Etikettarkiv: sverigedemokraterna

Vem vinner SDU-krisen

Sverigedemokraternas ledning har bestämt sig för att stänga av SDUs ledning. Anledningen anges till att de är för högerextrema.

Det låter sympatiskt för oss som inte gillar vad SD står för. Mattias Karlsson kallar ungtupparna för ”neofascistoider”, vilket är en lite spännande vidareutveckling av Löfvéns & Anderssons av SD utskällda ”fascister”.

Om SD är illa men hugger av dem som är ännu värre – är inte det bra då?

 

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

Jag vill, liksom Daniel Poohl på Expo, ifrågasätta det där med huruvida de verkligen skulle vara mer extrema.

SDU umgås med företrädare för unkna organisationer. Men det gör även SD.

SDU är mer gammelmoderater än SD, som tenderar att gå mot mitten-vänster för att håva in LO-medlemmar.

SDU är mindre Israelvänliga, men också lite mindre muslimfientliga. Till exempel har de tagit strid för erkännande av Palestina, enligt principen ”om vi vill ha ett eget land ska de också få det”, vilket retat gallfeber på muslimhatande SD-ledningen.

SDU kallar sig nationalister. Det har SD slutat med, trots att nationalismen länge varit själva nerven i SDs verksamhet. Man ska inte vara nationalist, utan ”socialkonservativ” enligt Karlsson, som en gång hade en mailadress skapad från Karl XIIs dödsår.

Vad konflikten handlar om är inte att hålla rent från extrema nynassar, påstår jag, utan om att SDU blivit alltmer svårkontrollerat. De lyder helt enkelt inte order. De köper inte in sig i paketeringen ”socialkonservativ”, och de vill inte bedriva den socialdemokratiska blue collar-politik med touch av konservatism, dock rensad på medmänsklighet med flyktingar, som blivit SD-ledningens nya varumärke.

Och när de vägrade acceptera SDs valberednings förslag Maria Danielsson som distriktsordförande rann det över, och uteslutningsärendena började.

Vem har då rätt?

Det beror ju på från vilket håll man tittar.

Om vi tar perspektivet ”vem är minst främlingsfientlig” vill jag påstå att de är lika goda kålsupare, give or take.

Om vi tar perspektivet ”demokrati” lutar jag åt att ge SDU rätt. Ett parti är en förening, eller snarare flera stycken. I en förening bestämmer medlemmarna. Styrelsen ska exekvera medlemmarnas vilja. Men Karlsson och övriga har börjat se SD som sin egendom. Det är inte ovanligt eller konstigt, men jag förstår att det väcker reaktioner. Om man kallar medlemmar till ett årsmöte och det plötsligt dyker upp hundra som är där för att rösta emot valberedningens förslag så är det så. Det är inget att göra åt. De som ville se en annan kandidat borde ha mobiliserat de sina. Jag är förvånad att så inte skedde, eftersom det var känt i förväg vad som skulle hända.

Det kan bara kallas ”kupp” när man inte säger något i förväg, anser jag, utan plötsligt dyker upp på ett illa besökt årsmöte med en bunter medlemmar som är där enbart för att rösta på något man vet aldrig hade gått igenom om man berättat om sina planer innan mötet, och därmed givit de som vill annorlunda en chans att komma dit och rösta. I detta fall var Hahnes kandidatur känd i förväg. Därför var det knappast en kupp. Det fanns ingen ohederlighet. Och att sabotera i efterhand blir odemokratiskt.

Det är spännande att sitta på läktaren och se partiet rasa ihop en smula. Vi som är lite äldre får Ny demokrati-vibbar.

Men vi ska inte ropa hej. SD har uteslutit många, och ingen har kommit igen. Visst. De försöker. Den kanske mest envisa är Isabella Demserius. Men det är ett stort jobb att dra igång ett nytt parti, och nu har ju SD lagt beslag på större delen av väljarunderlaget. Ett tänkbart scenario är att Kasselstrand, Hahne och övriga uteslutna helt enkelt ger upp politiken och gör annat.

Men ett annat scenario är att de är så många, så engagerade, och så populära att de faktiskt startar ett nytt parti. Demserius har redan sagt att hon vill hjälpa till, på Facebook. Säkert sällar sig fler av de uteslutna, och även av de lojala från SDU.

Något tredje scenario ser jag inte. De har gjort varandra för illa för länge för att det ska finnas någon väg till försoning. Även om viljan skulle uppstå går det liksom inte att retirera från ”neofascistoider”. Man kan inte säga ”äsch, jag skojade bara”.

Det som är säkert är att Hahne och Kasselstrand kommer att gå kicking and screeming, och att smutsig byk kommer att tvättas publikt. Polisanmälan är nog bara början.

Det blir spännande.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Vilka är SDs anhängare?

”Vilka är egentligen Sverigedemokraterna?”

Jag får frågan ibland, ofta tillsammans med ”Är alla rasister?”.

Vilka de är och vad som driver dem är förstås omöjligt att leda i bevis, men jag har ändå en viss uppfattning efter att ha studerat dem ett tag.

