Denna ensamma mammas korta men alldeles egna semester skulle bestå av ren njutning. Då jag inte är 100% deltagande i den uppkopplade världen blev jag riktigt irriterad när jag så äntligen satt mig på flygbussen och insåg att jag glömt ta med mig en bok. Ett par dagar senare hälsade jag på hos en väninna och hittade då en kopia av Zadie Smith’s On Beauty (2005) och lånade den.
Boken: On Beauty Foto: Tanya Odenyo, thegambia.nu
On Beaty (Om Skönhet på svenska) utspelar sig mestadels i New England, USA och delvis i London, England. Den handlar om två mångkulturella, brittisk/amerikanska, rivaliserande familjer, the Belseys och the Kippses. Boken berör ämnen som etniska och kulturella skillnader både i USA och Storbritannien, mellan konservativa och liberala värderingar och, såklart, frågan om vad skönhet faktiskt är.
Trots att familjerna Belsey och Kipps är väldigt olika flätas deras liv samman på ett intrikat sätt. Belsey-familjen består av universitetsprofessorn Howard, en vit engelsman, hans afroamerikanska fru Kiki samt deras barn Jerome, Zora och Levi. De bor i den fiktiva lilla universitetsstaden Wellington, utanför Boston. Monty Kipps är en man från Trinidad som bor i England med sin fru Carlene och deras barn, Victoria och Michael. Då familjen Belsey alltid definierat sig som en ateistisk, liberal familj, blir pappa Howard väldigt besviken när hans son, Jerome, som funnit Gud och blivit frälst, åker för att bo och arbeta hos den ultrakonservativa, kristna familjen Kipps över sommaren. Än mer förskräckt blir han när sonen talar om att han ska gifta sig med Victoria Kipps. Hur som helst blir det en kortlivad romans, Jerome återvänder efter sommaren och Belseys tror att ”that’s that”! Nio månader senare dyker hela familjen Kipps upp i Wellington då Monty fått en anställning på samma universitet som Howard. Rivaliteten mellan dem växer när Monty utmanar universitetets liberala förhållande till frågor som ” affirmativa action” och Monty’s akademiska framgångar belyser Howard’s egna tillkortakommanden och sin oförmåga att få sin bok publicerad. Trots spänningarna mellan de två familjerna blir Carlene och Kiki vänner. Belseys har dessutom egna problem att handskas med då Howard’s förhållande med en kollega/familjevän blottläggs.
Tanya läser boken On Beauty. Foto: Tanya, thegambia.nu
Zadie Smith’s föddes i mitten på 1970-talet. Hennes föräldrar kom från Jamaica men Zadie själv är född och uppvuxen i nordvästra London. Hennes debutroman White Teeth kom 2000 och blev en storsäljare. Hon är inte en av mina största favoriter men jag måste medge att Smith har en förmåga att göra sina karaktärer levande, de blir liksom riktiga människor istället för bara karaktärer i en bok. Zadie Smith är både grym, barmhärtig och ödmjuk gentemot sina karaktärer. Samtidigt som hon inte drar sig för att peka på det löjliga i deras liv visar hon medkänsla och har en förlåtande inställning till deras obetydliga ambitioner att leva som de lär. Boken är definitivt läsvärd och roligt skriven då jag skrattade högt vid flera tillfällen!
On Beauty nominerades till 2005 års Bookerpris. Den svenska versionen, Om skönhet, kom ut 2006 med en översättning av Ulf Gyllenhak.
Boken ”Do They Hear You When You Cry”? av Fauziya Kassindja (1998) handlar om hennes liv och flykten från Togo där hon riskerade att utsättas för omskärelse. Det är kanske inte den litterärt bästa bok jag läst men hennes livshistoria etsade sig fast i hjärnan då den är så hemsk och så stark på samma gång. Och så viktig att dela.
Som barn var Fauziya en av de få flickor som tilläts gå i skola i den by i Togo där hon växte upp på 1980-talet. Tack vare faderns status samt hans förmåga och vilja att bekosta sig skola även för sina döttrar, levde Fauziya ett bekvämt liv med sina föräldrar, två bröder och fyra äldre systrar. Ett, enligt Togos mått, överklassliv. Sedan dör hennes far.
