Etikettarkiv: togo

Ghana förbjuder hudblekningsprodukter – men räcker dessa förbud?

Enligt en undersökning som gjorts av Världshälsoorganisationen (WHO) visar siffror på att hudblekningsprodukter i vår moderna tid blir allt vanligare och vanligare. Inställningen till den ljusa hudtonen, kontra den mörkare är alarmerande på flera platser i vår värld. För att komma till rätta med en del av problemet förbjöd Côte d’Ivoire (Elfenbenskusten) alla hudblekningsprodukter innehållande det mycket starka och cancerogena ämnet hydrokinon under förra året. Nu följer grannlandet Ghana efter.

Hudblekningskrämer till försäljning i Ghana - Skärmavbild, Youtube
Hudblekningskrämer till försäljning i Ghana – Skärmavbild, Youtube

WHO gjorde för ett tag sedan en undersökning bland flera av de afrikanska länderna där undersökningssyftet var att få en bild av hur utbredd hudblekningen är på kontinenten. I Nigeria sade sig ungefär 75 procent av kvinnorna bleka sin hud, i Togo ligger siffran på drygt 50 procent och i Senegal och Sydafrika runt 30 procent.

Heteronormen är utbredd på den afrikanska kontinenten och därför blir rapporter därifrån generaliserande och utifrån ett heteronormperspektiv. Utifrån dessa undersökningar är det hos det kvinnliga könet som hudblekning är absolut vanligast, med klar tydlighet, men det ska tilläggas att det börjar bli allt vanligare bland männen också.

Flera länder i Afrika – kontinenten som hyser två tredjedelar av jordens svarta befolkning – har vid tidigare tillfällen gett sig på försök att förbjuda hudblekningsprodukter, men resultaten har varit till besvikelse. Gambia, Sydafrika och Kenya är några av de länder som försökt sig på förbud, men den svarta marknaden har vuxit sig stark i länderna och hudprodukterna finns alltid att få tag på, för den som verkligen vill.

Stora reklamskyltar för blekningskrämer, som tidigare syntes i Elfenbenskusten - Skärmavbild, Youtube
Stora reklamskyltar för blekningskrämer, som tidigare syntes i Elfenbenskusten – Skärmavbild, Youtube

Senaste landet i raden att förbjuda hudblekningsprodukter innehållande det cancerogena ämnet hydrokinon är Ghana. Ett förbud som träder i kraft i augusti i år och som välkomnas av grannlandet Elfenbenskusten, vars förbud kom i april 2015 och som tampats med fortsatt olaglig införsel av hudblekningsprodukter från just Ghana.

Ordet ”yellowbone” är ett uttryck som kommit att bli populärt i bland annat USA och Sydafrika – ett uttryck som syftar till en svart person med ljusare hudton, något som vidmakthåller den långa rasistiska eurocentriska traditionen som breder ut sig och bjuder en negativ bild av svarta och andra rasifierades hudfärg. Många afrikanska ättlingar runt om i Väst har internaliserats denna påhittade och fiktiva bild av sig själva och idag pratas det ofta
om Post Trauma Slavery Disorder, där de mest tydliga symptomen sägs vara:

  • Användande av hudblekningsprodukter.
  • Att föredra vita eller ljushyade (light-skinned) vänner och partners. Också medvetet välja vita partner för att få barn med ljusare hudton än sig själva.
  • Regelbundet användande av hårblekning eller användande av blont inflätat löshår eller peruker.
  • Internaliserat mindervärdeskomplex och låg självkänsla. Högt självförakt.
  • Brist i samhörighetskänsla och förtroende för den egna gruppen.
Rapparen Lil Kim, en av många artister som valt att bleka sig och följa rådande vithetsnormer - Bildkollage: Youtube-licens
Rapparen Lil Kim, en av många artister som valt att bleka sig och följa rådande vithetsnormer – Bildkollage: Youtube

Många experter menar att ett förbud mot att sälja produkterna inte är tillräckligt i en värld där vi lider av vithetskomplex och post-kolonialism, man måste sätta åt de företag som producerar produkterna, de som vinner på den snedvridna bilden av den svarta kroppen och mörkare hudtonen.

