Trots att det är drygt 700 mil av Atlanten som separerar den karibiska ön Haiti från Västafrika är inte avståndet långt när det kommer till musik. Tony Allen, trummis från Nigeria har tillsammans med haitiska musiker skapat ett band som fredag 24 juni släppte sitt första album, Afro-Haitian Experimental Orchestra.
Allt tog sin början 2014 då den nigerianska trummisen Tony Allen reste till Haiti för att tillsammans med lokala musiker genomföra en konsert i Port-au-Prince, huvudstad på Haiti. Allen som gjort sig känd som trummis i avlidna musikikonen Fela Kutis band Africa 70 under slutet av 60-talet samt 70-talet räknas som en av grundarna av musikgenren Afrobeat och har varit aktiv inom musikvärlden sedan tidigt 60-tal.
Inför konserten handplockades musiker och sångare från olika inriktningar av Haitis musikvärld, för att skapa en så bred musikalisk bakgrund som möjligt. Några av de musiker som valdes ut var Erol Josué, Sanba Zao och Zikiki. Tillsammans med Allen hade musikerna sedan 5 dagar på sig att spela tillsammans och förbereda sig inför konserten. Att bandet fick namnet Afro-Haitian Experimental Orchestra var ingen slump, då merparten av det material som producerades var just experimentellt, och ofta börja med långa improvisationsakter där alla musiker tillsammans skapade ett multikulturellt musikaliskt uttryck, där afrobeatet blandas med haitiska voodoorytmer.
Trots avståndet finns det gemensamma västafrikanska arvet, då merparten av Haitis befolkning har sina rötter i Västafrika, men på grund av den transatlantiska slavhandeln tvångsförflyttades och såldes till den karibiska övärlden. Afro-Haitian Experimental Orchestra återförenar därför, av slavhandeln, separerade människor och kulturer.
Albumet med samma namn som bandet släpptes 24 juni och innehåller åtta låtar med mycket känsla, musikglädje och ett återförenat västafrikanskt arv med moderna influenser från den haitiska musikvärlden.
”En tanke till er, kära förfäder” – Foto: Merete Grut
Idag tisdagen den 25 mars, är den av FN utlysta dagen för att minnas ett av de största människorättsövergreppen i världens historia, vars konsekvenser fortfarande syns i fattigdom, rasism och diskriminering: den transatlantiska slavhandeln.
I Sverige har den 9 oktober föreslagits som nationell minnesdag, eftersom Sverige just det datumet år 1847 officiellt beslutade att inte längre tillåta slaveri och slavhandel.
Sverige var sena med sitt beslut, bland annat eftersom svenska staten hade en koloni, ön Saint Barthélemy i Karibien, där slaveri och slavhandel var tillåten även efter det att många andra länder redan hade avskaffat detta. Slavfortet Carolusborg i Ghana är en annan av de platser där svenskar varit med och begått sin del av detta brott mot mänskligheten.
Den första svenska slavhandelsexpeditionen till Afrika organiserades av köpmannen och järnbruksägaren Louis de Geer. Regeringen gav sitt tillstånd. Expeditionen hämtade slavar i Afrika, skeppade dem till Västindien och kom tillbaka med socker, guld, elfenben och fyra svarta slavar som rikskanslern Axel Oxenstierna fick i present.
Svenska Afrikanska Kompaniet och svenska staten slöt bland annat avtal med kungen av Fetu i Ghana att upplåta Cabo Corso som svensk koloni och från 1654 leddes slavhandeln i praktiken av det statliga Kommerskollegiet. Tio år senare jagades svenskarna bort från Västafrika av Ghaneserna men Carolusborg övertogs av först holländarna, sedan engelsmännen. Sverige fortsatte dock under många år att exportera stora mängder av stångjärn till bojor och vapen, till de länder som bedrev slavhandeln, framför allt Storbritannien.
Ta alltså en minut idag för att fundera över Sverige då och nu.
Pressbild: Victoria Kawesa, forskare i genusvetenskap och riksdagskandidat för Feministisk Initiativ 2014
Victoria Kawesa är en stor förgrundsgestalt för den antirasistiska feministiska rörelsen i Sverige. Hon är forskare i genusvetenskap och har arbetat på EU-nivå med mänskliga rättigheter. Hon är en av Feministiskt Initiativs kandidater till EU-parlamentet och riksdagsvalet senare i år. Honär en av medförfattarna tillRapporten om Afrofobi som beställdes av regeringen. Frågor som rör allt inom hatbrott, rasism, diskriminering, mäns våld mot kvinnor, etnisk profilering, socialt utanförskap och afrofobi är hon idag mycket starkt engagerad i. I Stockholm var hon en av talarna under manifestationen mot afrofobi förra året.
