Kåkstäder världen över har allt som oftast en komplex historia som involverar tvångsförflyttningar och marginaliserade grupper utan reella möjligheter att bosätta sig någon annanstans. Katutura i Namibias huvustad Windhoek är inget undantag. Här samsas hopplösheten med hoppet om en bättre framtid i det relativt unga självständiga Namibia.

Namibia som så sent som 1990 erhöll sin självständighet från Sydafrika är världens näst mest glesbefolkade land. Geografiskt är Namibia knappt dubbelt så stort som Sverige men med endast drygt 2 miljoner människor, och i huvudstaden Windhoek beräknas knappt en halv miljon människor bo. Trots att landet klassas som ett medelinkomstland, till följd av bland annat stora mineraltillgångar lever en betydande del av befolkningen i fattigdom och de ekonomiska och sociala klyftorna är därmed stora.

En brokig historia
Sydafrika tog kontrollen över Namibia 1915 och räknade Namibia som en sydafrikansk provins fram till självständigheten 1990. Under denna tidsperiod då Sydafrika styrdes av en apartheidregim kom Katutura att växa fram i Namibias huvudstad Windhoek. Detta skedde i början på 1960-talet då det beslutades att alla svarta skulle tvångsförflyttas till detta nya område utanför stadskärnan. Beslutet var en del av den apartheidregim som kraftigt segregerade och diskriminerade den svarta befolkningen.

Sedan tvångsförflyttningarna på 60-talet har området växt och fortsätter att växa. Det har byggts upp mer strukturerade områden som också inkluderats i det statliga el- och avloppssystemet. Men fortfarande är stora delar av Katutura utan både el och avlopp, och människor bor i egenbyggda plåtskjul. För många av de namibier som flyttar från landsbygden in till Windhoek för att hitta försörjningsmöjligheter är Katutura den första anhalten, och detta gör att området ständigt utökas.

Bristande resurser och verkliga hjältar
Ett av Windhoeks två statliga sjukhus är beläget i Katutura och även här är resurserna knappa. Övergrepp, våld inom relationer och våldtäkter är vanligt förekommande och med bas på sjukhuset jobbar en knapp handfull socialarbetare med att hantera runt 250 fall varje månad, trots ständiga hot fortsätter dessa hjältar att kämpa för förändring. Men vad gör man när det saknas samhälleligt stöd i form av till exempel kvinnojourer eller fosterhem och där en våldtagen kvinna kan få vänta i mer än åtta timmar på en läkarundersökning? För socialarbetarna är det en enorm psykisk påfrestning att klara av det dagliga arbetet och trots minimala resurser förändrar dessa hjältar livet för många, genom att fortsätta kämpa och bland annat ge av sina egna privata resurser.

Hoppet lever
Trots alla dessa motgångar finns det en känsla av enormt hopp för framtiden. 2016 var året då Namibias första egna läkare utexaminerades. Fram till 2010 när läkarutbildningen startade hade Namibia fått förlita sig på utbildningar utomlands för att utbilda läkare, något som både var kostsamt och resulterade i alldeles för få läkare i landet, något som fortfarande dock är ett problem. Men med de 37 nya läkare som utexaminerades tidigare i år har hoppet om att kunna utöka den inhemska läkarkåren väckts. Dessutom tror man att fler nyutbildade läkare nu ska vilja komma tillbaka till sina hembygder för att jobba, och därmed öka tillgången till kvalificerad sjukvård även på landsbygden.

Samtidigt jobbar internationella organisationer som Unicef för att skapa bättre förutsättningar för den yngre generationen och Namibias framtid. Genom att stötta lokala initiativ som håller unga ifrån gatorna och annat skadligt beteende, samt i många fall jobba med landets regering och myndigheter verkar Unicef på alla nivåer i samhället. I Namibia och Katutura har detta bland annat inneburit att fler barn och unga har någonstans att ta vägen efter skolan, i form av fritidscenter där det både serveras mat, läses läxor och idrottas.

Det är ett Katutura i förändring, hopplösheten över bristande resurser blandas med framtidstro om att den yngre generationen ska få bättre förutsättningar och kunna bidra till positiv utveckling.