Partiet SD, som här får symboliseras av Åkesson, Herrstedt och Kronlid, har en rätt snäv syn på vad SD är – faktiskt. ”Åsiktskorridoren”, alltså vad partiföreträdare får tycka, är rätt trång, och mycket få svenskar skulle egentligen köpa in sig i deras världsåskådning, som utgår från en besatthet vid svenskhet och hur man ska vara för att vara svensk, kombinerad med ett starkt avståndstagande från rasism, där alla, inklusive invandrare, gärna får bo här bara de ”assimileras” och slutar äta falafel och prata sitt modersmål.

De flesta som delar SDs stora svenskhetsfokus är trots allt även rasister. De må ha vänner som är adopterade, och de har förvånansvärt ofta en fru från Filippinerna, men under ytan ligger en rasfixering som visar sig förr eller senare.

I bilden symboliseras rasisterna av det bruna lagret. Längst ner ligger de som egentligen är SvP, men som röstar på SD i brist på alternativ.

Jag vill påstå att de som är genuina nationalister, dvs rasister och de som tycker som partiprogrammet totalt är ungefär 7-8 procentenheter av deras tretton procentenheter.

Jag grundar det på två undersökningar.

Den ena är SCBs stora partiundersökning, som visar att 7,7 procent av svenska väljarkåren har SD som bästa parti.

Den andra är en studie från Linköpings universitet, som visar att ”50 procent av 2014 års SD-väljare ställer sig negativa till en muslim som granne, att 45 procent ställer sig negativa till en muslimsk vårdgivare åt sin förälder och att 80 procent av SD-väljarna ställer sig negativa till att en muslim gifter in sig i familjen.” Om vi kommer fram till att ett genomsnit av 60 % av 12,9 % är främlingsfientliga betyder det också ungefär 7-8 procentenheter.

De övriga väljarna delar inte SDs tankegods. De röstar på dem av andra skäl. De kanske tycker flyktingarna kostar för mycket, eller vill skicka en sorts signal om integrationsproblem – hur de nu får ihop det med att rösta på det parti som verkligen tar avstånd från integration, eller de kanske bara vill säga ”jag är missnöjd”. Och då smäller en röst på SD högre än en blankröst. Valet var trots allt rätt tråkigt, med brist på förnyelse från både höger och vänster. Sedan finns de som tycker SDs pojkar är så söta och mobbade av elaka etablerade partier, och slutligen en grupp som vill hämnas för Decemberöverenskommelsen.

Ingen av dessa väljare är särskilt rationell, påstår jag, men de är inte egentligen rasister. Alla går därmed att ”omvända” – genom att förklara varför SD har fel. Än så länge.

För det problematiska är att jag tror kärnan växer. Att säga att ”du tillhör ett stolt folk som är världsbäst, men hotat” går alltid hem. Det är inte bara Hitler som spelat på nationalismen. Ju mer utanför och fattiga, andligt eller bokstavligt, folk känner sig, desto större behov har de av den bekräftelse nationalismen ger dem.

Det finns en sällsynt lockelse i att få känna sig vara utvald för den som inte annars åstadkommit något särskilt i sitt liv.

Jag känner att tonen i samhällsdebatten förändras – jag uppfattar att fler strömmar till, och jag är uppriktigt rädd för den trenden.

Att ”omvända” de övre lagren är förhållandevis lätt. Nagla fast SD längs höger-vänsterskala, och visa att de faktiskt helt saknar politik utanför invandringen, visa sedan att deras migrationspolitik också är tom och att deras led är fulla av rasister och att deras besatthet vid svenskhet är absurd, och ”normala” människor vänder tillbaka.

Men den som verkligen svalt nationalismens tankegods vet jag inte hur man omvänder.

Dagens metoder verkar inte funka.

Vi behöver byta recept.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Låt oss prata om ister

Låt oss prata om ister. Med ist syftar jag på en person som har ett standardiserat paket med åsikter. Så med den definitionen är man en ist om man är liberal, men inte om man är telegrafist.

Är sverigedemokrater fascister? Rasister? Nazister? Kapitalister?

Kanske.

Det beror på så mycket. På vilken definition vi använder. På vilka vi syftar på – de i SDs riksdagsgrupp, även de i kommunstyrelser och SDU, eller alla SDs väljare. Hur många i en grupp måste omfattas för att hela gruppen ska vara en ist? 80 %? 100 %?

Det är ju så att om jag själv benämner mig som en ist har jag förmodligen rätt. Om jag säger att jag är socialist, kapitalist, liberal eller nazist måste ju omvärlden bevisa att jag inte har de åsikter jag påstår för att kunna ta ifrån mig min ist-roll. Den har då hela bevisbördan.

Om jag på samma sätt nekar till att vara något blir det också den som pådyvlar mig ett åsiktspaket jag inte accepterar som måste bevisa varför jag trots protester är detta. Och då krävs definitioner som är otvetydiga och allmänt accepterade. Man kan inte bara ha ungefär rätt. Man måste ha helt rätt. Annars blir påståendet ett påhopp, rent retoriskt, och något många tar avstånd från.

