Etikettarkiv: teater

Thuram, Faal, Alem och Boswell – afroeuropeiskt på gång i Göteborg

Kulturellt med afroeuropeiska huvudpersoner på gång i Göteborg. Är du ett fotbollsfan, gillar konst eller teater? Eller kanske allt detta och också intresserar dig för frågor som rör kulturella olikheter, rasism, folkvandring, namn och normer. Då kan du skatta dig lycklig om du befinner dig i Göteborg. Fredag, lördag och söndag bjuder på spännande besök och premiärer och under kommande veckor efter detta finns möjlighet att insupa konsten och teatern du kommer att få läsa om nedan.

Pressbild, föreställningen "Namn:" - Foto: Ola Kjelbye
Pressbild, föreställningen ”Namn:” – Foto: Ola Kjelbye

Fredag 25 september bjuder på urpremiär av föreställning ”Namn:” på Backa Teater. Där ser vi bland andra skådespelarna Ibrahim Faal och Hannah Alem Davidson. Föreställningen handlar kort och gott om namn. Den vrider och vänder på namn och normer – vad skulle hända om alla bytte namn med varandra eller om ingen hette någonting.

Publiken bjuds på sång, dans och en nypa anarkism enligt Backa Teaters hemsida. Vad skulle du vilja heta?

Boka och köp dina biljetter HÄR.
”Möt” skådisarna HÄR.
Mer hos Afropé om Ibrahim Faal HÄR.


På lördag, 26 september, är det premiär för utställningen ”Resor/journeys”, en del av GIBCA Extended – sidoprogram till GIBCA, Göteborgs internationella konstbiennal med temat: A story within a story, på Blå Stället i Angered.

Pressbild. #gibcaextended Phoebe Boswell working on TRAMLINES - Foto: Samuel Wahlstedt
Pressbild. #gibcaextended
Phoebe Boswell working on TRAMLINES – Foto: Samuel Wahlstedt

Phoebe Boswell – född i Kenya, uppväxt i Mellanöstern och idag bosatt i England – är en av tre konstnärer som ställer ut och håller samtal om sin installation under utställningsperioden. Hennes installation ”Tramlines” visar en sju meter lång teckning och porträtt av spårvagnsresan mellan Linnéplatsen och Angered Centrum och en större installation av Boswell finns att se på Hasselblads Center.

Under premiärdagen (26/9) i Blå Ställets konsthall hålls vernissage med livemusik av World Music Culture Club, 14.00. Vernissageöppningen pågår 13.00 – 16.00.

Den 28 september finns sedan möjlighet att lyssna till Boswells egna berättelse om utställningen och hennes andra installationer.
Samtalet hålls på engelska och det är fri entré.

Utställningen finns tillgänglig 26 september – 24 oktober.
Mer om denna kan du läs HÄR.
Konstnärens hemsida finner du HÄR.


Söndagen 27 september besöker forna fotbollsproffset Lilian Thuram Göteborgs Bok och Biblioteksmässa i egenskap av författare till boken ”Mina svarta stjärnor – från Lucy till Obama”, men också som samhällsengagerad debattör i frågor som rör rasism och rasfördomar.

Kön av fans som ville ha tröjor signerade, en kram eller bara ett foto med världsmästaren, ringlade sig lång efter föreläsningen på Stockholms Stadsbibliotek. Foto: Aminta Merete
Kön av fans som ville ha tröjor signerade, en kram eller bara ett foto
med världsmästaren, ringlade sig lång efter föreläsningen på
Stockholms Stadsbibliotek.
Foto: Aminta Merete

Thuram har spelat för storklubbar som FC Barcelona, Juventus och Parma. Han var också med under franska herrfotbollslandslagets storhetstid runt slutet 90-tal, till början 2000-tal, då Frankrike vann VM 1998 och EM 2000. Thuram har efter sin fotbollskarriär arbetat helhjärtat med frågor som rör rasism och rasfördomar och reser runt i världen för att väcka debatt och skapa dialoger kring dessa frågor. Mycket av sitt jobb med dessa frågor har Thuram centrerat kring skolan och ungdomar via sin stiftelse Fondation Lilian Thuram – Éducation contre le racisme (utbildning mot rasism).