Victoria Kawesa ger här sin syn på Black History Month, afrofobi och Sveriges ansvar i att uppmärksamma och jobba med dessa frågor.
1. Black History Month uppmärksammas i USA, Kanada, England och Tyskland. Sverige uppmärksammar inte dagen, borde vi inte göra det?
Jo, det tycker jag verkligen. Afrosvenskarnas Riksförbund och CinemAfrica påbörjade ett arbete 2008 och hade ett arrangemang den 9 oktober samma år. Syftet var att få regeringen att göra den 9 oktober till en nationell minnesdag av Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln. Det var den 9 oktober 1847, som de sista slavarna friköptes på den svenska slavön Saint Barthélemy, i Karibien. Idag vet jag att i alla fall Malmö stad har arrangemang den 9 oktober, vilket är väldigt positivt och det borde vara något som flera kommuner tar efter.
Sverige borde ha en Black History Month till minne av Sveriges inblandning i slavhandeln. Dels för att vi ska kunna hedra offren, men också för att förstå varför Sverige bär ett ansvar i kampen mot afrofobin som nu sprider sig i landet. Sverige behöver ta sitt ansvar för att ha varit delaktig i konstruktionen av svarta människor som rasifierade, vilket ligger till grund för varför afrosvenskar diskrimineras och utsätts för rasism.
2. Vad ser du för fördelar/nackdelar med Black History Month?
Fördelarna är att en Black History Month dels uppmärksammar att afrikaner är en del av den svenska historien genom slavhandeln, men också uppmärksammar viktiga personer i den afrikanska diasporan, och i Afrika, som spelat en viktig roll för svartas mänskliga rättigheter. Det behövs en bred folkbildning om den svarta diasporan för att synliggöra deras bidrag i den västerländska kulturen och det får inte ska glömmas bort. Jag kan inte se någon nackdel.
3. Det pratas ibland om att Sverige är ”färgblinda” och har en väldigt självgod självbild när det kommer till rasism och segregation. Den egna inblandningen i kolonialismen glöms gärna bort. Håller du med?
Jag håller helt med. Sveriges självbild som exceptionell, d.v.s. att man inte varit delaktig i den transatlantiska slavhandeln och därmed inte bär något ansvar för den pågående rasifiering av afrosvenskar, är helt felaktig. Tyvärr är den svenska färgblindheten utpräglad även bland vissa antirasister som påstår sig inte ”se färg”, vilket ju givetvis inte stämmer. Hudfärg och rasifiering av svarta människor är ett strukturellt problem i Sverige som manifesterar sig i form av vardagsrasism, hatbrott och kränkande behandling. Afrosvenskar särbehandlas och diskrimineras just på grund av tankemönster som är kopplade till rasbiologiska idéer om svarta människor som väsensskilda och underlägsna vita svenskar. Det finns således en vithetsnorm i Sverige som inkluderar etnisk vita svenskar och exkluderar alla som inte tillhör vithetsnormen. Istället för att påstå sig vara färgblinda så är det bättre att erkänna att det finns skillnader i hur människor bemöts och behandlas. Det här är fakta och inget tyckande. På grund av rasifieringen av olika grupper i samhället har vi rasism och diskriminering som innebär sämre livsvillkor för alla marginaliserade grupper. Vi måste se ras som ett analytiskt verktyg för att förstå rasism och diskriminering och därmed kunna sätta in konkreta politiska åtgärder.
4. Vilken revolutionär eller revolution/framsteg i de svartas historia fram till idag tycker du är viktigast att lyfta fram?
Alla historier som innebär befrielsekamp för människors rättigheter är viktiga och inspirerar oss andra som kämpar för samma vision om en värld fri från dominans och förtryck. Personligen tycker jag att kampen mot Apartheid i Sydafrika och medborgarrättsrörelsen i USA är stora milstolpar för den svarta diasporan. Som en antirasistisk svart feminist får jag mycket styrka och inspiration från svarta feministers kamp att synliggöra den specifika positionen som svarta kvinnor spelar både i de antirasistiska och feministiska rörelserna. Mina favoriter bland svarta feminister är Sojourney Truth, Bell Hooks och Patricia Hill Collins. Svarta feministers analys av maktordningar som intersektionella är ett viktigt bidrag för alla som arbetar med att synliggöra och rasera strukturella ojämlikheter. Det här är ett högst aktuellt ämne idag i Sverige, inte bara för afrosvenskars rättigheter, men också för alla diskriminerade grupper.
