Den som någon gång besökt Östafrika, och då främst Tanzania kan omöjligt ha missat konstformen Tingatinga. De färgstarka och humoristiska konstverken säljs i nästan varje gathörn och är en populär souvenir att köpa med hem från semestern.
Foto: Todd Schaffer
Skaparen av dagens Tingatinga-konst var Edward Tingatinga, som också gett sitt namn till konstformen. Han började måla under slutet av 1960-talet i Oyster Bay i Dar es Salaam, Tanzania. För att hålla kostnaden nere använde han sig av billiga material så som masonitskivor och cykellack. Tingatingas målningar blev snabbt populära och när han dog 1972 började ett antal konstnärer att ta efter Tingatingas stil, både genom att reproducera hans verk men också genom att utveckla egna konstverk i samma stil.
Konststilens ursprung kan dock gå längre bak i tiden, och var stilen ursprungligen uppstod är därför något oklart. Till exempel kan målningar med liknande motiv och likhet med Tingatingas konst ses som väggmålningar i byn Ngapa, samma by som Edward Tingatingas pappa kom ifrån. Vissa hävdar därmed att Tingatinga inte kan ses som en egen konstform, utan snarare som en modern version av olika former av traditionell östafrikansk konst.
Oavsett Tingatinga-konstens ursprung har stilen fått en nästintill explosionsartad spridning och går nu att finna över hela Östafrika. Ibland beskrivs Tingatinga dessutom som flygplatskonst, då tavlorna ofta storleksanpassas för att vara lätt att transportera för turister, samt med motiv som är populära för besökare, så som djuren som ses på safari. Den typiska Tingatingamålningen består därmed av starka och klara färger målat med cykellack, och motiv föreställande humoristiska och inte sällan karikatyrliknande djur från den östafrikanska naturen. Stilen utvecklas dock konstant och det dyker upp nya motiv, färgkombinationer och uttryck. Det är heller inte ovanligt att se tingatingainspirerade målningar på alltifrån vykort till leksaker om man besöker en marknad eller shoppinggata i något östafrikanskt land.
Nedan finns ett bildspel som visar några av dessa vackra tingatingamålningar.
Nu är turistsäsongen i Gambia snart igång igen. I Gambia har många väntat och längtat till den här tiden, mer än de flesta år, då turismen svek landet förra året på grund av den spridning av ebola som pågick i vissa delar av Västafrika. Trots att Gambia aldrig var drabbat, så var antalet turister i landet så pass få att Ving ställde in samtliga av sina resor till landet under hela säsongen. Då Gambia är ett mycket litet land och turismen har varit en stor del av inkomstkällan i många år, så blev självklart inkomstbortfallet från turismen märkbart.
Delar av Afropés redaktion fanns på plats även förra säsongen i Gambia. Från vänster: Fatou, Hatab, Anna, Mam-Yandeh och Ida Isatou
Vid kontakter med befolkningen i Gambia så framgår det tydligt att turismens återkomst är varmt välkommen för många. Både på individnivå och i ett större sammanhang. Det finns självklart många nackdelar med så pass mycket turism i ett så litet land också och det finns mycket kritik för hur den gambiska befolkningen har påverkats av turismen under så lång tid. Men i nuläget är turismen en så pass viktig del av landets inkomstkälla att de kommande tillresta, av de flesta tas emot med öppna armar.
Att boka en resa till Gambia från Sverige idag, innebär att du bör vara flexibel, då bortfallet från förra året antas vara en orsak till att det är svårt att få tag på resor till landet genom de vanligaste resebolagen om du inte kan vara flexibel. Det finns även indikationer på att vissa flygbolag satt in extra plan, som även de är på väg att fyllas upp, dessa uppgifter är dock inte bekräftade.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Att många som semestrat i Gambia gärna återvänder. Igen. Och igen. Och igen. Det är ingen tillfällighet. Det korta flygavståndet, den varma solen, de långa vita stränderna, den gästvänliga och trevliga befolkningen, den färska maten och det billiga shoppandet är några av de dragplåster landet bjuder på.
