Etikettarkiv: stereotyper

Seminarium om normkritik och stereotyper

Afrikagrupperna kommer att anordna ett intressant seminarium om normkritik och stereotyper med fokus på Sydafrika utifrån dokumentären ”The Mahoyo Project: South Africa”.

Foto: Pressbilder från Mahoyo
Foto: Pressbilder från Mahoyo

Detta kan man läsa om filmen:

”En dokumentärfilm om den svenska kreativa gruppen Mahoyo och deras resa till Johannesburg för ett kulturellt utbyte med unga normbrytande människor. Ur ett feministiskt perspektiv berättas hur passion och kreativitet kan födas på de mest oväntade platser och utmanar uppfattningar om hudfärg, ras, kön, sexualitet, och geografisk identitet.”

Det blir samtal efteråt med Iki Gonzalez Magnusson om normer, stereotyper och vad vi kan göra för att förändra.

Trailer från dokumentären kan du se här:

Mahoyo Breaking Stereotypes: South Africa (Documentary) from mahoyo.com on Vimeo.

Foto: Pressbilder från Mahoyo
Foto: Pressbilder från Mahoyo

Datum: 3 februari 2016

Tid: Kl. 18:00-19:30

Var: Världskulturmuseet, Göteborg

Plats på museet: Studion

Pris: 60 kr. Gratis entré för Afrikagruppernas medlemmar.

OBS! Begränsat antal platser 120 st.

 

Eventet på Facebook kan du finna HÄR!

The Mahoyo Project: South Africa hemsida finner du HÄR!

Samtliga bilder är pressbilder från hemsidan!

Fatou Touray

 

"Vi behöver en antirasistisk inventering av skolans läroböcker"

Den 21 mars kommer många svenska skolor att uppmärksamma den internationella FN-dagen mot rasism och för avskaffandet av rasdiskriminering. Dagen instiftades av FN efter massakern i Sharpeville i Sydafrika då 69 personer mördades efter att polisen öppnat eld mot en fredlig demonstration och ska uppmärksamma och öka medvetenheten om farorna med rasism och fördomar. Men samtidigt som svenska elever förhoppningsvis kommer att föra diskussioner om rasism och diskriminering denna dag, så kommer många av dem sedan återgå till att läsa ur läroböcker där det förekommer rasistiska och postkoloniala stereotyper av bland annat svarta och muslimer.

Bild: Ur boken "Barnens Lexikon"
Bild: Ur boken ”Barnens Lexikon”

Ett exempel är boken ”Litteraturens historia i världen” av Bernt Olsson och Ingemar Algulin, som skrevs 1990 och som ursprungligen gavs ut av Norstedts, där Martin Luther King beskrivs som en ”negerledare” och där ordet ”neger” förekommer löpande genom hela texten. Boken som numera ges ut av Studentlitteratur ska enligt förlaget först nu, 25 år senare revideras och kommer att ges ut på nytt hösten 2015, utan ordet neger. En annan bok som fått stor kritik är ”SOL 3000 Religion och Liv”, som skrevs 2003 och ges ut av Natur och Kultur. I ett avsnitt i boken ska elever besvara varför en arabisk flicka tänker spränga sig själv och andra i luften. Även den gången bad förlaget om ursäkt och boken reviderades 2011. Men det finns fortfarande gamla oreviderade böcker i omlopp i de svenska skolorna som förlagen säger sig inte kunna ersätta med nya reviderade upplagor om inte skolorna aktivt väljer att göra det själva.

Elevens rätt att inte bli kränkt i skolan så som det beskrivs i skolans värdegrund och uppdrag i läroplanen har således förvandlats till en ren kostnadsfråga där man väntar på att böcker med rasistiskt innehåll ska bli tillräckligt slitna för att de ska ersättas. Under tiden kan vi bara spekulera om hur många barn som fått en skadad eller förvrängd självbild av att läsa dessa böcker, och över det mörkertal av oreviderade böcker som fortfarande cirkulerar i svenska skolor och som förlagen vägrar ersätta med nya.

