Tre afrikanska länder har meddelat FN att man lämnar ICC (Internationella brottmålsdomstolen), vilket kommer att sättas i verket om ungefär ett år. FN:s talesperson Farhan Haq meddelade nyligen att Gambia som tredje land följer Sydafrika och Burundi och kommer att lämna tribunalen.
Internationella brottmålsdomstolen öppnade i juli 2002 och har 124 medlemsstater i detta nu. Domstolen är den första i sitt slag, med permanent internationell behörighet att åtala för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
Men det finns kritik mot domstolen.
Bland annat kritiseras domstolen för att ha ett alldeles för långsamt rättsmaskineri och att utredningar och domar dröjer för länge. Att man inte har någon polis eller militär kopplad till domstolen gör också att ICC har problem att verkställa de arresteringsorder som läggs fram. Detta gör att man måste lita på berörda länders engagemang och ”goda vilja”.
När det gäller Gambia och Burundis kritik mot ICC, så ligger en stor del av den i att domstolen är alltför ”vit och västerländsk”. Kritik som även Afrikanska unionen framfört till ICC. Man menar att det är högst anmärkningsvärt att samtliga fall som ICC hittills utrett har handlat om brott begångna i Afrika.
I oktober sade Gambias informationsminister Sheriff Bojang att:
– ICC är en internationell kaukasisk domstol för förföljelse och förnedring av icke-vita, särskilt afrikaner.
Pål Wrange, docent i folkrätt säger följande om kritiken:
– Delvis beror detta på att de flesta väpnade konflikter i dag äger rum i Afrika och att flera av de afrikanska länderna har bett ICC att utreda brott. Domstolens arbete är ett led i att minska straffriheten i Afrika och öka efterlevnaden av mänskliga rättigheter.
Hanna Gerdes, som är folkrättsjurist och arbetar på Fonden för mänskliga rättigheter menar att trots att det absolut finns kritik att rikta mot ICC så är domstolen viktig för den internationella rättvisan och hon tror att den på lång sikt kommer att ha en avskräckande effekt.
– Att ha en permanent domstol är extremt viktigt, dels kan den lagföra individer oavsett deras position, dels kan den arbeta i hela världen, säger hon.
FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har beklagat Sydafrikas, Burundis och Gambias val att lämna ICC och säger att det kan sända en eventuell missvisande signal om dessa länders engagemang för rättvisa.
Sydafrika och Burundi meddelade sitt uttåg redan i oktober och Gambias meddelande kommer nu, en månad senare. Under onsdagen kom besked om att också Ryssland säger upp sitt medlemskap.
Banan, jordgubb, vanilj eller choklad – vilken smak är din favorit? De nydesignade och smaksatta Max-kondomerna är framtagna för att locka den yngre, sexuellt aktiva, afrikanska generationen till säkert sex.
– De nya Max-kondomerna är pålitliga. De ger maximalt skydd, maximal njutning och maximal säkerhet.
Så beskrev den sydafrikanska hälsoministern, doktor Aaron Motsoaled, de nya statliga kondomerna vid lanseringen under den internationella aidskonferensen i Durban (18-22 juli), något som möttes av höga skratt från publiken.
Enligt ministern ligger mycket forskning bakom kondomerna, vilka man hoppas ska bidra till ett ökat användande av skydd hos ungdomar. Choice, den statliga kondomföregångaren till Max ses enligt många som något av en stämningsförstörare.
– Choice luktar inte gott och är avtändande för många kvinnor. Fråga kvinnorna vad de tycker om Choice och de kommer skratta.
Kondomen på bilden är inte från de märken som nämns i artikeln – Foto: Afropé | Fatou Touray
Genom att modernisera kondomernas design och även tillsätta smak hoppas staten attrahera fler unga till att ha säkert sex, och redan vid lanseringen var responsen positiv. Enligt allAfrica menar några av de intervjuade att de nya kondomerna kan motivera ungdomar till att skydda sig. ”Coolhetsfaktorn” är något som gjort att många tidigare valt att köpa andra märken istället för att använda sig av de statliga.
– Dessa statligt distribuerade kondomer har ett coolt utseende och jag är säker på att de är säkra – så jag kommer definitivt använda dom, säger studenten Mduduzi Mngadi.
