Etikettarkiv: svart kvinna

Fortsätt kämpa för det goda

Det är viktigt att fortsätta kämpa för det som är gott. Den meningen kom till mig nyss när jag var ute och betraktade natthimlen, månen och stjärnorna. Silvret som reflekterades från gräset. Det är viktigt att fortsätta kämpa för det goda. Det är viktigt att inte ge upp. I livet finns hela tiden en balans. Det ser man när människor dör och när barn föds. Inget av det skulle existera utan det andra. Det är lätt att dras med i rädslor, men människor och arter har alltid dött, i alla tider och det kommer fortsätta vara så. Varje död ersätts med en annan form av liv. Kanske inte alltid så som vi föreställt oss att det skulle bli, men det sker alltid. Jag börjar landa i det och min rädsla har därför minskat.

Foto: Pixabay

Det finns en mening med allt. Men det betyder inte att min roll är att sitta på en sten och inte göra någonting. Min roll är att fortsätta kämpa för det som är gott. Det är att inte låta demonerna inom mig ta över. Hur gör man det? Genom att förstå dem. Jag kan inte säga hur andra människor bör göra, särskilt inte hur personer med afrikanskt påbrå ska känna eller tänka, därför att förtrycket de står under gäller inte mig. Men rädslor är mänskligt och det känner alla ibland. Därför tänker jag att budskapet jag fick till mig också gäller alla människor i vår värld, i vårt land, afrosvensk eller inte.

Jag har börjat resan bakåt till min barndom och har börjat se vart demonerna, eller mitt ego, eller mina överlevnadsstrategier startade. Jag var mycket liten, två år. Det är känslominnet i mig som visat detta. Det trauma som skedde några år fram, när jag var sex år, byggdes upp långsamt och långt innan. Nu när jag börjar förstå det kan jag ta min demoner, mitt ego i knät och krama om det och säga tack. Tack för att ni hjälpte mig när mitt liv vändes upp och ner. Tack för att ni hjälpte mig, gav mig den råstyrka jag har som tog mig framåt efter det. Den kärleken som kommer inifrån mig, från livskraften, hjälper mig att älska sidorna av mig som jag förut hatat och flytt ifrån. Tror ni sidorna försvunnit för att jag hatat dem och för att jag flytt ifrån dem? Nej, snarare tvärtom. Men då så visste jag inget annat. Och det är också okej. Ingenting som skett har varit ett misstag, för det har tagit mig hit. Att lära sig att älska sig själv är det viktigaste för att kunna älska andra. Jag har alltid vetat det, men jag levde i många år utan att kunna det. Jag kunde varken älska mig själv helt och jag kunde heller inte älska andra så som jag börjat kunna nu. Därför gick jag runt och fördömde människor för saker de sa eller gjorde. Jag fördömde rasister, killar, medelåldersmän, köttätare och människor i min närhet. Men allra mest fördömde jag mig själv.

Boken ”Svart Kvinna” av Fanna Ndow Norrby – Foto: Afropé|Kiqi D Minteh

När jag läste boken Svart kvinna av Fanna Ndow Norrby så fick jag en förståelse av hur man som kvinna och svart i Sverige blir fostrad att hata sitt utseende. Att älska sig själv som kvinna är en utmaning i sig i ett mansdominerat patriarkat, att älska sig själv som svart kvinna i ett sådant samhälle som till på köpet är rasistiskt är så mycket svårare. Därför är det också så viktigt att försöka. Jag kan bara föreställa mig utmaningen som kvinna och vill vara ödmjuk i det jag inte vet. Men tack vare den boken gav det mig en inblick, men istället för att citera rekommenderar jag alla att läsa den istället.

Tänk att leva i allt detta hat och fördömande. Tänk vad det gör med själen. Men som sagt, det var tvunget att vara på det sättet. Det tog mig till den punkt då jag insåg att det inte funkade längre. Men andlig utveckling tar tid. Det går inte över en natt. Egentligen är hela livet en andlig utveckling. Även när man vänder sig ifrån anden, livskraften, så pågår det någon form av utveckling. Förändring. Det är ett mäktigt ord. I det ingår smärta. Det är smärtsamt att växa och att se saker på ett nytt sätt. En vän sa till mig när jag ringde henne efter att Donald Trump vann valet i USA ”Vet du, jag känner att det är mycket rädsla i världen just nu. Så jag har valt att fokusera på mig själv och vad jag kan göra. Vi kan be för Donald Trump.” Något sådant var det hon sa. Jag tyckte det lät så vackert. Men just då så ville jag vara kvar i min rädsla och rättfärdiga det med mer rädsla.

