Etikettarkiv: sverige

Hälsa/Sjukvård, Intervju, Nyheter, Samhälle

Assie hjälper sjukvården i Gambia med hjälpmedel och sjukvårdsutrustning

april 19, 2017 Fatou Lusi Lämna en kommentar

Afropé har fått en intervju med en kvinna med mycket driv och ett stort hjärta! Samtidigt som Assie Jakobsson återvinner uttjänt sjukhusutrustning här i Sverige, så bidrar hon också med att hjälpa dels sjukvården, men särskilt enskilda individer som är i behov av hjälpmedel i hennes forna hemland Gambia.

Hej Assie! Kan du berätta lite om vem du är?

Hej! Jag kom till Sverige 1994 från Gambia och har jobbat som undersköterska på ett äldreboende i Munkedal sedan dess. Jag trivs väldigt bra med mitt jobb och det har inspirerat min till att vilja hjälpa sjukvården i Gambia så gott jag kan.

Du har startat ett projekt som heter Holding Hands Gambia, kan du berätta lite om det?

Projektet startade under 2014 då jag bestämde mig för att jag skulle försöka bidra till sjukvården i mitt hemland. Jag såg gamla hjälpmedel bytas ut mot nya och bara slängas och jag såg en möjlighet att istället frakta detta till Afrika och ge handikappade människor där bättre förutsättningar till bra sjukvård. Jag kontaktade olika kommuner i närheten och frågade om de hade hjälpmedel som rullatorer och sängar som de inte längre använde. Jag måste säga att kommunerna var väldigt positivt inställda till att skänka sådant de inte längre använde. Jag fraktade sedan ned allt jag lyckats samla ihop i en container och flög ned för att sedan dela ut allt till olika sjukhus och behövande.

Hur fick du idén att sätta igång med det här projektet?

Jag insåg att det finns bättre sätt att hjälpa de behövande än att bara ge dem pengar. Jag ville personligen hjälpa alla de som inte fick någon hjälp av samhället vilket var de handikappade. Det gjorde ont i mig att se dem kämpa sig fram på trasiga kryckor och hemsnickrade rullstolar.

Vad har du fått för respons i Gambia?

Responsen har varit positiv, de är väldigt tacksamma över att någon lagt tid och energi på att hjälpa dem.

Hur hittar du sponsorer och om du fick mer sponsorer, hur skulle du använda de pengarna och de saker som folk kanske vill skänka för att främja gambier?

Just nu har jag inga sponsorer. Privatpersoner ställde upp och bidrog till en liten del av fraktkostnaden, jag betalade i slutänden det mesta ur egen ficka men det var det verkligen värt. Om en sponsor eller om privatperson skulle vilja bidra kan de göra det genom att antingen skänka allt från kläder och gamla leksaker till pengar. Pengarna går oavkortat till att täcka fraktkostnader av gåvor eller till exempelvis målarfärg till ett sjukhus.

Vad är det som driver dig att hålla på med det här?

Det som driver mig är att se resultatet. Att få se gamla sängar bäras ut ur mödraavdelningen på sjukhuset och sedan få se nya fina sängar från Sverige rullas in och ersätta de gamla är guld värt.

Den politiska situationen har förändrats mycket i Gambia de senaste månaderna och det är många som nu vill bidra till återuppbyggnaden av ett land som levt i diktatoriskt förtryck under 22 år. Vad har du för förhoppningar för Gambia i framtiden?

Mina förhoppningar för Gambia är självklart att det ska bli ett friskt och starkt land där alla lever i fred och utan förtryck och där tillgång till bra sjukvård och bra hjälpmedel är givet.

Hur kan man hjälpa din organisation?

Man kan genom att kontakta mig skänka saker som leksaker, sängar, kläder, möbler eller pengar. Till sist vill tacka alla som ställt upp och hjälpt till!

Afropé tackar Assie för att hon tog sig tid med en intervju och önskar henne all lycka till med sitt fortsatta arbete med Holding Hands Gambia.