Fotnot: Samtliga bilder i bildspelet är tagna av Fatou Touray
Lejon klassas globalt sett som en sårbar art när det kommer till antalet djur och artens överlevnad. På många platser har lejonens situation blivit värre och det är därför glädjande nyheter att Rwanda, efter 20 års frånvaro nu återigen kommer få agera hemland åt en grupp med lejon.
Akagera National Park i östra Rwanda var under lång tid hem åt lejon men i och med folkmordet i Rwanda 1994 utrotades eller fördrevs de lejon som då levde i parken. På grund av de många människor som på flykt i från sina hem sökte skydd i nationalparken dödades eller fördrevs alla lejon då människor försökte skydda sin boskap. Sedan dess har landet helt saknat en population av lejon och den globala situationen för lejon har dessutom försämrats. International Union for the Conservation of Nature klassar lejon som en fortsatt hotad art när man nyligen uppdaterade sin röda lista över hotade eller utrotningshotade arter i världen. Förutom att globalt sett vara en hotad art har just den östafrikanska lejonstammen kraftigt minskat den senaste tiden, bland annat till följd av handel med ben och andra kroppsdelar från lejon som sedan används i traditionell medicin i både delar av Afrika och Asien.
Trots det globala hotet finns det nu alltså en ljusglimt då Rwanda efter drygt 20 år återigen kommer bebos av en flock med lejon, närmare bestämt 7 individer, 2 hanar och 5 honor. Flocken flögs i måndags in från den sydafrikanska provinsen KwaZulu-Natal där de tidigare bott i olika nationalparker. De enskilda individerna har valts ut på grund av bland annat sin genetiska uppsättning för att kunna skapa en så stor mångfald som möjligt inom den nya flocken, samt för att avlasta de små, begränsade områden de kommer ifrån i Sydafrika.
För Akagera National Park som är en 112 000 hektar stor nationalpark på gränsen till Tanzania innebär lejonens återkomst en viktig milstolpe i det återuppbyggande arbetet som pågår i parken. Lejonen kommer dessutom inte att lida brist på föda då de som toppen på näringskedjan har en rad byten att tillgå inom parkens gränser. Till att börja med kommer lejonflocken att hållas i en 2 veckor lång karantän innan de släpps ut i Akagera där de sedan under de kommande åren kommer att kunna följas via radiohalsband. Detta för att kunna minska riskerna för att lejonen förflyttar sig till bebodda områden och för att kunna följa gruppens dynamik.
Förhoppningsvis kommer lejonens återkomst dessutom nu att bidra till Rwandas turism. Parken som ligger en 2 timmar lång bilresa från huvudstaden Kigali hade under 2014 cirka 28 000 besökare, och nu kan man hoppas att intresset ökar ytterligare.
Makasutu – Skogens Mecka på Mandinka har nu funnits sedan 1994, det vill säga i över 20 år. Platsen kommer inte göra dig besviken, även om du redan har höga förväntningar. Stillheten, men också den helt fantastiska miljön med mangroveträsk, djurliv och Gambiafloden är hänförande. Hur kan en plats vara så vacker?
Detta bildspel kräver JavaScript.
Makasutu som består av 1500 hektar, har skapats av två engelsmän: Lawrence Williams och James English, den senare avliden sedan 2011. Grundtanken med Makasutu är varaktig, ekologisk turism, men också att skydda djur och natur. När Makasutu köptes och man påbörjade byggande och process, var det inte många djur som fanns kvar i området, dels på grund av skövling av naturresurser, men också på grund av bristen på tillvaratagandet av djur och natur. 15 000 träd planterades de närmsta kommande åren och man planerade in hur befolkningen i närområdet skulle kunna vara en del av skapandet av Makasutu och för att utveckla en varaktighet för miljön och omgivningen.
Makasutus naturområde lockade många turister till platsen och då många uttryckte en önskan om boende i området, så byggdes Mandina upp till ett femstjärnigt ekologiskt boende som inte liknar något annat i Västafrika. Delar av boendet består av flytande små hus, där man alltså kan hyra in sig under sin semester.
Några av hustyperna i Mandina Foto: Fatou Darboe, Afropé
Där finns fyra typer av boenden: Floating Lodges (flytande boenden), Jungle Lodges (djungelboenden), Stilted Lodges (uppstyltade boenden) och Mangrove Lodges (mangroveboenden).