Vem vet planen för oss här på jorden? Jag vet den inte. Men jag försöker välja att se inåt och känna efter vad planen är för mig just nu. Det finns bara just nu. Jag fick alltså nyss till mig att jag ska fortsätta kämpa för det som är gott. Att hela tiden försöka sträva efter att uppnå mer och mer kärlek inom mig. Det finns ingen gräns för hur mycket kärlek det kan finnas. Vi som kämpar för att världen ska bli mindre rasistisk, som varje dag ber och tar diskussioner för att världen ska bli vackrare för alla barn som vill vara Lucia, vi måste omfamna oss själva. Omfamna alla sidor inom oss, acceptera dem, älska dem och släppa taget om dem. Det är SVÅRT. Nästan lika svårt som att se på en människa med rasistiska värderingar med kärlek. Det är så enkelt att avfärda hen med att hen är en idiot. Fördömande är enkelt, skönt. Men tänk på konsekvenserna av det. Är inte alla människor inkluderade i kampen?

Jag som vit har inget problem med att ”utbilda”, att ta varje diskussion, för jag är inte föremål för förtrycket. Jag kan tänka mig att det är skillnad för den som blir utsatt för det. Som om den våldtagna ska argumentera för sin mänskliga rättighet framför våldtäktsmannen. Det blir ju absurt. Det är inte det jag menar. Men vi är ett samhälle. Vi lever här tillsammans. Och då utsatta människor inte orkar längre behöver andra kliva in och föra kampen för dem. För jag tror att om vi utesluter de som slår och hatar så kommer de slå hårdare och hata mer.

Boken ”Svart Kvinna” kan du köpa bland annat HÄR

Ida Oscarsson

Mitt hopp tändes med queen Seinabo Sey och 130 svarta flickor och kvinnor på Grammisgalan

Jag följde livesändningen av Grammisgalan. I min planering ingick att hålla koll på vinnarna, de afrosvenskarna vinnarna, och att sedan skriva några rader om hela galan. Jag satt och gladde mig åt Sabina Ddumbas vinst för ”Årets Nykomling”, Erik Lundins båda vinster för ”Årets Hiphop/Soul” och ”Årets Textförfattare” och Seinabo Seys vinst för ”Årets Pop”.

Men så grusas plötsligt min planering för denna text totalt. Jag sitter här med rysningar över hela kroppen, ja in i hörselgångarna. Öronhåren står rakt ut. Jag lovar och svär. Tårarna bara rinner… och allt är Seinabo Seys fel.

Seinabo Sey, denna afrosvenska drottning, gjorde det. Hon gav oss alla svarta, framförallt oss kvinnor, men faktiskt alla svarta, den där gåvan vi väntat på så länge. Jag vet att jag har väntat på den i snart 36 långa år. Plötsligt står hon där på scenen till inledningstonerna av hennes låt ”Hard Time” och som vanligt när jag hör denna souldivas röst – ja vi får kalla henne popdiva också efter dagens Grammisutmärkelse för ”Årets Pop” – så kommer knottrorna på kroppen och välbehaget infinner sig. Det är då det händer…

In på scen kommer en rad, nej flera rader, av afrosvenska drottningar som ställer upp sig i led över scenen – ‘in formation’ (det är svårt att inte dra parallellen, även om jag nu vet att Seinabo hade planerat detta innan Beyoncé gjorde sitt framträdande på Superbowl). Dessa drottningar tar över hela scenen, hela Grammis 2016, de är nedanför scenen, de är på ett podium ute i publiken. De står där, stolta, vackra, rakryggade och helt stilla. Helt tysta. Med bara sin närvaro omfamnar de Seinabo och hennes ord flödar ut över publikhavet och rakt igenom min datorskärm. Det är kärlek, det är smärta, det är ärligt, det är viktigt och framförallt är det mäktigt bortom allt. När de allihop tar varandras händer, då kommer tårarna. Jag gråter. Jag lovar att jag hörde mina hjärtslag, samtidigt som jag tror att jag höll andan säkert hälften av framförandet.

