Etikettarkiv: tima minteh fofana

Krönika: Mina viktigaste Gambiaresor – del 1

Jag har rest till Gambia några bra gånger nu. Jag tycker alltid att det är otroligt roligt att titta tillbaka på alla resorna för att jämföra hur jag upplevde landet vid de olika tillfällena i mitt liv. Jag tänkte titta lite närmare på hur jag upplevt tre specifika resor; – min första Gambiaresa till att börja med, – sedan en resa jag gjorde under mitt sista år på gymnasiet, – och till slut den senaste resan, som jag gjorde för två år sedan. Under dessa resor som jag nu tänkt reflektera lite över var jag 6, respektive 18 och 25 år gammal.

Påsken 1994 var första gången jag fick resa till mina rötter… Gambia. Jag förstod mitt modersmål mandinka flytande men skämdes för att tala språket framför vissa gambier eftersom de gärna retade mig för min svenska brytning. Jag var 6 år, skulle bli 7 det året och hade aldrig varit i Afrika.

Jag minns att jag frågade pappa om vi skulle se lejon, elefanter och giraffer, som de visade på TV. Han skrattade mest och sa att de naturprogrammen han ofta tittade på var inspelade i Sydafrika, Kenya, Tanzania osv. Han sa att Gambia hade en del natur, men tyvärr inga elefanter till exempel. Han lovade dock att vi skulle gå och klappa krokodiler vid något tillfälle.

Innan resan så förstod jag någorlunda att jag hade en rätt så stor släkt. Jag skulle främst få träffa min mammas sida… än idag har jag inte träffat alla. De enda släktingarna jag hade hunnit träffa var de som hälsade på, eller vi hälsade på från andra delar av Europa och USA, men de flesta bodde i Stockholm, Göteborg, Oslo och Malmö.

Jag hade redan vant mig vid att kalla min farbror i Norge för Baba (pappa), och såg alla mammas kusiner som hennes helsyskon. Jag visste helt ärligt inte att vissa var kusiner eller sysslingar. Jag förstod nog inte hur viktigt det var att inte lägga så stor vikt på om någon är en kusin, syssling, moster eller faster innan jag åkte till Gambia. Men efter mitt första besök så förstod jag mycket mer.

Det var otroligt förvirrande att presenteras för 10-12 kvinnor som alla var mina mammor och deras barn som var mina syskon. Helt plötsligt hade jag väl mellan 45-60 bröder och systrar. Jag började förstå varför jag aldrig hört min mamma använda ordet kusin, finns det ens en direkt översättning på mandinka eller något av de gambiska språken?

Nyfiken som jag var så förklarade släktingarna gärna på det där sättet bara gambier gör att den ena har samma mamma och samma pappa som den andra, medan den andra har delat livmoder med den första, men inte samtidigt (varför de inte sa hel eller halvsyskon förstod jag inte), och den här blev ammad av samma kvinna som den förstnämnda, samtidigt som den där har samma pappa eller mamma som den tredje… men det är för att den där släktingen hade tre eller fyra fruar och den första frun var skild sedan tidigare med barn från det första äktenskapet, och den andra nämnda blev uppfostrad av den där, så därför är de extra nära varandra, till skillnad från dennes syskon, eftersom denne blev uppfostrad av kvinnan vars mage han/hon låg i.

Say what now!? Än idag så blir jag förvirrad. Min storasyster Sariba är mycket bättre på att känna till alla släktingar, vad de heter, hur vi är släkt med dem och så vidare. Det spelar ingen roll hur långt eller nära besläktade vi är, min syster kommer veta om du är en kusins-halvbrors-barnbarns- frus-syssling.

Ett annat element som förvirrade mig redan i Sverige var konceptet att man kunde skämta om att man hade en ”darling.” Jag blev alltid lika förvirrad när folk kunde skämta om att jag var deras fru, eller skulle bli deras fru, och blev tillfrågad vem jag älskade mest av mina många karlar.

Jag minns att min mamma skrattade när jag sa till henne att jag inte älskade någon av dem och jag inte ville att någon skulle kalla mig för darling, och inte henne heller för den delen eftersom pappa var hennes enda darling. Jag började bokstavligen gråta när en av mammas gamla ”darlings” fortsatte driva med mig om att han skulle gifta sig med min mamma och bli min nya pappa. Idag skrattar även jag åt det dock.