Senaste boken är en annorlunda historiebok och enligt bokförlaget Vaktel, som ger ut boken på svenska, är utgångspunkten en skarp kritik mot den gängse historieskrivningen som genom osynliggörandet av svarta människor har en rasistisk grundton. I sitt förord skriver Thuram bland annat att ”de flesta människor i Europa lära sig något om svarta i historien först när dessa uppträder som för den vite mannen objektifierade slavar”.

Boken består av ett antal biografier av svarta personligheter genom historien: Individer som vår “urmoder” Lucy, Billie Holiday, Angolas drottning Anne Zingha, Frantz Fanon, Mohammed Ali, Rosa Parks,
Toussaint L’Ouverture, Alexander Pusjkin och Harriet Tubman.

Förutom boksignering kommer Thuram också att delta i en paneldialog tillsammans med bland annat EU-parlamentarikern Soraya Post och Staffan Tapper från Fotboll mot rasism.

Programmet för Thurams medverkan under mässan hittar du HÄR.
Mer om boken ”Mina svarta stjärnor – från Lucy till Obama” hittar du HÄR.
Läs mer om när Afropé träffade Thuram i Stockholm HÄR.

 

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Möt Josette Bushell Mingo – konstnärlig ledare för Tyst Teater och ordförande för CinemAfrica

Josette Bushell Mingo och hennes tre syskon föddes i England, Londons East End, men hennes föräldrar är ursprungligen från Guyana. År 2004 flyttade hon till Sverige med sin svenske make och har sedan 2005 arbetat som konstnärlig ledare och skådespelare på Riksteaterns Tyst Teater, en avdelning som gör teater på svenskt teckenspråk. Josette är även ordförande för CinemAfrica och har varit med och bildat föreningen Tryck, som jobbar med att sammanföra scenkonstnärer med afrikanskt ursprung.

När Josette började jobba på Tyst Teater, såg hon det som en självklarhet att lära sig teckenspråk. Detta gjorde hon via intervjuer på jobbet och undervisades i teckenspråk ur ett teaterperspektiv. De första tecknen som hon kom i kontakt med och lärde sig från början var visuella tecken så som “mjölk” och “spännande”.

I programmet ”Teckenspråk är inte hela världen, men…”, som sändes av UR, berättar Josette;

– Jag skulle rekommendera alla att lära sig teckenspråk. Det gör det lättare att förstå kommunikation Det tvingar en att reflektera över sitt eget språk. Man kommer närmare sin egen kropp och man blir mycket bättre på att läsa andra människors signaler. /…/ Teckenspråk gör en medveten.

– Vi har långt kvar till att inkludera de döva i samhället/…/ Som svart kvinna kan jag känna igen mig i mycket när det gäller rätten att bli accepterad och inkluderad.

Thegambia.nu har fått en intervju med Josette.

Hur kommer det sig att du började jobba på Tyst Teater?

josette_bushell_mingo - fotograf - Joacim Nilsson
Pressbild Josette Bushell Mingo – Foto: Joacim Nilsson

– Jag blev intervjuad för jobbet. Jag var både förväntansfull och chockad över att jag fick jobbet. Jag pratade ingen svenska eller teckenspråk… men chansen att leda en fantastisk grupp skådespelare, och berätta historier för att förändra världen, var en alldeles för bra möjlighet att gå miste om. Jag minns på intervjun att en av skådespelarna, Jianu Iancu, efter att jag hade gett dem en vision av min repertoar och idéerna för företaget, tittade på mig seriöst och sade “- Allt det låter väldigt bra, men kommer du att kämpa för oss?”. Jag svarade “- Du kan inte hitta en bättre soldat”.

– Kampen handlade om identitet, språk och rätten till en kultur. Eftersom jag själv tillhör en minoritet kunde jag tydligt förstå detta.

Hade du något intresse för teckenspråk innan du började jobba på Tyst Teater eller växte intresset fram i samband med att du började jobba där?

