Etikettarkiv: strukturell rasism

FNs kritik mot Sverige gällande afrofobi

Rapporten är en sammanfattning som innehåller resultaten från den arbetsgrupp bestående av experter på människor av afrikansk härkomst, som var på besök i Sverige den 1-5 December 2014. Den presenterar den rättsliga, institutionella och politiska ramen, samt de åtgärder som vidtagits för att förhindra afrofobi, främlingsfientlighet och rasdiskriminering och skydda de mänskliga rättigheterna för människor av afrikansk härkomst i Sverige, vilket understryker en positiv utveckling och vissa brister i genomförandet, vilka måste åtgärdas. Rapporten beskriver situationen och belyser bästa praxis och de viktigaste utmaningar som identifierats, och innehåller även konkreta rekommendationer.

På inbjudan av den svenska regeringen kom en arbetsgrupp av experter på ”människor av afrikansk härkomst” att besöka Sverige, den 1-5 December 2014. Medlemmarna i delegationen var experterna Mireille Fanon Mendes-France, Verene Shepherd och Sabelo Gumedze.

Besöket bestod av möten med både myndighetspersoner och olika insatta organisationer

Bild taget på skylt på förvaret i Märsta Foto: Fatou Darboe
Afrosvenskarnas förbund Foto: Fatou Darboe

Arbetsgruppen träffade företrädare för flera ministerier och kontor, däribland kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke, samt representanter från Utrikesministeriet, Arbetsmarknadsdepartementet, Justitiedepartementet, den svenska Åklagarmyndigheten, det svenska nationella Brottsförebyggande rådet (BRÅ), ministeriet för utbildning och forskning och Diskrimineringsombudsmannen. Arbetsgruppen träffade även samhällen med en stor population av människor av afrikansk härkomst som bor i förorterna, advokater, akademiker och icke-statliga organisationer. Under sitt besök, hann experterna besöka Stockholm, Malmö och Lund. Experterna besökte också Migrationsverket och Migrationsverkets förvar i Märsta och åkte på en mycket pedagogisk guidning av minnesplatser i Stockholm ”i slaveriets fotspår” som organiseras av Afrosvenskarna.

Hur lagen mot diskriminering i Sverige är uppbyggd

Den huvudsakliga inhemska lagstiftning som finns mot rasdiskriminering är den nya diskrimineringslagen (Svensk författningssamling 2008: 567), som trädde i kraft den 1 januari 2009. Den nya lagen ersatte tidigare lagar mot diskriminering. Den förbjuder diskriminering som har samband med bland annat etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. Etnicitet definieras inom ramen för lagen som ”nationellt eller etniskt ursprung, hudfärg eller annan liknande omständighet”. Etniskt ursprung innebär att människor delar ett sociokulturellt arv, bland annat historia och ett gemensamt ursprung, språk och religion.

Regeringen informerade experterna om att ordet ”ras” inte används i lagen eftersom lagen förutsätter att alla människor tillhör den mänskliga rasen. De underströk att denna förändring inte innebär att skyddet mot diskriminering på grund av ”ras” försvagas. Istället använder man definitionen ”färg” och ”andra liknande aspekter”. De förklarade att om diskriminering sker med hänvisning till en persons ”ras” eller någon annan nedsättande beteckning hänvisat till personer med utländsk bakgrund, faller det inom området vad som menas med ”annan liknande omständighet”. Dessutom finns det fortfarande regler där termen används, till exempel när det gäller finansiering av åtgärder för att bekämpa rasism, etc.

Sveriges borttagande av ”rasbegreppet” som en social konstruktion ger oklarheter

Arbetsgruppen är medveten om att ta bort begreppet ”ras” inte eliminerar rasism på grund av rasdiskriminering. Snarare kan det vara ett sätt att ignorera, minimera eller dölja verkligheten i och med att begreppet ”ras” i rasism tas bort, genom vad en del av den svenska befolkningen står inför. Afrosvenskar tillhör många olika etniska grupper, men kan fortfarande bli föremål för rasdiskriminering som en grupp. ”Ras” får inte vara en biologiskt meningsfull kategori, men det är fortfarande en socialt framträdande kategori. Och lagstiftningen mot diskriminering, och i förlängningen politiken måste kunna ta itu med denna verklighet i otvetydiga ordalag.