Foto: Tima Minteh Fofana/Thegambia.nu
Tillsammans med min kusin Binta, i Gambia 1994 – Foto: Privat

Det var mycket jag redan förstod innan min första resa trots den stora kulturchocken. Vissa saker skedde per automatik på grund av min uppfostran. Redan innan skakade jag och min syster alltid alla äldre artigt i handen, flyttade oss så att äldre kunde sitta ner både på privata och allmänna platser, vi höjde aldrig heller rösten åt äldre och förstod att vi skulle respektera dem. I Sverige ansågs det här beteendet alltid så fantastiskt bland många de äldre som inte hade en utländsk bakgrund.

Hur som helst så var mycket fortfarande väldigt nytt för mig men en sak var självklar… jag absolut älskade Gambia. Mina farföräldrar gick bort innan jag föddes, likaså min mormor vilket är tråkigt men jag fick den fantastiska möjligheten att träffa min morfar och gammelmormor för första och sista gången på den här första Gambiaresan.

Min mamma är döpt efter min gammelmormor, Tida, och den här kvinnan gjorde ett intryck på mig som jag aldrig kommer glömma. Liksom för flertalet andra är det osäkert hur gammal min gammelmormor blev innan hon gick bort, men hon levde läääänge. Trots hennes ålder så promenerade den här damen överallt, hon var aktiv in i det sista. Hon var djärv, sa vad hon menade och menade det hon sa. Hon var en av de mest karaktärsfyllda personerna jag har träffat i mitt liv och jag kommer alltid vara så tacksam för att jag fick träffa henne.

Min morfar hade levt med diabetes ett tag och behövde en käpp för att ta sig runt. Trots sin ålder var det tydligt att det här var en väldigt ståtlig, stilig och charmig man. Jag älskade min morfar med en gång. Han var en av de få som inte retade mig för min svenska brytning. Han påpekade att det var bra att jag kunde mandinka trots att jag inte var född i ett land där man talar språket. Jag hjälpte min stackars diabetessjuka morfar att hälla i extra socker i hans kopp när han bad om det, följt av uppläxning från resten av släktingarna om hans hälsa. Han sa till min mamma att han var gammal, skulle ändå dö snart så han ville njuta av sitt söta te innan dess. Jag är otroligt glad att jag fick träffa honom med.

Innan slutet på resan kunde jag svära på mer än ett gambiskt språk, jag visste vart alla släktingar i Bakau bodde och hade redan favoriter. Som många andra som har en anknytning till Gambia så är det alltid otroligt svårt att lämna landet. Jag och min syster grät non-stop, bad om att få stanna, ville till och med att våra pass skulle ”försvinna” när det var dags för oss att bege oss hem.

Jag var som sagt bara 6 år under den här resan. Det här var 20 år sedan och jag hade ingen aning om vem jag var… håller fortfarande på att växa och utvecklas. Det jag visste vid resans slut var att jag aldrig skulle se på världen på samma sätt igen. Jag har tidigare skrivit om hur det är för mig att vara född och uppvuxen i ett land, med rötter i ett annat. Det kan vara lite förvirrande som barn men jag kände att jag hade upptäckt en otroligt viktig del av min identitet efter den här resan.

Jag kunde mitt modersmål bättre, jag längtade efter att få berätta om Gambia för mina vänner, jag hade helt plötsligt en otroligt mycket större familj, jag förstod ännu mer vikten av ödmjukhet, generositet och respekt. Plus att jag hade ännu fler starka kvinnor att se upp till.

Jag förstod även att jag hade tur som hade ett My Little Pony-lekset hemma, bland massor med leksaker vissa barn i Gambia inte ens kunde drömma om. Jag fick verkligen se mycket av vad det vackra Gambia hade att erbjuda men jag fick även se att många kämpade. Jag förstod på riktigt vad ordet fattigdom betydde. Det var ett av många ”vuxna” ord jag inte riktigt förstod förrän jag såg det med mina egna ögon.

