Etikettarkiv: slavhandeln

Vackert men fruktansvärt – välkommen till Gorée

Ska du på besök till Dakar? Försök att klämma in ett besök till ett av UNESCOS världsarv, ön Gorée en halvtimmes båtresa från Port Autonome i Dakar.

Vid ankomst till Gorée
Vid ankomst till Gorée

Dakar är trångt, intensivt och allt går i ett hektiskt tempo. Inte minst trafiken. Att komma iväg med båt, till en på många sätt oerhört vacker och speciell ö, är lockande. Men det finns en ännu starkare anledning. Gorée island var en av de största utskeppningsplatserna för tillfångatagna slavar från Västafrika. Det är en oerhört viktig historisk plats, vittne och bevis på en företeelse som påverkar världen än i dag.

För mig som har en son vars fars familjs är direkta ättlingar till de människor som tvingades in i slaveri och fördes över Atlanten, från Afrika mot Karibien, är ett Goréebesök en absolut självklarhet. Visst påverkar kolonialismen Afrika och afrikaner på alla upptänkliga vis än i dag. Men så många svarta i Karibien och Nordamerika är direkta ättlingar till de som bland annat tvingats iväg från sitt liv i Västafrika, tillbringat en viss tid på Gorée och sen skeppats ut via The door of no return. Familjer splittrades, slogs sönder. De förlorade språk, kultur – till och med sina namn. Även min son har ett efternamn som faktiskt härstammar från en slavhandlare …

Gorée är som sagt vackert. Äldre hus i kolonialstil, målade i färger som inte får ändras, på grund av att ön är ett av UNESCOS världsarv. Pastellrött och pastellgult dominerar. Charmanta små gångstigar och storslagen utsikt över havet från en baobabbeväxt kulle. Frodiga planteringar och välskötta små oaser. Här finns inga bilar eller motorfordon, vilket bidrar till lugnet.

Även slavhuset är vackert. Framtill och på ovanvåningen. Slavarna hölls på bottenvåningen, män för sig, kvinnor för sig och barn för sig … Män som vägde under 60 kilo betraktades osäljbara och sattes på en diet för att snabbt öka i vikt till de magiska 60 kilona. Lyckades inte det trots otaliga bönor fick de stanna på Gorée och bli husslavar. De kvinnor som stod högst i rang var de unga flickorna. Det förekom mycket sexuellt våld, som resulterade i många mixade barn.

Slavarna trängdes ihop i mycket små utrymmen, knappt utan dagsljus. Även barnen utsattes för samma behandling. För den som har barn är det omöjligt att ens föreställa sig skräcken dessa barn kände när de tillfångatogs och sedan hölls åtskilda från sina föräldrar. Hygienen var katastrofal och många av dåtidens sjukdomsutbrott började här på Gorée. Hur européerna kunde må och sova gott en trappa upp går inte att förstå.

De slavar som skulle straffas lite extra placerades i ett av två krypin på undersidan av den berömda svängda, tvådelade trappan. I utrymmena gick inte att stå upprätt utan man fick sitta hukande. I ett av de två fanns inte ens en springa för dagsljuset, utan där rådde ett konstant mörker.

När båten sedan kom tvingades män, kvinnor och barn ombord. De gick igenom en dörr på baksidan av huset, mot havet till. Denna dörr har kommit att kallas The door of no return. Gick du ut här igenom återsåg du aldrig Afrika eller ditt hemland. Kanske skulle du dö under resan. Eller av det hårda slavarbetet. Eller så skulle du överleva och faktiskt så småningom få ättlingar som föddes i frihet. En av dessa ättlingar är min son.

Tanken svindlar och det var oerhört känslosamt att besöka Gorée för mig.

Gorée är helt enkelt ett måste om du besöker Dakar och har en dag till övers.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Priser (juni 2015)

Båtresa tur och retur: 5200 CFA för icke-afrikaner och 1500 CFA för afrikaner. Båtresan tar cirka en halvtimme.

En mindre lokal skatt betalas vid ankomst till Gorée. Vill man ha guidning kostar det 8000 CFA. Både engelsk- och fransktalande guider finns att tillgå. Att gå in i slavhuset kostar också extra.