Kondomer anses fortfarande vara det mest effektiva sättet att förhindra sexuellt överförbara sjukdomar och den sydafrikanska staten delar ut miljontals varje år. Enligt allAfrica anses ungdomar var en utsatt grupp när det gäller att smittas av HIV på grund av ett ”riskfyllt” sexliv, en bidragande faktor till detta är ökad användning av droger och alkohol inom denna grupp.
Den nya tillverkningen kan även leda till fler jobbtillfällen då en ny fabrik lanserades under konferensen, placerad i Dube Trade Port i Durban. Fabriken är ett samarbete mellan det amerikanska bolaget HBM och sydafrikanska hälsoskyddsmyndigheten och ska producera 700 000 kondomer per dag, för lokal- och exporthandel. Max-kondomerna är ett av märkena som kommer produceras. Utöver Sydafrika är potentiella marknader Nigeria, Ghana, Lesotho, Guinea och Moçambique.
– Öppningen av fabriken visar den systematiska hanteringen som behövs i syftet att adressera den lokala epidemin av HIV/aids och dess påverkan på den sydafrikanska ekonomin.
Säger departementet för handel och industri och fortsätter,
– Det är just nu 37 miljoner infektioner världen över med ungefär 2 miljoner nya fall varje år. Sydafrika bidrar till en signifikant del av dessa fall och unga kvinnor i åldrarna 15-24 fortsätter vara den mest utsatta gruppen.
Enligt allAfrica visade en undersökning år 2012 att utbredningen av HIV är dubbelt så hög hos landets kvinnor som hos männen.
Walt Disneys kommande film Queen of Katwe, som har världspremiär den 23 september 2016 är baserad på en sann historia om en ung flicka som säljer majs på gatorna på landsbygden i Uganda. Hennes värld förändras snabbt när hon börjar spela schack. Med stöd från både familj och samhället ges hon den beslutsamhet och tillförsikt hon behöver för att fullfölja sin dröm om att bli internationell schackspelare.
Bild: Filmaffisch från Queen of Katwe
Filmen handlar om 10-åriga Phiona Mutesi (Nalwanga) och hennes familj. Familjen är fattiga och bor i slummen i Katwe i Kampala. Phionas mamma Harriet (Nyong’o) är fast besluten att ta hand om sin familj och arbetar outtröttligt med att sälja grönsaker på marknaden för att hennes barn ska ha mat på bordet och tak över huvudet.
När Phiona möter Robert Katende (Oyelowo), en före detta fotbollsspelare som börjar missionera och som undervisar lokala barn i schack blir hon fängslad av spelets karaktär. Schack kräver koncentration, strategiskt tänkande och risktagande, samtliga färdigheter som Phiona är van att tillämpa i sitt vardagliga liv. Phiona är imponerad av den intelligens och kvickhet som spelet kräver och hon visar genast att hon har stor potential. Hon visar sig ha en naturlig fallenhet för schack och en kämpaglöd hon ärvt av sin mor. Hennes mamma Harriet är dock ovillig att ge sin dotter någon uppmuntran då hon inte vill se sin dotter besviken. Phiona lyckas snabbt i lokala schacktävlingar och stiger snabbt i graderna i turneringar. Samtidigt börjar hon bryta sig loss från sin familj för att fokusera på sitt eget liv. Hennes mamma Harriet inser så småningom att Phiona har en chans att utmärka sig och uppfylla sin extraordinära potential, fly ett liv i fattigdom och rädda sin familj från fattigdom och misär.
Några av de kommentarer som förekommit på Facebook om filmenNågra av de kommentarer som förekommit på Facebook om filmen
Kritiken mot filmen har så här några månader innan premiären varit både positiv och negativ. Många Ugandier har uttryckt stolthet och glädje över att landet lyfts fram på den internationella arenan. Samtidigt finns även kritik att länder i Afrika ofta lyfts upp med fattigdom och misär som ger en skev bild av hur det ser ut på kontinenten. Att fattigdom finns på den afrikanska kontinenten, liksom på många andra platser i världen, råder det inga tvivel om, men där finns också både enorm rikedom och även en bred medelklass som växt fram i de flesta länder och som har svårt att identifiera sig med den bild av en kontinent med fattigdom och misär som ofta lyfts fram i olika media runt om i världen, utanför den afrikanska kontinenten. Det ger en skev och negativ bild av en världsdel som sjuder av utveckling, stor ekonomisk tillväxt, optimism och levnadsglädje som enligt många kan vara svår att finna på andra platser i världen. Samtidigt har Disney alltid varit omtalade för sina ”amerikanska solskenshistorier” och även denna film tycks följa i dess spår. Filmen har haft en budget på 15 miljoner amerikanska dollar. Filmen har helt och hållet spelats in i Uganda och i Sydafrika.