Det var även efter den här resan jag förstod mandinka-uttrycket ”a la feng man ke a la feng ti”, jag ska försöka översätta det så gott jag kan, men det här används för att beskriva en person vars ägodelar aldrig är för dyrbara för att dela med sig av till sin medmänniska. Det påverkade mig väldigt starkt att se att någon som inte hade alls mycket var redo att dela med sig eller ge bort något helt, utan att förvänta sig något tillbaka.

Kortfattat så älskade jag Gambia från dag ett. Jag fick uppleva Gambia på många nya och olika sätt genom åren. Vissa saker förändrades aldrig men många situationer bemötte jag på nya sätt. En av dessa situationer var hur jag såg på krokodilerna på Catchikaly (Kachikally), krokodilpolen i Gambia. Första resorna var det roligt att åka dit för att klappa krokodilerna… med åldern kom en viss rädsla, om inte respekt för vilda djur. I nästa del ska jag berätta om hur jag som 18 åring helt plötsligt vägrade gå och klappa Charlie.

 

Tima Minteh-Fofana
Tima Minteh-Fofana

Ingen plats är perfekt, men det blir vad man gör det till

Jag var och hälsade på ett av mina hem förra veckan. Jag åkte tillbaka till England. Många fantastiska minnen började smyga sig tillbaka. 2009 flyttade jag dit. Jag hade precis studerat ett år i USA och jobbat en andra säsong på Mallorca som sport- och fitnessinstruktör, sångerska och dansare på ett hotell på södra delen av ön.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag flyttade dit 2009. Jag hade varit i England under högstadietiden, men då bara i London som jag älskade.

Nu skulle jag alltså till Preston. Jag hade aldrig hört talas om staden men visste att det låg väldigt nära Manchester och Liverpool. Jag ville jättegärna fortsätta studera på engelska men kände att jag inte fick ut det mesta möjliga av den högskolan jag studerade på i USA.

Jag hade sökt till fem universitet i Storbritannien och kom in på allihop. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände en viss stolthet.
Jag minns att jag velade en hel del men bestämde mig till slut för att gå på statistik.

The University of Central Lancashire hade en riktigt bra medieavdelning, och enligt undersökningar så blev en hel del elever anställda efter examen, vilket var avgörande för mig. Dessutom så var professorerna och lärarna journalister som jobbat på BBC, Sky News och Al Jazeerah bland annat.

Jag minns att jag precis gjort mig av med gips, på högra foten och benet, efter en frakturskada som skedde under ett dansnummer på scen i Mallorca. Jag var otroligt svag och haltade en hel del under mina första månader i Preston. Jag var tvungen att operera foten för att den hade läkt helt fel och jag hade ont varje dag. Trots skadan så hade jag verkligen mitt livs bästa tid.

Jag var helt övertygad om att det skulle regna hela tiden, maten skulle vara kass och folket skulle ha riktigt torr humor. Planen var att stanna i ett år och sedan åka tillbaka till Kalifornien, helst San Diego.

Jag hade ingen aning om att jag skulle falla för den lilla staden i norr och känna mig som hemma där. Jag träffade fantastiska vänner, inspirerande lärare och lärde känna staden som om jag vore tillbaka i min hemstad Västerås. Det är klart att jag hade mina upp och nergångar, speciellt när det gällde min hälsa, men det stoppade inte mig från att skapa minnen för livet.

Jag är stolt över mycket som hände i England. Förutom att ta examen så kändes det otroligt bra när jag blev President för The African Caribbean Society på mitt universitet.

Majoriteten av universiteten i England (även otroligt många i USA), har en liknande förening. Det kanske låter som om det vore en klubb för endast afrikaner och karibier, men det var för alla som var intresserade, nyfikna, inspirerade och helt enkelt gillade afro-karibisk kultur, musik, historia och dess samhällsfrågor.

Jag var ansvarig för en hel förening och var tvungen att leda en grupp på sju styrelsemedlemmar. Det kändes stort och otroligt utmanande. Den största utmaningen var att jag var svensk med afrikanskt ursprung. Vissa samhällsfrågor kunde jag inte alltid relatera till.