Enligt traditionen blev allt det som Fauziyas far ägde, inklusive fru och barn, hans närmaste manliga släktings egendom. I detta fall var det en farbror som höll mycket hårt på gamla traditioner och inte var särskilt positiv till det moderna, som han ofta ansåg vara västerländskt och därmed negativt. Farbrorn tycker inte om sin avlidne brors fru så henne skickar han iväg till Nigeria (hon kom ursprungligen från Benin). Han avbryter Fauzias skolgång och efter ett tag bestämmer han sig för att gifta bort henne. Som 17-åring ska hon så bli fjärde fru till en man i 45-års åldern, en man som dessutom krävde att hon genomgår kakia, omskärelse.
Fauziya lyckas, med systrarnas hjälp och mammans ekonomiska stöd, fly från sin by och sitt hemland. En flykt som via Tyskland slutligen, i december 1994, landar i USA. Med ett falskt pass och en god väns försäkran om att migrationsverket i USA kommer att visa sympati är Fuaziya hoppfull inför sin framtid. När hon kommer fram berättar hon dock (av olika anledningar) inte om hotet att utsättas för omskärelse. Hon behandlas inte av myndigheter som ett ensamkommande flyktingbarn (som man kan tänkas visa extra hänsyn och mänsklighet gentemot) utan istället kläs hon av naken, kedjas och fängslas. Hon får förklarat för sig att hon har två val: antingen att skickas tillbaka till Togo eller att sitta i fängelse tills hennes fall kan tas upp i rätten, om ca fyra dagar. Hon bestämmer sig för att stanna och hoppas på uppehållstillstånd. Det dröjer åtta månader innan hennes fall tas upp för första gången. Sammanlagt spenderade Fuziya 18 månader i ett ”maximum security”-fängelse med våldsamma förbrytare. Hon utsätts för diverse kränkningar och placering i isoleringscell. Vid två tillfällen bryter hon ihop och ber om att bli hemskickad men det är ingen som lyssnar på henne.
En juridikstudent, Layli Bashir, engagerar sig i Fauziyas fall och lyckas efter mycket hårt arbete skapa uppmärksamhet kring hennes fall samt en förstasidas artikel i New York Times. Fauziya Kassindja blir till slut den första kvinnan som får politisk asyl i USA med hänvisning till risken för att bli utsatt för omskärelse. Hennes fall gav nya riktlinjer för hur man resonerar flyktingar som åberopar könsbaserad förföljelse som skäl för flyktingstatus.
Boken är en ögonöppnare för många som läser den, dels för den specifika situation som kvinnor som utsätts för eller riskerar att utsättas för omskärelse befinner sig i och det tabu som finns kring att tala om omskärelse (och andra sexuella övergrepp). Boken ger även en sorglig inblick i det opersonliga och ofta omänskliga sätt många flyktingar behandlas på när de kommer till USA för att söka asyl. Personligen tänkte jag självklart mycket på hur Sverige och resten av Europa behandlar flyktingar men ännu mer på hur man beklagar sig över ”flyktingströmmarna”. Den fick mig även att tänka mycket på livet i fängelse. Det är lätt att sympatisera med någon som ”oskyldigt” hamnar i fängelse men den ger en även en tankeställare kring hur rehabilitering av kriminella kvinnor går till. En mycket läsvärd bok helt enkelt!
I Lee Daniels film The Butler får vi en historielektion samt överblick av medborgarrättskampen i USA genom att vi får följa historien om en butler som tjänade i Vita Huset i tre decennier. I filmen heter han Cecil Gaines och historien inspireras av den ”riktiga” butlern Eugene Allens liv. Allen hann tjäna åtta amerikanska presidenter, från sin anställning 1952 hos Harry S Truman fram till Ronald Reagan 1986, innan han gick i pension.
Filmen börjar 1926 i den amerikanska södern där huvudpersonen Cecil, som spelas av den briljante Forest Whitaker, växer upp på en bomullsplantage som drivs av en klassisk f.d. slavägare som våldtar hans mor och skjuter hans far i huvudet för att han ifrågasätter sin ”master” (med en blick, inga ord). Cecils mor tappar sinnet och Cecil lämnar Georgia för att skaffa sig ett bättre liv ”up north”. Han får anställning som butler i olika fina hem och hamnar så till sist, efter rekommendation, på Vita Huset. Cecil gifter sig med Gloria (Oprah Winfrey) och de får två söner, Louis och Charlie. Frun kämpar med ensamhet och alkoholproblem medan den äldsta sonen så småningom blir aktiv i medborgarrättsrörelsens olika protestaktioner, bl.a. med ”the Freedom Riders”, och medlem i Svarta Pantrarna. Detta skapar friktion och slitningar mellan far och son. Cecil håller med sin son om orättvisorna men har, utifrån sin egen historia, valt att finna sig i situationen då han lyckats skapa sig och sin familj en tillvaro som hans föräldrar aldrig kunnat ens drömma om. Den yngre sonen Charlie är inte lika politiskt motiverad och tar senare värvning i arméen. Han skickas till Vietnam där han också dör i kriget.