Bland nationalister, som själva hatar alla stämplar de får, är det på samma sätt mycket vanligt att kalla alla vänsterpartister för kommunister, trots att få om någon i V själv kallar sig det idag, och sedan hålla dem ansvariga för både Stalins, Maos och Castros påhitt.

Själv bestämde jag mig redan för flera år sedan för att inte på generell basis kalla sverigedemokrater för rasister. Det betyder inte att det är fel att göra det. Många, kanske de flesta, sverigedemokrater är rasister. I stort sett alla är muslimhatare, och jag känner många som anser att muslimhat är en sorts rasism. SD har dessutom varit rätt kassa på att rensa ut de riktigt svåra fall av rasistiska politiker som hela tiden avslöjas. Det finns fog för rasist- och fasciststämplar, men inte utan diverse akademiska kringelikrokar.

Anledningen till att jag inte använder ist-stämplar när jag pratar om hela partiet och dess medlemmar är ju inte att jag känner tolerans för SDs åsiktspaket, utan att name calling inte leder någon vart. Tvärtom förlorar man ofta på den sortens retorik. Det blir lite som att argumentera med någon som säger ”jag pratar inte med dig för du är dum”. Den kan själv tycka att den är ursmart som får tyst på motståndaren, men en betraktare håller oftast inte med. Den som är saklig vinner i längden. Och SDs anhängare från slott till koja har svept in sig i en gigantisk offerkofta som tyvärr fungerar. De kallar sig mobbade, och gråter oavbrutet ut i sociala medier – och deras underdog-image göds av alla benämningar de får i tid och otid.

Jag kallar däremot ofta sverigedemokrater för nationalister, enligt principen att det är vattentätt att använda det namn någon själv sätter på sig.

Vi som vill se SD krympa ihop och tyna bort behöver ha fokus på deras politik och deras världsbild, och det gör vi genom att berätta att SD har fel och varför, och genom att syna deras företrädare.

För oavsett vilken benämning vi sätter på en sverigedemokrat resonerar deras ledning och de flesta av deras medlemmar så här:

  • Sverige är till för svenskarna. Vi etniska svenskar är så annorlunda och speciella att vi måste skyddas från alla sorters influenser utifrån. Därför behöver vi stänga in oss här uppe i vårt nordliga rike, och fortsätta leva som på femtiotalet, när far gick till jobbet, mor stekte köttbullar och en mindre, svensk stad hade totalt en invandrad familj, som drev den lokala pizzerian och var glad och tacksam över att få bo i vårt fantastiska land.
  • Vi är snälla människor som förstår att det är fel att slänga ut invandrare ur landet. Så de som är här får stanna kvar. Vi vill inte ha dem här egentligen, men om de sköter sig och känner sig svenska och äter svensk mat, inte pratar någon rotvälska, inte blir sjuka eller arbetslösa och absolut inte röstar på MP, V eller Fi går det bra. Välkomna att stanna. På nåder.

  • Vi tycker att det är bättre för flyktingar att bo i ett tält i ett flyktingläger i åratal än att flytta hit där de ändå aldrig kan anpassa sig. Vi kan inte förstå vad de ska hit och göra.

  • Invandringen kostar tvåhundrafemtio miljarder kronor om året, och allt som är fel i samhället är därför invandringens fel. Om vi inte hade invandring hade vi kunnat genomföra både Alliansens och de rödgrönas reformer samtidigt, och ändå haft pengar över till att alla gamla ska få sjunga nationalsången varje morgon.

Det är denna världsbild som ligger bakom alla deras bisarra påståenden, och det är denna bild vi behöver möta.

Val Foto: Fatou Touray, afrope.se
Val Foto: Fatou Touray, afrope.se

Nu finns dessutom ytterligare ett argument: En röst på SD är en röst på kaos. De har lovat att sänka alla framtida regeringar, oavsett färg.

Jag vet varför. Förr kallade de sig ”borgerliga” utan problem. Men nu är de ute efter LO:s medlemmar. Därför behövde de, när de röstade ner S-MP-budgeten, tydligt ta avstånd från Alliansen genom att förklara att det var inte innehållet de gillade. Retoriken vrids åt vänster, och ”välfärd” blir ett favoritord.

Men beslutet isolerade dem också. Och deras gapande över hela höger-vänsterspektrat går faktiskt att vända emot dem.

Så låt oss, från vänster till höger, hjälpas åt med detta budskap i nästa val:

Vill du ha en rödgrön budget behöver du rösta rödgrönt. Vill du ha en alliansbudget behöver du rösta på Alliansen. Vill du ha kaos och ständiga nyval röstar du på SD.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

 

Sverigedemokraterna hatar oss

Ehsan Fadakar berättade härom dagen om hur det är att vistas i nationalisternas flöden och fora.