Under augusti 2011 så startades The England Riots. En ung svart man, Mark Duggan, blev skjuten till döds av polis i Tottenham, norra London, och det följde ett uppror i landet. Ungdomar vandaliserade polisbilar, plundrade affärer och provocerade polis i olika delar av landet. Trots att det visade sig att nära 80% av de som blev arresterade i Manchester var vita, så lade brittisk media mest energi på alla svarta ungdomar som var inblandade. Helt plötsligt så fick jag se en helt annan bild av England som var mindre trevlig.

Jag gick in och undervisade min streetdance-klass i Blackburn som vanligt en torsdag kväll och möttes av en mindre trevlig syn. Min chefs mor och vänner var på besök i dansstudion den kvällen. På väg upp för trapporna så hörde jag “tänk vad de där svarta har förstört efter att vi släppt in dom i landet”. Jag var otroligt chockad av struntet jag fick höra. Innan jag hann komma in i salen så hörde jag hur min chef som ägde dansstudion säger “Lägg av! Det finns karibier och afrikaner som bott här sedan 40/50- talet och är mer britter än vad vi är. Och om ni hade tagit er tid för att läsa riktig fakta hade ni sett att de upproren som skedde i Manny (Manchester), knappt hade svarta ungdomar involverade. Det var vita britter som skapade mest problem.”

När jag väl kom in i salen så kände jag mig otroligt lättad över att det åtminstone fanns en person som inte var fördomsfull, utan hade något vett i huvudet.

När höstterminen sedan började, så skulle ACS (African Caribbean Society) hålla i den regelbundna debatten. Vi kunde diskutera allt från skolavgifter, samkönade äktenskap, hudblekning och musik, till religion och kläder. Det bestämdes snabbt att ett av ämnena skulle vara ‘The England Riots’. Vanligtvis brukar vi hinna med minst tre ämnen per möte, men den här dagen så diskuterades endast alla uppror. Många av de svarta medlemmarna hade upplevt otroligt mycket negativitet. De hade fått höra rasistiska kommentarer, blivit trakasserade av polis och fått fula blickar slängda åt deras håll. En ung man med rötter i Dominika berättade hur han för första gången kände att det var otroligt svårt att vara en svart ung man i England.

Innan afrofobi blev en otroligt viktig fråga i Sverige så hade jag helt ärligt inte haft många tillfällen då jag kände att min hudfärg spelade någon större roll. Nu fick jag för första gången uppleva något obehagligt. Det spelar ingen roll vilken hudfärg dessa arresterade ungdomarna hade. Att använda ett dödsfall som ursäkt för att stjäla ifrån butiker är fel, vem som än begår brottet.

När jag nu var på väg tillbaka till Preston igen så hade jag inte tänkt på upproren på ett par år om jag ska vara ärlig. Jag läste igenom min Facebook-startsida på tåget från Manchester till Preston, när jag såg alla status om hur upprörda vänner var över alla främlingsfientliga partier som vuxit i Europa. Då mindes jag för första gången på länge allt som hade hänt sommaren 2011.

Fördomar och trångsynta människor finns det runt om i hela världen. Ingen plats är perfekt. Jag var otroligt glad över att vara tillbaka i Preston och England, men jag tror att det är viktigt att komma ihåg vissa händelser, även de negativa ibland. Inte för att sitta och vara negativ, utan för att komma ihåg att människors fula sidor kommer fram ibland… det gör ju att man kan uppskatta all genuin inre skönhet många har.

Jag skulle kunna sitta i en evighet och skriva om alla möjliga upplevelser jag hade i England, men jag tror jag sparar det till en annan gång. Hoppas att ni kan ignorera alla galna fördomar där ute och uppskatta alla öppensinnade människor runt omkring er.

 

Tima Minteh-Fofana
Tima Minteh-Fofana

 

Jag är Swambian

För bara ett par dagar sedan hade jag mitt första möte med min nya chef här på Irland. Jag visste redan vem hon var och att hon ursprungligen kommer från Senegal. Jag vet att jag inte är den enda personen med gambiska kopplingar som direkt känner en viss gemenskap med senegaleser.

Foto: Artisten Etzia firar Sveriges Nationaldag 2013
Porträtt: Artisten Etzia firar Sveriges Nationaldag 2013. Foto: thegambia.nu

Efter vi hade avklarat allt det viktiga med jobbet så frågade hon mig vart jag har mina rötter i och med att jag är den enda i det nordiska teamet som har skandinaviskt ursprung. Efter en kvart sitter vi där och diskuterar det här med vart man känner sig hemma. Hon nämnde något som jag delvis kan relatera till. I Frankrike blir hon sedd som senegales och i Senegal som fransyska.