Vi är inne i februari månad, vilket också är den månad som för många gjort sig känd som Black History Montheller Afro-amerikanska historiemånaden. En månad med fokus på de svartas historia. Upprinnelsen till denna månad, som initialt tillägnades uppmärksammandet av de svarta amerikanernas historia i USA, började redan 1926 som ett årligt veckoarrangemang. Det skulle dröja ytterligare femtio år innan det officiellt kom att bli det man idag kallar Black History Month.
I Sverige uppmärksammas inte Black History Month något nämnvärt och man kanske kan fråga sig varför…? Har Sverige ingen koppling till de svartas historia…? Svaret på den senare frågan är givetvis att, det är klart att man har. Inte bara för att vi å den positiva sidan är ett land med stor invandring, utan också för att vi har varit inblandade på den mindre charmerande sidan. Det har länge rått någon form av förnekelse i det här landet om vår egen inblandning och vårt ansvar i den transatlantiska slavhandeln. Där till exempel USA och England har tagit ett stort ansvar för sin inblandning i slavhandeln, verkar Sverige ha valt att ”glömma” och ”förtränga” sin.
Medan USA, England och ett par länder till väljer att uppmärksamma de svartas historia och hylla de som banade vägen för att skapa en mer rättvis värld, så har Sverige valt att inte alls uppmärksamma detta. Slavhandeln har varit förbjuden länge, kolonialländerna har erkänt sina misstag och de flesta jobbar med att rentvå sig. Sverige däremot, är ett land som lyst med sin frånvaro vid skampålen och vår inblandning i den transatlantiska slavhandeln har nästintill suddats ut helt. För många är den lika med något som aldrig existerat, trots att vi i allra högsta grad har varit inblandade. Ett tydligt exempel är ön Saint Barthélemy, i Karibiska havet, som mellan 1784-1878 var en svensk koloni. Huvudstaden döptes till Gustavia, efter vår dåvarande kung Gustav III. Hur kommer det sig att väldigt få svenskar idag verkar har fått skolundervisning om detta…
… och trots att man på statsnivå är fullt medveten om sin inblandning och sitt ansvar så har Sveriges riksdag vid upprepade tillfällen röstat ner förslaget att göra avskaffandet av slaveriet från Sverige till en officiell minnesdag. Tröstande nog finns det ett antal kommuner som själva valt att ändå uppmärksamma dagen och i sociala medier spred sig budskapet med en önskan om att göra den 9 oktober till officiell minnesdag.
Sverige har alltså också valt att inte uppmärksamma Black History Month. Från början var detta en månad tillägnad afro-amerikanerna, men konceptet har kommit att sprida sig till att idag innefatta alla med en historia och ett arv i Afrika. Fler länder har därför hunnit ansluta sig till uppmärksammandet och firandet av de svartas historia och kamp för lika rättigheter i samhället. Månaden firas idag officiellt i USA, Kanada, England och Tyskland, dock inte i februari i alla fyra länder. Kanske är det Sveriges tur att uppmärksamma detta nästa år? Med tanke på den senaste tidens rapporter om ökad afrofobi så bör det kanske ligga i vårt lands intresse att påminna sig om vad som en gång varit och vart vi en gång stod, för att på det sättet undvika att vandra den vägen igen.
Att uppmärksamma historian, påminna om den och lära ut den, är givetvis en del i processen att rentvå sig, men framförallt ett av de absolut effektivaste sätten att inte låta negativ historia upprepa sig. Under Black History Month lyfter man bland annat fram och reflekterar över den tid då Afrika koloniserades och erkänner denna brutala tid som många svarta tvingades genomlida. Man uppmärksammar segregationen som funnits (och ännu finns) på många håll i världen, kanske allra mest i USA och Sydafrika.