Jag undrar fortfarande om jag just bevittnat detta?

Såg jag just över hundra stolta, svarta svenska kvinnor, stå på en scen i musik-Sveriges regi och visa hela Sverige vad vi just nu mer än någonsin behöver se? Ja, jag gjorde ju det.

Tack till er alla 130 vackra flickor och kvinnor.
Tack för att ni ikväll var just de ni var och gjorde just det ni gjorde.
Idag känner jag hopp om att mina barn kommer att få växa upp i en tid där de på riktigt har förebilder som representerar just dem. Att mina barn får lov att ta plats.

Seinabo Sey, du är en drottning.
I salute you!

Seinabo Sey – ”Hard Time” (live på Grammisgalan 2016)

http://www.svt.se/videoplayer-embed/6729639

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Afrosvenskar tar plats och jag känner mig otroligt tacksam

Jag loggar dagligen in på Facebook och checkar mitt nyhetsflöde, det har blivit som en vana för mig. Det är något med att dra fingret över skärmen och scrolla igenom allt onödigt och ibland underhållande som ändå känns bra. De senaste veckorna har Facebook inte varit som vanligt. Jag har lämnat mitt nyhetsflöde med ny energi och hopp om mänskligheten.

Camilla Hedberg - Foto: privat
Camilla Hedberg – Foto: privat
Christina Löwenström - Foto: Privat
Christina Löwenström – Foto: Privat

Låt mig börja med att jag på Facebook såg att det äntligen finns hudfärgat plåster för olika typer av hudfärger. Christina Löwenström och Camilla Hedberg är kvinnorna bakom initiativet, som sett till att vi nu har plåster i flera färger. För oss som stört oss på att det bara fanns beigea hudfärgade plåster handlade de inte bara om färgen. Det handlar om att detta var ett bevis på vithetsnormen som genomsyrar Sverige. Att man kallade beiga plåster för hudfärgat när det endast matchade en typ av hudfärg var ett problem, som nu är löst.

Boken "Svart Kvinna" av Fanna Ndow Norrby - Foto: Afropé|Kiqi D Minteh
Boken ”Svart Kvinna” av Fanna Ndow Norrby – Foto: Afropé|Kiqi D Minteh

En annan sak som har hänt, kanske det som jag glädjer mig mest är att Svart Kvinna-boken äntligen är ute. Fanna Ndow Norrby, skribent och numera författare, skapade ett Instagramkonto under namnet Svart Kvinna som under en natt fick tio tusen följare. Detta kontot delade riktiga händelser från svarta kvinnor i Sverige som rörde bland annat rasism och sexualisering. Dessa historier har nu blivit en del av en antologi där andra aktivister, skribenter, poeter, musiker med mera även skrivit nya texter. Tack! Fanna Ndow Norrby, Amie Bramme Sey, Amira Diallo, Alle Eriksson, Yodit Girmay, Tatiana Håkansson, Judith Kiros, Valerie Kyeyune Backström, Tyson Mcvey, Marilyne Ntumba Mabambu, Bilan Osman, Adam Tensta (som enda manlig skribent) och Salem Yohannes och alla svarta kvinnor som delat med sig av sina personliga upplevelser för detta.

Som afrosvensk har jag som många andra gått igenom saker som en vit person kanske inte skulle förstå sig på eller ens tänka sig drabbar andra. Jag minns när jag skulle vara modell för en tjej som pluggade till makeupartist. Hon behövde en mörkhyad tjej som modell för att de skulle öva att sminka svarta sa hon. Det var en vän till familjen så jag ställde upp. När jag var klar var jag helt blek i ansiktet. Jag hann inte ta bort sminket innan skolan och min kompis som också är svart frågade, “- Vad fan har du gjort, du ser ut som ett spöke”. Jag skrattar när jag tänker på det nu, men helt ärligt så var det inte kul. I och med att det inte fanns en färg som matchade fick jag helt enkelt bli beige i hela ansiktet. Nu finns det tack och lov smink i flera toner och undertoner.