Anledningen till varför jag säger att jag delvis kan relatera beror på en del saker. När jag bodde i Sverige, och för det mesta var den enda afrikanen i klassen så fanns det väl alltid någon som skulle påpeka det. Absolut inte på ett negativt sätt utan för det mesta i form av komplimanger. Sedan har Västerås inte särskilt många gambier vilket innebar att jag inte hade ett stort gambiskt umgänge under uppväxten. Det var när man åkte på dop eller bröllop i Stockholm, Göteborg eller Malmö som man träffade på andra Svenska gambier i min egen ålder.

När jag sedan åkte på besök till Gambia under de här åren så kände jag mig ofta mer ”svensk”. Jag gjorde mitt bästa för att prata mitt modersmål, mandinka men då retades ofta släktingar och kallade mig svensk. De menade absolut inget illa med det och jag vet att de uppskattade att jag inte kommunicerade med dem på engelska, men som osäker tjej var det lätt för mig att ibland ta det personligt.

Då kände jag ofta att jag inte riktigt hade ett hemland. Jag kände inte att jag tillhörde Sverige till 100% på grund av mitt utseende, men heller inte Gambia till 100% på grund av min svenska accent.

Firande av Sveriges Nationaldag 2013
Firande av Sveriges Nationaldag 2013. Foto: thegambia.nu

Jag kan tänka mig att de som har en svensk förälder och en förälder från ett annat land någon gång känt något liknande fast kanske till och med på ett helt annat sätt.

I vilket fall, så kom jag i det ögonblicket, (under mötet alltså) på att jag inte alls känner så längre. Jag känner mig otroligt tacksam över att jag är född och uppvuxen i Sverige till gambiska föräldrar som lärt mig och visat mig så otroligt mycket av min gambiska kultur.

Jag kan idag åka till Gambia och prata mandinka med min inte lika starka svenska brytning, utan att jag tar åt mig av släktingar eller främlingars kommentarer. Jag säger alltid då att jag kanske har en brytning men att jag kan språket, trots att jag aldrig bott i Gambia… då får man alltid höra ”tonya,” (sanning på mandinka), som följs av skratt och applåder.

Jag har under mina sju år utomlands aldrig missat ett tillfälle att promota Sverige. Jag har hamnat i seriösa diskussioner, (läs föreläsningar) om allt från våra bidrag i Eurovision Song Contest till Volvo och ishockey. Man kan ta tjejen ur Svea men aldrig Svea ur tjejen.

Med andra ord så har jag insett att man inte behöver ha ETT hemland, det känns som att jag har tre faktiskt, med England inräknat. Irland börjar också kännas mer och mer som hemma efter mina snart 5 månader här.

Det är därför jag på senare år kallar mig själv för Swambian, Swedish-Gambian. Jag är så otroligt stolt över båda mina hemländer. Jag vet att det finns mycket som kan förbättras i båda länderna, men jag är tacksam att jag fått uppleva och förstå det positiva och negativa med båda.

Jag kan sitta här och skriva en oändlig lista på alla skillnader mellan Gambia och Sverige, men till syvende och sist så är jag helt enkelt Tima.

 

Tima Minteh-Fofana
Tima Minteh-Fofana

Ny webbserie – "An African City"

Skärmdump, youtube
An African City på youtube

Det finns kvinnor över hela världen som följt kända TV serier som Sex and the City och Desperate Housewives. Båda serierna har en bra variation av kvinnliga karaktärer med distinkta personligheter som gör att det alltid finns minst en person eller händelse man kan relatera till, mer eller mindre.

Manusförfattaren och regissören Nicole Amarteifo märkte att hon saknade något. En Afrikansk motsvarighet till dessa serier, eller åtminstone karaktärer med andra kulturella ursprung som hon själv kunde relatera till på ett annat plan.