Och jag kan bara intyga: precis så är det. Han har också helt rätt i att nyhetsrapporteringen är totalt olik den andra svenskar möter. Sverigedemokraterna håller sig för sig själva, och deras världsbild skapas och danas av Fria Tider, eXponerat och Avpixlat, som i sin tur kan lansera nyheter som ”i området X blev en pojke rånad på sin cykel av tre andra pojkar som tog den ifrån honom. Vi vet inte vilka de är, men det bor invandrare i området”, eller ”i en ort i Danmark blev en man arg för att han serverades en skinksmörgås. Vi vet inte vem han var, men man kan ju gissa vilken religion han hade.” Följt av ”Skicka hem de jävla apjävlarna som förstör det här (!) landet!” Med mera.

SDs dag i almedalen 2014. Foto: Fatou Touray, thegambia.nu
SDs dag i almedalen 2014. Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

Det är utmattande att läsa vad de delar och skriver. Hatet genomsyrar, fräter, tär. Själv blir jag alldeles slut efter en kvart.

Tänk hur det måste vara att leva som de! Att ha alla dessa absurda tankar snurrande, hela tiden.

Istället för att fråga vad de tjänar, vilken utbildning de har och vad de röstade på senast borde något institut fråga dem hur de mår.

Jag är helt övertygad om att svaren skulle bli att sverigedemokrater mår avsevärt sämre än övriga partiers väljare.

Det finns de som drabbats av olyckor, förstås, och som har anledning att må pest. Men jag vill nog helt ovetenskapligt påstå att även de som inte gjort det är förtvivlade, förbannade och frustrerade mest hela tiden.

Den som inte varit bland dem gör ibland misstaget att tro att de är oengagerade. Sådana finns säkert bland väljarna – särskilt de som kom till strax före valet – men bland dem som kallar sig sverigedemokrater är engagemanget snarare större än bland övriga partiers väljare. Det är bara det att engagemanget enbart gäller svenskar, och så kanske någon enstaka utlänning. Som sköter sig. Eller är adopterad.

Sverigedemokraternas världsbild är ett Sverige som en gång var vackert och rent, och som nu smutsas, solkas och förstörs av invandrare, som överlag är otäcka, otacksamma, lata, dyra, ointegrerbara, krävande, våldtagande, mordiska gökungar. De äter sig feta på vår mat, och knuffar ut våra barn ur boet, hånskrattande åt vår dumhet.

Jag har skapat en sida för att visa hur sverigedemokrater resonerar, där jag lägger upp blandade diskussioner ur olika grupper. Man skulle kunna tänka sig att jag tar det värsta jag hittar, men så är det inte. Det jag postar, och som för oss andra är helt absurda tankegångar, visar den genomsnittlige sverigedemokratiske facebooksanvändande väljarens attityd. Det är få som säger emot, och den enda som verkligen tar striden mot rasismen, främlingsfientligheten och muslimhatet blir totalt mobbad av de andra.

Jag vet inte om sverigedemokrater är olyckliga för att de hatar invandrare, eller om de hatar invandrare för att de är olyckliga.

Men de är djupt, djupt förtvivlade och känner sig svikna, undanskuffade, nedtryckta, hånade och förlöjligade av oss andra. Deras svar är att stänga av oss andra, sluta sig inom sig själva och ruva på hämnd. Etablissemanget ska straffas. Vi ska minsann få se. Alla vi äckliga PK-häxor och vidriga antirasister. Vad vi ska drabbas av varierar.

Ibland drömmer de sig bort i ett scenario där Jimmie tar över och vi andra får skämmas när allt plötsligt blir bra och vi förstår att vi hade fel. Ibland blir vi istället våldtagna eller mördade, och får då också skämmas. Ibland tar muslimerna över, och då får vi slutligen också skämmas. Metoderna må variera, men skammen ska bli vår, när sverigedemokrater fantiserar fritt.

Vi är landsförrädare.

De hatar oss.

Vi behöver börja adressera det.

Denna text är tidigare publicerad som ett blogginlägg på http://trotzenfeldt.com/

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

 

Hvad vill Sverigedemokraterna?

”Hvad vil Sosial-Demokraterna?”, frågade sig August Palm i det första talet om socialdemokratin i Sveriges historia. Och det är en relevant fråga. Partier vill ju egentligen ingenting annat än det de styrande vill, och vilka de är varierar ju alltid.

Det är svårt att regera länge, eftersom väljare ju vet precis vad regeringspartiet eller -partierna vill, medan man bara kan gissa om oppositionen. Ju längre bort från makten ett parti står, desto mer otydlig bild har väljarna av vad de vill, och desto större chans att den som är missnöjd med hur Sverige sköts ska hitta något trevligt hos det avlägsna partiet.

Det var länge medias och politikernas strategi att hålla Sverigedemokraterna borta från svensk politik genom att tiga ihjäl dem, vilket jag i vadvardetjagsa-anda vill påpeka att jag var emot redan innan de kom in i Riksdagen. Sedan började man med samma iver kalla dem nazister och demonisera dem, vilket också är trubbigt, för det funkar bara så länge de inte får komma till tals.