På Facebooksidan Holding Hands Gambia kan du se mer om Assies arbete och även hur du kan hjälpa henne hjälpa!

Krönika/Kåseri, Nyheter, Samhälle

När spelreglerna ändras

april 12, 2017 Redaktionen Lämna en kommentar

Efter händelsen på Drottninggatan blev Stockholm mer enat än någonsin tidigare. Det värmer att se, att vi trots den tragiska händelsen fortsätter stå upp för kärlek och medmänsklighet. Precis som många andra är jag imponerad av den värme som spreds bland stadens medborgarna, där många öppnade sina hem för främlingar. Det som hade kunnat skapa kaos, öppnade våra hjärtan.

Mitt i all kärleksmanifestation kan jag inte låta bli att känna viss frustration över skevheten i närhetsprincipen som finns i både journalistiken och människohjärtan. Missförstå mig inte, det var en fruktansvärd händelse som tog många liv och lämnade oss alla i chock. Jag var, som alla andra, orolig för vänner och ledsen för skadade och de som tvingades bevittna det hela. Men jag kan inte låta bli att tänka att det här är en bråkdel av det som varje dag händer i andra delar av världen. Nu när Sverige smakat på känslan av terror, kommer vi att ännu mer uppmärksamma och fördöma det som händer i Syrien och nu senast i Egypten? Det är oklart om det här var en terroristattack, men oavsett orsak vet nu många människor i Sverige, efter händelsen på Drottninggatan den 7 april 2017; hur det känns att frukta för sitt liv. Betyder det att vi har bättre förståelse för människor som tvingas fly sina hemländer?

I media uppmanades människor om att inte sprida bilder på döda och skadade på sociala medier. Var finns den finkänsligheten när bilder på döda barn från Syrien visas på de statliga tv- kanalernas nyhetsrapporteringar? Eller när Aylan Kurdi blev profilbild för döden på medelhavet? Jag vill inte vara den som är den, men var finns respekten för de offren? Varför ändras spelreglerna?

Trots min svaga bitterhet på avsaknad av större lins på perspektiv, är jag stolt över att vara stockholmare. Jag hoppas att vi fortsätter stå solidariska och starka mot andra typer av onda krafter.

Krönika/Kåseri, Nyheter, Rasism/Afrofobi, Samhälle

Även vita svenskar har ansvar för integrationen av nyanlända

februari 8, 2017 Redaktionen Lämna en kommentar

Vad menar vi med integration? Hur länge är man nyanländ? Och hur blir man egentligen integrerad?

Att prata integration kan ibland ta stop vid matematiska beräkningar om antal invandrare som får plats i Sverige och antal jobb, förskoleklasser och skolklasser det skulle innebära. För att inte prata om boendeplatser. Dessa praktikaliteter kring mottagandet av invandrare är otroligt viktiga, men jag önskar att vi vore lika duktiga på att skapa integration. Jag upplever att det vita majoritetssamhället inte tar ansvar för att vi alla ska leva i harmoni. Vilket för mig är vad integration handlar om. Att tillsammans skapa ett samhälle där alla får plats.

Välkommen till Marly-Gomont. Foto: skärmavbild från Youtube

Jag vill därför tipsa om filmen Välkommen till Marly-Gomont som är ett tydligt exempel på vikten av att alla är med och skapar integration. Det är en snabbkurs i främlingsfientlighet, kulturkrock och acceptans. Att den även baseras på en sann historia gör den oslagbar. I filmen flyttar familjen Zatonko från Kongo till en fransk by långt från det Paris vi många känner till. Efter många kulturkrockar och rasistiska påhopp lär sig det nya samhället att genom möten leva och respektera varandra. Jag vill därför slå ett slag för fysiska mötesplatser som en metod för integration, genom att träffas på den lokala baren, på idrottsplatsen eller äta middag hemma hos varandra?

Genom möten mellan nyanlända och etablerade personer kan vi tillsammans krossa de fördomar som finns om varandra. Vi måste våga möta varandra och utmana varandra. Men också stötta varandra i frågor om jobb och fritidsintressen. Förutom att skapa en mer mänsklig värld, skulle det minska de ständigt ökande inkomstklyftorna i samhället.