Regeringens oro för afrofobi

Sveriges Riksdag Foto: Fatou Darboe, Afropé

Arbetsgruppen träffade kultur- och demokratiministern och andra regeringsföreträdare, som informerade experterna om regeringens oro och planer på att ta itu med rasism och afrofobi i Sverige.

På kommunal nivå i Malmö, introducerades arbetsgruppen till en strategisk plan för antidiskriminering, en studie för att genomföra rekommendationerna i Afrofobirapporten och en översyn av läroböcker för att kartlägga och korrigera vid behov, förvrängningar av Sveriges historia och sin roll under den transatlantiska handeln med fångade afrikaner, slaveri och kolonialism.

Lågt förtroende bland afrosvenskar för antidiskrimineringsbyråer

Antidiskrimineringsbyråer tycks endast ha minimalt med fokus på diskriminering på grund av ras och får endast ett fåtal fall; avsaknaden av afrosvenska eller andra etniska minoriteter som jurister och konsulter på antidiskrimineringsbyråerna, bidrar därför till en låg grad av förtroende bland medlemmarna i det afrosvenska samhället.

Det har även påpekats för arbetsgruppen att den svenska Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUFC) inte tilldelas ”operativa” bidrag till icke-statliga organisationer som är avsedda att bekämpa rasism, utan endast projektbidrag. Detta tycks lägga en onödig börda på de enskilda organisationer som är kärnan i kampen mot rasdiskriminering i Sverige.

Första steget är instrumentet ”ras” för att komma till rätta med afrofobi och rasdiskriminering

Det är grundläggande, om staten verkligen avser att ta itu med rasism – och särskilt afrofobi och rasdiskriminering – att historisera den transatlantiska handeln i fångade afrikaner och förslavning samt att sekvensera från andra former av rasism som kommer efter det, som brott mot mänskligheten. ”Ras” som ett sätt att kategorisera människor är det första steget i institutionaliseringen av ”ras” som statligt instrument.

Den svenska självuppfattningen

Foto: Fatou Darboe, Afropé

Det fortsätter att vara en allmänt svensk självuppfattning att vara ett tolerant och humant samhälle, vilket gör det svårt att acceptera att det kan finnas strukturell och institutionell rasism av människor med afrikanskt ursprung. Policyn att ignorera ”ras” skapar en lucka i förståelsen av problemet och bevarar status quo av rasojämlikhet.

Arbetsgruppen är optimistisk om att det civila samhällets organisationer – tillsammans med det drabbade samhället av afrosvenskar och afrikaner eller afrikanska migranter utan permanent uppehållstillstånd – gör framsteg i utvecklingen av nödvändig kunskapsbas om afrofobi och gör rekommendationer för att ändra beteenden och strukturell diskriminering i Sverige. Det finns en växande medvetenhet om problemet med afrofobi och regeringen har planer på att sätta ett särskilt fokus på denna fråga, vilket stimuleras av det civila samhällets krav på att ta itu med det. Förhoppningen är att detta arbetsområde kommer att prioriteras av regeringen och en nationell plan genomförs i samarbete med det civila samhället och de berörda samhällena under det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst 2015-2024.

Människor med afrikanskt ursprung möter dagligen rasism, trakasserier och hatbrott och det finns en verklig rädsla inom det afrosvenska samhället, särskilt för unga svarta män, att de riskerar att bli våldsamt attackerade när som helst. Arbetsgruppen ser detta som en särskilt angelägen och prioriterad fråga.