– Jag påbörjade min professionella karriär för 30 år sedan nu. Till följd av min nyfikenhet som ung skådespelerska upptäckte jag BSL (brittiska teckenspråket) när jag var runt 18-19 år. Jag tyckte det var vackert och dynamiskt. Det är ganska löjligt faktiskt, eftersom det för teckenspråkstalande är deras språk. Det är praktiskt och samtidigt kulturellt. Ena halvan av min familj, min pappas sida, bär på sjukdomen Ushers syndrom, som orsakar dövhet och blindhet. Trots att jag inte har syndromet på min sida av familjen (vi har olika mammor, samma pappa) och att de inte använder det brittiska teckenspråket, är det genom dem som jag förstår den döv-blinda kulturen här i Sverige. Det är otroligt det också.

Du är ordförande för CinemAfrica, hur ser du på din roll som ordförande och vad har du för planer i din roll för framtiden?

– Rollen som ordförande är att skapa en miljö där styrelsens medlemmar känner sig bekväma att dela syn, råd, inspiration och varningar för att kunna ta rätt beslut för föreningen. Jag representerar medlemmarna och för att lyckas göra det får vi agera som en kropp, vi är sju styrelsemedlemmar och de är några av de klokaste film- och kulturmänniskorna jag känner. Tillsammans tar vi beslut.

– Min plan för CinemAfrica är faktiskt att fokusera på det som är bäst för medlemmarna, att skapa den bästa miljön för att njuta av afrikanska filmer och sprida CinemAfrica till unga afrosvenskar och filmintresserade ungdomar. Göra oss mer synliga som en politisk och kulturell röst där afrikanska filmer är hjälpmedlet men också att visa en positiv, modern och innovativ bild på afrikanska filmregissörer och deras lysande kultur, för allihop.

Är det något mer du vill dela med dig av eller tankar som du vill dela med oss och våra läsare?

– Vi hade nyligen ett val och resultatet är deprimerande. SD är det tredje starkaste partiet – och ja 87 procent röstade inte på dem, men representerar alla de andra partierna. Så det är inte speciellt entydigt. Min poäng är att CinemAfrica behövs mer än någonsin, alla kulturella artister, institutioner, grundare – på andra sidan gränsen – måste samarbeta för att bli kulturella soldater, för att kämpa mot en växande tid av rädsla, ignorans, våld och rasism. Som artister är det vårt jobb att visa vad en demokrati är, vad mångfald är, att fira det och dela det.

– Vi alla är kallade. Det handlar inte om huruvida kampen är igång, det handlar om huruvida vi är beredda att kämpa. Vi alla är kallade artister och medborgare. Länge leve CinemAfrica!

Här möter ni Josette inför hennes uppsättning av Fame Visukalen 2011


Tyst Teaters hemsida

Tyst Teaters youtube-kanal

CinemAfricas hemsida

 

Hawa Sallah
Hawa Sallah

Premiär: Ibrahim Ebrima Faal i "Den hemliga ingrediensen"

Imorgon, fredag 19 september, har föreställningen ”Den hemliga ingrediensen” premiär på Teater Trixter i Göteborg. Pjäsen har uppstått ur det tvååriga Drömfångarprojektet och en av rollerna spelas av svensk-gambiska Ibrahim Ebrima Faal.

I våras kunde vi se Faal i monologen Bananhuset på Angeredsteatern. Han har också varit aktuell med flera kortfilmer och ansvarade för rollbesättningen av filmen om John Hron.

Faal i Bananhuset, april 2014 - Foto: Kiqi D Minteh/Thegambia.nu
Faal i Bananhuset, april 2014 – Foto: Kiqi D Minteh/Thegambia.nu

Nu ser vi alltså Faal i en av rollerna i helaftonspjäsen ”Den hemliga ingrediensen” och på Teater Trixters hemsida kan man bland annat läsa följande om föreställningen;

Som en missförstådd Alice i Underlandet befinner sig Narko plötsligt i ett landskap som liknar fiskeläget hon växte upp i. Nät, spets, tjära, mammas gamla kokbok och hennes lilla älsklingssyster som åter vill leka med dockor. Verkligheten är svår att få grepp om när middagsmaten får liv, och hon får besök av Jesus som tröttnat på sitt eget martyrskap och Pan som plågar sin flöjt, som en gång var hans älskarinna.

Pjäsen är inspirerad av drömmar från projektet Drömfångaren som var ett två år långt projekt där man utforskade drömvärlden. Genom alla de samtal, föreläsningar, workshops och vernissager som varit en del av projektet har materialet till pjäsen kunnat växa fram. Huvudpersonen i pjäsen, Narko har till och med en egen profil på Facebook där hon har brevväxlat med olika personer om deras drömmar.