Hälsa/Sjukvård, Nyheter

Lukten av höns skrämmer bort malariamyggor

juli 23, 2016 Anna Wedin Lämna en kommentar

En studie genomförd i Etiopien med forskare från både Sverige och Etiopien visar på att lukten av höns håller malariamyggor på avstånd, och kan därmed vara en framtida lösning för att minska antalet fall av sjukdomen.

Höns i kampen mot malaria. Foto: Roman Köhler

Enligt FN dödade malaria närmare 400 000 människor på den afrikanska kontinenten förra året. Trots att antalet insjuknade och antalet dödsfall minskar årligen, krävs det stora insatser för att ytterligare minska förekomsten av sjukdomen. För att kunna göra detta tar forskare nu till mer okonventionella metoder för att bekämpa sjukdomen. En utveckling som dessutom blir allt viktigare i och med den ökade resistens mot bekämpningsmedel som malariaspridande myggor uppvisar.

Etiopiska och svenska forskare har nyligen upptäckt att lukten av höns och andra fåglar minskar förekomsten av malariaspridande myggor, något som förklaras med att myggorna luktar sig till sina värdar, och därmed troligen skyr lukten av fåglar och speciellt höns. Studien visade på att antalet infångade myggor i närheten av där höns vistades var markant mindre än på platser utan höns.

Myggorna som sprider malariaparasiten mellan människor när de suger blod sticker även andra djur, så som boskap, men undviker uppenbarligen alla fåglar. Experimentet som genomfördes i västra Etiopien innebar att forskarna bland annat placerade en levande höna i en bur bredvid en person sovandes under ett myggnät som också fångade in myggorna som närmade sig. I andra försök användes fjädrar från höns för att undersöka effekten på myggorna.

Studien resulterade i att forskarna kunde dra slutsatsen att lukten av höns och andra fåglar har en avskräckande effekt på malariaspridande myggor, och att genom att använda sig av denna lukt som någon form av avskräckningsmedel skulle malaria kunna bekämpas på ett mer naturligt sätt.

Nyheter

Afropés adventskalender – Lucka nummer 15

december 15, 2015 Anna Wedin Lämna en kommentar

Idag är det den 15 december och Afropé öppnar sin femtonde lucka i lucköppningen!

lucka 15 Alla som någonsin spenderat en jul utomlands eller borta från familj vet att det medför en speciell känsla. Ännu mer speciellt blir det om man spenderar julen i ett land eller i en miljö där julen inte firas traditionsenligt. Min första jul hemifrån, det vill säga utan bland annat föräldrar, syskon, Kalle Anka, julmat och tomte var för 6 år sedan och var en något annorlunda upplevelse, kanske inte direkt sämre men väldigt annorlunda. Att spendera julafton liggandes på stranden i 30 gradig värme där det enda juliga inslaget är den julpyntade palmen som dagen till ära fått lite glitter och kulor hängda på bladen ger ingen riktig julkänsla. Inte heller att äta pizza, som visserligen är gott, till julmiddag ger någon vidare julfeeling. Gambia bör därför kanske inte vara ens förstahandsval om man letar efter traditionsenligt julfirande.

Men trots detta så har det blivit ett par jular till i just Gambia, och stranden har alltid levererat, man behöver heller inte oroa sig för om man ska få en vit jul eller inte, chansen är obefintlig. Julmaten som man förberett i en halv evighet och sen nästan lessnat på innan den börjat ätas existerar inte heller, och en pizza kanske därför inte är så tokigt egentligen.

En garanterat snöfri jul. Foto: Anna Wedin, Afropé

Den största fördelen med en jul utan de vanliga traditionerna är dock att man uppskattar alla former av jul så mycket mer. Efter en jul i Gambia är den första mer traditionsenliga julen igen mycket mer av en upplevelse och till och med Kalle & Co känns nytt och roligt igen. Detsamma gäller för en jul i Gambia eller var man nu väljer att resa, sol och bad, en paraplydrink och pizza till julmiddag är annorlunda men fungerar egentligen minst lika bra, julen blir inte bättre än vad man gör den till och lite omväxling är inte helt fel!