Polisens emblem Foto: Fatou Darboe, Afropé

Arbetsgruppen har även underrättats om att den svenska polismyndigheten har beslutat att alla tre storstadsregionerna i Sverige behöver särskilda hatbrottsenheter. Hatbrottsenheten i Malmö förklarade att samhället generellt har en låg nivå av förtroende för polisen och att man inte anmäler brott eftersom de inte förväntar sig att polisen kommer att vidta några åtgärder.

En del personer har rapporterat att de är offer för flera, korsande former av diskriminering, inklusive islamofobi och afrofobi.

Ett tecken på djup och strukturell rasism

Jämställdhetsombudsmannen (JO) rapporterade att majoriteten av klagomål gällde etnisk diskriminering i arbetslivet. Experterna fick höra av företrädare för afrosvenska samhällen som utomeuropeiska invandrare och afrikanska migranter, i synnerhet, hade de högsta nivåerna av arbetslöshet, oavsett hur länge de hade bott i landet och oavsett hur kvalificerade de var. De sa att det var ”som om det finns ett glastak för människor av afrikansk härkomst”, med 19 procent av människor av afrikansk härkomst med en universitetsexamen i lågkvalificerade arbeten, eftersom de inte kunde få ett jobb som matchade deras kvalifikationer. Klagomålen rör diskriminering i samband med rekrytering, uppsägning, löner och personalförvaltning.

Att inte ha ett ”svenskklingande namn” kan bidra till diskriminering på arbetsmarknaden Foto: Fatou Darboe, Afropé

Ett vanligt exempel på etnisk diskriminering vid rekrytering är att en person med invandrarbakgrund rapporterar att hon / han inte kallades till intervju, eller inte har möjlighet att avancera i anställningsförfarandet. Klagomålen gäller ofta diskriminering på grund av ett utländskt klingande namn. Experterna fick höra att människor av afrikansk härkomst hade bytt namn för att nå framgångar. Emellertid är det ofta svårt att bevisa etnisk diskriminering i dessa fall endast från detta faktum. Det är också svårt att bevisa påståenden om etnisk diskriminering som grundar sig på samma eller bättre meriter jämfört med andra. Dessa former av diskriminering, även om det inte är bevisat, är ett tecken på djup och strukturell rasism.

Det finns ett behov av en helhetssyn för att bekämpa diskriminering och rasism som afrosvenskar möter gällande bostäder, utbildning, sysselsättning och hälsa, i syfte att analysera och ta itu med sambandet mellan diskriminering och fattigdom och social utslagning.

Sverigedemokraterna Foto: Fatou Darboe, Afropé

Afrosvenska och afrikanska muslimer är en särskilt utsatt grupp i samhället. Islamofobi är enligt uppgift något som växer sig starkare med främlingsfientliga, nationalistiska partier, Sverigedemokraterna och andra grupper som främjar islamofobi och anstiftan till hat genom att göra kopplingar mellan muslimer och terrorister.

Moské Foto: Fatou Darboe, Afropé

Experterna informerades om diskriminering på grund av ”ras”, religion och kön. I synnerhet svarta muslimska kvinnor kommenterade hur de kände sig diskriminerade på dessa tre grunder, som diskriminering på religiösa grunder var starkt relaterat till utseende och klädval och som gjorde dem särskilt utsatta. Muslimska skolflickor och muslimska kvinnor med huvudduk befanns vara särskilt utsatta på offentliga platser, i arbetssituationer och i skolan.

Det finns en djup klyfta mellan den officiella uppfattningen av situationen och de afrosvenskar som har erfarenhet av diskrimineringen

Arbetsgruppen erkänner de ansträngningar som regeringen vidtar för att ta itu med rasism och genomföra rekommendationerna om mänskliga rättigheter i detta avseende. I sina möten med statliga myndigheter, fann experterna att det nu finns ett allmänt erkännande av behovet av att ta itu med afrofobi som en allvarlig företeelse i landet.

Trots framsteg när det gäller skyddet av vissa utsatta grupper, är det bara helt nyligen som afrosvenskar och människor av afrikansk härkomst har erkänts av regeringen som en särskild grupp som kräver fokuserad uppmärksamhet och skydd av de mänskliga rättigheterna.