Black Vogue, från vänster: Nabougahl Secka, Lovette Jalloe, Amy Egerbladh, Antoinette Gaude - Foto: Lovette Jallow
Black Vogue, från vänster: Naboughal Secka, Lovette Jalloe, Amy Egerbladh, Antoinette Guede – Foto: Lovette Jallow

Tur för mig som inte är världens bästa på det här med smink är att det även finns ett Facebookkonto som kallas Black Vogue – Makeup for Black Women. Denna gruppen skapades av fyra kvinnor från Sverige, gruppen har i nuläget mer än 8000 medlemmar. I denna Facebookgrupp delar kvinnor med sig av sminktips och ställer frågor till varandra samt peppar varandra. Grundaren av detta konto är Lovette Jallow, som håller i kontot tillsammans med vännerna Amy Egerbladh, Antoinette Guede och Naboughal Secka. Den sistnämnda är Seinabo Seys makeupartist. Dessa kvinnor var i veckan med på Nyhetsmorgon där de pratade om gruppen samt gav tips på smink för svarta kvinnor. Glädjen var stor när jag såg detta, tänk om jag och mina kompisar hade haft detta när vi växte upp.

Sedan barnsben har jag bråkat med mitt hår men ändå inte alltid lyckas få det som jag vill. För frågor om hår finns nu Facebookgruppen Afrotalk – Hårforum för dig med curly/kinky hår i Sverige!, grundad av Sofie Bariamikael, en grupp som jag är tacksam för. Med en mamma som är från Thailand som har spikrakt svart hår har vi tillsammans kämpat oss igenom kampen med att förstå vad mitt afro behöver för att se ut och må som bäst. Denna gruppen hade definitivt underlättat om den fanns under min barndom.

För tillfället sitter jag i Los Angeles och scrollar igenom mitt nyhetsflöde igen i hopp om fler positiva inlägg. Samtidigt som jag väntar ivrigt på att mitt exemplar av Svart Kvinna ska komma. Trots kylan i Sverige kan jag faktiskt säga att jag önskar att jag var hemma så jag kunde få uppleva denna underbara energi som jag tror fyller Sverige just nu. Är sjukt glad att se alla dessa förändringar som bara är en början, en fantastiskt bra början. Som kvinna glädjer det mig att våra berättelser nu ska få höras av andra. Saker som vi har kämpat med börjar nu uppmärksammas och lösas. Vi är nu en bit på vägen och det känns bra. Jag längtar till att se vad mer vi kan göra för att förbättra Sverige för alla (afro)svenskar. För allt som har hänt under denna korta tid, säger jag, ”- Tack”!

Veronica Odetunde
Veronica Odetunde

Boken "Svart Kvinna" av Fanna Ndow Norrby

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu är den släppt, antologin ”Svart Kvinna” av Fanna Ndow Norrby. Kontot ”Svart Kvinna” slog ner som en bomb i sociala medier under våren 2014 och nu har alla de viktiga små berättelserna från kontot blivit till en bok. Fanna skriver själv på Facebook, ”Hej allihopa! Nu är det på riktigt, jag har inte riktigt vågat tro på det men nu är det faktiskt på riktigt och här är beviset!”

I inlägg efter inlägg på Instagram kunde vi följa den ena mer obehagliga texten efter det andra. Rasism, exotisim, sexism och kränkningar – ibland i form av en inbillad oskyldig variant, men många gånger i dess allra djupaste och brutalaste form – riktad mot kvinnor i olika åldrar, på olika platser och i olika situationer i livet. Kontot ”Svart Kvinna” visade sig vara just det som saknats som ventilation för många svarta kvinnor, men också för dessa kvinnors nära och kära.

Nu har de små historierna samlats till en antologi, och tillsammans med nyskrivna texter från ett antal mer eller mindre kända personer har boken ”Svart Kvinna” sett dagens ljus.

Fanna Ndow Norrbys bok "Svart Kvinna", formgiven av Parasto Backman - Foto: Amie Bramme Sey
Fanna Ndow Norrbys bok ”Svart Kvinna”, formgiven av Parasto Backman – Foto: Amie Bramme Sey

Ett utdrag ur boken;

”Jag dras inte till mörkhyade. Eller alltså, jag föredrar snälla, smarta tjejer.”

”Var kommer du ifrån?
Jag kommer från Frankrike.
Nej, du är ju n****. Du måste flytta tillbaka till djungeln.”
”Kan du dansa lite afrikansk dans för mig?”

”Hej, var är din pimp?”

”Gå inte på våra vägar, era n****horor!”