Skärmdump från filmen Queen of Katwe
Filmen är regisserad av Mira Nair (Monsunbröllop) från ett manus av William Wheeler (The Hoax) baserad på boken Queen of Katwe av Tim Crothers. Den produceras av Lydia Dean Pilcher (The Darheeling Limited) och John Carls (Where the wild things are) med Will Weiske och Troy Buder som exekutiva producenter. De kända skådespelare som deltar i filmen är Golden Globe-kandidaten David Oyelowo (Selma), Oscar-vinnaren och Tony Award-nominerade Lupita Nyong’o (12 Years a Slave) och nykomlingen Madina Nalwanga. Disneys Queen of Katwe har premiär i USA den 23 september 2016 och släpps på allmänna biografer den 30 september 2016.
Trailern för filmen har i skrivandets stund redan setts över en miljon gånger.
Kvinnor på den afrikanska kontinenten har burit huvudduk i många år av religiösa och kulturella skäl, men även som ett statement. Traditionellt bärs de dock av äldre, oftast gifta kvinnor i många länder, medan man i andra länder främst bär huvudduk som en modeaccessoar.
Kvinnor i Västafrika med huvuddukar Foto: Fatou Touray, Afropé
Huvudduken är även ett vanligt inslag i ceremonier, såsom bröllop och begravningar i många länder. Sedan finns det de som bär det helt enkelt för att de har en ”dålig hårdag”, som ett snabb-fix, eller helt enkelt för att de känner sig vackra med huvudduk. I många fall används också huvudduk för att skydda håret från att ta skada, eller för att skydda en fin frisyr nattetid.
Unga, sydafrikanska kvinnor väljer ofta att bära huvudduk. En av de mest populära huvuddukarna på kontinenten är ”gele” från Nigeria. De kan skapas som mycket komplicerade huvudbonader och är vanligen stärkta så att materialet blir styvt, för att kunna behålla formen.
Om en yorubakvinna i Nigeria bär huvudduk kan det vara ett tecken på hennes civilstånd. Om ändarna är vända nedåt kan det innebära att kvinnan är gift och om de är vända uppåt, kan det innebära att kvinnan är singel.
I Sydafrika pågår en aktuell debatt om huvudduken (kallad doek på afrikaans) i företagsvärlden. Det blev känt att en nyhetsreporter för ENCA, en oberoende nyhetskanal, Nontobeko Sibisi, fått sitt inslag nedtaget från kanalen efter att ha burit huvudduk i sändning. Detta spreds i sociala medier och hashtaggar trendade med #RespekTheDoek och #DoekTheNewsroom under ett antal dagar nyligen. Reportrar från nyhetskanalen ENCA och både män och kvinnor från olika etniska grupper klädde sig i doek för att visa sitt stöd för den unga journalisten Sibisi.
Kanalen som först förklarade att deras klädkod på arbetet för journalister i TV inte tillåter huvudbonader under arbetet, har nu låtit meddela att man ska förnya sina regler om klädkoder. Många är dock kritiska till att arbetsplatsen inte följt tidsandan och menar att det handlar om intolerans mot svart kultur.
”Att bära en huvudduk, som gift kvinna, är en del av min xhosa-kultur. I xhosa-kulturen, min kultur, måste en gift kvinna bära iqhiya, vilket är vad vi kallar den, runt svärföräldrarna. Detta ses som ett tecken på respekt. Svärföräldrarna kommer ofta och visar sin makoti (svärdotter) hur de vill att hon ska bära sin huvudduk. I mitt fall måste den alltid täcka mitt hår och mina öron. Min svärmor, som varit gift i mer än 40 år, bär den på samma sätt,” förklarar en xhosakvinna för BBC.
Många ser huvudduken som en återgång till det förflutna, men en ny generation kvinnor har nu återtagit användandet av huvudduken och många ser det idag som ett uttryck för att ”vara afrikansk”. Många kvinnor menar att de lägger in sin personlighet och blandar mellan gammal symbolik och modern identitet och på så sätt skapar en nyvunnen makt.