Arbetsgruppen konstaterar att det verkar finnas ett generellt behov för regeringen att bättre känna igen och bekämpa återkommande mönster och vardagliga förekomster av rasdiskriminering, som har djupa historiska rötter och gör afrikaner och människor av afrikansk härkomst i landet särskilt utsatta.

Arbetsgruppen är oroad över skillnaden mellan den officiella diskursen och den information arbetsgruppen fått av olika intressenter som rör deras erfarenheter av rasistiska handlingar och hets mot folkgrupp.

Inget land är fri från rasism och Sverige är inget undantag

Uppfattningen är att oron för nationella minoriteter – en status som inte har beviljats afrosvenskar och afrikaner – bör tas på större allvar av staten. Arbetsgruppens uppfattning är att den svenska filosofin är jämlikhet och sin offentliga självbild som ett land med respekt för mänskliga rättigheter, icke-diskriminering och liberal demokrati, till den strukturella rasismen som afrosvenskar och afrikaner möter. Inget land är fri från rasism och Sverige är inget undantag.

För en nation som har uppfattats ha en lång tradition av tolerans och öppenhet, den relativa tystnaden kring rasism, blir rasdiskriminering och afrofobi överraskande och oroande. Korrigering av denna oacceptabla situation kan endast ske genom utbildning av hela samhället, från topp till botten, med ett Sverige som måste erkänna sitt koloniala förflutna och arvet av den europeiska kolonialismen mer allmänt. Bristen på kunskap om historien om den transatlantiska handeln med fångade afrikaner, slaveri, kolonialism och kulturerna i Afrika cementerar dagens rasism och essentialisering av afrosvenskar.

Stockholms Tingsrätt, förhandlingssal Foto: Fatou Darboe, Afropé

Arbetsgruppen informerades om att regeringen inte samlar in specificerade uppgifter på grund av ”ras” och etnisk tillhörighet. Detta resulterar i en oförmåga att erkänna och ta itu med strukturell diskriminering. Fokus endast på ursprungslandet gör det extremt svårt att övervaka och vidta åtgärder för att ta itu med rasismen. Arbetsgruppen rekommenderar att regeringen genomför undersökningar som bygger på självidentifikation.

Enligt tillgänglig statistik, är afrosvenskar mest utsatta för hatbrott och rapporter om afrofobiska hatbrott har ökat med 24 procent sedan 2008. I detta sammanhang är hatbrottsenheter och utredare otillräckliga. Många fall rapporteras men få utreds och lagförs. Polisen står inför allvarliga kunskaps-, säkerhets- och kapacitetsbrister i hanteringen av afrofobiska hatbrott. Det har skett en ökning av ultranationalistiska högerextrema grupper och politiska partier, och arbetsgruppen är oroad över att det finns en ökad främlingsfientlig och rasistisk attityd mot afrosvenskar och afrikaner.

Expertgruppens rekommendationer

Afrofobirapporten framtagen på uppdrag av regeringen av Mångkulturellt Centrum
Afrofobirapporten framtagen på uppdrag av regeringen av Mångkulturellt Centrum

Arbetsgruppen är experter på människor av afrikansk härkomst och uppmanar regeringen att genomföra planer för att säkerställa skyddet av rättigheterna för människor av afrikansk härkomst som en demonstration av Sveriges åtagande att uppfylla sina skyldigheter mot de mänskliga rättigheterna för alla offer för rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och intolerans. Experterna rekommenderar att Mångkulturellt centrums rekommendationer i Afrofobirapporten från 2014 genomförs.

När det gäller media, samtidigt som man respekterar yttrandefriheten, bör regeringen vidta ytterligare åtgärder för att förebygga, bekämpa och beivra hatiska uttalanden och hatbrott och se till att ingen media bedriver uppvigling till ras, religion eller främlingsfientligt hat.