Lucköppningen kommer att fortsätta och vi räknar ned till julen tillsammans.

Nyheter, Politik

Erkännandet av Västsahara – inte på bordet

november 22, 2015 Redaktionen Lämna en kommentar

Den 6 november var det 40 år sedan Marocko intog Västsahara och de håller idag ett hårt grepp om landet. Under oktober i år talade man högt om ett erkännande av Västsahara från Sveriges sida, vilket väckte många känslor i Marocko. Bland annat ägde en demonstration rum i Rabat och en bojkott mot Sverige uttrycktes. En delegation från Marocko var i Stockholm för att stoppa Sverige från ett erkännande.

Bild: Commonslicens, CIA — Bild: Commons-licens, CIA

Innan Marocko intog Västsahara 1975 var Västsahara en spansk koloni. Ockupationen av Västsahara inleddes med den så kallade Gröna marschen då, enligt Aftonbladet, 350 000 marockaner marscherade in till Västsahara. Mauretanien intog även de Västsahara, men lämnade landet efter att domstolen i Haag stod på Västsaharas sida i denna fråga, men Marocko stannade kvar i landet. Algeriet har i denna fråga tagit Västsaharas parti och är för ett självbestämmande enligt Le Monde Afrique. En stor del av Västsaharas befolkning, samt regeringen, befinner sig i flyktingläger i Algeriet sedan ockupationen 1975.

Sveriges plats i denna fråga började 2012 då riksdagen beslutade att man bör erkänna Västsahara. Det var sedan i början av oktober, detta år, som denna fråga kom upp igen. Sveriges potentiella erkännande väckte starka känslor i Marocko, en motreaktion var bland annat hot om bojkott av svenska företag och produkter. Marockanska myndigheter stoppade även byggandet av ett IKEA-varuhus i Marocko. Margot Wallström sa i en intervju med Sveriges Radio P1 att ett erkännande ännu inte fattat sig.

– Regeringen vill inte föregripa den här genomlysningen och därför är inte frågan om ett erkännande på bordet, säger Margot Wallström till Sveriges Radio P1.

Den 4 oktober i år ska även demonstrationer utanför den svenska ambassaden i Rabat ha ägt rum. Plakat med slagord som ”Rör inte mitt land” och ”Marockanska Sahara ska förbli marockanskt” syntes enligt Expressen. Emma Karlsson på UD:s pressjour rapporterade att demonstrationen var fredlig och antalet demonstranter har inte bekräftats.

Den 6 oktober var en delegation från Marocko i Stockholm för att försäkra att erkännandet av Västsahara inte skulle äga rum.

– Vi tror och hoppas att Sverige kommer att ha en fredlig hållning i Västsaharafrågan, säger Nabila Mounib från den marockanska socialistparitet PSU, i en intervju med Sveriges Radio Ekot.

Västsaharakonflikten har inte uppmärksammats ordentligt efter händelseförloppet i oktober, förrän nu, den 6 november, då det var 40 år sedan Marocko intog landet. Och ett erkännande är alltså inte uppe på tapeten för Västsahara, som man brukar kalla för Afrikas sista koloni.

Nyheter

Svensk misstänks ha deltagit i massaker i Rwanda – åtalas

september 5, 2015 Fatou Lusi Lämna en kommentar

En man i 60-års åldern åtalas nu i Sverige för att ha deltagit i grovt folkrättsbrott och folkmord i Rwanda 1994. Mannen är svensk medborgare och har bott i Sverige sedan 2002. Mannen greps för ett år sedan och har sedan dess suttit häktad. Mannen misstänks ha deltagit i och delvis lett massakrer. Mannen ska enligt åtalet ha varit en lokal ledare för en grupp hutuer som gjort sig skyldiga till massakrer mot tusentals tutsier.

