Etikettarkiv: sverige

Fler bilder från konserten med Akon i lördags

I lördags, för snart en vecka sedan, hade Akon sin konsert i Sverige. Afropés fotograf Fredrik Bergenkvist och Afropés skribent Helena Svensson besökte eventet och fick sig även en intervju med både Akon och med Reema Al-Yacoub från projektet #Irespectlife där Akon är ambassadör. Dessa intervjuer och tidigare publicerade och tillsammans med dem finns det fler bilder som ni kan se HÄR! Även bilder på förband och övriga personer från kvällen kan du se i bildspelet nedan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Zakarias Zouhir om Black History Month

Zakarias Zouhir
Zakarias Zouhir

Zakarias Zouhir är ordförande för Afrosvenskarna i Stockholm och starkt engagerad i frågor som rör den afrosvenska communityn. Afrosvenskarna var delaktiga i kampen att ta fram en afrofobirapport och håller också i informativa stadsvandringar i Stockholm. Här ger Zouhir sin syn på Black History Month och Sveriges icke-engagemang kring detta.

Black History Month uppmärksammas i USA, Kanada, England och Tyskland. Sverige uppmärksammar inte dagen, borde vi inte göra det?

BHM är återkommande för att uppmärksamma minnet av viktiga personer och händelser i historien om den afrikanska diasporan i USA och det är bra och viktigt.

Självklart skall vi ha en solidaritet svarta människor emellan över hela världen, men man får inte sticka under stolen med att vi har olika historia (men drabbas av afrofobi världen över), mellan till exempel Sverige och USA. Majoriteten av afroamerikanerna har sina rötter från den svarta förintelsen (slaveriet) till skillnad från afrosvenskar, där 60 % är födda i olika afrikanska länder och 45 % är födda i Sverige. Mot bakgrund av detta menar jag att vi som afrosvenskar borde lägga mer krut på att uppmärksamma till exempel den 9 oktober, något Afrosvenskarnas riksförbund lyft upp i många år.

Vad ser du för fördelar/nackdelar med Black History Month?

Fördelarna med Black History Month är att det är viktigt att vi som människor med afrikanskt påbrå, stärker oss själva och avkolonialiserar oss från den förintelse den svarta kroppen utsatts för, men också för att visa våra unga att Afrika inte började med slaveriet utan att vi har en stor historia långt innan detta och att vi har många stora kvinnor och män som kämpat för den frihet vi har idag. Vidare ska vi också fortsätta vår självstärkande kamp mot ett jämlikt samhälle där vi ska vara en självklar del och inte minst att vi själva äger denna fråga eftersom det samhälle vi lever i visat gång på gång att man inte är intresserad av att lyfta upp detta. Däremot tycker jag att Black History Month i Sverige skall kopplas till Sverige och dess långa historia med Afrika som inte heller var så trevlig.

Det pratas ibland om att Sverige är ”färgblinda” och har en väldigt självgod självbild när det kommer till rasism och segregation. Den egna inblandningen i kolonialismen glöms gärna bort. Håller du med?

Jag kan inget annat än att hålla med i denna fråga, men måste samtidigt (med risken att några afrosvenskar kan bli sura på mig) sticka ut hakan och säga att; Anledningen till att den svenska självgoda bilden och hycklandet kring Sveriges roll i kolonialismen och förintelsen av svarta människor kan upprätthållas, delvis beror på oss som afrosvenskar. Många av oss har länge varit upptagna med att blicka ut mot USA, vilket inte är helt fel, men detta har gjort att vi glömt att peka på Sveriges roll och historia. Våra bröder och systrar i USA lever inte i ett hundraprocentigt jämlikt samhälle, men de har kommit en bra bit i kampen om sina rättigheter – något vi borde lära oss ifrån och praktisera i Sverige för att tillgodose våra rättigheter. Här ligger vi långt efter, i skillnaderna mellan afrosvenskar och vita svenskar, något som visas i afrofobirapporten som Afrosvenskarna var med kämpade för.

Med detta sagt hoppas jag att vi som afrosvenskar enas på riktigt och uppmärksammar den 9 oktober (minnesdag för Sveriges avskaffande av den transatlantiska slavhandeln), eller den 25 mars (FN:s internationella dag till minne av slaveriets offer), eller varför inte Badins dödsdag på Stockholms slott.