För att öka förtroendet för systemet, finns det ett behov av en kontrollmekanism oberoende av polisen, med ett mandat att genomföra utredningar om polisens ageranden, däribland rasistiska handlingar eller rasdiskriminering. Åtgärder bör vidtas för att övervaka och dokumentera ras och etnisk profilering inom polisen, tullen och migrationsverket.

Arbetsgruppen rekommenderar en översyn av lagar för att bedöma deras effektivitet när det gäller att ta itu med afrofobi och rasdiskriminering i samråd med de berörda samhällena.

Arbetsgruppen rekommenderar att regeringen omprövar utelämnandet av instrumentet ”ras” från diskrimineringslagen om det kanske inte både rättsligt minskar skyddet mot diskriminering som är specifikt för ”ras” och i förlängningen, om det inte kan förhindra regeringen från att korrekt erkänna, uttryck, adressering och bekämpa rasdiskriminering i samhället.

Det finns ett behov av att upprätta ett närmare, tydligare och mer strukturerat samarbete med det civila samhället som företräder de målgrupper som utsätts för afrofobi, främlingsfientlighet och rasdiskriminering och att använda dess kompetens.

Arbetsgruppen uppmanar regeringen att se till att alla offer för afrofobi och rasdiskriminering har tillgång till hjälp och stöd av en antidiskrimineringsbyrå i sina kommuner i syfte att bekämpa straffrihet.

Staty i Gambia nära ön Kunta Kinte Island som symboliserar slaveriets upphörande Foto: Fatou Darboe, Afropé

Arbetsgruppen rekommenderar att primära och sekundära läroplaner innehåller information om Sveriges roll i den transatlantiska handeln med fångade afrikaner, slaveri och kolonialism, med en länk till dess arv och nutida afrofobi och rasdiskriminering.

Mer allmänt understryker arbetsgruppen ett erkännande och samtida relevansen av denna historia i Sverige som skulle kunna bidra till att förstå rasismen i landet. Arbetsgruppen vill se Forum för levande historia som en offentlig myndighet, som även officiellt bör omfatta den transatlantiska handeln, med slaveriet som utgångspunkt.

Arbetsgruppen rekommenderar att regeringen, som en del av ett allmänt erkännande, markerar viktiga årsdagar för afrosvenskar och afrikaner, såsom årsdagen av avskaffandet av slaveriet den 9 oktober och göra den här dagen till en nationell minnesdag. Det bör anta Stockholms stadsvandring ”I slaveriets fotspår” och uppmuntra alla skolor att placera den på sin akademiska kalender.

Arbetsgruppen rekommenderar att Unescos ”General History of Africa”, särskilt den nionde volymen, ska ingå i svenska skolans läroplan.

Regeringen bör samla specificerade uppgifter på grundval av självidentifikation med afrosvenskar och afrikaner. Uppgifter om rasdiskriminering i linje med lagstiftningen om uppgiftsskydd bör samlas som ett effektivt sätt att identifiera, övervaka och ompröva strategier och metoder för att bekämpa rasdiskriminering och främja icke-diskriminering och jämställdhet. Statistik över specificerade uppgifter i förhållande till afrofobi och främlingsfientlighet som behövs för att skapa indikatorer och riktmärken för att övervaka situationen och mäta de framsteg som gjorts.

Regeringen bör ge ett officiellt erkännande av afrosvenskar som en utsatt grupp, som gjorts med romer, judar, samer och finländare.

Regeringen bör finansiera institutioner som ägnar sig åt att skydda afrosvenskar från rasdiskriminering i Sverige.

Arbetsgruppen rekommenderar också åtgärder för att öka representationen av afrosvenskar och afrikaner på alla nivåer inom utbildningssektorn.

Att fokusera på skillnaderna i tillgången till bostäder, hälsa, utbildning och sysselsättning för människor av afrikansk härkomst, rekommenderas att sambandet mellan diskriminering och fattigdom och social utslagning åtgärdas. Positiv särbehandling bör införas för personer med afrikanskt ursprung, som framgångsrikt har genomförts för att förbättra skillnaderna på grundval av könsdiskriminering. Rekommendationerna i DOs rapport om diskriminering på bostadsmarknaden bör genomföras.

