark, som hade flera stora slavkolonier i Karibien, har börjat göra upp med sin kolonialhistoria på ett sätt som Sverige inte ens är i närheten av. Jag besökte Nationalmuseum i Köpenhamn i somras och fick på två timmar lära mig mer om nordbornas handel med afrikaner än jag någonsin lärt mig i den svenska skolan.
Och lyxkryssningen till St Barts? Glöm det – den är fullbokad sedan länge.
Texten av journalisten, författaren och föreläsaren Katarina Wennstam är tidigare publicerad i Fokus 2012 och publiceras här efter godkännande av Katarina Wennstam.
Zakarias Zouhir är ordförande för Afrosvenskarna i Stockholm och starkt engagerad i frågor som rör den afrosvenska communityn. Afrosvenskarna var delaktiga i kampen att ta fram en afrofobirapport och håller också i informativa stadsvandringar i Stockholm. Här ger Zouhir sin syn på Black History Month och Sveriges icke-engagemang kring detta.
Black History Month uppmärksammas i USA, Kanada, England och Tyskland. Sverige uppmärksammar inte dagen, borde vi inte göra det?
BHM är återkommande för att uppmärksamma minnet av viktiga personer och händelser i historien om den afrikanska diasporan i USA och det är bra och viktigt.
Självklart skall vi ha en solidaritet svarta människor emellan över hela världen, men man får inte sticka under stolen med att vi har olika historia (men drabbas av afrofobi världen över), mellan till exempel Sverige och USA. Majoriteten av afroamerikanerna har sina rötter från den svarta förintelsen (slaveriet) till skillnad från afrosvenskar, där 60 % är födda i olika afrikanska länder och 45 % är födda i Sverige. Mot bakgrund av detta menar jag att vi som afrosvenskar borde lägga mer krut på att uppmärksamma till exempel den 9 oktober, något Afrosvenskarnas riksförbund lyft upp i många år.
Vad ser du för fördelar/nackdelar med Black History Month?
Fördelarna med Black History Month är att det är viktigt att vi som människor med afrikanskt påbrå, stärker oss själva och avkolonialiserar oss från den förintelse den svarta kroppen utsatts för, men också för att visa våra unga att Afrika inte började med slaveriet utan att vi har en stor historia långt innan detta och att vi har många stora kvinnor och män som kämpat för den frihet vi har idag. Vidare ska vi också fortsätta vår självstärkande kamp mot ett jämlikt samhälle där vi ska vara en självklar del och inte minst att vi själva äger denna fråga eftersom det samhälle vi lever i visat gång på gång att man inte är intresserad av att lyfta upp detta. Däremot tycker jag att Black History Month i Sverige skall kopplas till Sverige och dess långa historia med Afrika som inte heller var så trevlig.
Det pratas ibland om att Sverige är ”färgblinda” och har en väldigt självgod självbild när det kommer till rasism och segregation. Den egna inblandningen i kolonialismen glöms gärna bort. Håller du med?
Jag kan inget annat än att hålla med i denna fråga, men måste samtidigt (med risken att några afrosvenskar kan bli sura på mig) sticka ut hakan och säga att; Anledningen till att den svenska självgoda bilden och hycklandet kring Sveriges roll i kolonialismen och förintelsen av svarta människor kan upprätthållas, delvis beror på oss som afrosvenskar. Många av oss har länge varit upptagna med att blicka ut mot USA, vilket inte är helt fel, men detta har gjort att vi glömt att peka på Sveriges roll och historia. Våra bröder och systrar i USA lever inte i ett hundraprocentigt jämlikt samhälle, men de har kommit en bra bit i kampen om sina rättigheter – något vi borde lära oss ifrån och praktisera i Sverige för att tillgodose våra rättigheter. Här ligger vi långt efter, i skillnaderna mellan afrosvenskar och vita svenskar, något som visas i afrofobirapporten som Afrosvenskarna var med kämpade för.
Med detta sagt hoppas jag att vi som afrosvenskar enas på riktigt och uppmärksammar den 9 oktober(minnesdag för Sveriges avskaffande av den transatlantiska slavhandeln), eller den 25 mars(FN:s internationella dag till minne av slaveriets offer), eller varför inte Badins dödsdag på Stockholms slott.
Vilken revolutionär eller revolution/framsteg i de svartas historia fram till idag tycker du är viktigast att lyfta fram?