Jag hoppas att den 21 mars är dagen då vi gör en antirasistisk inventering av skolans läroböcker. Jag hoppas också att den noll-tolerans mot rasistisk litteratur som svenska skolor är ålagda att ha inte görs till en kostnadsfråga, och där förlagen antar en tydlig strategi på hur liknande fall ska undvikas i framtiden.

Teysir Subhi
Teysir Subhi

 

 

 

 

 

 

 

Samhällsdebattör, religionsvetare & medieanalytiker

”Vi behöver en antirasistisk inventering av skolans läroböcker”

Den 21 mars kommer många svenska skolor att uppmärksamma den internationella FN-dagen mot rasism och för avskaffandet av rasdiskriminering. Dagen instiftades av FN efter massakern i Sharpeville i Sydafrika då 69 personer mördades efter att polisen öppnat eld mot en fredlig demonstration och ska uppmärksamma och öka medvetenheten om farorna med rasism och fördomar. Men samtidigt som svenska elever förhoppningsvis kommer att föra diskussioner om rasism och diskriminering denna dag, så kommer många av dem sedan återgå till att läsa ur läroböcker där det förekommer rasistiska och postkoloniala stereotyper av bland annat svarta och muslimer.

Bild: Ur boken "Barnens Lexikon"
Bild: Ur boken ”Barnens Lexikon”

Ett exempel är boken ”Litteraturens historia i världen” av Bernt Olsson och Ingemar Algulin, som skrevs 1990 och som ursprungligen gavs ut av Norstedts, där Martin Luther King beskrivs som en ”negerledare” och där ordet ”neger” förekommer löpande genom hela texten. Boken som numera ges ut av Studentlitteratur ska enligt förlaget först nu, 25 år senare revideras och kommer att ges ut på nytt hösten 2015, utan ordet neger. En annan bok som fått stor kritik är ”SOL 3000 Religion och Liv”, som skrevs 2003 och ges ut av Natur och Kultur. I ett avsnitt i boken ska elever besvara varför en arabisk flicka tänker spränga sig själv och andra i luften. Även den gången bad förlaget om ursäkt och boken reviderades 2011. Men det finns fortfarande gamla oreviderade böcker i omlopp i de svenska skolorna som förlagen säger sig inte kunna ersätta med nya reviderade upplagor om inte skolorna aktivt väljer att göra det själva.

Elevens rätt att inte bli kränkt i skolan så som det beskrivs i skolans värdegrund och uppdrag i läroplanen har således förvandlats till en ren kostnadsfråga där man väntar på att böcker med rasistiskt  innehåll ska bli tillräckligt slitna för att de ska ersättas. Under tiden kan vi bara spekulera om hur många barn som fått en skadad eller förvrängd  självbild av att läsa dessa böcker, och över det mörkertal av oreviderade böcker som fortfarande cirkulerar i svenska skolor och som förlagen vägrar ersätta med nya.

Jag hoppas att den 21 mars är dagen då vi gör en antirasistisk inventering av skolans läroböcker. Jag hoppas också att den noll-tolerans mot rasistisk litteratur som svenska skolor är ålagda att ha inte görs till en kostnadsfråga, och där förlagen antar en tydlig strategi på hur liknande fall ska undvikas i framtiden.

Teysir Subhi
Teysir Subhi

 

 

 

 

 

 

 

Samhällsdebattör, religionsvetare & medieanalytiker

Nej Pernilla Stalfelt, vi är inte hyperkänsliga!

Som privatperson och mamma till två afrosvenska flickor kände jag mig hyfsat provocerad när jag fick vetskap om Pernilla Stalfelts bok ”Färgerna”. Som skribent och redaktör för thegambia.nu kontaktade jag därför Stalfelt för att försöka bena ut hur hon tänkt kring skrivandet och illustrerandet av boken. Det kändes viktigt för oss som tidning med fokus på den afrosvenska diasporan och antirasism att vi försökte ta reda på hur författarinnan egentligen tänkt.