Ökade resurser och utbildning för lärare bör ges för att tillgodose behoven hos mångkulturella barn i skolor och förskolor. Språkligt och kulturellt lämpliga tjänster måste göras tillgängliga särskilt inom hälso- och sjukvården.

Afrofobiska hatbrott ska presenteras i de årliga rapporterna från det nationella rådet för brottsförebyggande (BRÅ) som självständiga kategorier av hatbrott och inte bara som underkategorier till främlingsfientliga / rasistiska hatbrott.

Regeringen bör avsätta mer resurser till polisen och åklagarmyndigheten som öronmärks för att utreda och åtala afrofobiska hatbrott.

Arbetsgruppen rekommenderar att regeringen använder afrosvenska eller andra etniska minoriteter som jurister och konsulter, som ett sätt att öka graden av förtroende bland medlemmarna i det afrosvenska samhället.

Kommittén rekommenderar inrättandet av informations- och kunskapscentra för afrosvenskar och afrikaner över hela landet.

Arbetsgruppen uppmanar regeringen att stärka Diskrimineringsombudsmannen genom att i varje stad med över 100.000 personer genomföra ett självständigt stöd till antidiskrimineringsbyråer som inte ska behöva vara beroende av kommunernas budgetar.

Slutligen, då det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst inleddes den 10 december 2014 rekommenderar arbetsgruppen att regeringen erkänner decenniet som ett steg mot ett fullständigt genomförande av Durbanförklaringen och handlingsprogrammet och samarbetar med det civila samhället för att utnyttja denna historiska möjlighet att genomföra en kommission som arbetar på ett nationellt plan för erkännande, rättvisa och utveckling av afrosvenskar och afrikaner som effektivt ser till att de grundläggande rättigheterna för människor av afrikansk härkomst tillämpas, skyddas och blir effektiva.

Denna artikel är endast en kortare sammanfattning av rapporten. Rapporten i sin helhet kan läsas HÄR (även om den också är en längre sammanfattning.)

Fatou Darboe

Med en fot i två världar

Vikten av att hjälpa sina barn hitta och omfamna sin identitet och känna sig trygga i den

 

”När jag blir stor ska jag gifta mig med en vit man så mina barn blir vackra”

Med en fot i två världarCitatet kommer från ett femårigt barn. Vi är många som umgås i sällskapet och det är ganska stojigt runtomkring men den här kommentaren får alla att stanna upp några sekunder i sitt attaya*sörplande. Reaktionen efter den lilla men lite obehagliga tystnaden blir ett gapskratt åt den lilla flickan och en uppmaning om att det är långt kvar tills hon ska få barn ändå och med ett ”barn säger så roliga saker” fortsätter de vuxna sitt tedrickande och sina diskussioner.

Flickan håller i en docka med långt blont hår och en glittrig kam. Jag frågar henne varför hon säger så och då kommer svaret som får mitt hjärta att gå i tusen bitar; ”för att jag vill att de ska ha ljus hud, det är finast. Man kan inte vara prinsessa om man är mörk och har sånt hår som jag har”. Vi pratar lite till och jag försöker förklara att alla är vi olika men lika mycket värda och att alla människor är vackra på sitt sätt. Jag känner dock att jag inte riktigt vet hur jag ska bemöta hennes ord eller vet vad jag ska säga. Vi åker hem och vår konversation hamnar någonstans i mitt bakhuvud som en liten irriterande tagg som skaver.

Några månader senare sitter jag och nattar min 4-årige son och vi läser som vanligt en saga när han helt apropå ingenting säger: ”Mamma jag vill inte vara brun”. Jag blir så chockad att jag inte säger någonting alls utan säger något helt irrelevant, avleder från ämnet. Jag nattar honom och går ut, fortfarande i chock. Under kvällen kommer insikten kring vad han sa och vad det innebär och jag kan inte hålla borta tårarna. Han tycker inte att hans egen hudfärg duger. Det svider, ingen människa ska behöva känna på det viset och alldeles speciellt inget barn!