De finns många internationella svarta hjältar att lyfta fram, men som afrosvenskar är vi inte där anser jag. Det finns en hel del dagar och afrosvenska hjältar sedan 1600-talet att lyfta upp i svensk historia och som berör oss som afrosvenskar än idag. Afrosvenskarna i Stockholm driver till exempel just nu en unik stadsvandring i gamla stan där man under cirka 1,5 timme går genom olika byggnader, gator och skepp med mera, som är kopplat till Sverige och den transatlantiska förintelsen. Detta är något många afrosvenskar och majoriteten i samhället inte känner till. Vi måste kräva att rätt historieskrivning publiceras i våra skolböcker om Sverige deltagande i kolonialismen av Afrika.
Momodou Malcolm Jallow är ordförande i Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, samt en av Vänsterpartiets kandidater till EU-parlamentet och riksdagsvalet senare i år. Han har ett starkt engagemang runt frågor som rör rasism, diskriminering och allra främst afrofobi. Han har varit en av de ledande figurerna i Sverige som jobbat för att lyfta frågan om afrofobi och utmanat politiker och sittande regering att ta frågan på allvar. Han var också initiativtagare till kampanjen ”Stop Arophobia” och manifestationerna mot afrofobi, som hölls i våra tre storstäder förra året, till följd av det mycket grova överfallet på Yusupha Sallah i Malmö. På internationell nivå har Jallow engagerats i arbetet mot afrofobi och rasism, både inom EU och USAs kongress. Han är också vice ordförande för Europas största antirasistisk organisation, European Network Against Rasism. Här ger han sin syn på Black History Month och Sveriges icke-engagemang kring detta.
1. Black History Month uppmärksammas i USA, Kanada, England och Tyskland. Sverige uppmärksammar inte dagen, borde vi inte göra det?
Jo, det tycker jag.
2. Vad ser du för fördelar/nackdelar med Black History Month?
Syftet med Black History Month är för att minnas och reflektera över svarta förkämpar, som genom historien har bidragit i den svarta kampen för rättvisa och jämlika socio-ekonomiska förutsättningar, genom politisk aktivism eller andra banbrytande insatser som har bidragit till att föra svarta framåt. Eftersom historiska sanningar bestäms och skrivs av icke-svarta personer i maktpositioner har historien och berättelsen om svarta förkämpar antingen osynliggjorts eller förvrängts för att ge ett missgynnande och felaktigt intryck. En historisk sanning som oftast präglas av en eurocentrisk kontext. Denna avsaknad av afrocentriska perspektiv gör det nödvändigt och viktigt för svarta att uppmärksamma Black History Month under denna tid på året, för att ge oss möjlighet att bättre förstå berättelsen om den svarta kampen och vilka ideologier den bygger på. Men också för att medvetandegöra och informera afrosvenskar om den delen av svartas historia, bidrag och framgångar som aldrig nämns i vår historieböcker. Detta är en nödvändighet för att stärka den egna gruppen.
3. Det pratas ibland om att Sverige är ”färgblinda” och har en väldigt självgod självbild när det kommer till rasism och segregation. Den egna inblandningen i kolonialismen glöms gärna bort. Håller du med?
Ja det gör jag och det är detta som försvårar arbetet mot afrofobi i Sverige idag. Första steget för att lösa ett problem börjar alltid med att erkänna att det finns ett problem. Att blunda för problemet brukar oftast leda till att upprätthålla rådande normer.
Det koloniala arvet är ständigt närvarande och det är både naivt och förmätet att inte vilja diskutera rasism i Sverige i en djupare mening som en del utav vårt historiska arv. I Sverige odlas föreställningen att vi inte riktigt angås av till exempel kolonialism och den transatlantisk slavhandeln i lika hög grad som andra länder. På flera nivåer i samhället framställs Sverige som ett förebildligt land, bortom internationell jämförelse, där vi redan uppnått jämlikhet, neutralitet och sunt förnuft. Det är dags att börja diskutera rasism på ett mer reflekterat sätt; ett så kallat demokratiskt samhälle ska föregå med gott exempel och inte ägna sig åt att försvara och upprätthålla rasistiska värderingar.
Den europeiska kolonisationen av Afrika ändrade européernas bild av Afrika på ett sätt som ligger till grund för dagens syn på människor med afrikanskt ursprung. Svarta människor framställdes som primitiva, underlägsna och barbariska. Den skildringen fick fäste i vetenskapen som delade upp människan i en hierarki som bygger på rasistiska stereotyper som i allra högsta grad är närvarande i dagens Sverige. Ännu idag roar man sig i Sverige med att göra narr av afrosvenskar och beröva gruppen sina socio-ekonomiska rättigheter. Det visar sig i populärkulturen och litteratur men även den senaste rapporten om Afrofobi som beställdes av den Svenska regeringen.