Björn Söder Foto: Fatou Touray, thegambia.nu
Björn Söder Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

Sverigedemokraterna har dels städat ordentligt i alla officiella dokument, och dels gjort en gigantisk historierevision de sista åren. De har nu aldrig varit nynazister – trots fotobevis med Björn Söder själv, och de har aldrig varit rasister – trots att de idag ledande politikerna gick med i ett parti som ville förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla den svenska rasen vit och ren. De kan absolut inte begripa hur Avpixlat kan kallas rasistiskt, och det faktum att politiker på politiker på politiker avslöjats ha skrivit grova rasistiska inlägg är egentligen Expressens fel, och lösningen är inte att vara tacksam över att detta uppdagats utan att bojkotta kvällspressen.

Sverigedemokraterna bönar och ber om att få bli ett parti ”som alla andra”, men jag tror inte de egentligen vill det, för den egna politiken är full av hål.

Jag har alltid varit för en hårdare granskning av Sverigedemokraterna, istället för antingen tystnad eller rasistanklagelser följt av vuvuzelor.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Sverigedemokraterna är djupt splittrade. Häromdagen gick en kvinna ur en SD-grupp, för hon var minsann exsosse, och ville inte höra på alla allianskramare som hon tyckte dominerade gruppen. Hon ville ha en röd SD-grupp istället. En sorts ”nationalistisk socialism”, kanske. Host

Fatou Touray, thegambia.nu
Fatou Touray, thegambia.nu

Men den kanske djupaste sprickan går inte mellan röda och blå nationalister, utan mellan dem som ställer upp på den mycket modesta förändringsbild partiledningen och partiprogrammet idag säljer in: ”Vi vill bara minska invandringen så vi kan ta hand om dem som är här, men vi har inget emot invandrare, och alla som redan är här får stanna”, och de som utgår från att partiet bara kör den stilen som en fasad. Så fort man verkligen kommit till makten ska alla invandrare som ”inte sköter sig” slängas ut. Vad ”inte sköter sig” betyder vet vi inte riktigt. Vi vet bara att en invandrare ska leva som en svensk, äta svensk mat, aldrig prata något annat språk än svenska, vara tacksamma, jobba och aldrig vara sjukskriven eller arbetslös. Inga parkeringsböter, och dessutom får man aldrig ha någon annan åsikt än att sverigedemokraterna är bäst. Sådana invandrare får stanna. Om de inte är muslimer förstås. Men annars. Européer, ostasiater och nordamerikaner går bra. Européer och nordamerikaner är som vi, och ostasiater ”jobbar hårt och klagar inte”, brukar det heta i inlägg och kommentarer.

När Sverigedemokraterna med Åkesson i spetsen rensat ut judehatarna ur partiet var den återstående lilla gruppen ganska homogen, men för att växa var partiet tvungna att polera fasaden. För varje steg han tog mot rumsrenhet växte gruppen som kunde tänka sig rösta på honom. En förvirrad omvärld hängde inte med. ”Ni är rasister”, fortsatte man ropa, men nu hade SD städat så rent att förutom vissa mer fluffiga formuleringar, öppna för tolkning, som att invandrare ska ”assimileras” och inte integreras, var det helt rent. Och SD slår ut med armarna: ”Vaddå rasister? Vi? Var? Peka var det står! Vi rår inte för att våra medlemmar är rasister. Vi rår inte för att våra politiker är rasister. Vi har nolltolerans. Det har ingen annan. Haha, vi är bättre än andra till och med.”

Expo har förstås längre minne. De har skrivit SDs vitbok, för den som vill läsa på.

Att botanisera i sverigedemokratiska grupper är rätt spännande läsning. Rätt ofta skriver någon ”en riktig Sverigedemokrat är inte rasist”, medan andra svarar att ”det är inte rasistiskt att tycka att vi ska vara vita i Sverige”, och så håller det på så där.

För att kunna hålla ihop sin spretiga anhängarflock behöver Sverigedemokraterna att de interna grupperna få behålla sin syn på vad partiet är. Därför är de rätt ovilliga att svara på frågor de vet splittrar deras anhängare.

Jag ställde, i samband med min ”halalforskning”, en fråga till SD. Jag ställde den fem gånger, och fick totalt två identiska svar, som inte besvarade frågan.

Den enkla sanningen, som vi alla vet, är att halalslakt i Sverige är helt identisk med övrig slakt.

Frågeställningen var därför: ”Vill ni, eller vill ni inte, ändra något i de svenska reglerna för halalslakt?”. Nu kan det förstås vara ren inkompetens hos partikansliet som gjorde att jag inte fick något svar, men förmodligen handlar det mer om att de verkligen inte vill svara. För bland de upprörda halalmotståndarna finns en tydlig illusion av att partiet självklart kommer att förbjuda all halalslakt så fort de kan, och SD vill knappast lyfta dem ur den utopin.

Det är bra att Sverigedemokraternas representanter granskas, och även deras historia, men långt mycket mer effektivt är att slå in kilar mellan deras väljargrupper genom att helt enkelt fråga dem vad de vill.

===

”Från: Helena Trotzenfeldt

Skickat: den 5 oktober 2014 11:53

Till: info@sverigedemokraterna.se

Ämne: Halalslakt

Hej!

Jag skriver för en webbtidning vid namn The Gambia.