Pjäsen spelas under hösten på Teater Trixter, med premiär imorgon 19.00. Författare och regissörer till pjäsen är Karin Blixt och Petra Revenue, tillsammans med ensemblen och drömmares hjälp. I övriga roller ses bland annat, Åsa-Lena Hjelm, Anders Lönnbro, Ingvar Örner, Helen Söderqvist, Karolin Kent och Karin Blixt.

Relaterat:
Ibrahim Ebrima Faal är Alex i Bananhuset

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Intervju: Ibrahim Ebrima Faal är Alex i Bananhuset

Afropé.se har träffat skådespelaren Ibrahim Ebrima Faal. Faal är just nu aktuell med monologen Bananhuset på Angeredsteatern i Göteborg. En glad svensk-gambisk man med otrolig skådespelartalang, skånsk-göteborgsk dialekt och en scennärvaro utan dess like. Den här skådespelaren vill ni inte missa. Inte monologen heller.

Ibrahim Ebrima Faal- Foto: Kiqi D Minteh, Afropé.se

Många känner kanske igen Faal som arg svart man från kanal 5:s program Ballar av Stål och tror att det är vem Faal är. Men då kan man inte vara mer fel ute. Faals person och skådespeleri är ljusår ifrån den rollen.

Ibrahim Ebrima Faal föddes i Göteborg, men familjen flyttade tidigt till Malmö, där han sedan växte upp på Möllevången, ett av Malmös mest mångkulturella område. Vi blev lite nyfikna på denna skådis och beslutade oss för att se hans monolog och samtidigt passa på att sno åt oss en liten pratstund med honom.

Känner du igen dig i rollen som Alex i Bananhuset?
– Ja absolut. Eftersom jag är uppväxt på Möllevången, som är ett område med alla möjliga olika nationaliteter samlade på ett litet område så känner igen den här känslan jätteväl. Jag hade kompisar som blev fucked up och jag själv vände mig till böckerna.

Var det lättare att leva sig in i rollen?
– Ja precis.

Vad fick dig att börja med skådespeleri?
– Jag började faktiskt med stand-up för att några kompisar tvingade mig att stå på scen, de tyckte jag var rolig. Det var en sådan där partygrej en gång i tiden. Men jag fortsatte köra lite stand-up och träffade en kille, Willy, som såg mig uppträda och sedan frågade om jag ville vara med hans kortfilm, spela huvudrollen. Min första reaktion var, –eh näää, jag kan inte stå framför en kamera. Men till slut gav jag med mig… så det var så det började.

Hur gammal var du då?
– Detta var 2008, sex år sedan, så då var jag 25 år.

Hur fick du rollen som Alex i Bananhuset?
– Ja har träffat chefen på Angeredsteatern några gånger och haft lite kontakt. Och jag sökte en annan roll tidigare i en pjäs som heter Paradiset, där de sökte en somalier… men jag kunde inte prata somaliska… så det gick inte, även om jag faktiskt testade.

Faal visar hur han imiterade somaliska och i mina (Kiqis, reds. anm) öron låter det hyfsat trovärdigt, även om vi alla skrattar en stund. Det är inget fel på Faals vilja i alla fall. Han fortsätter berätta.

  • Sedan hade jag ständig kontakt med teaterchefen och så presenterade han mig för regissören till Bananhuset ett halvår innan pjäsen skulle sättas upp och när jag väl kom för att provspela fick jag rollen.

Vad trivs du bäst med idag då. Teater eller film-skådespeleri?
– Eh… oj det är så svårt. När jag började var det först stand-up, vilket i och för sig är lite läskigare, men allteftersom blev film och teater mer lockande och jag började brinna mer för det. Dessutom har det varit mycket lättare för mig att försörja mig på film och teater än på stand-up. De stand-up-komiker som är etablerade idag har hållit på i branschen i minst tio år.