Några av de författare som skrivit nyskrivet material till boken är Amie Bramme Sey, Amira Diallo, Judith Kiros, Valerie Kyeyune Backström, Tyson McVey, Marilyne Ntumba Mabambu, Adam Tensta och Salem Yohannes.

Boken finns att köpa hos Bokus och kanske är detta årets viktigaste och bästa julklapp?

 

Kiqi Dumbuya Minteh
Kiqi Dumbuya Minteh

Angry black Woman, del 2

Bemötande, är det inte intressant hur ett bemötande kan avgöra vad man tycker om en person eller hur man reagerar på en situation? Eller hur ens eget bemötande påverkar personen man talar till. Det blir liksom en dominoeffekt, man upplever en känsla, kan vara ilska, glädje, sorg eller lycka, och överför den till människor i sin omgivning. Det är ju positivt om man har en positiv effekt på sin omgivning, men vad händer när det är tvärt om?

Är det extra viktigt med bemötandet av personer med serviceinriktade yrken?
Är det extra viktigt med bemötandet av personer med serviceinriktade yrken? Bild: thegambia.nu

Jag tänker till exempel på busschauffören härom veckan som skällde ut en kvinna med barnvagn som ställt sig så att vagnen blockerade utgången. Chauffören hade rätt i allt han sa, men hans sätt att säga det fick kvinnan nästan i tårar. Onödigt grym tänkte jag, vem vet vad kvinnan varit med om denna morgon så förvirrad som hon såg ut?! Men busschauffören kanske inte heller mådde så bra… Eller den äldre mannen som skulle kliva av en buss och tyckte det var hans jobb att stoppa de tre unga killarna som ville hoppa på bussen genom bakdörrarna utan att betala. Deras sätt att bemöta varandra (den äldre mannen och ungdomarna) ledde till att den äldre mannen till sist hamnar på ansiktet på marken bredvid busskuren, och det regnade. Killarna som tagit plats på bussen såg inte heller så nöjda ut med sig själva. Man kan tänka sig att ungdomarna träffat flera ”surgubbar” i sina korta liv samt att den äldre mannen haft sina duster med tonåringar förr. Tålamod är inte en dum egenskap i sådana lägen!

Vi har alla säkert minnen av gånger vi kunde eller önskade att vi hade agerat annorlunda. Mitt besök på vårdcentralen, som jag nämnde i den förra krönikan, är ett sådant typiskt tillfälle då jag kunde ha agerat annorlunda och funderat på varför jag reagerar och agerar som jag gör och andra som de gör. Självklart förstod jag att om läkarna är sjuka och därav inte finns på plats så kan jag omöjligt få träffa dem. Det var snarare bemötandet jag störde mig på. En vårdcentral är ju en plats där man behöver kunna hantera människor, ofta sjuka människor eller deras anhöriga. Jag tänker att folk som arbetar med människor bör ha träning i hur ett bemötande påverkar ett samtal och kan vara avgörande för om (i detta fall) patienten känner att han eller hon har lyssnats på. Hur man blir bemött påverkar så oerhört mycket och kan vara avgörande för hur ett samtal och/eller ett möte fortlöper. Det påverkar ju dessutom alla liknande samtal/möten man kommer att ha i framtiden då det ligger i vår natur att lagra information om vår omgivning för att veta hur vi ska agera och reagera i liknande situationer. Om man då inom vården gång på gång känner att man möts av personal som inte har tid, inte visar vilja att hjälpa till, inte visar förståelse för den situation man befinner sig i, ja då ruttnar man ju till slut. Sedan har man ju självklart ett ansvar för hur man själv beter sig och i sin tur försöka visa förståelse för den situation personalen befinner sig i.

Trevligt eller otrevligt bemötande kan göra stor skillnad. Bild: thegambia.nu
Trevligt eller otrevligt bemötande kan göra stor skillnad. Bild: thegambia.nu