Kamogelo Seekoei, författare från Johannesburg, beskriver sin slöja som en krona:
”Bara en matriark vet att ett täckt huvud betyder drottning. Vi som svarta flickor firar vår existens som aldrig förr”, säger hon.
Huvuddukar av diverse modeller och syften Foto: Fatou Touray, Afropé
Hon säger även att ”Queening” är en term som används för att hänvisa till en social rörelse av svarta kvinnor från hela världen som omfattar svart skönhet och makt.
Sångerskan Miriam Makeba bar ofta alla möjliga huvudbonader Foto: Rob Mieremet / Anefo, Nationaal Archief
Några mer kända kvinnor som använt huvudduk i sitt yrkesutövande är Liberias president Ellen Johnson-Sirleaf, Afrikanska unionens (AU) Nkosazana Dlamini-Zuma, författaren Chimamanda Ngozi Adichie, sångerskan Miriam Makeba och politikern Winnie Mandela.
Huvudduken är dock även förankrad i rasistisk politik i Sydafrika och även som en symbol för klasskillnader och en persons sociala status.
Bland unga sydafrikaner har huvudduken dock blivit en populär modeaccessoar. Många kvinnor (och även män) bär huvudbonader av religiösa skäl. Både på kontinenten och i resten av världen.
Kristna i Israel Bild: Pixabay
Att många muslimska kvinnor väljer att täcka sitt hår med huvudduk är idag välkänt och kan variera mellan att ha en enklare huvudduk löst lagt på huvudet under bön, till att innefatta att bära en noga invirad huvudduk runt håret, eller delar av kroppen, eller hela kroppen. Tolkningarna är minst sagt breda. Det många tycks ha glömt är att även inom kristendomen har huvudduk varit vanligt praktiserat även i Sverige (i många länder praktiserar kristna det även idag). Gifta kvinnor dolde sitt hår i huvudduk tills för drygt 100 år sedan.
Synen på kvinnors hår omnämns i bland annat Första Korintherbrevets elfte kapitel:
”…en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad.”
Kristna i kyrka i Jerusalem Bild: Pixabay
Även när det blev mer allmänt accepterat i Sverige att kvinnor inte längre täckte sitt hår, så fortsatte man i många år att täcka huvudet med en huvudduk när man besökte kyrkorum. Även idag finns det kvinnor i Sverige som inte besöker kyrkor barhuvade eller baraxlade, även om det blir allt mer ovanligt.
Idag är det vanligt att de kvinnor som bär huvudduk gör det som ett statement och de bär dem ofta med stolthet och som en kulturell, religiös eller modeaccessoar.
Här ser du fyra, enkla sätt att knyta din huvudduk på:
För dig som vill lära dig knyta en gele, Nigeriansk stil:
Enligt en undersökning som gjorts av Världshälsoorganisationen (WHO) visar siffror på att hudblekningsprodukter i vår moderna tid blir allt vanligare och vanligare. Inställningen till den ljusa hudtonen, kontra den mörkare är alarmerande på flera platser i vår värld. För att komma till rätta med en del av problemet förbjöd Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten) alla hudblekningsprodukter innehållande det mycket starka och cancerogena ämnet hydrokinon under förra året. Nu följer grannlandet Ghana efter.
Hudblekningskrämer till försäljning i Ghana – Skärmavbild, Youtube
WHO gjorde för ett tag sedan en undersökning bland flera av de afrikanska länderna där undersökningssyftet var att få en bild av hur utbredd hudblekningen är på kontinenten. I Nigeria sade sig ungefär 75 procent av kvinnorna bleka sin hud, i Togo ligger siffran på drygt 50 procent och i Senegal och Sydafrika runt 30 procent.
Heteronormen är utbredd på den afrikanska kontinenten och därför blir rapporter därifrån generaliserande och utifrån ett heteronormperspektiv. Utifrån dessa undersökningar är det hos det kvinnliga könet som hudblekning är absolut vanligast, med klar tydlighet, men det ska tilläggas att det börjar bli allt vanligare bland männen också.
Flera länder i Afrika – kontinenten som hyser två tredjedelar av jordens svarta befolkning – har vid tidigare tillfällen gett sig på försök att förbjuda hudblekningsprodukter, men resultaten har varit till besvikelse. Gambia, Sydafrika och Kenya är några av de länder som försökt sig på förbud, men den svarta marknaden har vuxit sig stark i länderna och hudprodukterna finns alltid att få tag på, för den som verkligen vill.