Varför min son kände som han gjorde vet jag ju beror på den vithetsnorm och strukturella rasism som finns i samhället idag, det är sorgligt men det är något jag känner till, vet om och bemöter som vuxen. Det jag inte riktigt hade tagit i beräkning var att det påverkade barn och dessutom så pass tidigt. Jag undrar hur och via vilka kanaler och vilka intryck är det som påverkar våra barn till en så negativ självbild?

Och naturligtvis hur man som förälder ska bemöta barnets frågor och funderingar. Hur ska vi hjälpa våra barn att utveckla en identitet och en sund självbild som de trivs med?

Efter mycket letande, läsande, konsulterande och grubblande i ämnet har jag kommit fram till en del saker som jag tycker alla föräldrar med barn som inte är ljusblonda* med blå ögon borde fundera över och tillämpa.

Det första och viktigaste är att alltid föregå med gott exempel vad gäller att behandla alla människor lika och alltid utgå ifrån alla människors lika värde och prata med sina barn om hur alla människor är unika och olika. Att vackert, fint, snyggt är i betraktarens ögon och en känsla man bär inom sig som lyser utåt. Att de duger och är perfekta precis så som de är. Att man också tar sig en funderare över vilka fördomar man kan ha och vilka uttryck de tar sig i vardagslivet.

Det är också viktigt att se till att det finns media såsom till exempel film, serier, spel, böcker och leksaker som speglar barnet utseende och etniska härkomst som barnet kan identifiera sig med. Det är inte alltid helt lätt att hitta men det finns och kommer mer och mer. Det är också viktigt att försöka sålla bort media som inte främjar barnets positiva självbild så gott det går genom att vara selektiv med vad de får och inte får se så länge det är möjligt. Och att alltid försöka föra en dialog (självfallet på barnets ålders- och kunskapsnivå) kring hur och varför det ser ut som det gör. Förhoppningsvis stärker man barnet tillräckligt mycket och utrustar dem med verktyg så de själva kan bemöta och hantera situationer som rör deras hudfärg eller utseende när de uppkommer.

Låta barnet vara delaktigt i och lära känna den andra kulturen och om möjligt resa dit. Det ger barnet en möjlighet att se en annan verklighet och en annan norm där de flesta människor ser ut som de själva. Jag tror det hjälper till att stärka identiteten och hjälpa till att stärka samhörigheten i deras olika ursprung och världar och samtidigt knyta många sociala band.

I vår familj är vi en brokig blandning av både nationaliteter och hudfärger vilket jag ser som en stark fördel. Vår familj, släkt och vänner finns också i och med våra olika etniska bakgrunder spridda över hela världen och det har gett oss ett kontaktnätverk som är både värdefullt och lärorikt. Jag har som vuxen aldrig känt att jag måste identifiera mig som det ena eller det andra utan sett min multikulturella bakgrund som en tillgång som gett mig en möjlighet att förstå och kommunicera med många olika människor med alla möjliga bakgrunder. Det är styrka, glädje och stolthet som jag gärna vill lämna över till mina barn

*Attaya är ett traditionellt sött, grönt te som man dricker i Senegambia-regionen istället eller som kaffe

*Att jag särskiljer (så ingen blir ledsen eller känner sig diskriminerad) beror på att ljushyade barn är överrepresenterade överallt i media så föräldrar till dem har inget att bekymra sig över förutom att överösa dem med kärlek och respekt.

Sami Najami
Sami Najami

 

Panelsamtal om afrofobi och diskriminering

En gedigen kunskapsbank för afrosvenska frågor, bestående av en kompetent, kunnig panel, möttes igår onsdag i ett panelsamtal anordnat av UNT (Upsala Nya Tidning) tillsammans med Forum för Afrikastudier på Uppsala Universitet.