Foto: Fanny Schertzer — Foto: cc **Fanny Schertzer**

Rättegången planeras börja den 16 september och pågå ett halvår, då rätten även ska besöka Rwanda för att titta på brottsplatserna där dåden ska ha skett. Åtalet ska gälla fem olika brottsplatser där sammanlagt tusentals personer dödats.

Åklagare Tora Holst, vid internationella åklagarkammaren i Stockholm ska enligt SVT ha uppgett:

– Han ska ha lett sina landsmän och anstiftat dem till det här

Ett tidigare folkmordsåtal har väckts i Sverige. 2011 blev rwandiern Stanislas Mbanenande gripen och dömdes den 19 juni 2014 av Svea hovrätt till lagens grövsta brott: folkmord. Han dömdes till livstids fängelse. Det finns dock inga kopplingar mellan den tidigare dömde och den nu åtalade mannen.

Enligt uppgifter ska svenska myndigheter ha fått tips om att den nu åtalade mannen befann sig i Sverige från Genocide Fugitive Tracking Unit, genom täta kontakter med myndigheter i Rwanda. Uppgifter som visade sig stämma.

Utöver att så många människor berövades livet i Rwanda under 1994, så har folkmorden även burit med sig oändligt mycket brutalitet, smärta och sorg hos oräkneliga människor.

Man beräknar att cirka 800 000 civila dödades i ett systematiskt folkmord i Republiken Rwanda mellan den 6 april och 18 juli 1994. I huvudsak var det tutsier som dödades, men även hutuer som motsatte sig skeendet. FN och västvärlden har fått skarp kritik för sin frånvaro och sitt agerande under folkmordet. Belgien har beskyllts för att ha stor skuld i detta folkmord, efter hur landet efterlämnades efter kolonialtiden. Mer om historia runt folkmorden i Rwanda 1994 kan ses i en dokumentär. Mer information finns HÄR!

Musik och Dans, Nyheter

Fler bilder från konserten med Akon i lördags

september 4, 2015 Fatou Lusi Lämna en kommentar

I lördags, för snart en vecka sedan, hade Akon sin konsert i Sverige. Afropés fotograf Fredrik Bergenkvist och Afropés skribent Helena Svensson besökte eventet och fick sig även en intervju med både Akon och med Reema Al-Yacoub från projektet #Irespectlife där Akon är ambassadör. Dessa intervjuer och tidigare publicerade och tillsammans med dem finns det fler bilder som ni kan se HÄR! Även bilder på förband och övriga personer från kvällen kan du se i bildspelet nedan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Debatt, Historia, Politik, Rasism/Afrofobi

Zakarias Zouhir om Black History Month

mars 3, 2015 Kiqi Dumbuya Lämna en kommentar

Zakarias Zouhir är ordförande för Afrosvenskarna i Stockholm och starkt engagerad i frågor som rör den afrosvenska communityn. Afrosvenskarna var delaktiga i kampen att ta fram en afrofobirapport och håller också i informativa stadsvandringar i Stockholm. Här ger Zouhir sin syn på Black History Month och Sveriges icke-engagemang kring detta.

Black History Month uppmärksammas i USA, Kanada, England och Tyskland. Sverige uppmärksammar inte dagen, borde vi inte göra det?

BHM är återkommande för att uppmärksamma minnet av viktiga personer och händelser i historien om den afrikanska diasporan i USA och det är bra och viktigt.

Självklart skall vi ha en solidaritet svarta människor emellan över hela världen, men man får inte sticka under stolen med att vi har olika historia (men drabbas av afrofobi världen över), mellan till exempel Sverige och USA. Majoriteten av afroamerikanerna har sina rötter från den svarta förintelsen (slaveriet) till skillnad från afrosvenskar, där 60 % är födda i olika afrikanska länder och 45 % är födda i Sverige. Mot bakgrund av detta menar jag att vi som afrosvenskar borde lägga mer krut på att uppmärksamma till exempel den 9 oktober, något Afrosvenskarnas riksförbund lyft upp i många år.

Vad ser du för fördelar/nackdelar med Black History Month?