Stora reklamskyltar för blekningskrämer, som tidigare syntes i Elfenbenskusten – Skärmavbild, Youtube
Senaste landet i raden att förbjuda hudblekningsprodukter innehållande det cancerogena ämnet hydrokinon är Ghana. Ett förbud som träder i kraft i augusti i år och som välkomnas av grannlandet Elfenbenskusten, vars förbud kom i april 2015 och som tampats med fortsatt olaglig införsel av hudblekningsprodukter från just Ghana.
Ordet ”yellowbone” är ett uttryck som kommit att bli populärt i bland annat USA och Sydafrika – ett uttryck som syftar till en svart person med ljusare hudton, något som vidmakthåller den långa rasistiska eurocentriska traditionen som breder ut sig och bjuder en negativ bild av svarta och andra rasifierades hudfärg. Många afrikanska ättlingar runt om i Väst har internaliserats denna påhittade och fiktiva bild av sig själva och idag pratas det ofta
om Post Trauma Slavery Disorder, där de mest tydliga symptomen sägs vara:
Användande av hudblekningsprodukter.
Att föredra vita eller ljushyade (light-skinned) vänner och partners. Också medvetet välja vita partner för att få barn med ljusare hudton än sig själva.
Regelbundet användande av hårblekning eller användande av blont inflätat löshår eller peruker.
Internaliserat mindervärdeskomplex och låg självkänsla. Högt självförakt.
Brist i samhörighetskänsla och förtroende för den egna gruppen.
Rapparen Lil Kim, en av många artister som valt att bleka sig och följa rådande vithetsnormer – Bildkollage: Youtube
Många experter menar att ett förbud mot att sälja produkterna inte är tillräckligt i en värld där vi lider av vithetskomplex och post-kolonialism, man måste sätta åt de företag som producerar produkterna, de som vinner på den snedvridna bilden av den svarta kroppen och mörkare hudtonen.
Marknaden för hudblekningsprodukter är så uppenbar för tillverkarna och för dem är pengar det enda som betyder något, inte användarens hälsa. Så länge produkterna finns att få tag på någonstans i världen, kommer de alltid att leta sig fram till de många länder där människorna ser ljusa hudtoner som en väg till framgång.
Många kvinnor i de länder där hudblekning är utbrett känner att de behandlas och bemöts med mer respekt om deras hud är ljus, jämfört med de kvinnor som behållit sin mörkare hudton. De får lättare jobb, framförallt inom yrken där en syns i sociala eller mediala sammanhang, de har lättare att hitta en partner och de känner sig inte lika utsatt för rasism när de bor eller reser i länder utanför den afrikanska kontinenten.
Vybz Kartel, en av många kända artister som valt att bleka sig – Youtube
En verklighetsbild som tragiskt nog kanske är ganska sann.
Flertalet aktivister som kämpar för förbud mot hudblekning menar att männen har ett stort ansvar i att motverka hudblekningens popularitet. Eftersom många av kvinnorna menar att blekningsprocedurerna är något de utsätter sig för, för att behaga männen, då deras bild är att detta är vad männen föredrar.
Andra vill inte klandra männen i huvudsak utan anser att det är media och den internationella underhållningsbranschen som skapat denna skevhet av skönhetsstandard på den afrikanska kontinenten, tillsammans med det postkoloniala komplex som funnits sedan länge. I slutändan är det kanske i huvudsak vithetsnorm, vithetsprivilegier och den colorism som den vita Västvärlden skapat och gynnas av, som bör klandras… eller?
Fakta Hydrokinon
Hudskador efter hudblekning – Skärmavbild, Youtube
-Hydrokinon hämmar melaninproduktionen, det pigment som gör huden mörkare.
-Hudblekningsprodukterna torkar ofta ut huden till extrema nivåer, vilket ger många användare en mycket hår och nästan läderliknande hud.
-Hydrokinon har visats cancerframkallande och kan också ge upphov till ökad kroppsbehåring, uttorkade mjölkgångar för ammande kvinnor, utvecklande av migrän och psykiska besvär.
En av många hudblekningsprodukter – Skärmavbild, Youtube
-De psykiska besvär som många gånger relateras till hudblekning beror många gånger på att personer som bleker sig undviker solljus, vår viktigaste källa till lyckoämnet serotonin, för att undvika ojämna pigmentförändringar eller solbränna.