Kan du komma på någon avgörande händelse eller tidpunkt då du insåg att det här med skådespeleri var din grej?
– Jag har alltid haft de här drömmarna om skådespeleri. När jag som liten såg Denzel Washington och Sydney Portier och liksom tänkte, I can do that! (Faal brister ut i ett smittande skratt och tillägger att han skämtar lite). Men seriöst så, det är klart att alla har tänkt så någon gång när man som barn såg dessa skådespelare agera, Eddie Murphy och sådana, alla vill nog hålla på film tror jag. Så när jag väl fick tillfället så…

Var de skådespelarna du precis nämnde dina förebilder?
– Eddie Murphy var en stor förebild, Richard Pryor och Sydney Poitier. Man hade ju inte så många svenska svarta skådisar att identifiera sig med på den tiden. Idag är vi ju fler, även om rollerna vi erbjuds är ganska stereotypa många gånger. Men ett bra initiativ är The Black List (skapad av kulturföreningen TRYCK, reds. anm). Där kommer alla vi svarta skådisar fram och synliggörs. För mig var det en självklarhet att vara med där.

Det här med att du som svart skådis får en viss typ av roller. Hur känns det?
– Det är ju mest på film. Då är det alltid knarklangare, rånare eller hemlös man erbjuds att spela. Jag skulle gärna spela polis till exempel, men det går nästan inte. Kollar du däremot på amerikansk film så ser du Samuel L Jackson, Danny Glover och alla. Alla de spelar poliser. Varför kan inte jag göra det då? På teatern däremot är det lättare att få roller oavsett hudfärg… eller?

Foto: Kiqi D Minteh, Afropé.se

 

Som Faal säger så är det nog många svarta killar, i alla fall de som är födda före 90-talet, som haft ovanstående skådisar som förebilder och föreställt sig hur de knäcker roliga och kvicka kommentarer som Eddie Murphy eller med hela ansiktet visar känslor som den nu bortgångne Richard Pryor. Eller kanske hur de med pondus och mognad lever sig in i roller som Sidney Poitier gjort på vita duken. Men idag spelar Faal en monolog, ensam på scenen och helt utblottad…

Är det din första monolog?
– Det är det!

Wow. Hur förberedde du dig för det?
– Mycket textläsning, mycket studerande av karaktären och gå in i den. Vad han vill, vad har han för mål och vad har han för inre demoner och konflikter.

Det måste vara stor skillnad att göra en monolog, jämfört att agera mot någon?
– Ja precis. En monolog är väldigt självutlämnande, så det krävs otroligt mycket.

Var det nervöst på premiären? Eller hur gör du för att sådan inte ska lysa igenom i så fall?
– Nej, alltså jag är oftast inte nervös när jag går upp på scen. När jag väl står där. Jag är mer nervös när jag till exempel repeterar inför ett fåtal människor och man liksom uppträder för två-tre personer. När det är många så blir alla liksom en i mängden och då känner jag inte nervositet. Familj och vänner är mer nervöst till exempel.

Har du agerat mycket här i Göteborg annars, eller har det varit mer i Malmö eller Stockholm?
– Ja mest Göteborg och Stockholm och även TV i Stockholm då.

Är det någon ny pjäs på gång nu efter Bananhuset, eller hur ser resten av året ut?
– Jag provfilmar lite och så, men annars har jag en ny pjäs på gång till hösten här i Göteborg. Då ska jag spela på Teater Trixter, som ligger vid Järntorget. Vi börjar repa i maj och har premiär i höst sedan.

Vad kul! Trivs du bäst i Malmö eller i Göteborg?
– Göteborg faktiskt. Det finns mycket kulturliv i alla tre storstäderna, men det blir så nära inpå gammalt umgänge och sådant om jag är nere i Malmö.

Faals föräldrar kom till Sverige från Gambia och bosatte sig först i Göteborg, där han också föddes. Men barndomsåren spenderades sedan i Malmö, innan Faal själv, för sju-åtta år sedan, flyttade tillbaka till Göteborg.

Hur är relationen till Gambia?
– Ja alltså båda mina föräldrar är ju därifrån och jag har varit där sporadiskt, men nu är det ett tag sedan. Det måste jag börja jobba på nu. Det är alltid något som hindrar, jobb och så vidare. Men snart måste jag komma iväg igen.