Vilken revolutionär eller revolution/framsteg i de svartas historia fram till idag tycker du är viktigast att lyfta fram?

De finns många internationella svarta hjältar att lyfta fram, men som afrosvenskar är vi inte där anser jag. Det finns en hel del dagar och afrosvenska hjältar sedan 1600-talet att lyfta upp i svensk historia och som berör oss som afrosvenskar än idag. Afrosvenskarna i Stockholm driver till exempel just nu en unik stadsvandring i gamla stan där man under cirka 1,5 timme går genom olika byggnader, gator och skepp med mera, som är kopplat till Sverige och den transatlantiska förintelsen. Detta är något många afrosvenskar och majoriteten i samhället inte känner till. Vi måste kräva att rätt historieskrivning publiceras i våra skolböcker om Sverige deltagande i kolonialismen av Afrika.

 

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Det Norrland och Tobago har gemensamt

Jag kommer från Norrland. Jag är uppväxt i Umeå med milsvid barrskog några kilometer utanför stadskärnan, becksvarta vintermånader med meterdjup snö och stadsbussar med kedjor på däcken. I mina tonår kände de flesta till varandra, många med mer eller mindre smickrande epitet. Det var “Cykel-Ingemar”, “Nicke på Stan”, “Sport-Maria” och “Knark-Dan”. Det var en tillräckligt liten stad att du inte kunde komma undan med skit, hade du gjort något dumt var det svårt att sopa det under mattan. Vi kände också en tydlig distans till södra delen av Sverige med sina storstadsregioner, det var en värld som var helt separerad från vår. Vi hade våra egna regler och värderingar. Samtidigt fanns det en enorm längtan av att komma bort, att bryta sig ut från det ställe där alla visste exakt vem man var och hur man var. Jag visste att i Stockholm kunde jag bli vem som helst, vem som helst jag ville vara.

Idag känns den tiden som en helt annan värld. Men trots nitton år främst i Stockholm kallar jag fortfarande Umeå för “hemma” och kommer förmodligen alltid att göra det. Vad nu “hemma” än är, det kräver ju en hel krönika för sig.

Tobago. Foto: Anna Wedin, Afropé
Tobago. Foto: Anna Wedin, Afropé

Sedan jag lämnat Umeå bakom mig har jag varit på äventyr över hela världen, men allra mest rest till Karibien och den lilla ön Tobago. En av de längre vistelserna varade i sex månader. Systeröarna Trinidad & Tobago är ett land som vid första anblick kanske verkar vara den kompletta motpolen mot kalla, snöiga Umeå. På den mindre ön Tobago, med dess turkosa korallhav och fuktiga djungel, är det aldrig tyst. Musik hörs överallt – från bilar, från hus, kyrkor och affärer, från dundrande soundsystems på gatan och till och med från högtalarsystem fastmonterade på cyklar. På Tobago skrattar man med hela kroppen och tar i från tårna, till skillnad från Umeå, där ett högljutt skratt antingen betyder att du är full eller fullfjädrad exhibitionist. Det finns många skillnader mellan Tobago och Umeå, men det som slagit mig starkast är inte skillnaderna – det är likheterna. Visst, det tar ett tag innan “exotism-fascinationen” lagt sig. Från början lägger man ju mer märke till det som är annorlunda, det som inte är hemvant. Men ganska snabbt kände jag igen en gammal och väldigt välbekant känsla.

Port-of-Spain, Trinidad. Foto: Anna Wedin, Afropé
Port-of-Spain, Trinidad. Foto: Anna Wedin, Afropé

Att “alla känner alla” är inte så konstigt. Den lilla ön har beräknat antal invånare till ca 60 000 invånare. Du kommer definitivt inte undan med skit på Tobago. Personer som är i osämja är tvungna att lägga det åt sidan vid födelsedagsfester eller eller andra sammankomster. Det går helt enkelt inte att undvika varann. Till skillnad från i Stockholm kommer du aldrig att kunna vara en skitstövel och tro att du anonymt kan glida in i massan och glömma det efteråt. Tobago har en slags hatkärlek till den större systerön Trinidad. På Trinidad finns jobben, industrierna – pengarna. Det är också på Trinidad regeringen sitter och på den mindre ön Tobago känner man sig ständigt förbisedd och ignorerad. Som ung på Tobago vill du “ut”. Det är det gängse uttrycket för utomlands – “outside”. Det finns inte särskilt många val på Tobago, och dom unga vill till USA eller Europa, till äventyren.