Fördelarna med Black History Month är att det är viktigt att vi som människor med afrikanskt påbrå, stärker oss själva och avkolonialiserar oss från den förintelse den svarta kroppen utsatts för, men också för att visa våra unga att Afrika inte började med slaveriet utan att vi har en stor historia långt innan detta och att vi har många stora kvinnor och män som kämpat för den frihet vi har idag. Vidare ska vi också fortsätta vår självstärkande kamp mot ett jämlikt samhälle där vi ska vara en självklar del och inte minst att vi själva äger denna fråga eftersom det samhälle vi lever i visat gång på gång att man inte är intresserad av att lyfta upp detta. Däremot tycker jag att Black History Month i Sverige skall kopplas till Sverige och dess långa historia med Afrika som inte heller var så trevlig.

Det pratas ibland om att Sverige är ”färgblinda” och har en väldigt självgod självbild när det kommer till rasism och segregation. Den egna inblandningen i kolonialismen glöms gärna bort. Håller du med?

Jag kan inget annat än att hålla med i denna fråga, men måste samtidigt (med risken att några afrosvenskar kan bli sura på mig) sticka ut hakan och säga att; Anledningen till att den svenska självgoda bilden och hycklandet kring Sveriges roll i kolonialismen och förintelsen av svarta människor kan upprätthållas, delvis beror på oss som afrosvenskar. Många av oss har länge varit upptagna med att blicka ut mot USA, vilket inte är helt fel, men detta har gjort att vi glömt att peka på Sveriges roll och historia. Våra bröder och systrar i USA lever inte i ett hundraprocentigt jämlikt samhälle, men de har kommit en bra bit i kampen om sina rättigheter – något vi borde lära oss ifrån och praktisera i Sverige för att tillgodose våra rättigheter. Här ligger vi långt efter, i skillnaderna mellan afrosvenskar och vita svenskar, något som visas i afrofobirapporten som Afrosvenskarna var med kämpade för.

Med detta sagt hoppas jag att vi som afrosvenskar enas på riktigt och uppmärksammar den 9 oktober (minnesdag för Sveriges avskaffande av den transatlantiska slavhandeln), eller den 25 mars (FN:s internationella dag till minne av slaveriets offer), eller varför inte Badins dödsdag på Stockholms slott.

Vilken revolutionär eller revolution/framsteg i de svartas historia fram till idag tycker du är viktigast att lyfta fram?

De finns många internationella svarta hjältar att lyfta fram, men som afrosvenskar är vi inte där anser jag. Det finns en hel del dagar och afrosvenska hjältar sedan 1600-talet att lyfta upp i svensk historia och som berör oss som afrosvenskar än idag. Afrosvenskarna i Stockholm driver till exempel just nu en unik stadsvandring i gamla stan där man under cirka 1,5 timme går genom olika byggnader, gator och skepp med mera, som är kopplat till Sverige och den transatlantiska förintelsen. Detta är något många afrosvenskar och majoriteten i samhället inte känner till. Vi måste kräva att rätt historieskrivning publiceras i våra skolböcker om Sverige deltagande i kolonialismen av Afrika.

Krönika/Kåseri, Kultur, Nyheter

Det Norrland och Tobago har gemensamt

mars 3, 2015 Redaktionen Lämna en kommentar

Jag kommer från Norrland. Jag är uppväxt i Umeå med milsvid barrskog några kilometer utanför stadskärnan, becksvarta vintermånader med meterdjup snö och stadsbussar med kedjor på däcken. I mina tonår kände de flesta till varandra, många med mer eller mindre smickrande epitet. Det var “Cykel-Ingemar”, “Nicke på Stan”, “Sport-Maria” och “Knark-Dan”. Det var en tillräckligt liten stad att du inte kunde komma undan med skit, hade du gjort något dumt var det svårt att sopa det under mattan. Vi kände också en tydlig distans till södra delen av Sverige med sina storstadsregioner, det var en värld som var helt separerad från vår. Vi hade våra egna regler och värderingar. Samtidigt fanns det en enorm längtan av att komma bort, att bryta sig ut från det ställe där alla visste exakt vem man var och hur man var. Jag visste att i Stockholm kunde jag bli vem som helst, vem som helst jag ville vara.