Arkivbild: Kitimbwa Sabuni Foto: Fatou Touray, Afropé
Arkivbild: Kitimbwa Sabuni Foto: Fatou Touray, Afropé

Panelen som bestod av Ylva Habel, Momodou Jallow, Alice Bah-Kuhnke, Kitimbwa Sabuni, Joanna Rubin-Dranger och Oscar Pripp samlades i Uppsala Universitets aula och filmades av UNT.

Temat för panelsamtalet var ”Vardagslivets och populärkulturens rasism i dagens Sverige”. Samtalet handlade om hur rasism och diskriminering tar sig uttryck i populärkultur och samhälle, men också om den svenska färgblindheten.

Kitimbwa Sabuni sa bland annat:

”Man kan se i den svenska antirasistiska rörelsen att det allra viktigaste med antirasismen det är att den inte stör vita människors välbefinnande. Alla ska kunna vara med och man får en slags konsensus-antirasism. Men om man tänker sig att antirasism handlar om att utmana den där ordningen där vissa får makt och privilegium på andras bekostnad så är det en revolutionär ideologi som borde vara ganska polariserande i ett samhälle som vårat, men i stället har vi den här konsensus-antirasismen som bygger på färgblindhet, man får inte prata om ras… Det finns till och med ett begrepp idag som ”positiv antirasism”, kan man tänka sig, för det heter att antirasism måste göras positiv för att få med sig folk och då tänker jag; vem är det man ska få med sig på det här positiva? För att människor som drabbas av rasism borde väl rimligen tycka att det räcker att veta att vi kämpar för våra lika rättigheter och möjligheter? Så vem är det den här antirasismen vill tilltala som är positiv? Jag tycker det hela tiden är så att rasifierade människor får ta baksätet och vi har tyvärr vant oss ganska mycket vid det och vi har inte, på grund av den verklighet vi lever i, det där självförtroendet att säga; vet du vad, vi måste stå upp för våra rättigheter till varje pris, även om inte vita svenskar alla gånger håller med oss eller förstår oss eller vill vara med, för den sakens skull. Det är lite de iakttagelser jag gör så här långt…” ”

Ylva Habel berättade om en situation i Tyskland som hon menar är ett skräckexempel:

”Afrotyska forskare är idag så starkt marginaliserade att de måste söka sig utomlands för att kunna ägna sig åt forskning över huvud taget. ”

Momodou Jallow var inne en del på hur kunskapen och makten är fördelad:

”Vad kan vi göra för att stärka den afrosvenska gruppen, så vi kan ta den här makten som tagits ifrån oss alla dessa decennier, alla dessa generationer i alla dessa hundra år? Det är det vi måste prata om. Makt, hur kan vi få makt? Har vi inte makt, vi kan prata om kunskap hur mycket som helst, för kunskapen och den som producerar kunskapen sitter vid makten och de kommer aldrig producera en kunskap som gynnar de förtryckta. Så då måste vi få möjlighet att producera kunskapen för att ändra maktstrukturerna i maktställning. Det är det vi måste prata om!”

Alice Bah-Kuhnke menade att det ”råder brist på kunskap om att afrofobi är en del av den rasistiska strukturen.” Avslutningsvis kritiserades hon av en åhörare (som för övrigt var Zakaria Zouhir, ordförande för Afrosvenskarnas förbund) om att hon under hela samtalets gång inte kommit med några konkreta exempel på hur hon vill arbeta för att motverka afrofobin i Sverige, förbättra afrosvenskarnas situation. Alice Bah-Kuhnke svarade då:

”Vi arbetar vetenskapligt men också ser till att vi arbetar för att rätt insatser utförs på rätt platser av de personer som gör skillnad. Det har gått fyra månader. Jag får ge dig lite tålamod till, men tro mig; You wait and see…!”

Samtalet i sin helhet kan du se HÄR!

Fatou Touray
Fatou Touray