Stället är fridfullt och vackert, men det är trots allt naturområdet Makasutu de flesta gäster väljer att besöka.
Entrén till Makasutu Foto: Fatou Darboe, Afropé
Entrén till Makasutu kostar en del, liksom transporten dit i och med att det är en bit att åka. 950 dalasi är i och för sig inte så mycket pengar i svenska kronor (cirka 160-170 skr, januari 2015, lite beroende på växlingskurs) men med gambiska mått är det en hög entré. I priset ingår dock en härlig lunch med underhållning, en guide som tar dig runt, en båttur på en biflod till Gambiafloden genom mangroveträsk, du får kaffe och kaka och du får även möjlighet att se djur, natur, bada i poolen, samt dricka färskt palmvin (som är alkoholfritt när det är färskt, men efter tre dagars jäsning innehåller en hög halt alkohol). Ser man på vad man får för pengarna är det alltså en billig upplevelse av något som är svårt att finna dess motsvarighet till i Gambia, dock kan jag uppleva att det var störande att bli uppmärksammad på att man ”kan ge dricks” till de som arbetar på området. Dricks efterfrågades till koraspelaren, till guiden, till mannen som rodde båten under båtturen, till de som serverade palmvinet, till de kvinnor som stod för lokal underhållning under lunchen, till den medicinman som man fick träffa i en hydda inne på området etc. Sammantaget blev det ganska mycket extrapengar under rundvandringen. Det poängterades att det var frivilligt, men samtidigt kan det vara svårt att låta bli att ge en slant till folk som uppenbarligen har det sämre ställt än en själv och som dessutom gjort ett bra jobb.
Ett sällskap som reste till Makasutu kort efter oss, var däremot mycket besvikna på både servicen, men framför allt på att maten inte var helt okej. Tanken med Makasutu och uppbyggnaden är fantastisk, men det behövs nog göras en inventering på hur det fungerar i området så här drygt 20 år efter skapandet…
Jag vill ändå varmt rekommendera er att besöka Makasutu.
Fotnot: 2012 mottog Lawrence Williams utmärkelsen ”the National Order of The Gambia”.
Jag gillar inte att prata om pengar. I Sverige är det dessutom ett tabu. Men jag skulle vilja ta upp ett ämne som berör musiker runt om i världen, samt vår ignorans mot problemets existens.
Aminatah Foto: Freja Lindberg
”Jaha, så du jobbar som artist alltså?” Ett medelålders tyskt par frågar mig i samband med att jag besöker Sheraton Hotell för ett möte och ja, det kan man väl säga att jag gör. ”Vilket hotell eller vilken restaurang sjunger du på?”. Jag spenderar därefter en dryg halvtimme med att förklara att jag inte jobbar som showartist, som turistunderhållerska eller liknande och att Gambia likt de flesta länderna har en egen musikbransch. Att det finns evenemang och scener som lokala artister uppträder på och att inte alla musiker i landet livnär sig på att sjunga klyschiga coverlåtar. Kvinnan nickar tillslut och utbrister ”bristen på turism måste ju verkligen påverka dig, det är ju där pengarna finns….”. Jag tror inte att dom ens har lyssnat på vad jag sagt. Självklart påverkar bristen på turism alla, ekonomin i landet har ju rubbats. Men många turister tror att de för entertainers i landet är som en guldklimp.
Många av banden som spelar i turistområdet tjänar tillsammans dryga 300 svenska kronor per kväll. Vissa av de banden består av mer än tio medlemmar och står själva för utrustning samt transport. I dricksskålen som de springer omkring med lägger turisterna sina småpengar och känner sig generösa för att även små summor räknas för dessa människor.
En gång kom en brittisk kvinna fram till mig och sa att hon hade hört att jag var en fantastisk sångerska. Hon hade ett bröllop som hon planerade och ville ha en pianist samt mig under hela kvällen med klassiska covers. ”Vad skulle du säga om jag sa att ni får 3000 dalasi (ca 500:-) för kvällen???” Hon såg otroligt entusiastisk ut och väntade på en lycklig min från min sida. Jag tittade på henne och suckade lite, men svarade enkelt med att jag skulle kolla om min pianist skulle kunna tänka sig att göra max en eller två låtar för den summan, men att jag kände mig lite osäker på grund av den låga betalningen. Att repa in en låt tar tid om det ska låta bra, transport fram och tillbaka för rep, soundcheck och spelningar kostar. Om jag spenderar min tid och mina pengar på transport med mera som knappt kvittar kompensationen för en publik/marknad som jag inte ens är intresserad av, varför skulle jag då vara entusiastisk? Restaurangägaren hörde vår konversation och stod fnittrandes i ett hörn medans han tjuvlyssnade.