Trots sin rikedom på humor, musik och underskön natur är inte Tobago ett privilegierat land. På ett sätt är problematiken på Tobago betydligt djupare än vad den är i Umeå. Tonårsgraviditeter, drogproblem, korruption och avsaknad av jobb är vardag. Men den speciella känslan som finns på ett ställe som har en distans till “de som bestämmer”, ett ställe där alla känner alla och har stenkoll på varandra, ett ställe där naturen ligger just runt knuten och alla är så hemvana men samtidigt vill bort… Den känslan är så exakt spot on att det nästan känns kusligt. På ett sätt kändes det som att jag flyttade tillbaka hem när jag bodde på Tobago. I Stockholm har jag ju ett helt annat liv, jag är anonym – på gott och ont. Den anonymiteten kan ibland kännas skön och ibland driva mig till vansinne.

Jag tror att vi ofta lägger allt för stor fokus på den kulturella tillhörigheten att vi bortser från alla andra parametrar som kan vara minst lika betydelsefulla. Jag tror knappast jag har mer gemensamt med en 60-årig man uppväxt i Stockholms innerstad än en tjej mitt i livet från Tobago. Så varför då stirra sig blind på nationalitet och kulturell tillhörighet i första hand? Lika lite som jag själv vill bli tillskriven hela min identitet på att vara vit och svensk vill jag attribuera samma stereotypa identitet på andra.

 

Lisa Pernbrink
Lisa Pernbrink

Steffi Aluoch om Black History Month

Steffi Aluoch - Foto: Fredrik Bergenkvist/Afropé
Steffi Aluoch – Foto: Fredrik Bergenkvist/Afropé

Steffi Aluoch är 22 år och går under namnet @aluochh på Instagram som har blivit hennes medel för att bedriva sin aktivism med rubriken ”a black face living in a white space”. Aluoch skriver korta inlägg om hur hennes svarthet ständigt varit närvarande i hennes liv genom olika händelser som sedan har kunnat återfinnas i strukturell rasism och sexism, som i sin tur har samverkat för att rasifiera henne. Aluochs Instagramkonto har blivit ett sätt för henne att ta till för att skapa en historisk backup för den rasifiering som än idag påverkar henne och hennes förutsättningar i en svart kropp. Här ger Aluoch sin syn på en Black History Month i Sverige, afrofobi och Sveriges ansvar i att uppmärksamma och jobba med dessa frågor.

Black History Month uppmärksammas i USA, Kanada, England och Tyskland. Sverige uppmärksammar inte dagen, borde vi inte göra det?

– Jag tycker absolut att Sverige borde uppmärksamma Black History Month, speciellt med tanke på den afrofobi som existerar i det svenska samhället, ett resultat av något som har sina rötter i det som kan ses tillbaka på i historien. En genomgående allmänbildning om hur svarta kroppar behandlats i kontakt med västvärlden är absolut nödvändigt för att ta itu med den rådande afrofobin.

Vad ser du för fördelar/nackdelar med Black History Month?

– Jag börjar med nackdelarna.

Det jag tror kan komma att bli problematiskt med en Black History Month i Sverige handlar mer om utförandet, det vill säga vem som ser över vad som är relevant och inte relevant för specifikt den svenska allmänbildningen kring ämnet.

Och fördelarna…

Ett ämne som tar upp svart historia är att välja att faktiskt satsa på att ta tag i problemet kring afrofobin. För att förstå varför vi är där vi är, måste vi först titta tillbaka på vart vi har varit. För att förstå varför afrofobi existerar måste vi se under vilka förutsättningar den uppkom. ”Kunskap är makt”, har en tid nu varit mitt mantra. Genom kunskapen om den svarta kroppens relation till väst rent historiskt, kan vi bättre tackla utmaningar som afrofobi i vårt svenska samhälle.

Det pratas ibland om att Sverige är ”färgblinda” och har en väldigt självgod självbild när det kommer till rasism och segregation. Den egna inblandningen i kolonialismen glöms gärna bort. Håller du med?