Vad händer då när man representerar en myndighet, institution eller liknande? Personligen tror jag att det bemötande du ger dina kunder, patienter, elever eller vad det nu kan vara, ofta blir representativt för den platsen, den uniformen, den myndigheten eller institutionen du talar för. Därför kan jag också känna att personen som representerar något annat än sig själv i mötet också bör ha det större ansvaret (om inte intresset) för att försöka se till att bemötandet blir bra och positivt från början, även i svårare situationer. Som lärare/mentor på en skola har du till exempel ett ansvar i att bemöta dina elever och deras föräldrar på ett sätt som inte kränker, även om du till exempel ska meddela skolk, betygsvarningar eller våld. Det har ju likväl sjukvårdspersonal, politiker, poliser, personer anställda på Migrationsverket, socialtjänsten och försäkringskassan och alla andra som arbetar med människor. Om människor har det svårt, ignoreras när de försöker söka hjälp och sedan bemöts på ett kränkande sätt när det väl krisar, ja, då blir det inte några bra resultat. Och alltför ofta resulterar det i våldshandlingar som i många fall inte ens är riktade mot det eller dem som personen/personerna är arga på. Husby för ett drygt år sedan är ju ett exempel på det: frustration, kriminalitet och hopplöshet som legat och grott i åratal och sedan tar sig uttryck i att elda upp grannens bil.

Ja, allt för ofta känns det som samhället vi lever i delvis är uppbyggt på samma sätt, folkets behov ignoreras tills det blir någon sorts kris, först då blir man lyssnad på, men man ska först knäppas på näsan för att ha varit bråkig, för att inte ha använt sig av demokratiska byråkratiska kanaler för att göra sin röst hörd (som om man inte redan provat det!). Eller är det för att man inte tillåtit folk att kränka en utan att opponera sig mot det?

Del 1 av The angry black woman

Tanya Odenyo
Tanya Odenyo

Krönika: The angry black woman!

tanyaFår man aldrig bli arg i detta avlånga land? Ibland känns det som om att ilska och att faktiskt ge uttryck för sin ilska är något av det värsta man kan göra. Man får minsann höra hur otrevlig man är när man höjer rösten, blickar som talar om hur ociviliserat man beter sig eller en kommentar om hur ”vi i Sverige” brukar lösa problem genom att tala med varandra.

På en vårdcentral ilsknade jag till en gång när det först var omöjligt att komma fram per telefon i en hel timme, varpå jag gick dit, blev hänvisad till rätt reception, väntade snällt på min tur i ca 20 minuter för att sedan få veta att nej, det finns inga läkartider, du får vända dig till akutmottagningarna. Suck!

-Jaha, kan ni då boka en tid någon annanstans då detta är min vårdcentral och ni inte har några tider och jag har en fyraåring med geggiga svinkoppor som måste behandlas nu?

Blicken jag fick undrade ”… och vem fan tror du att du är?”, rösten sa, -nej, det har inte vi tid med, men du kan få numret och ringa dem. Upprörd sitter jag i föregående reception och försöker ringa, en sköterska ska tydligen hjälpa mig, men en läkare kan jag inte få träffa, och plötsligt vet tydligen sköterskan vad läkaren skulle ha sagt om jag fått träffa en. Jag är en sådan där jobbig person som i vissa lägen inte kan lägga band på frustrationen/ilskan. Då höjer jag rösten. Efter några ordväxlingar märker jag att en manlig kollega till sköterskan har förflyttat sig från bakom disken till att nu stå, något uppspänt med armarna i kors, snett bakom sköterskan som nu kallar mig väldigt otrevlig. Eftersom jag har mitt barn med mig kämpar jag hårt för att inte ’gå igång’, lägger på ett uppenbart fejkat leende, ber sköterskan om ursäkt för att jag höjt rösten och informerar om att jag fortfarande gärna vill ha en läkares uttalande gällande mitt barns smitta samt att eftersom de inte kan erbjuda mig det här så är det bäst att jag går. Jag undrar för mig själv hur lilla jag kan upplevas så hotfull, hur mitt uttryck för den ilska jag känner inombords anses ociviliserat.

När jag kommer ut från byggnaden och ut i solen börjar alla tidigare liknande situationer gnaga i huvudet. Händelsen väckte återigen till liv den där känslan av att vara ’the angry black woman’. Minns inte i vilken film jag hörde det begreppet först, tror det var en film där Angela Bassett hade en av huvudrollerna, ”Waiting to Exhale”. Hon spelade en kvinna i 40-årsåldern vars man nyligen dumpat henne för en ny ung, vit tjej. Klassisk bitter kvinna som fött barn, bildat hem, gjort det möjligt för mannen att göra karriär och sedan blir ”utbytt” mot en yngre upplaga. I en scen går hon loss på makens garderob och bil. Hon sliter ut hans fina kostymer ur garderoben, kastar in dem i hans nya bil, tänder en cigg och sedan tänder hon på bilen och går därifrån. Bilen får ta emot all den frustration och besvikelse kvinnan känner gentemot den man hon delat så mycket av sitt liv med, känslor som övergått i ilska. Då! Först då försöker han lyssna på vad hon säger. Det är ju självklart aldrig okej att vandalisera andra människors egendom men jag kan inte låta bli att tänka att om mannens bemötande från början varit annorlunda, mer lyhört, förstående och empatiskt, hade han sluppit få sin bil sönderslagen. Och kvinnan hade i sin tur sluppit känna sig och blivit stämplad som en galenpanna.