Populärmusik kostar. Vart man än i världen vänder sig. Vi spelar in skivor, vi turnerar och vi försöker att använda så bra utrustning som möjligt, baserat på vad vi har tillgång till. Många av de artister jag känner i Gambia har själva spenderat flera hundra tusen svenska kronor på att nå dit dom är idag, investerat och hoppats på det bästa. Återinvesterat i sina egna projekt och kämpat otroligt hårt. Det finns en värld utanför turistområdet som många besökare glömmer eller helt enkelt inte tar sig tid att se. I en värld där alla kopierar skivor, olagligt laddar ned musik och ständigt kräver billig eller gratis underhållning kan inte musiker överleva. Så nuförtiden är det genom sponsorer, stipendier och live-spelningar som artisterna tjänar riktiga pengar. Om vi som lyssnare även blir giriga när det gäller live-spelningar så finns det ingen budget kvar för artisten till att spela in nästa skiva, eller till att organisera nästa turné, för att inte tala om musikvideos.
Dalasi Foto: Afropé.se
Jag tror att vi lätt glömmer hur ofta vi lyssnar på musik. Jag hör musik minst 8 timmar per dag. I bakgrunden, i högtalare, i hörlurar, på datorn, på tvn och på radio. Sammanlagt spenderar jag nog mindre än 4000:- per år, inkluderat musiktjänster och spelningar som jag går på. Tillgängligheten av gratis musik är för bred. Oftast betalar jag knappt 30% av dessa summor till artisten. Pengarna går till bolag, tjänster, arrangörer och liknande.
Den brittiska kvinnan hittade en artist och en pianist som gick med på hennes villkor och betalning. Dom spelade i sammanlagt tre timmar under loppet av sex timmar och hade troligtvis en transporttid på minst en timme var. Dom tjänade alltså dryga 30:- i timmen under själva kvällen men då har vi inte räknat in tiden de repeterade. Man repar oftast en låt minst 3 gånger, men snarare många, många fler gånger. Då hamnar vi på en timlön på några kronor. Jag ser inte hur någon, någonstans i världen skulle vara entusiastisk.
I Gambia handlar människor fortfarande skivor till en viss del. Men mycket av musiken delas ändå via whatsapp och liknande applikationer. Branchen är dock lika självmordsbenägen som filmindustrin i dess olagliga nedladdningar och piratkopior. Vi måste börja se till att pengarna vi betalar för musiken vi lyssnar på hamnar i rätt händer. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om min favoritartist slutade göra musik med motiveringen ”ni betalade ju inte”.
Jag tycker att det vore skoj om turisterna i Gambia tog sig tid att åka ut till andra områden, utanför all-inclusive-hotellet och såg vad landets unga som äldre musiker har att erbjuda. Kanske till och med betala inträde? Ingen musiker föds med en perfekt röst, utvecklad talang och färdig repetoir. Det tar engagemang, tid och tyvärr, pengar.
Att ebolautbrottet i vissa länder i Västafrika har skrämt bort turismen från i princip hela Afrika, har vi kunnat konstatera tidigare. Gambia som är ett mycket litet land och som till stor del lever på turismen, har blivit särskilt drabbat av avsaknaden av turister i år.
Foto: Fatou Touray, Afrope.se
I turistområdena möter jag amerikaner, tyskar och engelsmän. Skandinaverna lyser med sin frånvaro då all charter från Skandinavien har ställts in för hela säsongen, med hänvisning till minskad efterfrågan. Några återkommande skandinaver kan man hitta, som tagit sig hit genom reguljära flygbolag, men de finner man inte så ofta i turistområdena, utan de hyr ofta hus, om de inte äger ett hus här i Gambia. Nya skandinaviska turister kommer inte alls. Många är skrämda av ebolautbrottet i Västafrika. Att Gambia inte är drabbat av ebolan tycks inte spela någon roll… Att Afrika är en enorm världsdel och att ebolan bara drabbat några få länder tycks inte heller spela någon roll.