– Jag håller absolut med. Jag tror inte det varit en slump att Sveriges inblandning i kolonialismen inte varit en del av de svenska historielektionerna. Slavhandeln och kolonialismen är en av de allra smutsigaste delarna av den mänskliga historien. Genom att ta bort sitt deltagande i det från allmänna blicken så har Sverige valt att föra sitt folk bakom ett ljus där vita svenskar inte behöver ta tag i sitt omedvetna rasifierande och sina föreställningar mot svarta i det svenska samhället. Ett land där N-ordet och nidbilder är ett ämne att debatteras är ett land som inte förstått att de har något att skämmas för i sin historia.

Vilken revolutionär eller revolution/framsteg i de svartas historia fram till idag tycker du är viktigast att lyfta fram?

– Jag tror inte på att välja en revolutionär eller en revolution, då svarta för mig är i ständig revolution och det borde luftas fram som en röd tråd i allt som täcker historia till nyheter. Det finns de så otroligt många viktiga svarta revolutionärer som inte nämns i den allmänna kunskapen om svart revolution. För mig som ändå besitter kunskap om svart historia blir det viktigt att vi pratar om svarta revolutionärer med en intersektionell mall. Den som är revolutionär för mig som heterosexuell svart kvinna är kanske inte revolutionären för de svarta som identifierar sig själv som annat än just heterosexuell kvinna.

Med det sagt är det svårt för mig att välja en, då alla dessa intersektionella röster från då till nu skapat och skapar en ny framtid för generationer fram. Vi svarta är flerdimensionella och borde inte låta vår historia komma fram genom en viss revolutionär. Men när jag tänker riktigt hårt för att ge något form av konkret alternativ är det nog alla svarta som krigat sig till sin självständighet från kolonisatörerna. Som aktivt utan att backa alltid vetat sina rättigheter och kämpar för dessa. Vare sig det är svartas frihetsrörelse eller womanism så bör kampen för sina rättigheter alltid, oavsett, uppmärksammas!

 

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Vithetsprivilegium i Sverige och i Gambia

För några få år sedan gick det upp för mig. Det hade funnits där hela tiden, men jag hade inte kommit till insikt om det. Så här i efterhand kan jag känna att jag borde ha sett det hela tiden och insett dess konsekvenser. Jag hade insikt om att jag saknade många privilegier, men jag hade helt enkelt inte insett att jag också besitter vissa privilegier. Jag är vit och det i sig är ett privilegium. När man insett detta, väcks genast nästa fråga: vad gör jag av insikten att jag besitter ett vithetsprivilegium? Hur tar jag ansvar för att inte utnyttja det i min vardag på bekostnad av människor som inte besitter detta privilegium?

Att ha ett privilegium kräver även ett ansvar. Kanske är det därför jag upplever att så många vita förnekar detta privilegium? Det kostar en del att ha denna insikt och att vilja göra saker i världen lite bättre. På samma sätt som jag önskar att andra som besitter privilegium av olika skäl, tog sitt ansvar för att uppmärksamma, jämna ut orättvisor och hjälpa till att skapa en lite bättre värld, inser jag mitt eget ansvar att göra detsamma.

Ett privilegium kan gälla kön, klass, sexualitet, ekonomi, utbildning, hudfärg och många andra faktorer som gör att en person är privilegierad i vissa eller många sammanhang. Många av oss besitter privilegium utan att vi reflekterar över det, men för att jämna ut detta, så har vi ett ansvar. Ett ansvar att se, komma till insikt och att göra något åt det.

Hur tar vi ansvar för våra förmåner? Exemplen är oändliga. Det kan handla om att säga ifrån, att uppmärksamma människor omkring oss på att vi kanske inte är de bäst lämpade för ett specifikt jobb, bostad, eller att bli befordrad på arbetsplatsen. Det kan också handla om någon som ger oss sin sittplats på bussen, när det finns någon annan som ser ut att ha större behov av den eller helt enkelt att någon blir sämre bemött i en affär, av en busschaufför, på en myndighet eller någon annanstans i samhället.