-Hydrokinon i viss mängd bränner vid långvarigt användande till slut bort det yttre epidermlagret av huden, något som i slutändan många gånger resulterar i svåra hudskador.
Fotnot: Hydrokinon är förbjudet även i Japan, USA, Australien och inom alla länder i EU. Men även i dessa länder vet man att produkter säljs ’under bordet’. USA försökte sig på att 2006 föra in ett förbud mot alla typer av krämer som marknadsförs som blekningsprodukter, även de med naturliga ämnen. Detta som ett steg i att mota bort vanföreställningar och normalisering att den ljusare huden skulle vara mer värd.
Den internationella kaffekedjan Starbucks har öppnat sitt första café i Afrika söder om Sahara, närmare bestämt i en galleria i sydafrikanska Johannesburg. Sydafrika blir därmed det tredje afrikanska landet, efter Egypten och Marocko, där Starbucks etablerar sig.
Starbucks. Foto: Pixabay
Det var i torsdags den 21 april klockan 07,30 som Starbucks slog upp dörrarna till sitt första café i Afrika söder om Sahara. Hängivna kaffeälskare hade då köat i 12 timmar för att få vara kedjans första kunder, och först ut blev 19-åriga studenten Mohamed Mala. En av de andra köande besökarna menade att Starbucks har saknats på den sydafrikanska scenen och att lanseringen borde skett för länge sedan.
Kedjans första café kommer inom några månader att få sällskap av ytterligare ett Starbucks, även detta i Johannesburg, och planen är att inom en tvåårsperiod ha etablerat ytterligare mellan 12 och 15 caféer runt om landet. Långsiktigt finns planer på att öppna så många som 150 filialer runt om i landet. Dock finns det inga planer på att expandera till fler länder i regionen eller på den afrikanska kontinenten. Kedjans kaffeutbud innehåller produkter med bönor från nio afrikanska länder, bland annat Kenya och Burundi och enligt Starbucks lokala sydafrikanska partnerföretag, Taste Holdings kan de sydafrikanska kunderna förvänta sig ett utbud anpassat för den sydafrikanska marknaden med bland annat lokalt Rooibosté på menyn.
Samtidigt som den sydafrikanska ekonomin är en av de snabbast växande på kontinenten gör de höga priserna på Starbucks tyvärr inte kaffet tillgängligt för alla. En Caffè Latte kostar mellan 27 och 33 rand (cirka 15-19 kronor), vilket går att jämföra med mätningar gjorda som visar på att ingångslönen för en kontorsadministratör är cirka 18 rand per timme (cirka 10 kronor per timme). En Latte motsvarar därmed cirka 1 ½ eller 2 timmars arbetstid för en kontorist. Konkurrenter till Starbucks blir nationella sydafrikanska kaffekedjor samt mindre fristående caféer med varierande priser.
Samtliga länder firar någon form av självständighet idag den 27 april. Togo och Sierra Leone firar sina självständighetsdagar och Sydafrika firar sin Frihetsdag.
Togo firar sitt minne av självständighetsdagen från Frankrike 1960.
Sierra Leone firar sitt minne av självständighetsdagen från Storbritannien 1961.
Sydafrika firar sin Frihetsdag till minne av demokratiseringen av landet och det symboliska slutet på rasåtskillnadspolitiken apartheid 1994.
Togos flagga
TOGO – Togo (formellt Republiken Togo) ligger vid den västafrikanska kusten. Landet är långsmalt och formen vittnar om landets förflutna som buffertzom mellan franska och brittiska intressen. Fram till första världskriget var Togo en tysk koloni. Därefter styrdes området av Frankrike fram till självständigheten 1960.
Togo gränsar till Burkina Faso, Ghana och Benin. I söder finns även en kort kustremsa som gränsar till Gunieabukten.
Landet har historiskt sett varit intressant för både lokala kungadömen och senare även för europeiska kolonialmakter. Invandringen från olika folk var stor och härifrån skeppades även många förslavade människor. På 1800-talet blev Tyskland skyddsmakt över det som kallades Togoland, men efter Tysklands nederlag i första världskriget över läts ansvaret över området till Frankrike och England. I en folkomröstning röstade befolkningen i den franska delen (den östra delen) att låta landet bli en självstyrande republik inom det franska samväldet under namnet Togo. 1960 blev Togo självständigt.