Jag undrar om ni vill riva upp tillåtandet av halalslakt i Sverige, såsom den bedrivs i enlighet med Jordbruksverkets normer idag, eller om ni tycker slaktmetoden kan finnas kvar.

Jag hittar inget om detta i era dokument.

===

On 14-10-07 09:12 , ”Lena Lekandersson” wrote:

Hej,

Vår ståndpunkt är att slaktmetoderna ska utgå från vad som är bäst för djuret. Att låta religiösa påbud styra hur djur ska slaktas är i grunden orimligt. Principen vad gäller slakt måste vara att metoden ska vara så väl snabb som smärtfri. All slakt utan bedövning ska därmed vara förbjudet.

Önskar dig en fortsatt trevlig dag!

Med vänlig hälsning,

Sverigedemokraternas partikansli

===

On 14-10-07 09:19 , ”Helena Trotzenfeldt” wrote:

Hej!

Tack för svar.

Min fråga är: Vill ni ändra något i de principer som gäller för halal- eller koscherslakt i Sverige idag?

För det du skriver nedan gäller ju redan, så det jag läser in i din text är att ni är nöjda med dagens regelverk och inte har för avsikt att driva någon förändring. Kan du bekräfta det?

Hälsningar,

/Helena

===

On 14-10-08 07:06 , ”Helena Trotzenfeldt” wrote:

Hej igen!

Saknar svar. Jättetacksam om ni kan bekräfta min slutsats nedan, dvs att ni inte vill se någon förändring av dagens regler.

Hälsningar,

/Helena

===

Från: Helena Trotzenfeldt

Skickat: den 10 oktober 2014 09:00

Till: Lena Lekandersson

Ämne: Re: SV: Halalslakt

Hej!

Frågar igen, ifall ni missade förra och förrförra mailet.

Hälsningar,

/Helena

===

On 14-10-10 10:25 , ”Lena Lekandersson” wrote:

Hej,

Vår ståndpunkt är att slaktmetoderna ska utgå från vad som är bäst för djuret. Att låta religiösa påbud styra hur djur ska slaktas är i grundenorimligt. Principen vad gäller slakt måste vara att metoden ska vara så väl snabb som smärtfri. All slakt utan bedövning ska därmed vara förbjudet.

Önskar dig en fortsatt trevlig dag!

Med vänlig hälsning,

Sverigedemokraternas partikansli

===

Hej!

Ja, det skrev du från början. Längst ner. Men så är det ju redan idag, och den ståndpunkten har ni gemensam med samtliga partier.

Min fråga är ”kan du bekräfta att ni INTE vill ändra något gällande dagens regler för halalslakt?”

Bara ”ja” eller ”nej” vore kanon. Det är nu mitt femte email till er utan svar, och jag behöver verkligen veta.

Hälsningar,

/Helena”

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Vems ansvar är det att Jimmie Åkesson är sjukskriven

Det var inte svårt att tänka sig att Jimmie Åkesson var utbränd. Det var den första tanke som for genom huvudet på mig. Det här är inget spel för gallerierna, utan på riktigt. Den andra tanken var ”måtte folk hålla god ton nu”.

Vi är många som varit där. Själv var jag aldrig sjukskriven, men symptomen fanns. Jag satt och stirrade framför mig, utan att få något gjort. Alla arbetsuppgifter som inte var rent mekaniska kändes oöverstigliga. Ingenting kändes meningsfullt, och jag sov ett par timmar per natt.

Jag visste vad som hände, och jag visste varför. Jag var nyskild, mina barn bodde 35 mil från min arbetsplats, och jag pendlade. Dessutom hade jag kontrakt med ett amerikanskt förlag om att skriva en bok – bland det mest kreativa som finns. Den tid jag inte jobbade, åkte tåg, var med barnen eller skrev bok fanns inte.

De flesta som gått i väggen vet vad jag pratar om. Det är kombinationen av trauma som rubbar tryggheten i livet och för många krav utifrån samtidigt som skapar ångesten, som blir en negativ spiral.

Jimmie Åkesson, Foto: Fatou Touray, thegambia.nu
Jimmie Åkesson, Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

Åkesson blev pappa, familjen bor i Sölvesborg, han har gjort hundra resor i valrörelsen, och han har haft det yttersta ansvaret för att rasist efter rasist bland hans ledamöter avslöjats i expressen. Av brevet han skrev att döma vet han det själv också. Det blev för mycket på för många plan samtidigt. Han gick sönder.

Jag vill ta ett exempel till, som jag tror är på ungefär samma ställe, och det är Fredrik Reinfeldt. Jag kände det, när han hoppade av. Han har varit mitt i rampljuset, och väl så hatad som Åkesson, och han har skilt sig utan att få andas och komma till ro. Han behöver säkert vara ifred och bearbeta. Landa i tillvaron. Slippa ständig bevakning. Bara vara med sig själv och sina barn.

Så jag förstår Åkesson.