Vithetsprivilegium i Gambia

Marknaden i Serekunda, Gambia. Foto: Fatou Touray, Afropé.se
Marknaden i Serekunda, Gambia. Foto: Fatou Darboe , Afropé.se

Det kanske är lätt att tro att detta vithetsprivilegium stannar i Europa, i länder där majoriteten av befolkningen är vita. Det är dock inte min erfarenhet och upplevelse. Jag befinner mig just nu i Gambia, Västafrika och ingenstans är jag så privilegierad på grund av min ljusa hudfärg som just här. Jag erbjuds den bästa köttbiten på tallriken vi äter tillsammans från, jag erbjuds den bästa servicen, jag hamnar nästan i bråk för att få bära mina egna saker som jag handlar på marknaden. På sjukhuset tas jag in före små, mycket sjuka barn (mycket mer sjuka än mig), jag bemöts av artighet av samtliga i min omgivning, de bästa sittplatserna och en service högre än någon annanstans. Det handlar förvisso inte endast om min hudfärg, då utvandrade gambier som lever i Europa får samma erbjudanden om samma service och särbehandling, men i och med min hudfärg blir det på långt håll uppenbart att jag ska ges dessa förmåner. Självklart finns det många som både nyttjar och utnyttjar detta här. Jag ser både vita människor och immigrerade gambier stå och skrika och bete sig mycket nedvärderande mot befolkningen här. Även om hudfärgen inte är skälet, så är även gambier som lever i Europa ofta privilegierade när de besöker sitt forna hemland. Lite krasst kan man säga att det handlar om tjockleken på plånboken. Fler än en gång har jag hört olika personer i befolkningen beklaga sig över att ”semestrande” kommer till Gambia och beter sig som att de äger både detta land och dess befolkning. Det är många gånger smärtsamt att se och höra.

Fullständig access om du är vit eller bor i Europa

Ett femstjärnigt hotell i Gambia. Foto: Fatou Touray, Afropé.se
Ett femstjärnigt hotell i Gambia. Foto: Fatou Darboe , Afropé.se

Ingenstans kan jag minnas att jag någonsin blivit nekad att komma in på olika ställen i Gambia. Men ställena där våra gambiska vänner och mina barns släktingar som bor i landet inte kommer in, bara för att de är boende i landet och svarta, är otaliga. Det är en diskriminering som är så förfärlig att jag saknar ord. I folkmun kallade man tidigare dessa ställen för ”South Africa” med anspelning på apartheidsystemet som tidigare styrde Sydafrika. De större hotellkomplexen använder ofta ursäkten att så kallade ”bomsters” (de som lever på turismen genom att ta dem runt i landet eller på andra sätt tjänar sitt levebröd på turismen, utan att ha en rörelse) inte skulle störa turisterna. Denna förklaring köper jag dock inte då jag många gånger sett personer bli nekade inträde, som uppenbart inte är så kallade ”bomsters”.

Pengar styr tyvärr allt för mycket i våra liv. Foto: Fatou Touray, Afropé
Pengar styr tyvärr allt för mycket i våra liv. Foto: Fatou Darboe, Afropé

För oss vita finns det ett samlat uttryck: ”toubab”, som utan att lägga någon värdering i ordet, betyder ”vit människa”. Ordet kan däremot användas nedvärderande beroende på hur man säger det och i vilken situation. För turistande gambier-europeér finns ett nytt samlingsnamn: ”I live here”. Uttrycket grundas i att många affärsägare försöker ta högre priser från turister, oavsett hudfärg och många gambier-europeér använder då ”I live here” (=jag bor här) för att få lägre priser och därav kallas många för ”I live here” av befolkningen, även om man inte säger det direkt till dem.

Självklart är det inte alla som beter sig som översittare när de besöker Gambia, men jag anser att de är allt för många, oberoende av hudfärg.

Bakomliggande faktorer

Hantverk i Gambia: små statyer Foto: Fatou Darboe , Afropé
Hantverk i Gambia: små statyer Foto: Fatou Darboe , Afropé

Självklart finns det bakomliggande faktorer till att vita besitter ett vithetsprivilegium i många delar av Afrika. Min personliga uppfattning är att det till viss del är en kvarleva av kolonialtiden och det gör att vi vita borde vara än ivrigare att ta itu med detta privilegium eller att utnyttja det i situationer vi kan utnyttja det.