Bokomslaget på den omdebatterade boken "Färgerna" av Pernilla Stalfelt.
Bokomslaget på den omdebatterade boken ”Färgerna” av Pernilla Stalfelt.

Vi fick ganska snart veta att flera föräldrar till afrosvenska barn kontakt Stalfelt med ungefär samma frågeställningar som vi på thegambia.nu skickat henne. Den stora skillnaden mellan oss som tidning och privatpersonerna ifråga, är att vi på thegambia.nu inte fått något svar från Pernilla Stalfelt. Däremot fick flera föräldrar svar. Samma svar. Ett mejlsvar som enkelt och snabbt kopierats och skickats ut till de som ifrågasatt hennes bok.

Det vi och flera föräldrar undrat, är bland annat hur Stalfelt tänkt kring det hela när hon suttit och skrivit och illustrerat boken. Det är ju en barnbok, och man har lite svårt att förstå tanken bakom att man via någon märklig form av ironi vill göra sig rolig på svartas och native americans bekostnad. Man undrar också om hon själv inte ser hur otroligt fel det blir att använda sig av dessa bilder i en barnbok, och på så sätt befästa rasstereotyper och medverka till stigmatisering hos barn i de unga åldrar som hennes bok är riktad till. Hur tänker hon att vi som är förälder till afrosvenska barn ska kunna läsa dessa böcker för våra barn och förklara det hon illustrerat om färgen svart – tycker Stalfelt att svart arbetskraft är symbolisk med personer av just afrikansk härkomst…?

Nedan följer Stalfelts svar till några av de föräldrar som mejlat henne. I sin helhet, helt okorrigerat.

Hej xxx,

Boken Färgerna är tryckt 2008 innan debatten om rasism i barnböcker tog fart. Sedan länge har vi bestämt att om boken ”Färgerna” trycks om så skall vi byta ut bild och texten med ”svart arbetskraft”. Det går inte att ha kvar idag.

Eftersom det är jag som har gjort boken så vet ja precis hur jag tänkte när jag gjorde bilden och varför den finns med. Jag skall försöka förklara det för dig här. Kontexten har som sagt ändrats och nu berör bilden en mycket infekterad fråga som handlar både om städning och om hudfärg. Självklart var inte meningen alls att teckningen skulle vara rasistisk på något sätt. Inte heller att nedvärdera städning som arbete. Den var avsedd som en lek med begreppet svart som är fullkomligt omöjlig idag. Betydelser av begrepp kan vara flytande och det är intressant och roligt att fundera över. Det VAR roligt att fundera över. Absolut inte längre!!! Boken har sin utgångspunkt i samtal med små barn om färger. I dessa samtal har jag samlat in lite olika ideer från barnen själva och lite från vuxna. Det kunde bli en fin och rolig bok tänkte jag. Det kan ju vara intressant för oss vuxna, som läser för barnen, att fundera kring färgbegreppen också. Vi kan bli mer medvetna om färger och se fler nyanser av färger(och då menar jag främst inte hudfärger).

Fullskärmsinfångning 2014-10-10 205424.bmp
Illustrationer inne i boken

Hur tänker vi då runt de olika färgbegreppen? Vad är egentligen rött, vad finns det som vi kallar blått? Varför heter det Röda ögon på kaniner när dom egentligen är rosa? Finns det gula krokodiler osv. Varför heter det Blåmes, är lakrits alltid svart? Och varför heter det egentligen svart arbete? Det var på detta viset det var tänkt från början; Bara pedagogiskt för att puffa till den vuxne läsaren, eftersom två, treåringar , de vet ju ingenting om svart arbete .
Till saken hör att jag tidigare arbetade på en förskola på Lidingö och där var det vanligt att man anställt filippinskor som arbetade som barnflickor och hushållerskor i familjerna. Förmodligen var de anställda svart men det vet jag inte egentligen. På föräldrakoperativet där jag arbetade så skickade man sin filipinska barnflicka att arbeta på förskolan istället för att komma själv(mamman och pappan). Det var det här som jag tyckte var lite provocerande och som delvis låg bakom att just den här bilden kom till. Är det verkligen rätt att ha filipinskor som arbetar svart i hemmen?