Men så läste jag Åkessons brev till väljarna, och där kom det: det eviga, sverigedemokratiska gnället: ”Våra motståndares ihärdiga försök att få stopp på våra framgångar, mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik och extremisternas omåttliga hat är några exempel. I min situation försöker man skaka av sig allt det där – okvädningsorden, hoten, avskyn.”

Med andra ord: ”Jag är inte utbränd för att jag underskattat min familjs behov av min tid och överskattat min egen ork, utan för att mina politiska motståndare är dumma. Det är deras fel. Jag har inget eget ansvar. Jag är ett offer.”

Han skriver sedan längre ner: ” Några kommer säkert, i vanlig ordning, att prata om ”gnäll” och ”offerkofta”. Jag kan dock inte ta kortsiktig hänsyn till vad andra tycker.”

Och detta säger allt i ett nötskal.

Man är inte en gnällspik i offerkofta för att man är utbränd.

Man är däremot en gnällspik i offerkofta när man ger andra ansvaret för sina egna val.

Ingen, absolut ingen annan politiker hade kommit undan med att skriva något sådant.

Låt oss göra ett experiment. Tänk er att Reinfeldt gått ut och skrivit dessa ord, ”Jag hoppar nu av politiken. Anledningen är mina politiska motståndare, och deras ihärdiga försök att få stopp på mina framgångar. Jag orkar inte med hatet från dem.”

Det finns inte.

Är Reinfeldt mindre ifrågasatt, hatad, övervakad? Nej, självklart inte. Men varken hans väljare eller motståndare skulle tolerera att han skyller ifrån sig. Är man en ledare tar man ansvar.

Kommentar
Kommentar

Och här finns en viktig distinktion mellan sverigedemokrater och oss övriga: Att vara offer för samhället och för yttre krafter är en del av självbilden. Det är ett plus. Alla som följer dem vet vad jag menar: I stort och smått är de etablissemanget, samhället, vänstern, invandrarna, muslimerna, antirasisterna, hatarna, mobbarna som är ansvariga för att allt är fel. Paradoxen blir uppenbar när samma människor, i samma forum som nu öser tårar och galla över alla som ”mobbar” deras älskade Jimmie kallar dem de själva hatar, såsom Rossana Dinamarca, Mona Sahlin, Erik Ullenhag och landsförrädaren Fredrik Reinfeldt för suggor, apjävlar, äckel och alla andra tänkbara och otänkbara benämningar jag annars inte hört sedan högstadiet. Den enorma ironin går samtliga helt förbi.

Özz Nûjen, Foto: Fatou Touray, thegambia.nu
Özz Nûjen, Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

Och så har vi nu Özz. Han tweetade ”Jimmie Åkesson är nu tydligen utbränd. Han är sjukskriven på obestämd tid. Tar på krafterna att vara rasist och paranois ju”, om nu någon missat det. Denna tweet borde förstås ha drunknat i tusentals andra tweets, som brukligt är. Men av någon anledning tyckte Aftonbladet att det vore ett intressant inslag att skriva om den. Varför begriper jag inte, men det verkar handla om att de inte lyckades få en enda politiker att säga något negativt om Åkessons sjukskrivning. Tvärtom visade samtliga motståndare, från vänster till höger, på stor empati.

Själv började jag med att tycka att det var fånigt och onödigt att ge sig på Åkesson. Jag efterfrågade hyfs och fason. I den andan tyckte jag ju även att Özz var fel ute. Men med fel ute menar jag ”borde helst formulerat sig annorlunda eller avstått”, inte ”borde slås i bojor och skickas tillbaka till Kurdistan”.

Den massiva överreaktionen var helt absurd. Även normala människor, som inte alls är nationalister, började prata om mobbning och utfrysning. Özz blev symbolen för de ondskefulla krafter som bringat den oskyldige stackars Åkesson på fall. Så kom Avpixlats rubriker, och därmed slogs sista spiken i det bisarra verklighetsomskrivningsbygget:

Åkesson sjukskriven - Skärmdump
Åkesson sjukskriven – Skärmdump

Är det Åkessons fel att Avpixlat skriver så? Det kan man ju resonera fram och tillbaka om. Avpixlat är SDs partimegafon. Kent Ekeroth har upplåtit sitt privata konto till insamlingar till siten. Åkesson har berömt den. Men det går inte att härleda någon ägarskapsrelation mellan SD och Dagerlind. Det är dock inte så långsökt att tänka sig att partiet, och därmed indirekt Åkesson, varit med och petat i formuleringarna.

I nationalistfora svaldes beskrivningen med hull och hår. Den passade perfekt.

Jimmie Åkesson är deras älskade ledare. Den som förstår dem. Likt Jesus vandrar han här på jorden, hatad och utfryst, och kämpar för Det Goda, det vill säga Sverige. Onda krafter har nu fått honom på knä. Men förtvivla inte! Vi, ditt folk, ska stötta dig in i döden!

Insamlingar ordnas, kärleksbrev skrivs, Facebookssidor till stöd för honom skapas. Den debatt som vilket annat parti hade haft i det läget om hur partiets framtid skulle se ut existerar inte. Kärlek som liknar dyrkan flödar genom sociala medier.