Det nuvarande Togo ingick inte i något av de stora västafrikanska rikena som Songhai eller Maliriket. Däremot Mina-, Ewe- och Guinfolk tycks ha bott i området när portugiserna anlände dit i slutet av 1500-talet. Handeln med förslavade människor är en del av Togos historia och landet hör till den del som brukade kallas ”slavkusten”.
Tyskland koloniserade Togo under namnet Togoland 1884 och samtidigt passade man på att industrialisera delar av landet för att kunna handla med export. Efter första världskriget förlorade Tyskland sina kolonier och Togo delades upp mellan Frankrike och Storbritannien.
1956 röstade dåvarande Brittiska Togoland fram att de skulle ingå i den nya statsbildningn Ghana tillsammans med tidigare Brittiska Guldkusten.
Den franska kolonin Franska Togoland blev en självständig stat under namnet Togo 1960.
Sierra Leones flagga
SIERRA LEONE – Formellt Republiken Sierra Leone, fick sitt namn efter bergen vid floden Rokel som kallades Serra Lyoa, lejonbergen av portugiserna. Redan under 1400-talet började portugisiska sjöfarare besöka området. Under 1700-talet blev slavhandeln den viktigaste handeln för kolonisatörerna.
Byggdes upp av frigivna människor som förslavats
Under 1700-talet när Storbritannien började agera mot slavhandeln, grundades Sierra Leones Freetown som en fristad för befriade och förrymda människor som levt under slaveri.
1808 blev landet ett brittiskt protektorat och 1896 införlivades inlandet i den brittiska kolonin. Sierra Leone blev självständigt från Storbritannien den 27 april 1961.
Sydafrikas flagga
SYDAFRIKA- Den 27 april 1994 hålls Sydafrikas första allmänna, demokratiska val, där även den svarta befolkningen får rösta. African National Congress (ANC) vinner valet överlägset med 62,65 procent av rösterna. De får därmed 252 av de 400 platserna i parlamentet och 60 av de 90 platserna i senaten. Övergångsbestämmelserna i den nya grundlagen antas samma dag, vilket gör att partiet för tillfället bilda en samlingsregering med Nationalistpartiet och Inkhata. Till minne av detta val som markerar slutet på Sydafrikas rasåtskillnadspolitik, apartheid, är 27 april en allmän helgdag i landet. Samma dag, 27 april 1994 antogs en ny flagga som ersatte den dåvarande som var från 1928.
Under 1600-talet började så kallade boer eller afrikander från Nederländerna slå sig ned i Sydafrika. De fick senare konkurrens av britter och 1899 utbröt ett krig mellan boer och britter.
1948 hölls val där Nationalistpartiet vann. De hade krav på konsekvent tillämpad rasåtskillnad, apartheid i Sydafrika. Apartheid kvarstod och ställde till med ett enormt förtryck mot svarta i Sydafrika ända fram till 1990 då delar av apartheid avskaffades som en början av det slutgiltiga avskaffandet 1994.
Naturligtvis är de ovan nämnda länderna så mycket mer, eller nästan allt förutom dess kolonisering. Denna serie att hylla och gratulera olika länder på kontinenten handlar om att dels lyfta upp den mörka historien för att den inte ska glömmas bort, samt lyfta fram alla de olika länder som finns på kontinenten, men också för att hylla frigörandet från kolonialismen.Men fortfarande är det alltså en mycket liten del av ländernas historia, om än en mörk del som gett fruktansvärda konsekvenser.
Som vi bland annat skrev en del om förra året, så är det även i år den Internationella dagen för avskaffandet av rasdiskriminering. Dagen har instiftats den 21 mars av FN för att hedra offren i Sharpeville, Sydafrika den 21 mars 1960, som en påminnelse och ett sätt att hedra offren för Sharpeville-massakern, men även för att uppmärksamma den rasdiskriminering som pågår än idag.
69 sydafrikanska demonstranter dödades av polis 1960. Många blev skjutna i ryggen. Foto: Ian Berry
En kortare sammanfattning om händelsen i Sharpeville 1960 kan du läsa HÄR. Den Internationella dagen för avskaffandet av rasdiskriminering instiftades den 21 mars 1966 och i mars 2004 instiftade UNESCO ett internationellt nätverk ”städer mot rasism” för att bekämpa diskriminering och främja tolerans på lokal och kommunal nivå. Nätverket lanserades för att dela erfarenheter för att förbättra politik och för att bekämpa rasism, diskriminering, främlingsfientlighet och utanförskap.