Jag tycker ju så klart inte att det är okej att arbeta svart eller att anställa en person som arbetar svart som du kanske förstår.
Att personen som städar på bilden skulle vara ”svart” som du formulerar det i ditt mail är altså din tolkning. Personen på bilden har svart hår men hudfärgen är ljust brun. Skulle faktiskt kunna vara en solbränd ljus person av tysk härkomst eller från polen som damsuger eller en person från sydamerika eller filippinerna. Det skulle kunna vara en nordamerikansk indian med hårnät eller en enarmad grekisk person i shorts. Är det en man eller en kvinna som städar? Figuren är ganska könsneutral tycker jag om man nu inte tycker som någon påstod att det är en kvinna eftersom den har klackar. Kan inte män ha klackar då på skor? Kanske är det ridskor och då kan det ju absolut vara en man, för när man rider då måste man ju klack på skon. det finns ju män som rider och som kanske damsuger ibland.
Du ser, det finns många möjligheter för en bild att betyda olika saker. Vi tolkar den och så tror vi att vårt sätt att se är det enda rätta. Du har säkert ett hyperkänsligt sinne för just hudfärgs frågor eftersom din son är av ”blandad härkomst” och du är orolig för hur han skall bli bemött i livet. Till din tröst kan jag berätta att min dotter också är av utlänsk härkomst och hon identifierar sig inte särskilt mycket med sin mörkare hudfärg. Hon får oftast mycket positiv respons för sitt utseende och många beundrar hennes fina hår och tycker att hon är jätte söt och gullig. Det är klart att det finns rasister i Sverige men de allra flesta är snälla och välmenade, men kanske lite omedvetna och lite klumpiga och då behövs det lite tolerans och överseende från alla parter.

Hur som helst kommer inte bilden att vara kvar om boken trycks om någongång i framtiden. Så ser det ut. Hoppas att du känner dig nöjd med detta. Vi får en barnkultur som är tuktad och snävt kodad och det verkar vara tidens melodi. Men varsågod!

Med vänlig hälsning
Pernilla Stalfelt

 

Det första jag funderar över är på vilket sätt Pernilla Stalfelt känner att orden om hennes egen dotter, som inte identifierar sig med sin mörkare hudfärg, skulle vara en tröst för en förälder till ett afrosvenskt barn som bryr sig om att ens barn inte ska behöva utsättas för den typ av värderingar Stalfelt själv bjuder på, både i sin bok och tydligen även privat.

Kanske är det rent av så att hennes egen, som den i alla fall lätt kan uppfattas, negativa attityd och syn på människor med ’mörkare hudfärg’ kanske har en del med dotterns sätt att se sig själv.

… och tycker Stalfelt att 2008 är så längesedan, och att det var då rasismen startade, och att dessförinnan fanns ingen kränkande behandling av afrosvenskar. Och varför vänder hon sig med sådan affekt i sitt avslutande? ”Hoppas att du känner dig nöjd med detta. Vi får en barnkultur som är tuktad och snävt kodad och det verkar vara tidens melodi. Men varsågod!”.

Stalfelt anser alltså att man när man är empatisk och inkluderande så blir samhället tuktat och snävt? Vi som inte vill att våra barn ska behöva exponeras inför förlöjligande och nedsättande illustrationer av svarta, eller någon annan etnicitet för den delen, sabbar alltså barnkulturen, men eftersom hon är så foglig och nu bestämt sig för att gör om dessa illustrationer för eventuell framtida utgivning, så ska vi vara henne tacksam. Jaha, nej men tack så mycket!