4. Vilken revolutionär eller revolution/framsteg i de svartas historia fram till idag tycker du är viktigast att lyfta fram?
Jag anser att det är mindre väsentligt att lyfta den ena revolutionären eller revolutionen över andra eftersom att det snarare har varit en kombination av fler generationer och revolutionärers kamp som har lett till de förändringarna som svarta människor har fått ha idag. Trots att vissa revolutionärer under vissa historiska kontexter och epoker har lyfts mer än ändra, är det viktigt att förstå att det oftast gjordes möjligt av andra som förde kampen vid tidigare generationer, fast med samma eller liknande ideologier. Därför är det viktigt för mig att minnas alla revolutionärer som lika viktiga i kampen for rättvisa och jämlika socio-ekonomiska och politiska förutsättningar för svarta.
En brutal , men också otroligt briljant film.
Efter att ha sett filmen två gånger nu, kan jag konstatera att den verkligen är en av detta filmårets bästa filmer. Det är absolut ingen slump eller oförtjänt anledning som gjort att ”12 Years a Slave” är en av de mest nominerade filmerna inför årets Oscarsgala. Med nio nomineringar, däribland några mycket tunga kategorier så som ”bästa regissör”, ”bästa manliga huvudroll”, ”bästa kvinnliga biroll” och givetvis tungviktaren ”bästa film”, känns chansen för en statyettlös kväll den 2 mars hyfsat omöjlig. Jag tror att vi kan känna oss ganska säkra på att ”12 Years a Slave” går hem med i alla fall två Oscarsstatyetter. Vilka två jag har i åtanke får ni gissa er till. Givetvis hoppas jag på storslam för filmen, men om man ser till Golden Globe-galan, som brukar vara lite av en fingervisning inför Oscarsgalan, lär ”12 Years a Slave” få hård konkurrens av ”American Hustle” i diverse kategorier. Statyetten för Bästa Film tog de visserligen hem under Golden Globe.
Vi har sett Hollywoodfilmer om slaveriets historia förr. Mest känd är nog ”Rötter”, men även ”Amistad” (ja, Ejiofor hade en framträdande roll i den filmen också) får ses som en av de största filmerna med slaveriets historia som handling. Senast förra filmåret hade vi dessutom en stor och hett debatterad ”slav-film” i Quentin Taratinos ”Django Unchained”, som tog hem två Oscars från det årets gala. Om jag ska anmärka något på skillnader mellan ”12 Years a Slave” och ”Django” får det nog vara trovärdigheten. Det märks ganska väl på dessa två filmer att den förra är baserad på ett hopdiktat manus, medan ”12 Years a Slave” är så nära verklighetens historiska händelser man kan komma. ”12 Years a Slave” serverar oss brutal verklighet och en känsla av ilska, hopplöshet och frustration redan några få minuter in i filmen.
Det kommer krypandes redan när filmens huvudperson, Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor), sitter till bords med de två herrarna från ett så kallat cirkussällskap. Där i den scenen, när det blir uppenbart att dessa herrars intentioner är att supa den godtrogne Northup under bordet. Redan där känner jag hur det kryper av ilska i mig och alla möjliga fula ord börjar röra sig i mitt huvud. Jag tror inte att jag log en enda gång genom filmen. Inte ens de få gånger det faktiskt hände något som man skulle kunna se som positivt. Genom hela filmen äcklas jag av alla de fruktansvärda individer, med till synes känslokalla hjärtan och ett totalt vedervärdigt sätt att behandla andra människor på. Gång på gång får man se uppfläkt hud och så trasiga och sönderpiskade ryggar att det nästan känns som att någon står där bredvid min plats i salongen och faktiskt piskar på mig. Ångesten som kommer med alla dessa scener gör att de stunder då jag normalt sätt skulle kunnat le, då är jag så trasig inombords att leendet inte vill infinna sig. Det enda jag känner är ”Jaha, fast det här borde vara deras rättighet och en självklarhet. Inte en vinst eller överraskad godhet få förunnad”.