Tankarna fortsätter vidare till de gånger jag stått upp för mina egna barn och deras situation i skolan, de gånger man försökt åstadkomma en förändring. Som när man, till exempel, diplomatiskt tre år i rad påtalat att om skolan har ett kunskapsmål så bör eleverna ha en möjlighet att träna sin förmåga på skoltid för att klara målen.
Mina barn fick istället en lapp hem om att de inte klarade simningen och att de bör gå på simskola (för att senare ha möjlighet att få betyg i ämnet Idrott och Hälsa) som jag förväntades bekosta. Det var först efter att jag röt i (och uppträdde något ’ilsket och ociviliserat’) på ett föräldramöte, inför en större grupp föräldrar, som skolan faktiskt började se till att de elever som inte kunde simma (en viss distans) fick gå och träna simning under skoltid.

… eller som när sonen i årskurs 5 fick höra av klassföreståndaren i hans parallellklass att det inte är någon idé att tillrättavisa en viss pojke i den klassen som skrikit ”jävla negerhora” till min sons klasskompis, eftersom pojken i fråga hade en diagnos. En process av diplomatiska samtal startade mellan mig och min sons egen klassföreståndare (som absolut förstod hur illa det var) och vidare till den lärare som uttalat sig samt rektorn, där jag hoppades att sonens lärare kunde förmedla hur fel det gått till. När den andre pojkens lärarinna i sin tur kom in till min sons klass (där det gick minst sex barn av afrikanskt ursprung) och förklarade att n-ordet egentligen inte är ett skällsord, och … bla bla bla…, fick jag nog av diplomatiska och pedagogiska samtal. Jag ringde först till läraren och sedan till rektorn och kunde, med mycket upprörd ton, förklara hur kränkta både mitt barn, hans klasskompisar och vi föräldrar kände oss samt hur illa hennes sätt att hantera situationen rimmar med skolans likabehandlingsplan mm. Jag vet inte om lärarinnan någonsin förstod hur illa hon kränkt eleverna men hon sa i alla fall inga fler dumheter till dem under deras tid på mellanstadiet. Det sorgliga är att det skulle till ’the angry black woman’ för att vi skulle tas på allvar och lyssnas på, för att de skulle förstå att n-ordet inte är ett okej ord att använda sig av och att eleverna behöver tillfälle att träna sina förmågor under skoltid.

I svenska skolor är det meningen att vi ska fostra barnen i demokratisk anda, tala om för dem att alla har en rätt att göra sig hörd, ta den plats och få det stöd de behöver för att lära och utvecklas som individer. Fokus är på den individuella utvecklingen. Ett samhälle som fostrar individer i jag-tänkandet bör, enligt min åsikt, även vara beredda på att hantera konflikter. I skolan uppstår dagligen massvis av konflikter och vi uppmanar barn och ungdomar att prata och bli sams igen eller att respektera varandras ståndpunkter och olika åsikter. Vi påtalar att ilskan går över, det är något man känner i stunden, men den går över. Varför är det då så farligt för vuxna att visa sin ilska efter att flera gånger ha försökt hantera en situation på ett lugnt och sansat sätt, genom att kommunicera sina känslor/åsikter via samtal, exempelvis när elever mobbar varandra gång på gång eller stör undervisningen för hundrade gången? Självklart vill vi inte ha vuxna i skolan som springer omkring och skäller så fort barn/ungdomar gör något fel, men att markera att man blir upprörd eller arg på något är inte farligt i sig, snarare visar det på en tydlighet som ofta verkar vara en bristvara idag. Jag har haft fler elever som sagt, -ja men när läraren blir arg så vet man i alla fall vad som gäller, man fattar. Ilska, till skillnad från våld, är inte farligt i sig utan till och med nödvändigt ibland.