Idag känns den tiden som en helt annan värld. Men trots nitton år främst i Stockholm kallar jag fortfarande Umeå för “hemma” och kommer förmodligen alltid att göra det. Vad nu “hemma” än är, det kräver ju en hel krönika för sig.

Sedan jag lämnat Umeå bakom mig har jag varit på äventyr över hela världen, men allra mest rest till Karibien och den lilla ön Tobago. En av de längre vistelserna varade i sex månader. Systeröarna Trinidad & Tobago är ett land som vid första anblick kanske verkar vara den kompletta motpolen mot kalla, snöiga Umeå. På den mindre ön Tobago, med dess turkosa korallhav och fuktiga djungel, är det aldrig tyst. Musik hörs överallt – från bilar, från hus, kyrkor och affärer, från dundrande soundsystems på gatan och till och med från högtalarsystem fastmonterade på cyklar. På Tobago skrattar man med hela kroppen och tar i från tårna, till skillnad från Umeå, där ett högljutt skratt antingen betyder att du är full eller fullfjädrad exhibitionist. Det finns många skillnader mellan Tobago och Umeå, men det som slagit mig starkast är inte skillnaderna – det är likheterna. Visst, det tar ett tag innan “exotism-fascinationen” lagt sig. Från början lägger man ju mer märke till det som är annorlunda, det som inte är hemvant. Men ganska snabbt kände jag igen en gammal och väldigt välbekant känsla.

Port-of-Spain, Trinidad. Foto: Anna Wedin, Afropé

Att “alla känner alla” är inte så konstigt. Den lilla ön har beräknat antal invånare till ca 60 000 invånare. Du kommer definitivt inte undan med skit på Tobago. Personer som är i osämja är tvungna att lägga det åt sidan vid födelsedagsfester eller eller andra sammankomster. Det går helt enkelt inte att undvika varann. Till skillnad från i Stockholm kommer du aldrig att kunna vara en skitstövel och tro att du anonymt kan glida in i massan och glömma det efteråt. Tobago har en slags hatkärlek till den större systerön Trinidad. På Trinidad finns jobben, industrierna – pengarna. Det är också på Trinidad regeringen sitter och på den mindre ön Tobago känner man sig ständigt förbisedd och ignorerad. Som ung på Tobago vill du “ut”. Det är det gängse uttrycket för utomlands – “outside”. Det finns inte särskilt många val på Tobago, och dom unga vill till USA eller Europa, till äventyren.

Trots sin rikedom på humor, musik och underskön natur är inte Tobago ett privilegierat land. På ett sätt är problematiken på Tobago betydligt djupare än vad den är i Umeå. Tonårsgraviditeter, drogproblem, korruption och avsaknad av jobb är vardag. Men den speciella känslan som finns på ett ställe som har en distans till “de som bestämmer”, ett ställe där alla känner alla och har stenkoll på varandra, ett ställe där naturen ligger just runt knuten och alla är så hemvana men samtidigt vill bort… Den känslan är så exakt spot on att det nästan känns kusligt. På ett sätt kändes det som att jag flyttade tillbaka hem när jag bodde på Tobago. I Stockholm har jag ju ett helt annat liv, jag är anonym – på gott och ont. Den anonymiteten kan ibland kännas skön och ibland driva mig till vansinne.

Jag tror att vi ofta lägger allt för stor fokus på den kulturella tillhörigheten att vi bortser från alla andra parametrar som kan vara minst lika betydelsefulla. Jag tror knappast jag har mer gemensamt med en 60-årig man uppväxt i Stockholms innerstad än en tjej mitt i livet från Tobago. Så varför då stirra sig blind på nationalitet och kulturell tillhörighet i första hand? Lika lite som jag själv vill bli tillskriven hela min identitet på att vara vit och svensk vill jag attribuera samma stereotypa identitet på andra.