Filmen berör flera intressanta ämnen: skillnaderna mellan det som under slaveriet kallades ”house-nigger” och ”field-nigger” samt hur den kategoriseringen i stor utsträckning finns kvar även om den är moderniserad; hur rasism, makt och arbetet påverkar familjerelationer; relationen mellan far och son vars övertygelser om hur man förbättrar livet för nästkommande generation går vitt isär; alkoholism och otrohet; och självklart rasism och mänskliga rättigheter.
Samtidigt som denna film kom ut planerade jag att ha amerikansk historia som tema i min engelskundervisning i år 8 och blev ju väldigt glad när jag fick höra talas om filmen. Den ger som sagt en rätt välfylld historielektion på ett sätt som verkligen går hem hos ungdomar idag. Jag tycker att filmen är bra på många sätt och det är härligt att ibland få se filmer där afroamerikaner har de viktigaste huvudrollerna medan kaukasiska amerikaners roller i större utsträckning blir biroller, även presidenterna! Det är tydligt att mänskliga och medborgerliga rättigheter inte är något som givits afroamerikaner gratis, de har fått kämpa sig steg för steg genom enträgen kamp för att nå dessa. Men det stör mig att Svarta Pantrarna framställdes så pass negativt och ensidigt som de gjordes. Sonen Louis kommer hem med sin kvinnliga vän som ser ut som Angela Davis men dissar mamman och pappan i deras egna hem. När diskussionen om att beväpna sig lämnar han organisationen och man upplever de som är kvar som stereotypiska gängmedlemmar som är läskunniga. Kändes overkligt och fick mig att tänka på hur välvilligt inställda folk är när man beundrar Martin Luther King men lika misstänksamma när man talar om hur viktig Maloclm X var för medborgarrättsrörelsen. Till skillnad från King, Rosa Parks och JF Kennedy som alla belyses i filmen så nämns inte ens Malcolm X…
Chi Ching Ching med födelsedagsbarnet Binta Coker. Foto: Thegambia.nu
Chi Ching Ching var en av de två dragplåstren som uppträdde på Binta DHQ’s Birthday Bash fredagen den 14e mars. Medan Peetah Morgan stod för reggaen, levererade Chi Ching Ching dancehallunderhållningen. Lång, charmig och full av energi visade han sig vara en sann ”entertainer”.
Trots att det inte var fullt hus på Kägelbanan den här kvällen fick Chi Ching Ching en att känna det som om halva Stockholm var där och ”winade”. Han började med att kalla upp kvällens hedersgäst på scenen, Binta Dancehall Queen, tackade henne för inbjudan, sjöng en egen version av Happy Birthday sången och passade självklart på att dansa med henne lite. Det märktes att de har dansat ihop förr och publiken fick se ett kort dancehallnummer med två proffs! Efter att Binta gått av scenen fortsatte han med några av sina hits, ”One Knock”,”Too many men”, ”Hot A Nuh SnapBack”. Efter det skiftar fokuset något och han bjuder upp tjejer ur publiken på scenen för att dansa med dem och visa några av sina egen speciella moves. Vid ett tillfälle lägger Chi Ching Ching ner mikrofonen på golvet för att visa hur man gör vissa moves och få igång publiken. Shortman, en dancehalldansare från London, dyker upp bredvid honom och snart är hela publiken med och plockar något från marken, lyfter och sträcker sig, allt i dancehalltakt! När man ser sig omkring upptäcker man att plötsligt är inte all fokus bara på kändisen som står på scen (som under Peetah Morgans uppträdande) utan alla är istället helt inne i dansen. Det är då man förstår att Chi Ching Ching startat sin bana som dancehallentertainer som dansare snarare än sångare/toastare, han verkar ödmjuk inför betydelsen av att få ”free up yourself and dance”, som man uttrycker sig på Jamaica, att dans kan tillföra så mycket för människors välmående.