Marknaden för hudblekningsprodukter är så uppenbar för tillverkarna och för dem är pengar det enda som betyder något, inte användarens hälsa. Så länge produkterna finns att få tag på någonstans i världen, kommer de alltid att leta sig fram till de många länder där människorna ser ljusa hudtoner som en väg till framgång.

Många kvinnor i de länder där hudblekning är utbrett känner att de behandlas och bemöts med mer respekt om deras hud är ljus, jämfört med de kvinnor som behållit sin mörkare hudton. De får lättare jobb, framförallt inom yrken där en syns i sociala eller mediala sammanhang, de har lättare att hitta en partner och de känner sig inte lika utsatt för rasism när de bor eller reser i länder utanför den afrikanska kontinenten.

Vybz Kartel, en av många kända artister som valt att bleka sig - Youtube
Vybz Kartel, en av många kända artister som valt att bleka sig – Youtube

En verklighetsbild som tragiskt nog kanske är ganska sann.

Flertalet aktivister som kämpar för förbud mot hudblekning menar att männen har ett stort ansvar i att motverka hudblekningens popularitet. Eftersom många av kvinnorna menar att blekningsprocedurerna är något de utsätter sig för, för att behaga männen, då deras bild är att detta är vad männen föredrar.

Andra vill inte klandra männen i huvudsak utan anser att det är media och den internationella underhållningsbranschen som skapat denna skevhet av skönhetsstandard på den afrikanska kontinenten, tillsammans med det postkoloniala komplex som funnits sedan länge. I slutändan är det kanske i huvudsak vithetsnorm, vithetsprivilegier och den colorism som den vita Västvärlden skapat och gynnas av, som bör klandras… eller?


Fakta Hydrokinon

Fullskärmsinfångning 2016-05-03 183952.bmp
Hudskador efter hudblekning – Skärmavbild, Youtube

-Hydrokinon hämmar melaninproduktionen, det pigment som gör huden mörkare.

-Hudblekningsprodukterna torkar ofta ut huden till extrema nivåer, vilket ger många användare en mycket hår och nästan läderliknande hud.

-Hydrokinon har visats cancerframkallande och kan också ge upphov till ökad kroppsbehåring, uttorkade mjölkgångar för ammande kvinnor, utvecklande av migrän och psykiska besvär.

En av många hudblekningsprodukter - Skärmavbild, Youtube
En av många hudblekningsprodukter – Skärmavbild, Youtube

-De psykiska besvär som många gånger relateras till hudblekning beror många gånger på att personer som bleker sig undviker solljus, vår viktigaste källa till lyckoämnet serotonin, för att undvika ojämna pigmentförändringar eller solbränna.

-Hydrokinon i viss mängd bränner vid långvarigt användande till slut bort det yttre epidermlagret av huden, något som i slutändan många gånger resulterar i svåra hudskador.


Fotnot: Hydrokinon är förbjudet även i Japan, USA, Australien och inom alla länder i EU. Men även i dessa länder vet man att produkter säljs ’under bordet’. USA försökte sig på att 2006 föra in ett förbud mot alla typer av krämer som marknadsförs som blekningsprodukter, även de med naturliga ämnen. Detta som ett steg i att mota bort vanföreställningar och normalisering att den ljusare huden skulle vara mer värd.

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Vad har Togo, Sydafrika och Sierra Leone gemensamt

Samtliga länder firar någon form av självständighet idag den 27 april. Togo och Sierra Leone firar sina självständighetsdagar och Sydafrika firar sin Frihetsdag.

Togo firar sitt minne av självständighetsdagen från Frankrike 1960.

Sierra Leone firar sitt minne av självständighetsdagen från Storbritannien 1961.

Sydafrika firar sin Frihetsdag till minne av demokratiseringen av landet och det symboliska slutet på rasåtskillnadspolitiken apartheid 1994.

 

Togos flagga
Togos flagga

TOGO – Togo (formellt Republiken Togo) ligger vid den västafrikanska kusten. Landet är långsmalt och formen vittnar om landets förflutna som buffertzom mellan franska och brittiska intressen. Fram till första världskriget var Togo en tysk koloni. Därefter styrdes området av Frankrike fram till självständigheten 1960.

Togo gränsar till Burkina Faso, Ghana och Benin. I söder finns även en kort kustremsa som gränsar till Gunieabukten.