Inför min egen resa fick jag ofta frågan om jag skulle på semester och när jag sa att jag planerade resa till Gambia, fick jag räkna med minst en halvtimmes ”debatt” om hur riskabelt/riskfritt det var att resa till Gambia. Information är A och O och jag var glad över all den information jag varit tvungen att läsa mig till för att kunna rapportera om på tidningen. Jag kände verkligen ingen som helst oro att resa och nu på plats i Gambia känner jag om möjligt än mindre oro.
Jag har däremot haft många, långa samtal med befolkningen här i Gambia om avsaknaden av turister. Allt från taxichaufförer, hotellarbetare, hotellägare, restaurangpersonal och många andra som inte är direkt påverkade av turismen och det samtliga säger är att de inte kan förstå rädslan. De flesta tror att det hela är en missuppfattning och att folk tror att det finns ebola i landet. Många affärsidkare har fått lägga ned eller kommer inom kort att tvingas sälja eller lägga ned sin verksamhet på grund av att man inte har tillräckligt med kunder.
Foto: Fatou Touray, Afrope.se
Det som är uppenbart är att folk i Gambia hade en tuff ”off season” (den skandinaviska turistsäsongen pågår mellan oktober och april, maj till september kallas därför ”off season”) och allt pekar på att nästa ”off season” kommer att bli allt värre ekonomiskt för den gambiska befolkningen då högsäsongen varit så dålig för turistnäringen.
För många gambier som flyttat till olika länder runt om i världen, har situationen i Gambia blivit allt mer uppenbar, då familjemedlemmar och släktingars hjälpbehov utifrån ökat på grund av den försämrade situationen som färre antal turister skapar.
Vi får framför allt hoppas att de som drabbats av ebola, tillfrisknar och att ebolan upphör med spridningen, men vi hoppas även att de människor som på olika sätt indirekt drabbas av ebolan, får bättre tider att se fram emot.
Vi är många som följer ebolarapporteringen här i Sverige. Vi oroar oss för vänner och bekanta – samt för regionen i helhet. Men hur ser det ut i Gambia? Hur påverkar rapporteringen vardagslivet där, i ett land som ännu inte drabbats av några konstaterade ebolafall, men som drabbas indirekt på grund av geografisk närhet och minskad turism?
Saikou Suwareh Jabai är radiopresentatör och reporter på Capital FM Gambia samt kolumnist och reporter på Foroyaa Newspaper och han säger att situationen är alarmerande.
– När Senegal fick ett konstaterat fall ökade medvetenheten bland civilbefolkningen. Att skaka hand är det traditionella sättet att hälsa på folk, men det har minskat drastiskt på kontor men även på skolor och i andra sammanhang. Detta är ett råd vi fått, som en del i att hålla Gambia fritt från ebola.
Saikou berättar att hälsoministeriet har ökat uppsikten vid gränserna och arbetar för att göra folk uppmärksamma på epidemin, och hur man kan minska risken att smittas. En del sjukvårdspersonal har även skickats utomlands för att få lära sig mer om sjukdomen.
– Människor är uppmärksamma och även många musiker deltar nu för att försöka informera och utbilda folk om sjukdomen.
Gambia har ännu inte haft något konstaterat ebolafall.
Foto: Privat
– Men turistsektorn kommer att drabbas hårt eftersom närbelägna Senegal har ett konstaterat fall. Många turister kommer att vara rädda för att viruset ska komma även till Gambia. Det har förekommit rykten om ebola i Gambia och även om de alltså inte är sanna är jag rädd att turister kan bli ännu oroligare om de hör dem.
Saikou berättar att turismen tveklöst är en av de främsta inkomstkällorna för landet.
– Hotellarbetare och andra inom sektorn kan bli arbetslösa men det kommer även påverka hela samhället om turisterna sviker, för många besökare får goda relationer med det gambiska samhället och brukar hjälpa till att stötta utvecklingen på olika sätt. Vad händer om detta inte längre sker?