Nicole är skaparen, manusförfattaren och regissören bakom den nya webbserien, ”An African City”. Serien följer fem karriärkvinnor med olika afrikanska ursprung. De har alla vuxit upp i västvärlden, men har bestämt sig för att bege sig hem till den Afrikanska kontinenten, närmare bestämt till Ghanas huvudstad, Accra, för att se om de kan leva framgångsrika liv där.

Afrika med dess 54 länder och oändligt många språk och stammar har utan tvekan massa färgstarka kvinnor som också bör representeras på rätt sätt.

”Media har länge visat afrikanska kvinnor som är hivsmittade, fattiga och behöver utbildning inom moderskap och barnavård. Det har varit den återkommande bilden av den afrikanska kvinnan, jag vill förändra det’

//Nicole Amarteifo under en intervju med Ebony Magazine.

Likt huvudkaraktärerna i serien, har Nicole själv vuxit upp och blivit utbildad i USA, men bestämde sig för att flytta tillbaka till hennes rötter, Ghana, för jobb. -Jag behöver inte styras av vad TV-stationer vill eller inte vill se, min serie bryter barriärer, den handlar om fem kvinnor som genuint pratar om kärlek och livet, samtidigt som det inkluderar sensualitet, berättade hon under samma ovannämnda intervju.

”An African City” är Afrikas första webbserie och den första produktionen som pratar om många ämnen som kan vara väldigt tabu för kvinnor att diskutera inom många afrikanska samhällen, som till exempel sex. Vi vet ju alla att också afrikaner har intima förhållanden, men jag tror att det är första gången jag ser en produktion där en afrikansk kvinna visar uppskattning för något så privat som en sexleksak.

Seriens första säsong har 10 avsnitt som alla är 12-15 minuter långa. Även om serien inte har haft en stor budget och inte är en typisk amerikansk produktion, så är det otroligt uppfriskande att se fem drivna afrikanska kvinnor i deras dagliga liv från ett perspektiv som inte är den fördomsfulla bilden många fått.

Skärmdump, youtube
An African City, episod 2, youtube

Seriens stjärnor är Esosa E som Ngozi, Maame Adjei som Zainab, MaameYaa Boafo som Nana Yaa,
Nana Mensah som Sade och Marie Humbert som Makena.

Du kan läsa om dem på An African City’s Hemsida

Den här serien tar upp många ämnen och scenarios som jag tror att många av oss med koppling till Afrika känner igen. Allt ifrån den där släktingen som frågar vad du har köpt med dig för gåvor till dem, till jämförelser mellan bekvämligheterna i väst och i-landsproblemen i Afrika diskuteras. Samtidigt så framhävs alla möjligheter och fördelar som Afrika har att erbjuda, vilket väldigt många inte känner till.

Teamet bakom serien hoppas på att den kommer hamna på TV till slut, och det skulle vara intressant att se vad de kan koka ihop med rätt budget, format och avsnittslängd för TV.

Jag tycker att det är på tiden att starka afrikanska kvinnors framgångar, och motgångar, framhävs på ett underhållande sätt som kan skapa en seriös och nyttig diskussion, det är ju trots allt 2014.

An African City’s youtube-kanal kan du nu se hela säsong 1

 

Tima Minteh-Fofana
Tima Minteh-Fofana

 

 

 

Är det svårt att kalla det för chokladboll?

Nu vet jag att det är många som tycker att det här är en otroligt uttjatad debatt.
Jag kan själv känna att det här är ett ämne som egentligen inte behöver diskuteras längre.
Samtidigt så tycker jag inte att det är en självklarhet att behålla saker från förr, bara för att det alltid varit så.

Under sommaren 2012 bodde jag fortfarande i England. Jag minns att jag satt uttråkad och scrollade igenom min newsfeed på Instagram. Jag följde en hel del svenskar på Instagram. Kända, halvkända, vänner och bekanta.

Sociala medier och bloggar har hjälpt mig att hålla någorlunda koll på vad som pågår hemma i Sverige under de 7 åren jag bott utomlands. På så sätt kände jag mig inte lika förvirrad när jag väl åkte hem och vänner diskuterade vissa händelser.

En dag såg jag en känd bloggares bild på en otroligt känd svensk bakelse som jag själv älskar, en chokladboll. Men som många andra hade gjort/gör så hashtaggade han bakelsen #negerbollar.