Det som förolämpade mig allra mest i hennes brev är kommentaren om att vi på något sätt skulle vara hyperkänsliga föräldrar. ”Du har säkert ett hyperkänsligt sinne för just hudfärgsfrågor eftersom din son är av ”blandad härkomst” och du är orolig för hur han skall bli bemött i livet”.

Det tror jag det, att man är orolig för hur ens barn ska bli bemött i livet. Borde inte alla föräldrar vara det, oavsett bakgrund? När en dessutom hittar en barnbok som driver med ens barns ursprung och författarinnan sedan i efterhand försöker bortförklara det hela med att det skulle kunna vara en solbränd tysk, istället för vad det verkligen är. Ja då kan Stalfelt ge sig den på att jag blev hyper i alla fall, hyperprovocerad och på ren svenska riktigt, sjukligt förbannad!

Nej, Stalfelt kände tydligen inte för att be om ursäkt och erkänna sitt misstag. Hon ville istället försöka linda in sina förruttnade åsikter och förutfattade meningar om svarta och om oss föräldrar till afrosvenska barn som vägrar låta konstnärer skapa fritt, på bekostnad av våra barns självkänsla och inkluderande i samhället, utan konstant tjatar om kränkande stereotyper och förlegade ord och uttryck i tid och otid…

Jag väntar fortfarande på ett svar från Pernilla Stalfelt till oss på thegambia.nu, men det kanske inte är att räkna med. Någonstans hoppas jag att Pernilla Stalfelt ska inse sitt agerande och kan se det som ansvariga utgivaren av boken, Rabén & Sjögren ser. Förlaget har i intervjun med Sveriges Radio, som ni kan lyssna till nedan, gjort klart att om det hade varit idag, så hade man inte gett ut boken. Intervjun kom som en reaktion på ett mejl som Araia Ghirmai Sebhatu, kulturvetare, konstvetare och juridikstudent, skickat till Rabén & Sjögren.

http://sverigesradio.se/embed?url=http%3A%2F%2Fsverigesradio.se%2Fsida%2Fartikel.aspx%3Fprogramid%3D478%26artikel%3D5987130

Araia Ghirmai Sebhatus brev finns att läsa som debattartikel här.

 

Thegambia.nu har mejlat Rabén och Sjögren för att höra vad de anser om Stalfelts mejlsvar. Vi hoppas kunna återkomma med ett svar från dem.

Uppdatering 11 oktober: Nytt uttalande från Pernilla Stalfelt kan du läsa HÄR!

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Är det svårt för en afrikan att vänja sig vid att ha på sig kläder?

Foto: Tima Minteh Fofana

Det finns otroligt många stereotyper när det gäller utseendet på människor runt om i världen. Vi känner nog alla igen att alla svenskar ska vara blonda och blåögda till exempel. Jag vet att mycket är oskyldigt och ofta handlar om att man faktiskt inte tagit sig tiden till att läsa på.

År 2008 studerade jag i Kalifornien på ett college som hade otroligt många internationella studenter, men även olika etniciteter och ursprung bland de amerikanska studenterna.

När man pluggar på ett college i USA så behöver man läsa ett visst antal kurser från olika ämnen innan man kan ta sin kandidatexamen. Detta kallas för GE, general education.

Eftersom jag behövde några kurser ifrån physical education så tänkte jag passa på och lära mig att spela tennis, men även fortsätta med dansen. Det blev advanced streetdance, som var riktigt kul.

Min danslärare hade jobbat som dansare i L A back in the days och kan synas i Janet Jacksons musikvideo, ”That’s the way love goes”. Han turnerade även med Miss Jackson ett år. Han var helt fantastiskt och vi kom otroligt bra överens från dag ett.