Parallellt med allt det negativa så kommer också det positiva. Samtidigt som förtryck, kränkningar, utanförskap, orättvisa och mänsklig förnedring lyfts fram för att inte glömmas bort, så följer framförallt uppmärksammandet av de som vägrade finna sig i det. Här ges alla hjältar och hjältinnor, självuppoffrande och osjälviska, kämpande, starka och envisa svarta revolutionärer det erkännande och uppmärksammande de så väl förtjänar. Att lyfta fram dem och hylla dem visar vad som många gånger krävs för att världen ska ta ett steg framåt. Det visar och påminner oss om att det inte är någon omöjlighet att förändra och förbättra. Dessa hjältar har funnits i alla tider och de har alla kämpat på olika sätt, för olika syften. Men de har haft en sak gemensamt. De har allihop gett sitt allt för att förändra, förbättra och skapa en rättvis värld för alla svarta, med samma rättigheter som i evigheter privilegierats de vita.
För att bara nämna några av dessa hjältar, revolutionärer, pionjärer, eller vad man nu vill kalla dem; Thomas Peters (1738-1792), nigerianen som blev slav, flydde, tog sig till Nova Scotia och senare England, för att slutligen hamna i Sierra Leone tillsammans med sina svarta medpionjärer, där målet var att skapa det nya land de blivit lovade av britterna. Freetown blev till och Thomas Peters brukar kallas historiens första Afro-amerikanska hjälte. Fredrick Douglass(1818-1895), son till en slavinna och troligen hennes herre. Blev till viss del skolad och flydde för att senare i livet bli en hängiven abolitionist och även presidentkandidat för Equal Rights Party i USA. Harriet Tubman (1820?-1913), den förslavade kvinnan som rymde och sedan hjälpte ett otal andra förslavade att fly sina herrar i den amerikanska södern, vilket gav henne smeknamnet ”Moses of her people”. Rosa Parks (1913-2005), sömmerskan som vägrade ge upp sin sittplats ombord på bussen till förmån för en vit passagerare, trots att lagen sa så. Händelsen blev startskottet på bussbojkotten i Montgomery, som brukar ses som startskottet för den moderna medborgarrättsrörelsen. Martin Luther King Jr (1929-1968), pastorn som blev en av de främsta ledarna för den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen. Baseball-spelaren Jackie Robinson (1919-1972), satte tillsammans med klubben The Dodgers stopp för den segregation som låtits råda inom sporten, då svarta spelare varit förpassade att endast spela i ”Negro Leagues” i över sextio års tid, då han den 15 april 1947 tog plats på första bas i en Major League-match. Nelson Mandela(1918-2013),advokaten som blev anti-apartheidrevolutionär, fängslad i över 27 år, för att en dag stå som sitt lands president.
Svarta som hyllats i vår moderna tid är många. Ofta handlar det om att ha varit den ”första svarta” att åstadkomma något, ta sig in på någon bana, vinna ett pris, hamna på någon åtråvärd lista osv. Erkännanden som tidigare verkat omöjligt för den svarta befolkningen att uppnå. Det kanske mest kända exemplet i modern tid lär vara USAs sittande president, Barack Obama (1961). Men jag skulle vilja lyfta fram två andra storheter. Wangari Muta Maathai(1940– 2011), från Kenya, den första afrikanska kvinnan att motta Nobels Fredspris. Hon tilldelades priset med motiveringen att hon på ett framstående sätt hjälpt till att främja en hållbar utveckling för demokrati och fred. Ben Carson (1951), idag pensionerad neurokirurg från Johns Hopkins Universitetssjukhus i Baltimore. En gång i tiden en liten svart kille med många motgångar att övervinna i de vitas USA. Hans tro och hans envishet gjorde honom till en av USA mest aktade neurokirurger någonsin och 1987 blev han den första kirurg som lyckades med att separera två siamesiska tvillingar som var sammanlänkade vid huvudena. För detta tilldelades han The Presidential Medal of Freedom.
Hjältarna är många och viktiga steg tas varje dag, varje sekund. I Sverige har vi en hel rad med afro-svenska hjältar. Kvinnor och män som på olika sätt viger sina liv åt att göra Sverige till ett fördomsfritt land på riktigt. Ett land där alla svarta ska kunna känna sig lika hemma, med samma rättigheter och kunna gå gatan fram i trygghet, på samma sätt som den som är vit. Dessa hjältar kämpar mot den infekterade politiken som börjat få fotfäste i vårt land. De jobbar grundligt och noggrant, inifrån kärnan, med att försöka skapa det jag är övertygad om att de flesta av oss vill. Ett rättvist Sverige för alla. Ett land där man oavsett hudfärg ska kunna känna sig säker. Jag har pratat med två av dem angående Black History Month och Sveriges icke-engagemang. Ordförande i Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, Momodou Jallow och Feministiskt Initiativs riksdagskandidat, Victoria Kawesa. Intervjuerna med dem kan ni läsa på tidningen senare ikväll.