Jag vet inte riktigt vad som fick mig att kommentera bilden. Men efter mina studier i afrikansk historia, samt att ha bott i både USA och England, så kände jag mig inte längre lika bekväm med att bakelsen hade ett skällsord i namnet.

Jag minns att vi hade bakboken “Sju sorters kakor” hemma. När jag var yngre så brukade jag älska att baka mina favoriter, syltkakor och (-som receptboken på den tiden så ogenerat kallade dem) negerbollar. Det var inget konstigt med namnet för mig på den tiden, i det sammanhanget.

På dagis och i skolan kallades de för samma inpräntade n-ordsbaserade namn. När jag hörde det namnet så var det aldrig något jag tog åt mig av. Vissa har alltid kallat det för kokosbollar eller chokladbollar, men jag la aldrig någon vikt vid namnet, det var ju fortfarande samma sak. Det var ju vanligt att kalla det för det där namnet, det var inget illa menat. Jag reagerade bara om någon kallade mig för ”en djävla n-ordetboll.”

Sedan växte jag upp, och där satt jag en dag i mitt sovrum, med min newsfeed på Instagram och kände mig någorlunda illa till mods. Jag kände mig inte direkt kränkt men fick ändå en liten känsla av obehag.

Jag minns att jag lämnade en kommentar och försökte vara så pedagogisk som möjligt om varför jag inte tyckte det var ok att använda det namnet för bakelsen.

Jag visste att han inte menade något illa, men jag kände mig fortfarande inte bekväm med att bara scrolla vidare, som jag förmodligen hade gjort förr.

Inte nog med att bloggaren själv tog illa upp men jag fick en massa hatfulla kommentarer på mitt gamla öppna Instagram-konto. Jag fick höra att jag var för känslig, barnslig, dum i huvudet och blev tillsagd att lugna ner mig. Jag blev kallad för vartenda hatfullt namn med n-ordet i man kan tänka sig.

Det värsta med det hela var att jag insåg att jag själv delvis hade hållit med många när jag var yngre, om att jag var känslig. Jag reagerade ju aldrig på namnet förr. Jag skämdes nästan över att jag aldrig sagt något under tonåren och blev väldigt fundersam över hur otroligt många gånger jag varit med och bakat dessa på dagis och hos vänner, när alla har kallat det för just det där förlegade namnet.

I och med att bloggaren är homosexuell, och fått en hel del mindre trevliga kommentarer genom åren på grund av sin sexuella läggning, så försökte jag förklara min synvinkel för honom på ett sätt så han kanske skulle förstå att det inte bara är ett ord eller något man kan försvara med att det –alltid kallats så.

chokladbollar - arkivbild
chokladbollar – arkivbild

Hade det kallats för bögboll eller horboll, så kanske man hade sagt, –det har alltid kallats för det… eller så hade man kanske på senare år valt att inse och kommit fram till att det inte är ok att använda sig av de namnen längre.

Bloggaren, och många av hans följare trodde att jag och ett par andra bara reagerade för att han inte var svart, eftersom rappare använder sig av ordet hela tiden. Jag kan helt ärligt säga att det inte spelar någon roll om en vit eller svart person kallar bakverket
för det där n-ordsnamnet,
jag tycker att det är lika onödigt oavsett.

Vissa skrev kommentarer och sa att n-ordet bara var ett ord för att beskriva en färg, brunt eller svart alltså. Jag minns inte exakt vad jag svarade. Jag vet att jag förklarade att det är ett argument jag är otroligt trött på att höra. Jag vet att ordet kan användas utan att någon menar illa, men det är ett otroligt onödigt ord att använda sig av när man förstår dess historiska innebörd.

Om det bara är ett ord som används för att beskriva en färg så är det väl bara att gå in på närmsta H&M-butik, eller dylikt, och fråga om de har ett specifikt plagg i färgen kallad n-ordet. Hur många skulle känna sig bekväma att fråga personalen ”Har ni de här byxorna i n….?”

Efter det så fick jag en kommentar från bloggaren själv som frågade om han kunde få blogga om diskussionen. Han bekräftade det jag redan visste, att han verkligen inte menade något illa. Han sa att han för första gången sett det hela lite annorlunda och faktiskt tog åt sig av min kritik.