Foto: Tima Minteh-Fofana
Foto: Tima Minteh Fofana

Första lektionen för terminen så skulle vi alla lära känna varandra. Vi satt i den klassiska ringen, en efter en skulle vi berätta vad vi hette, studerade, vart vi kom ifrån, hur länge vi hade dansat och vad vi gillar att göra på fritiden.

Jag märkte snabbt att alla på danskursen var amerikaner, förutom jag, så när det var min tur hann jag bara berätta mitt namn, vad jag pluggade hann jag inte fortsätta med efter att jag nämnt Sverige. Då kom det tusen följdfrågor från alla håll.

Jag tycker än idag synd om de 5-7 stycken personerna som ännu inte hade presenterat sig, för 20 minuter senare satt jag fortfarande där och förklarade att Sverige faktiskt är ett multikulturellt land, med folk med afrikanska rötter bland annat.

Jag förklarade att isbjörnar inte går på gatorna och att jag aldrig haft en pingvin som husdjur. Det här var seriösa frågor jag fick från vuxna människor som studerade på universitetsnivå. Vissa frågor var inte lika… märkliga, men många var det.

Till slut frågade en afroamerikansk tjej mig varför jag inte hade otroligt svart hy, stor bred näsa, feta läppar, och om det var svårt för mig att vänja mig vid att inte gå runt naken, eftersom jag hade afrikanska rötter.

När chocken hade lagt sig förklarade jag att vissa länder som Gambia har flera stammar, olika språk, och att jag inte känner till att någon går runt naken så det fanns inget att vänja sig vid när det gällde kläderna.

Foto: Tima Minteh Fofana
Foto: Tima Minteh Fofana

Mitt första intryck av den här tjejen var inte alls bra. Det är något med att höra en afroamerikan yttra sig så klantigt om Afrika. Jag blir alltid lite mer chockad. Jag vet att de är amerikaner med afrikanska kopplingar väldigt långt bak i släkten, men med tanke på vart de historiskt har sitt ursprung, så har jag på något sätt förväntat mig att de kanske ska ha bättre koll när det gäller vissa saker om Afrika. Det här var ju ett av de mer extrema fallen, men det var inte den sista gången jag gladligen berättade hur det är i Sverige och Gambia.

Man ska dock inte döma någon person för snabbt, så min nyfikenhet och starka vilja att berätta mer om Afrika för den här tjejen gjorde att vi blev väldigt goda vänner och är det än idag.

Jag berättade så mycket jag bara kunde för henne om Afrika, Europa och min familj. Hon blev lika chockad varje gång en av hennes fördomar motbevisades, och jag blev lika chockad varje gång jag fick en fråga som lät som att det kom från ett barn.

Dumma frågor får dumma svar, brukar vi ju säga i Sverige, så många gånger skämtade jag om att jag hade ett lejon på min bakgård i Gambia, och red på Zebror för att hälsa på släkten. Med tiden så förstod hon när jag skämtade och när jag menade allvar.

Jag fick även min nya vän att anmäla sig till min favoritkurs på skolan, Roots: African and African American History. Inte nog med att vi fick se miniserien Rötter, läsa boken och andra fantastiska läroböcker följt av intressanta diskussioner, men min professor åkte till Gambia en gång om året och hade så otroligt mycket kunskap som jag kommer bära med mig resten av mitt liv.

I slutändan så kommer det alltid finnas okunniga människor. Jag lär mig otroligt mycket varje dag från människorna i min närhet och min gode vän Google. Det är synd när en människa är okunnig, fördomsfull, och samtidigt inte har ett intresse för att lära sig fakta.

Jag vet att många gillar att skämta om hur amerikaner kanske inte alltid har koll. Jag är en av de människorna. Men hur fördomsfulla vissa amerikaner än var, så var de alltid öppna för att lyssna och lära, samtidigt som de lärde mig ”The American way of life.”

Man lär sig verkligen något nytt varje dag och ibland är det bra att ha tålamod om någon vill lära sig något av dig.

 

Tima Minteh-Fofana
Tima Minteh-Fofana