Att gambier-européer besitter privilegium har säkert också sina skäl, min uppfattning är att vissa använder sig av detta maktförhållande, som upplevt ett särskilt förtryck i Europa och nedvärderats i samhället på grund av hudfärg, ursprung eller religion. Det är inte en okänd företeelse att någon som blir förtryckt själv på olika sätt, även i sin tur kan förtrycka andra. Med det inte sagt att man inte själv har ett ansvar att behandla andra människor värdigt och att förändra sin människosyn.

Min önskan är att vi alla tar oss en funderare på vilka privilegier vi besitter, hur de tar sig uttryck, på hemmaplan och utomlands. Sedan funderar vi på hur vi kan motverka dessa privilegier och vad vi är beredda att offra för att få ett mer jämlikt samhälle, där vi inte utnyttjar våra förmåner på bekostnad av andra människor. Då vet vi att vi menar allvar med att alla människor har samma människovärde.

 

Privilegium = Ett privilegium, en förmån, är en lagstadgad exklusiv rättighet som ges av staten till en viss person eller grupp. Ordet och begreppet privilegium kan även användas i ett socialt sammanhang, det vill säga om grupper i samhället som har större inofficiella rättigheter än andra.

Fotnot: Denna krönika skrevs i Gambia nyligen, men publiceras nu i efterhand.

Fatou Darboe
Fatou Darboe

 

Krönika: Vart är jag på väg?

Ibland önskar jag att jag kunde vara på flera ställen samtidigt, det finns så mycket i livet man vill hinna med. Just nu befinner jag mig på Jamaica sen cirka tre veckor tillbaka och jag har det riktigt nice här. Jag har rest fram och tillbaka till Jamaica sedan 2010, har stannat mellan 1-3 månader vid varje tillfälle och nu är jag här på min elfte resa. Wow, vad mycket pengar jag har spenderat på denna lilla ö när jag tänker efter! Å andra sidan hade jag nog inte kommit tillbaka om jag inte hade älskat det så mycket och jag hade inte heller varit den person jag är idag om det inte hade varit för alla upplevelser jag varit med om här. Jag kan kortfattat säga att jag blivit mer självständig, starkare och lärt mig uppskatta saker på ett annat sätt.

Vendela Blackout Foto: Privat
Vendela Blackout Foto: Privat

När jag säger att jag varit med om mycket menar jag både bra och dåliga upplevelser såklart! Jag har (tillsammans med Binta, min bästa vän och danspartner som alltid åker tillsammans med mig till Jamaica) träffat underbara människor som har haft stor inpact i mitt liv på olika sätt. Jag har även utvecklats dansmässigt bara av att vara här, andas och leva bland dancehall-folket har lärt mig så sjukt mycket om kulturen, jobbat med människor och artister som jag aldrig ens kunnat drömma om, uppträtt på Jamaicas största events och festivaler, eller bara hänga vid ett hemligt vattenfall med ett gäng sköna människor. Samtidigt som vi har haft inbrott i både bil och lägenhet, nära ett flertal trafikolyckor, sjukdomar och besök till sjukhus (inte direkt någon trevlig syn), vänner som blivit mördade och stulet pass vilket gjorde att vi blev fast 2 månader utan pengar, bodde uppe i ett berg (i ett hus såklart), och väntade på att få ett nytt pass skickat till oss (det är en helt galen historia i sig), och för att inte tala om hur många flygplan vi missat, väskor som försvunnit… Ja, the list goes on, but still I´m back here again.

När jag inte är på Jamaica så är jag just nu i New York (sedan april 2014). Ännu ett ställe jag älskar. Jag har ju inte hunnit vara där lika länge och livet ser ju inte heller likadant ut där som på Jamaica. Där känns livet lite mer seriöst, det känns som en blandning av Sverige och Jamaica. I Jamaica kommer man undan med mycket. Blir man stoppad av polisen med en passagerare för mycket eller kör lite för fort, så kan man alltid prata sig ur så länge man ler lite eller när dom ser att man är från Europa, alltså det känns i många fall som ett land man kan ta oseriöst många gånger, medan Sverige går efter regler och lagar men det får systemet att fungera (i det flesta fall). Jag har många ”måsten” i Sverige, vilket jag inte har i New York på samma sätt heller eftersom jag inte är en medborgare och är där på studentvisa, så det ända jag måste göra är att gå och dansa ett visst antal timmar i veckan så är jag good. Vilket också gör att jag har mer tid att göra vad jag vill; dansa, gå ut, träffa vänner med mera, men åter igen är det för att jag inte heller lever the real struggle som de flesta gör.