Efter att man rutit i eller ilsknat till känner man ju ofta en viss skam, även om man vet att man har rätt och att det behövdes sägas ifrån. Oftast är det ingen eller bara någon enstaka person som backar upp en i stunden, däremot har jag ofta fått höra i efterhand, av andra som deltagit på samma möte/varit på samma plats, att ”det var bra att du sa ifrån”. Självklart känns det skönt att få höra det och det brukar jag alltid tacka för. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka: ”Vad fegt! Jag behövde ditt stöd då, inte nu, och om folk bara gick ihop oftare skulle vi kunna förändra mycket mer omkring oss i en positiv riktning!”. Men så kan man ju även ödmjukt vända på det hela och tänka: The Angry Black Woman har verkligen en viktig roll i samhällsförändringar, vilken tur att hon finns!”

 

Tanya Odenyo
Tanya Odenyo

 

Rekordmånga följare på Instagram för @SvartKvinna

svartkvinnaFör två dagar sedan, den 10:e mars startades konton på Twitter, Facebook och Instagram under namnet @SvartKvinna. Kontona har upprättats för att uppmärksamma Sexualisering, Exotifiering och Rasism. ”SvartKvinna påvisar de upprepande strukturerna av den ständiga objektifieringen vi lever i” enligt beskrivningen på Facebook-kontot. Thegambia.nu har fått ställa några frågor till kvinnan bakom kontot.

Att uppmärksamma dessa företeelser ligger både i tiden och är fortfarande något som är viktigt att sprida budskapet om. Under det senaste året har media i Sverige haft åtskilliga debattartiklar och krönikor om ämnen som rasism, exotifiering av svarta och sexualisering av kvinnor, vilket inte är några nya företeelser. Detta konto aktualiserar viktiga ämnen ännu en gång men på ett helt nytt sätt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Thegambia.nu har ställt några frågor till ”Svart Kvinna”:

Vad vill du uppnå med dessa konton? – Jag vill uppnå en ökad medvetenhet hos folk. Jag vill att folk ska börja fundera över vad de faktiskt säger till människor. Men framför allt, är SvartKvinna en sida för just svarta kvinnor. Tillsammans belyser vi vad vi har upplevt genom åren. Tillsammans bevisar våra berättelser att dessa strukturer i vårt samhälle finns, det är inga isolerade händelser eller ett fåtal ”idioter”, det är tyvärr en bredare uppfattning som måste belysas. Jag tror att man först måste visa upp problemet och skapa medvetenhet hos folk för att sedan verkligen kunna ta tag i den större problemet. Nämligen att vi lever i ett rasistsikt och sexistiskt samhälle.

Hur fick du idén? -Jag fick idén av att göra någonting av alla de upplevelser jag och mina vänner bär på när jag en kväll ute i Stockholms uteliv fick två vidriga kommentarer på samma kväll. Jag kände att nu får det vara nog, folk måste skärpa sig. Jag har funderat länge fram och tillbaka hur det ska göras tills jag tänkte att citat och instagram kändes smartast och mest effektivt för att nå ut brett.

Finns det något mer som du vill nå ut med? – Jag vill nå ut med att våra upplevelser inte är överdrivna. Alltid får vi höra att det ena eller det andra inte var så farligt. Jo, det är farligt om det händer så pass många av oss upprepande gånger. Det är inte att vara överkänslig. Det är att inse verkligheten vi lever i och försöka förändra den!

Vi tackar SvartKvinna för intervjun och önskar att hon uppnår sina förhoppningar att skapa något bättre för oss alla!

Det finns en stort behov i vårt samhälle idag att uppmärksamma oss själva och varandra på gamla invanda strukturer som behöver brytas för att ändra normer där vita och män står för normbildningen i vårt samhälle. Det här är ett av många sätt att väcka både debatt och den björn som sover i sitt lugna bo. Det är dags att lyfta dessa frågor högst upp på dagordningen och att ifrågasätta våra egna fördomar, förutfattade meningar, objektifiering, rasifiering och ojämlika strukturer i vårt samhälle. Under de två dagar dessa konton varit igång har @svartkvinna fått (i skrivandets stund) över 9900 följare på Instagram, 270 följare på Twitter och över 180 gillningar på Facebook.

fatou touray 2013