Landet har historiskt sett varit intressant för både lokala kungadömen och senare även för europeiska kolonialmakter. Invandringen från olika folk var stor och härifrån skeppades även många förslavade människor. På 1800-talet blev Tyskland skyddsmakt över det som kallades Togoland, men efter Tysklands nederlag i första världskriget över läts ansvaret över området till Frankrike och England. I en folkomröstning röstade befolkningen i den franska delen (den östra delen) att låta landet bli en självstyrande republik inom det franska samväldet under namnet Togo. 1960 blev Togo självständigt.

Det nuvarande Togo ingick inte i något av de stora västafrikanska rikena som Songhai eller Maliriket. Däremot Mina-, Ewe- och Guinfolk tycks ha bott i området när portugiserna anlände dit i slutet av 1500-talet. Handeln med förslavade människor är en del av Togos historia och landet hör till den del som brukade kallas ”slavkusten”.

Tyskland koloniserade Togo under namnet Togoland 1884 och samtidigt passade man på att industrialisera delar av landet för att kunna handla med export. Efter första världskriget förlorade Tyskland sina kolonier och Togo delades upp mellan Frankrike och Storbritannien.

1956 röstade dåvarande Brittiska Togoland fram att de skulle ingå i den nya statsbildningn Ghana tillsammans med tidigare Brittiska Guldkusten.

Den franska kolonin Franska Togoland blev en självständig stat under namnet Togo 1960.

Sierra Leones flagga
Sierra Leones flagga

SIERRA LEONE – Formellt Republiken Sierra Leone, fick sitt namn efter bergen vid floden Rokel som kallades Serra Lyoa, lejonbergen av portugiserna. Redan under 1400-talet började portugisiska sjöfarare besöka området. Under 1700-talet blev slavhandeln den viktigaste handeln för kolonisatörerna.

Byggdes upp av frigivna människor som förslavats

Under 1700-talet när Storbritannien började agera mot slavhandeln, grundades Sierra Leones Freetown som en fristad för befriade och förrymda människor som levt under slaveri.

1808 blev landet ett brittiskt protektorat och 1896 införlivades inlandet i den brittiska kolonin. Sierra Leone blev självständigt från Storbritannien den 27 april 1961.

Sydafrikas flagga
Sydafrikas flagga

SYDAFRIKA- Den 27 april 1994 hålls Sydafrikas första allmänna, demokratiska val, där även den svarta befolkningen får rösta. African National Congress (ANC) vinner valet överlägset med 62,65 procent av rösterna. De får därmed 252 av de 400 platserna i parlamentet och 60 av de 90 platserna i senaten. Övergångsbestämmelserna i den nya grundlagen antas samma dag, vilket gör att partiet för tillfället bilda en samlingsregering med Nationalistpartiet och Inkhata. Till minne av detta val som markerar slutet på Sydafrikas rasåtskillnadspolitik, apartheid, är 27 april en allmän helgdag i landet. Samma dag, 27 april 1994 antogs en ny flagga som ersatte den dåvarande som var från 1928.

Under 1600-talet började så kallade boer eller afrikander från Nederländerna slå sig ned i Sydafrika. De fick senare konkurrens av britter och 1899 utbröt ett krig mellan boer och britter.

1948 hölls val där Nationalistpartiet vann. De hade krav på konsekvent tillämpad rasåtskillnad, apartheid i Sydafrika. Apartheid kvarstod och ställde till med ett enormt förtryck mot svarta i Sydafrika ända fram till 1990 då delar av apartheid avskaffades som en början av det slutgiltiga avskaffandet 1994.

 

Naturligtvis är de ovan nämnda länderna så mycket mer, eller nästan allt förutom dess kolonisering. Denna serie att hylla och gratulera olika länder på kontinenten handlar om att dels lyfta upp den mörka historien för att den inte ska glömmas bort, samt lyfta fram alla de olika länder som finns på kontinenten, men också för att hylla frigörandet från kolonialismen. Men fortfarande är det alltså en mycket liten del av ländernas historia, om än en mörk del som gett fruktansvärda konsekvenser.