Andra drömmar inför framtiden då. Finns det?
– Ja jag vill bort från Sverige så snart som möjligt. Hahaha… Nej men allvarligt talat så måste jag ta mig ut, men jag fastnar alltid kvar här. Det dyker alltid upp något nytt. Jobb och grejer hela tiden. Jag kommer nog hålla på med film och kultur ett bra tag i alla fall, oavsett vart jag befinner mig och även om det kanske inte alltid är framför kameran så är jag hela tiden igång. Skriver manus, rollbesätter och sådant.

Åh, har du något sådant på gång just nu?
– Jo jag har ett projekt på gång, där jag skrivit manus och söker pengar till det just nu. En kortfilm. Sedan är det filmen om John Hron som kommer ut snart, där jag rollsatte filmen med skådespelare och statister. En liten roll har jag i den filmen, där jag blir knivhuggen av nazister. Tyvärr gjordes den filmen på väldigt liten budget, vilket är synd.

Slutligen, hur skulle du beskriva dig själv. Vem är Ibrahim Ebrima Faal?
– En väldigt snäll, rolig och målmedveten kille.

Vi tackar Faal för intervjun och ser fram emot att se mer av honom, både på vita duken och på teaterscener runt om i landet. Nedan följer en liten recension av monologen Bananhuset…

Faal, Bananhuset
Foto: Afropé.se

 

Bananhuset
Ibrahim Ebrima Faal måste vara född till skådespelare. När jag satte mig ner för att bevittna honom framföra monologen Bananhuset hade jag inte alls förväntat mig att mötas av den otroliga scennärvaro som fullkomligt knockade oss i publiken. Att regissören och författaren valt just Faal till denna monolog är inte minsta förvånande, det är helt rätt. Med urpremiär i Angered som har ett högt invandrar-invånarantal, och med stor publik av ungdomar i övre skolåldern så är Faal den perfekta för rollen. Han är så övertygande att man glömmer att han spelar en roll. Faal är huvudpersonen. Att han är en svart kille, andra generationens invandrare, och i mångas ögon därför inte borde lyckas är bara så rätt. Med största sannolikhet är det just därför han blivit castad för rollen. När han står däruppe slår han alla som någonsin sagt, -det är ingen idé, du har alla förutsättningar emot dig, på käften och visar att det är klart DU kan.

Faal i Bananhuset, april 2014 - Foto: Kiqi D Minteh/Afropé.se
Faal i Bananhuset, april 2014 – Foto: Kiqi D Minteh/Afropé.se

Jag har aldrig tidigare sett någon monolog på teatern. Jag har alltid gillat känslan som finns när man går på teater, det blir verkligare och man känner sig närmare skådespelarna. Faal fick mig att verkligen tränga in i djupet på huvudpersonen och följa med i alla de känslosvingarna som han kastades mellan –hopp, kärlek, förlust, sorg, ensamhet och gemenskap, för att nämna några. På några sekunder fördes man från att sitta och skratta åt en något bisarr händelse till att Faals ansiktsuttryck plötsligt ändras, fylls av orolighet och uppgivelse… och plötsligt känner man gråten i halsen.

Alex är en man som bor i det så kallade Bananhuset, där bär grannarna på mångfacetterade bakgrunder och nationaliteter och genom monologen får man reda på deras livsöden. Fokus ligger dock på den 30-åriga Alex själv, som bor kvar med sina föräldrar i Bananhuset där han försöker förverkliga sin dröm om att skriva. Men att skriva dikter i bananhuset är inte så lätt, vilket gör att det blir en ständig dragkamp mellan att våga släppa taget om tryggheten och istället ge sig ut ensam och försöka förverkliga sin dröm.

Faal är en fantastisk skådespelare som framför sin monolog på ett briljant sätt då han vid flera tillfällen iscensätter scener med flera personligheter samtidigt. Som i gynekologscenen, där han som liten pojke skall tolka för sin mamma när denne besöker sin gynekolog. En scen som rev ner stora skrattsalvor i publiken. Faal är helt klart född till skådespelare.

Bananhuset är fantastiskt snyggt regisserad av Eleftheria Gerofoka och dess briljanta text är skriven av Nicolas Kolovos.

För er som missat Bananhuset så spelas monologen på Folkteatern 6 – 10 maj och det finns eventuellt planer på att sätta upp den både i Malmö och i Stockholm framöver.

 

kiqi