Parallellt flödar förstås hatet. Özz, den förbannade äckliga bergskurden kommer och säger att vi är rasister! Åk hem eller dö! Paradoxen går dem även här förbi.  Logik är sällan nationalisternas styrka, av någon anledning.

Jag sitter och läser inlägg efter inlägg på dessa två teman: älska Jimmie respektive hata hatarna, och inser att SD nu är mer sammansvetsade än någonsin. Åkesson har alltid varit deras Messias, och nu är han dessutom ett offer.

Jesus, Muhammed, Ghandi, Jim Jones och Hitler hade det gemensamt: De totalt förblindade följarna. De som lät sig kastas till lejon, korsfästas och begå självmord. De som massmördade kvinnor och barn för sin ledare.

Många svenskar är nu rädda för ebola. Andra skräms av den ryska björnen som simmar omkring i Östersjön.

Själv känner jag en pyrande skräck för den nationalistiska masspsykos som sakta äter sig in i folkhemmet.

Det finns bara ett botemedel: Förnuft.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Valresultat och Afrosvenskarnas Valvaka

Valresultat 2014. Bild: Fatou Touray thegambia.nu
Valresultat 2014. Bild: Fatou Touray thegambia.nu

I natt när samtliga 5837 valdistrikt var räknade, såg resultatet ut som diagrammet på bilden visar. Sammanfattningsvis vann det vänstra blocket över det högra och Sverigedemokraterna (SD) står utan blocktillhörighet. Feministiskt Initiativ (FI) blev de största förlorarna och snubblade lite på målsnöret med 3,1%, trots en intensiv valkampanj, men det räckte alltså inte riktigt fram till Riksdagsplats denna gång. SD var det parti, som i jämförelse med det senaste valet 2010 gick upp mest, vilket var hela 7, 2%. De som jämfört med valet 2010 tappat flest röster var Moderaterna (M) och Vänsterpartiet (V) var det parti som hade minst skillnad i jämförelse med valet 2010, med en höjning på endast 0,1%. Trots att FI blev de verkliga förlorarna, har de ändå fått 2, 7% fler röster än vid valet 2010.

Stefan Löfven, Socialdemokraternas partiledare och tillika även vår nya statsminister. Foto: Arkivbild, Fatou Touray thegambia.nu
Stefan Löfven, Socialdemokraternas partiledare och tillika vår nya statsminister. Foto: Arkivbild, Fatou Touray thegambia.nu

Stor var besvikelsen från många antirasister runt om i Sverige, över att det parti som profilerat sig som det mest invandrarkritiska parti också var det parti som måste ses som de stora vinnarna. För det vänstra blocket är segern dock ändå ett faktum även där och i natt när vår nyblivna statsminister Stefan Löfvén höll sitt tal gick det inte att ta miste på glädjen över att segern var Socialdemokraternas och det vänstra blocket.

Stefan Löfvén öppnade för samarbete med andra:

”Jag är beredd. Handen är också utsträckt till andra demokratiska partier.”

Fortsättningsvis meddelade även Stefan Löfvén:

”Men jag vill också ha sagt, att även om Sverigedemokraterna nu har fått ett högre röstantal så kommer inget samarbete att ske med dom.”

Efter detta uttalande utbröt ett stort jubel hos publiken. Därefter tog han upp tråden igen:

”Det är trots allt så att 87% har inte röstat med Sverigedemokraterna. Om man än har fått 13 (% reds anm.) så innebär det inte per automatik att man har någon rätt till någon vågmästarroll och vi ska se till att de inte får den vågmästarrollen därför att de bär på värderingar som vi står så långt ifrån och därför ska vi inte ha det!”

DSC_0062

Stefan Löfvén avslutade sitt tal med orden:

”Nu ska vi börja bygga ett bättre Sverige, ett solidariskt Sverige – för alla! Tack ska ni ha!”

Några timmar innan valdistriktens röster räknats samman, pågick en valvaka i Afrosvenskarnas lokaler i Stockholm. Med bord dignande av god mat och desserter, drycker och enklare utsmyckningar väntade man i gemenskap in de första valresultaten. Ett antal personer höll tal med tema politik, afrosvenskars situation i Sverige och den antirasism som gjort allt fler människor medvetna om de svårigheter som är konsekvensen av rasism i allmänhet och afrofobi i synnerhet bland landets många afrosvenskar. Astrid Assefa var en av de som höll tal och gemenskapen och samhörigheten i lokalen gick inte att ta miste på.

Trots den kyla som sänkte sig där och då inför SDs siffror, så fanns där en värme och ett omfamnande, en förståelse, en klokhet och en kämpaglöd som blev en del av hela atmosfären och afrosvenskarna kommer inte nu och inte heller sen att ge upp kampen för inte bara sin existens, utan även för jämställdhet och jämlikhet i vårt samhälle som allas våra barn kommer att växa upp i.

Mer om Valet 2014 kan du läsa på Val.se

Afrosvenskarna (Hemsida)

Afrosvenskarna (Facebook)

Afrosvenskarna (Twitter)

 

Fatou Touray
Fatou Touray