Fatou Touray

Tanyas boktips: Vem hör mina tårar

Vem hör mina tårar
Vem hör mina tårar

Boken ”Do They Hear You When You Cry”? av Fauziya Kassindja (1998) handlar om hennes liv och flykten från Togo där hon riskerade att utsättas för omskärelse. Det är kanske inte den litterärt bästa bok jag läst men hennes livshistoria etsade sig fast i hjärnan då den är så hemsk och så stark på samma gång. Och så viktig att dela.

Som barn var Fauziya en av de få flickor som tilläts gå i skola i den by i Togo där hon växte upp på 1980-talet. Tack vare faderns status samt hans förmåga och vilja att bekosta sig skola även för sina döttrar, levde Fauziya ett bekvämt liv med sina föräldrar, två bröder och fyra äldre systrar. Ett, enligt Togos mått, överklassliv. Sedan dör hennes far.

Enligt traditionen blev allt det som Fauziyas far ägde, inklusive fru och barn, hans närmaste manliga släktings egendom. I detta fall var det en farbror som höll mycket hårt på gamla traditioner och inte var särskilt positiv till det moderna, som han ofta ansåg vara västerländskt och därmed negativt. Farbrorn tycker inte om sin avlidne brors fru så henne skickar han iväg till Nigeria (hon kom ursprungligen från Benin). Han avbryter Fauzias skolgång och efter ett tag bestämmer han sig för att gifta bort henne. Som 17-åring ska hon så bli fjärde fru till en man i 45-års åldern, en man som dessutom krävde att hon genomgår kakia, omskärelse.

Fauziya lyckas, med systrarnas hjälp och mammans ekonomiska stöd, fly från sin by och sitt hemland. En flykt som via Tyskland slutligen, i december 1994, landar i USA. Med ett falskt pass och en god väns försäkran om att migrationsverket i USA kommer att visa sympati är Fuaziya hoppfull inför sin framtid. När hon kommer fram berättar hon dock (av olika anledningar) inte om hotet att utsättas för omskärelse. Hon behandlas inte av myndigheter som ett ensamkommande flyktingbarn (som man kan tänkas visa extra hänsyn och mänsklighet gentemot) utan istället kläs hon av naken, kedjas och fängslas. Hon får förklarat för sig att hon har två val: antingen att skickas tillbaka till Togo eller att sitta i fängelse tills hennes fall kan tas upp i rätten, om ca fyra dagar. Hon bestämmer sig för att stanna och hoppas på uppehållstillstånd. Det dröjer åtta månader innan hennes fall tas upp för första gången. Sammanlagt spenderade Fuziya 18 månader i ett ”maximum security”-fängelse med våldsamma förbrytare. Hon utsätts för diverse kränkningar och placering i isoleringscell. Vid två tillfällen bryter hon ihop och ber om att bli hemskickad men det är ingen som lyssnar på henne.

En juridikstudent, Layli Bashir, engagerar sig i Fauziyas fall och lyckas efter mycket hårt arbete skapa uppmärksamhet kring hennes fall samt en förstasidas artikel i New York Times. Fauziya Kassindja blir till slut den första kvinnan som får politisk asyl i USA med hänvisning till risken för att bli utsatt för omskärelse. Hennes fall gav nya riktlinjer för hur man resonerar flyktingar som åberopar könsbaserad förföljelse som skäl för flyktingstatus.

Boken är en ögonöppnare för många som läser den, dels för den specifika situation som kvinnor som utsätts för eller riskerar att utsättas för omskärelse befinner sig i och det tabu som finns kring att tala om omskärelse (och andra sexuella övergrepp). Boken ger även en sorglig inblick i det opersonliga och ofta omänskliga sätt många flyktingar behandlas på när de kommer till USA för att söka asyl. Personligen tänkte jag självklart mycket på hur Sverige och resten av Europa behandlar flyktingar men ännu mer på hur man beklagar sig över ”flyktingströmmarna”. Den fick mig även att tänka mycket på livet i fängelse. Det är lätt att sympatisera med någon som ”oskyldigt” hamnar i fängelse men den ger en även en tankeställare kring hur rehabilitering av kriminella kvinnor går till. En mycket läsvärd bok helt enkelt!

Boken får en fyra i betyg, av fem möjliga:

betyg thegambianu 2

 

 

tanya odenyo byline