Tanya Odenyo intervjuar Chi Ching Ching. Foto: Thegambia.nu
Efter uppträdandet får jag tillfälle att ställa några frågor till Chi Ching Ching. Olyckligtvis har stämningen backstage börjat dala något eftersom vakterna börjat tröttna på att det är så många att hålla reda på som har tillgång till logen. En fråga från vakterna till en av de som kommit tillsammans med Chi Ching Ching får vederbörande att känna sig utpekad. Jag märker att även Chi Ching Ching känner en viss irritation och tyvärr finns det inget utrymme där vi kan sitta och prata ostört. Hur som helst är han mycket trevlig och försöker hålla fokus på mina frågor så gott det går i all tumult som pågår runt omkring. Jag börjar med att fråga om det är första gången i Sverige och vad han tycker om att vara här. Han berättar att det är hans andra gång i Sverige och att han älskar att komma hit, att det är en ära att få resa hit (och till andra länder) och uppträda och underhålla. Han gillar de människor han träffat och älskar att få resa runt och sprida och dela dancehallmusiken med människor som älskar den lika mycket som han själv. Han har rest till flera länder i Europa och när jag frågar vad skillnaden är i dancehallvärlden i Europa jämfört med Storbritannien funderar han och svarar: ”Well, in the UK they are more up to what’s going on, more fire”. Ja, det borde de ju sannerligen vara med tanke på att Storbrittanien har ca 1 miljon invånare som är av jamaicanskt ursprung, resonerar vi. Man räknar, enligt olika källor, med att 4-9% av Londons befolkning idag har rötter från Jamaica, så de borde ju rimligtvis vara mer medvetna om vad som händer inom dancehall än vad folk i Sverige eller t.ex. Tyskland är. ”But I like performing in Europe, people show nuff love”, säger Chi Ching Ching.
Samtalet fortsätter trots högljudda konversationer runt omkring oss och jag frågar om Chi Ching Ching ser sig själv som förebild. Han svarar ja och berättar att han är känd för sina ”lyrics and rhymes”, sina textrader och sitt sätt att rimma, om hur han ur små händelser som kan vara betydelselösa i sig kan rimma ihop något, ofta på skoj, som han sedan använder i sin dancehall. Vi samtalar en del kring detta och hur den här leken med ord (som kan ha fler betydelser än en) och rim är en stor och viktig del av patois och den jamaicanska kulturen. Chi Ching Ching berättar att när han reser utomlands vill ju folk höra en säga alla de här jamaicanska uttrycken och då är det viktigt, som dancehall-artist, att man kommit på några egna. Jag undrar vidare var han hämtar inspiration ifrån, vem som inspirerat honom mest. Blixtsnabbt och utan tvekan svarar han ”Bogle” och det var väl kanske inte heller någon överraskning då Mr Bogle är det största namnet inom dancehall när det kommer till dans och koreografi.
Foto: Thegambia.nu
Jag minns själv hur vi på tidigt 90-tal stod och gjorde ”the bogle dance” på klubben. Han anses vara Jamaicas bästa dansare genom tiderna och förutom ”The Bogle Dance”, gav han upphov till dans-moves som ”Willie dance”, ”Wacky Dip” och många fler. Chi Ching Ching ser väldigt berörd ut när han säger att det var fel att Bogle sköts, att det alltid är någon som är avundsjuk på någon och hittar på en massa dumheter. Och så dör folk i slutändan, ”dat nuh right, man, cha!” Nej, det är verkligen inte rätt att mörda någon! När jag frågar vad Chi Ching Ching själv har för budskap till alla unga människor som gärna lyssnar på honom och andra dancehall-artister säger han ”Obey your mother and your father, stay out of trouble and do as your parents say because they want the best for you”. Han tänker en liten stund och tillägger att alla kanske inte får en bra uppfostran eller har en lycklig barndom men att de också ska vara goda människor och göra bra och positiva saker i sina liv. Då får vi en fredligare värld, menar han.
Min sista fråga handlar om Chi Ching Ching’s framtidsplaner, vad får vi se och höra av honom i framtiden! Han berättar att han nu skulle vilja prova på att vara med i någon film. Han är inte ute efter en huvudroll utan vill ha en roll där han får visa upp sin ”style and fashion”. ”I love different style and ting, you know, me waan show it off!”. Själv tittar han helst på action och äventyrsfilmer och jag kan faktiskt rätt enkelt föreställa mig denna långa, smala och charmiga unga mannen på filmduken i en roll som man efteråt minns tack vare roliga repliker och flashiga kläder och accessoarer. Chi Ching Ching!
Afropé 