Lift Every Voice and Sing (också kallad ”De svartas nationalsång”)
Lift Every Voice and Sing skrevs 1899 som en dikt inför firandet av Abraham Lincolns födelsedag. Rektor James Weldon Johnson, vid den då segregerades skolan Stanton School, skrev dikten för att framföras av 500 elever på skolan. 1905 tonsatte sedan hans bror, John Rosamond Johnson, dikten och det kom att bli den sång som idag gjorts i ett antal versioner där den kanske mest kända är Melba Moores version från 90-talet.
Viktiga årtal inom Black History Month 1926 utlyste historiken Carter G Woodson den andra veckan i februari att vara tillägnad den afrikanska diasporan och dess historia. Woodson menade att det var av största vikt att minnas de svartas historia, undervisa och lyfta fram detta på ett större plan än vad som dittills hade gjorts. Framför allt gällde detta undervisningen i de offentliga amerikanska skolorna. Den första veckan togs emot med ganska svalt intresse och det var bara skolverken i staterna North Carolina, Delaware och West Virginia, samt städerna Baltimore och Washington DC, som tog sig an uppmärksammandet. Valet av vecka fölls sig ganska naturligt då både den forne presidenten Abraham Lincoln (som avskaffade slaveriet) och abolitionisten Frederick Douglass födelsedagar infaller den veckan.
1929, tre år efter införandet, såg situationen annorlunda ut. Då hade alla stater med ”betydande” del svarta invånare tagit sig an uppmärksammandet och infört ”veckan” i sin läroplan. Intresset ökade för varje år och allteftersom årtiondena passerade så var det fler och fler som erkände veckan och ett flertal borgmästare kom att göra veckan till offentliga helgdagar.
1969 föreslog ledarna för Black United Student på Kents Universitet, i Kent, att man skulle utöka veckan till en månad istället och året därpå hölls den första Black History Month i Kent, USA.
1976, 50 år efter Woodsons initiativtagande, kom slutligen det officiella erkännandet av Black History Month. USAs dåvarande president Gerald Ford uppmanade den amerikanska befolkningen att ta tillfället i akt att ära de alltför ofta negligerade prestationerna som åstadkommits av svarta genom USAs historia.
1987 ansluter sig England till uppmärksammandet av de svartas historia. England väljer att hålla oktober månad som sin Black History Month.
1990 följer Tyskland efter och The Initiative of Black People in Germany (ISD) är de som inför det årliga månadsfirandet av Black History Month i Tyskland.
Fotnot: Observera att den krönika skrevs nio månader före det att Ben Carson gick med i Republikanska partiet i november 2014, för att 2015 meddela sin kandidatur till presidentposten 2016.
Veckans bild hör kanske mer till det historiska, men då slaveriet och den transatlantiska slavhandeln är något som aldrig får glömmas bort är ämnet även idag högaktuellt. Byggnaden på bilden är nämligen lämningarna av slavmarknaden i dåtidens huvudstad Georgetown, numera Janjangbureh.
Härifrån såldes de tillfångatagna slavarna vidare, för att skeppas till bland annat Kunta Kinteh Island längre ner längs floden, eller Goree Island i Senegal, och sedan vidare till främst USA och Karibien. Innan auktionerna ägde rum hölls slavarna fångna under mark, i ett litet källarutrymme och förhållandena gjorde att många blev sjuka och dog redan där. De som överlevde fick sedan utstå en ofta lång och mycket riskfylld resa under omänskliga förhållanden där ytterligare en stor andel omkom, innan livet som slav kunde börja.
Trots dessa övergrepp finns idag förvånansvärt lite hat kvar, och allt man ber om är att dessa händelser aldrig ska få glömmas bort. Man säger därför:
”We can forgive, but we can not forget”
”Vi kan förlåta, men aldrig glömma”
Vi är inne i februari månad, vilket också är den månad som för många gjort sig känd som Black History Month eller Afro-amerikanska historiemånaden. En månad med fokus på de svartas historia. Upprinnelsen till denna månad, som initialt tillägnades uppmärksammandet av de svarta amerikanernas historia i USA, började redan 1926 som ett årligt veckoarrangemang. Det skulle dröja ytterligare femtio år innan det officiellt kom att bli det man idag kallar Black History Month. 
Afropé 