Det finns mängder av olika souvenierer att köpa på plats, samt ett flertal restauranger. Ta med kontanter, här finns inga bankomater. Se dock upp för ficktjuvar på båten!

Helena Svensson
Helena Svensson

 

Sverige måste erkänna sin inblandning i slavhandeln

I veckan uppmärksammades den internationella minnesdagen för alla de som föll offer för den transatlantiska slavhandeln. Momodou Jallow från Afrosvenskarnas forum för rättvisa uppmanar nu regeringen att erkänna Sveriges delaktighet i det brutala slaverisystemet och på allvar göra något åt den rasism och diskriminering som afrosvenskar utsätts för i Sverige.

OPINION

Varje år uppmärksammas den 25 mars som den internationella minnesdagen av den transatlantiska slavhandeln, då mer än 15 miljoner män, kvinnor och barn föll offer under ett av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia. Huvudsyftet till denna dag är att ge möjlighet att hedra och minnas de som led och dog i händerna på det brutala slavsystemet. Den internationella dagen syftar också till att öka medvetenheten om farorna med rasism och fördomar i dag.

Årets tema, ”Victory over slavery: Haiti and beyond” hyllar kampen mot slaveriet i länder runt om i världen.

Haiti var den första nationen att bli självständig som ett resultat av en brutal, men lyckad kamp under ledning av Toussaint Louverture, som förslavade kvinnor och män förde mot de förslavande nationerna.

I år är det 210 år sedan Republiken Haiti inrättades. Denna dag kommer ni tyvärr inte läsa om på ledarsidor i dagstidningar, höra en diskussion om på Godmorgon Sverige eller läsa om på Carl Bildts twitter.

Medan länder som USA, Storbritannien och Frankrike uppmärksammar och för en diskussion på högsta politiska nivå om denna historia, har vi i Sveriges riksdag hunnit avslå två motioner om ett officiellt erkännande av vår delaktighet i denna fruktansvärda historia.

Vi har valt att förneka en historisk sanning istället för att erkänna, och bearbeta konsekvenserna.

Vår kunskap om Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln är i det närmaste obefintlig samtidigt som vi fortsätter att reproducera stereotypa bilder av svarta som är direkt kopplade till denna historia.

210 år efter den haitiska befolkningens seger över slaveriet kan vi fortfarande höra om afrosvenskar som utsätts för mordförsök och afroeuropéer som misshandlas till döds, polisbrutalitet, etnisk profilering, hög arbetslöshet, diskriminering och trakasserier inom bostads- och arbetsmarknaden, barn som mobbas – allt på grund av vår hudfärg.

Detta är en direkt konsekvens av den förnekelse och historielöshet som Sverige lider av. Man kan inte lösa ett problem som ”inte finns”.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

210 år är relativt många år tillbaka i historien och man vill gärna tro att människans värderingar är långtifrån vad de var för 210 år sedan. Vi betraktar gärna dagens samhälle som fördomsfritt och ”tolerant” eftersom vi lever i så kallade upplysta och demokratiska samhällen.

Kampen som fördes i Haiti och många andra slavkolonier var inget annat än rätten att behandlas som en människa och att betraktas som likvärdig.

Dessa saker kan betraktas som självklarheter i dag, men den rapport som regeringen nyligen släppte om afrofobin i Sverige visade på motsatsen.

Den afrosvenska gruppens utsatthet visar sig inom alla samhällssektorer, som utbildning, hälsa, boende och arbetsliv, enligt rapporten.

Nu när denna rapport har publicerats, är min fråga till regeringen, och Erik Ullenhag i synnerhet, om det finns någon tanke på att göra något åt de ojämlika förutsättningar som afrosvenskar dagligen möter.

Momodou Jallow, ordförande i Afrosvenskarnas forum för rättvisa

Fotnot: Debattartikeln är tidigare publicerad i Skånes Fria

Foton: Foton från Slavfortet Elmina Castle i Ghana av KA Jonsson
Foton: Foton från Kunta Kinte Island och Albreda av thegambia.nu