Northup, som är en fri man från New York och som livnär sig som snickare och musiker, kidnappas och säljs som slav efter att de där herrarna från cirkussällskapet supit honom under bordet. Tillsammans med en kvinnlig slav köps han av slavägare Ford (Benedict Cumberbatch), som man på något sätt kommer att känna, om än lite, uppskattning för. Ford verkar tillhöra den klan av slavägare som inte har för vana att bruka våld på sina slavar. Han verkar inte heller ha någon fallenhet för psykisk misshandel, sexuellt ofredande eller sexuellt våldsförande på sina slavar. På något sätt får jag en känsla av att denne Ford är en av de som ganska odramatiskt skulle acceptera ett avförande av slaveriet. Han behandlar Northup väl och med någon form av respekt får jag nog säga. Tyvärr blir Northups tid hos Ford ganska kortvarig. Detta tack vare en av Fords anställda, den sadistiska Tibeats (Paul Dano), som har en betydligt sämre inställning till svarta och också en stor portion avundsjuka gentemot Northup. Tibeats avundsjuka börjar när han ganska snart inser att Northup, som han själv anser sig stå högre än, har lyckats med att få Fords uppmärksamhet och till och med uppskattning. Tibeats påbörjar då en raid mot Northup, där han gör allt för att provocera fram Northups ilska så att denne ska begå ett så stort misstag att döden bör bli hans enda utgång.
Dagen då Northup går till motattack kommer och för att han ska undvika dödlig utgång säljer Ford honom till en annan herre, Edwin Epps (Michael Fassbender). Epps är något utav en sadist med starkt psykopatiska drag. Han har en okontrollerbar åtrå till en av sina slavinnor, Patsey (Lupita Nyong’o), vilken han ger ömsom kärlek och hyllningar, ömsom hat, förnedring och kränkningar. Hans åtrå till henne är så stark att han till och med i en scen gör klart för sin fru vem av dem som är viktigast för honom… och det är inte frun. Denna typ av behandling gentemot sina fruar verkar ha varit ganska vanlig bland dessa slavherrar. Att det uppstod stora svartsjukeproblem mellan frun i huset och en kvinnlig slav, var nog allt annat än ovanligt. Många gånger var där också barn inblandade eftersom herrarna tenderade att göra sina slavinnor med barn. Nog måste det vara så att många av dessa slavägare utvecklade dessa hemska personlighetsdrag allt eftersom de levde sitt liv som slavägare. Toleransnivån för vad som ansågs vara okej i form av till exempel bestraffningar, sänktes nog ganska drastiskt, år för år. Att utsätta andra människor för den behandling många av dessa slavägare gjorde, kan ju inte annat än tära sönder en människa. Vem kan fortsätta att hålla sig mänsklig och empatisk, samtidigt som man gör en medmänniska till slav? En av Epps slavar var en före detta förman och hade slutat som suput, vilket förstört hans liv och möjlighet till acceptabelt leverne totalt. Därav hans plats som slav hos Epps. Han anförtrodde Northup just detta, att ingen kan gå genom livet och så totalt förtrycka andra människor, utan att själv gå sönder inombords. En del fortsätter att slå, hårdare och hårdare. Andra tar till flaskan.
Northup hinner spendera tid hos ytterligare en slavägare innan han åter står som fri man. Epps ser ingen annan lösning än att tillfälligt skicka sina fältarbetande slavar vidare till en annan herre, då han upptäcker att all hans bomullsskörd attackerats av skadedjur. Så snart skadedjuren är borta från Epps gård kallar han tillbaka sina slavar. Epps har inte mycket till övers för Nothup och när han en dag i vredesmod beslutar sig för att bestraffa Patsey som lämnat gården utan hans vetskap, så ger han piskan till Northup. Epps enda lösning på alla problem med sina slavar var piskan. Den här gången var det Patseys tur. Hans hat-åtrå till sin slavinna, som han trodde hade rymt, gör honom till ett odjur som inte verkar kunna få utlopp för sina känslor på annat sätt än att piska henne sönder och samman. Eftersom han också är medveten om Northup och Patseys speciella relation till varandra och Northup råkar befinna sig på plats så beslutar han, påhejad av sin fru, att Northup är den som ska utföra straffet. Den här scenen är något av det värsta jag sett i filmväg när det kommer till slaveriet. Det gjorde ont ända upp i halsstrupen för varje piskslag som ven och av att se Patseys sargade kropp efter tilltaget.