Jag var tacksam över att han någorlunda kunde förstå det från min sida men i och med att han bloggade att det… självklart blev ett djävla liv”… när han använde sig av den där hashtaggen, så kände jag att han redan visste att ordet är och alltid kommer vara ett negativt laddat ord, vare sig man menar illa eller ej.

Det här är som sagt egentligen en otroligt uttjatad debatt som inte ska behövas diskuteras längre. Bara för att det alltid kallats på ett sätt betyder det inte att det är ok att fortsätta göra det. Precis som det är sjukt att kalla ett kortspel för n-ordet och president bara för att det alltid gjort det.

Jag hade helt glömt bort min lilla debatt med bloggaren. Jag blev påmind om det hela när jag fikade med en av mina svenska kollegor här på Irland för ett par veckor sedan. Det är choklad i bakelsen, det heter chokladboll, punkt slut, sa hon. Jag håller med henne, enklare än så blir det inte.

Nu menar jag inte att man är rasist för att man kallar det för n-ordsnamnet. Många har ju bara känt till bakelsen vid just det namnet. Om det är något jag märkt på senare år är att man i Sverige kanske försöker vara för politiskt korrekta. Jag tycker till exempel inte att pepparkaksgummor/gubbar i luciatåget är kränkande. Jag älskar att sjunga Sveriges nationalsång och ser inget rasistiskt i det.

Jag tycker helt enkelt att det är onödigt att kalla bakverket för det där n-ordsnamnet och håller inte alls med om att man ska fortsätta använda namnet bara för att det alltid kallats för det. Nu ska jag inte gå in på slaveriet, historia och alla anledningar till varför jag idag säger chokladboll. Det är ju inte bara i Sverige man förr använde sig av n-ordet för att beskriva en mörkhyad och nu handlar det trots allt om ett bakverk och inte en person. Runt om i världen så har man slutat använda neger/nigger/negro när etnicitet, ursprung eller hudfärg ska beskrivas. Varför? För att dessa ord är negativt laddade och ofta också kränkande.

Att döpa bakelsen till det där n-ordsnamnet var förmodligen helt oskyldigt. Hade man först idag dock skapat receptet hade det varit en självklarhet att absolut inte döpa det till n-ordsnamnet.

Om det är så tydligt att man idag inte skulle döpa det till detta namn, varför skulle det då vara okej att fortsätta använda det? Är det svårt att kalla det för chokladboll?

 

Tima Minteh-Fofana
Tima Minteh-Fofana

Akon vill lysa upp Afrika

solenergi
Solenergi – Foto: Fatou Touray, Afropé

 


Den 40 åriga Senegales-amerikanska artisten Akon har varit väldigt upptagen på senaste tiden. Förutom att jobba med musik så har Aliaune Thiam, som han egentligen heter, startat ett samarbete med välgörenhetsorganisationen ”Give1Project” för att skapa”Akon Lighting Africa.”

Målet med hans projekt, som kicksstartade i februari i år, är att Akon tillsammans med sina medarbetare ska se till att 1 miljon hushåll i Afrika ska få obegränsad elektricitet.

Planen var att besöka nio västafrikanska länder på nio dagar, men det är ännu oklart om superstjärnan hann med alla sina turnéstopp.

Ett gammaldags strykjärn som används utan elektricitet
Ett gammaldags strykjärn som används utan elektricitet – Foto: Fatou Touray, Afropé.se

På hemsidan akonlightingafrica.com är listan över länderna som
skulle besökas Senegal, Gambia, Sierra Leone, Mali, Guinea Conakry, Burkina Faso, Gabon, Elfenbenskusten, Ekvatorialguinea
och Kongo.

Akons instagram finns det flera bilder och korta videor från delar av hans resa. Han bad även om ursäkt till sina fans för att han inte kunde uppdatera lika regelbundet som han hade önskat på grund av internetbegränsningarna i vissa delar av länderna han besökte.

Bristen på elektricitet är något som organisationen känner är negativt för Afrikas framtida utveckling, speciellt när det gäller infrastruktur, ekonomi och utbildning. Med hjälp av något som Afrika har mycket av, sol, så hoppas de på att solenergi kommer bli alltmer vanligt och att ingen ska behöva spendera tid i mörkret.