Jag har alltid undrat varför folket i NYC alltid ser så slitna ut, och jag fick nyligen reda på att dom tjänar cirka 8 dollar i timmen! Wow, det är ingenting! Det fick mig att börja tänka ännu mer på livet. Vart ska jag ta vägen? På riktigt.

Jag ser Sverige, Jamaica och New York som ”hem” på helt olika sätt. Sverige är jag uppväxt i, det är bra på många sätt – säkert och tryggt, speciellt när man ska skaffa famlij. Det finns stöd och hjälp för det mesta och skolan är gratis, precis som sjukvård med mera. Den lyxen finns inte i varken Jamaica eller New York. Samtidigt som jag aldrig riktigt trivts i Sverige när det kommer till att göra roliga saker och leva det liv jag vill. Det som faktiskt fått mig att ha kul och Sverige är nog allt som kretsat runt dansen. Men det är också dansen som fått mig att se världen. Men samtidigt skulle jag aldrig vilja bo på Jamaica året runt om det inte var för vädret och om det var lönsamt karriärsmässigt. Hade jag aldrig varit så intresserad av dancehall hade jag nog aldrig satt min fot på Jamaica, och en dröm jag haft från jag var liten (när jag kollade på MTV istället för barnprogram) har varit att bo och dansa i New York. Sen har jag rest mycket, speciellt i Europa och jobbat med dansen, träffat mycket människor och sett länder jag verkligen inte skulle vilja bo i.

Jag har funderat så sjukt mycket på var jag vill befinna mig och varför. Skulle jag leva för nuet skulle det spikat vara New York, men tänker jag framåt skulle det kanske inte vara det. Inte för att jag inte trivs, men frågan är om allt mission som kommer behöva göras är värt det, som att till exempel betala en förmögenhet för ett visum som i sin tur har en massa regler för att sedan i slutändan flytta tillbaka till Sverige när det är dags för familj endast för alla fördelar och för att jag vet att de är ett safe land. När folk hör mig diskutera dessa saker får jag oftast bara höra ”men shit du är bara 23, lev livet och sluta tänk så mycket, det kan du göra sen”. Men jag har levt mitt liv since way back, och varit med om en hel del, festa och glida runt är inte riktigt vad jag vill göra. Jag vet inte vart jag ska… men jag ska komma dit!!

Vendela Blackout
Vendela Blackout

 

Regina Manneh named ‘Best Gambian Model 2014’

Runway sensation and rising international model, Regina Manneh, has been named ‘Best Gambian Model 2014’ by the Interface Gambia TV. The award, conferred in the United Kingdom, recognises Manneh’s scores in modeling and her continued push in raising The Gambian flag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Reacting, she said;

– I would like to thank all my family, friends and fans who took the time to vote, supported and believed in me. And thank you Interface Gambia for the awards of the Best Gambian Model 2014.
It’s a real privilege and pleasure to be able to represent Gambian models around the world.

Raised in Denmark, Sweden, Ivory Coast and lived in Dubai, the UK-based model and Interior Design student speaks English, French, Danish, Swedish and Wolof. Modeling since 2009, Manneh had walked at Los Angeles Fashion Week and Dubai Fashion Week.

In 2013, she was unveiled as the Face of the Africa Fashion Week London after a fierce competition on Facebook, with Nasai Forna and Vanessa Simpson, who respectively consoled themselves with second and third places.

Manneh’s role as Face of Africa Fashion Week London saw her represent the event on all promotional materials and social platforms. She had the opportunity to represent the organisation at major African fashion and entertainment events in the UK and was modeled on the runway at AFWL 2013 in August 2013.

She is part of a popular TV Series called ‘Nakala’, a collection of prominent Gambian celebrity actresses and actors that was premiered on January 2nd, 2015 at the Pencha Mi hall, Paradise Suits Hotel, Gambia. The TV Series, a first of its kind by Gambian actresses and actors, will be aired on Senegalese TFM. The Series talks about love, betrayal and lifestyle and Manneh was one of the actresses in this much-talked about play.

 

Hatab Fadera
Hatab Fadera