Det kom att dröja TOLV år innan Northup blev fri och den som kom att hjälpa honom var en kanadensisk abolitionist, Samuel Bass, spelad av Brad Pitt, som för övrigt också var med-producent på filmen. Epps hade hyrt in Bass för att hjälpa honom färdigställa ett bygge och anade inte vad detta skulle medföra. Northup såg sin chans till frihet och tog den, när Bass en dag tydligt uttryckte sin ställning angående slaveriet.
Jag skrev i början att jag nog inte log en enda gång genom filmen. Men jag kom precis på att vid ett ställe så log jag faktiskt, om än genom fuktiga ögon. Det var under slutscenen, vid ett alldeles speciellt möte, med en alldeles speciell pojke, som jag inte ska avslöja mer om för er som ännu inte sett filmen. Vad jag däremot kan avslöja är att Ejiofor, som faktiskt tvekade inför att ta rollen som Northup, är alldeles lysande i sin roll. Jag skulle vilja säga magnifik. Första gången jag ser filmen, glömmer jag nämligen av att han inte är den riktiga Northup. Det är först när eftertexterna rullar som jag inser att just suttit och sett hela filmen med en känsla av att Ejiofor ÄR Northup. Allt känns mitt i prick. Ejiofors skådespeleri, dialoger, kostymer, känslouttryck och uttryck i ögonen. Ögonen, blicken, det är där mycket av trovärdigheten sitter hos Ejiofor i rollen som Solomon Northup.
Nu är det ju inte min sak att säga till er vilken eller vilka filmer ni bör se. Men om ni är intresserade av film, eller i alla fall av historia, slaveriets historia, drama, politik, rasism, debatt eller litteratur, så måste ni se den här filmen. Det är en film alla BÖR se och många BEHÖVER se… och om filmen tar hem sin Oscar för bästa film så är jag en av de första att skriva på att vi för en gångs skull har en upplaga av Oscarsgalan som gjort det rätt. Det känns som att det var rätt längesedan.
Jag förmodar att Steve McQueen inte är favorit till att vinna en Oscar för bästa regissör, men om han nu gör det så är det återigen ett historiskt ögonblick för svarta i filmens värld. Ingen svart regissör har hittills tagit emot utmärkelsen och bara två stycken har tidigare nominerats i samma katergori –John Singleton för ”Boyz n the Hood” och Lee Daniels för ”Precious”. Chansen för just denna statyett känns tyvärr liten, men jag måste säga att jag tycker McQueen förtjänar den. Inte minst för att han tagit sig an ett så stort och känsligt ämne med en sådan ärlighet. Det brukar ju tendera att förskönas ganska mycket när amerikaner ska slänga upp historien in slaveriet på vita duken. Det krävdes alltså en av britt för att få detta gjort. Det här med svart film i Hollywood har fortfarande en lång väg att gå. Hollywood är fortfarande till största del en plattform för den ljusare kategorin människor. Men mycket händer och har hänt. 2013 har definitivt varit ett bra år för svarta filmer. Förutom ”12 Years a Slave” har vi också sett ”Mandela: Long walk to Freedom”, ”42: The Jackie Robinson Story”, ”Captain Phillips” får också till viss del räknas med och inte att förglömma (vilket Oscarskommittén verkar ha gjort) ”The Butler”. Andra stora och mer kommersiella framgångar har setts för ”The Best Man Holiday”, ”Baggage Claim”och ”A Madea Christmas”. Den senare är för övrigt skriven, regisserad och producerad av det just nu största producerande kraftpaketet i svart filmindustri, Tyler Perry och hans TP-productions. Tyler Perry innehar dessutom själv en av huvudrollerna i filmen, Madea.
Men alla dessa filmer till trots, med en reservation för Mandela-filmen som jag ännu inte sett, så är ”12 Years a Slave” den ni ska se om ni bara ska se en. Det är verkligen inte en ”lätt” film att se, men den är värd varenda sekund. Filmen har hyllats världen över och på otaliga galor. Men det finns också de som har gett uttryck för att man inte ska gräva och älta i det förflutna, såsom slaveriet, utan gå vidare och inte skapa en patetisk och förlegad bild av sig själv, eller andra, som svart. Jag säger att är det något som är patetiskt, så är det att gömma sig och försöka glömma det hemska som en gång var. För så länge vi försöker förneka eller glömma så skapar vi en gynnsam situation för historien att upprepa sig! Detta är en briljant film, med ett viktigt budskap, berättad med ärlighet, känsla och äkthet. Se den!
Afropé 