”Rasdiskriminering tar många skepnader som alla är kränkningar mot mänskliga rättigheter och värdighet. Rasism försvagar de band som binder samhällen samman, kastar en skudda över mänsklighetens gemensamma öde och sår frön av misstro”, säger UNESCOs generaldirektör Irina Bokova med anledning av dagen.
I mitten på 90-talet började jag lyssna på punk. Punk- och hardcoremusik har spelat en stor roll i mitt liv och speciellt under min uppväxt. Jag har lyssnat på europeiska-, amerikanska och asiatiska band, men inga afrikanska. Det fick mig att bli nyfiken på afrikansk punk. Efter lite letande på nätet hittade jag en dokumentär – Punk in Africa.
Skärmdump från Punk in Africa
Punk in Africa är en dokumentär från 2012 som handlar om punk, främst i Sydafrika, men vi får också en snabb inblick i Zimbabwe och Moçambiques punkscen. Den är kronologisk och börjar berätta om band i Sydafrika under 1970-talet och fortsätter till ungefär nutid. Gamla bandmedlemmar intervjuas och visar var de hade spelningar, män från skivbolag berättar om olika band och spelar gamla vinylskivor.
Det som slår mig direkt är avsaknaden av mångfald. På bilderna från spelningar finns det kvinnor, men vart är deras röster i dokumentären? Jag reflekterar även över hudfärger eftersom de som får mest plats i dokumentären som vanligt är ljushyade medelålders män.
Skärmdump från Punk in Africa
Sydafrika under 1970 och 80-tal handlade mycket om att männen gick i skolan för att sedan ansluta sig till militären oavsett om de ville eller inte. Det fanns inte mycket att ha egna åsikter om utan du blev tillsagd vad du skulle tycka och tänka. Punken fick människor att börja tänka själva och se utanför ramarna. De historiska berättelserna om Sydafrika, Zimbabwe och Moçambique är mer intressanta än vad skildringen av punk är. Med det vill jag dock inte säga att punken är dålig, tvärtom! Musiken är jättebra genom hela filmen.
När vi börjar närma oss nutid, och också slutet på filmen, förändras punken till att bli mer åt ska- och reggaehållet. De pratar om att det är en naturlig utveckling att musiken går åt det hållet eftersom de blandar punken med afrikanska melodier. Jag förstår precis vad de menar och musiken är fantastisk, men jag känner fortfarande en saknad av någonting. En saknad av fler röster, fler berättelser och kanske hade dokumentären kunnat bli mer intressant om den hade varit gjord på ett annat sätt. Ämnet är sjukt intressant, men jag önskar den hade gett mer. Musiken i filmen är det som sagt inget fel på, så är du ute efter bra musik och kanske musiktips så är detta en film för dig.
Skärmdump från Punk in Africa
Efter dokumentären är jag fortfarande lika nyfiken på punk i Afrika. Egentligen är jag nog mer intresserad av gräsrotsrörelsen. Hur har människor handskas med förtryck eller samhällskritik? Finns det någon motsvarighet till punken som afrikaner har använt sig av istället för att visa sitt missnöje? Tipsa mig gärna om afrikansk punk eller om det finns någon motsvarighet till samhällsmissnöje.
Vill du se dokumentären så finns den att köpa eller hyra på bland annat iTunes.
Trots att nästan 22 år har gått sedan upphörandet av apartheid i Sydafrika, är utvecklingen av landets media fortfarande ofullständigt.
Bilden har inget med artikeln att göra Bild: Pixabay
När partiet African National Congress (ANC) tillträdde för nära 22 år sedan, gjorde de det med mandat att omvandla sydafrikanska institutioner, däribland medieindustrin och hur media rapporterar om landet.
Även om vita sydafrikaner kapitulerade som politisk makthavare, fortsatte de ändå styra medieindustrin.
Över två decennier senare har vissa ändringar gjorts i sydafrikansk media, i synnerhet när det gäller det statliga programföretaget och i större utsträckning avspeglar den befolkning de ska mediebevaka och rapportera om, men kritiker menar att regeringen har använt transformation för att skydda legitim och journalistisk granskning av media.
I fråga om antal har mediesektorn klarat sig relativt bra i jämförelse med andra sektioner, för att avhjälpa ojämlikhet, men frågor om ägande och hur man rapporterar om landet kvarstår alltjämt.
Afropé 