Hans uppmaning till de som funderar på om de vågar åka är helt enkelt:
– Jag hoppas att ni kan släppa skepsisen och komma ändå. Ett vaccin är nu på väg att testas, bland annat i Gambia. Och vi har alltså ingen ebola i landet!
Ebolautbrottet i Västafrika är det första någonsin i regionen och läget är enligt Läkare utan gränser utom kontroll i flera länder. Vad händer nu och vad innebär detta för er läsare som kanske funderar på en semesterresa till Senegal eller Gambia i vinter?
Det är en mänsklig katastrof och oerhörd tragedi för varje enskild drabbad. Och att ens fundera på semester i sammanhanget må kännas futtigt, nästan frånstötande. Men om hela Västafrika även blir av med all sin turism blir slaget mot regionen ännu hårdare. Det är lätt att drabbas av panik när Aftonbladet skriver att ebola kan spridas ”som en skogsbrand”. Låt oss ta ett steg tillbaka och överblicka nuläget.
Viruset har ännu inte konstaterats i vare sig Senegal eller Gambia. Senegal stängde sin landgräns mot Guinea den 29 mars men gränsen återöppnades den 6 maj, enligt svenska Utrikesdepartementet (UD).
I nuläget avråder inte UD från resor till något av de eboladrabbade områdena.
– När det gäller smittorisker, som i fallet med ebola, är det Socialstyrelsen som sitter på kompetensen och som gör bedömningen om vi bör avråda från resor till ett visst område. De uppmanar sedan UD att lägga en avrådan om de bedömer att det behövs. Det görs alltid en kontinuerlig bedömning men i nuläget anses det inte behövas någon avrådan från resor till de drabbade länderna, säger Erik Wyrkensjö på UD:s presstjänst till thegambia.nu.
Om epidemin blir värre, kommer ni att avråda från resor då?
– Det går inte att spekulera i, vi kan aldrig förvarna inför en avrådan. Om och när vi anser att en avrådan behövs kommer vi att lägga den, fortsätter Erik Wyrkensjö.
Bokar du en charterresa till exempelvis Gambia och situationen skulle förvärras och UD lägger en avrådan från att åka till Gambia, då har du rätt att få tillbaka pengarna, tack vare en överenskommelse mellan Svenska resebyråföreningen och Konsumentverket. Detta gäller dock endast charterresor, vad gäller övriga researrangörer finns inte detta reglerat.
Ving kommer att fortsätta med sina resor till Gambia i vinter.
– Vi följer som alltid UD:s rekommendationer och så länge de inte avråder från Gambia har vi fortsatt resor dit. Vi följer dock utvecklingen om ebolautbrottet noga, säger Anna Hagberg, informatör på Ving till Thegambia.nu.
Vad händer om man bokat en resa till Gambia och UD lägger en avrådan dit?
– Då ställer vi in alla våra resor till Gambia. I ett sådant läge erbjuder vi alltid inbokade kunder fri av- och ombokning, säger Anna Hagberg.
Hur ska man tänka som resenär?
– Som resenär är det alltid viktigt att se till att ha en ordentlig försäkring som täcker för oförutsedda händelser. Det rådet gäller oavsett var, när eller hur man reser. När man reser är det också bra att tänka på att hålla god hygien.
Hur resonerar Ving gällande vinterns Gambiaresor i nuläget?
– I dagsläget är det väldigt svårt att veta om spridningen av ebola kommer att beröra Gambia eller ej, men vi följer utvecklingen noga och utgår från UD:s rekommendationer, säger Anna Hagberg.
Ebola sprids – bland människor – via kontakt med blod och andra kroppsvätskor, samt föremål som nyligen varit i kontakt med infekterade kroppsvätskor. Det är framförallt den sjukes familjemedlemmar och sjukhuspersonal som löper risk att smittas. Smittrisken för resenärer är högst begränsad, enligt svenska Folkhälsomyndigheten.
Anna Sjöblom är en svensk sjuksköterska som i våras arbetade för Läkare utan gränser på plats i Guinea Conakry. Hon säger till DN att det är frustrerande att man ännu inte lyckats stoppa utbrottet.
– Personligen är det jobbigt att tänka på hur många personer som drabbas och hur vårdpersonalen sliter hårt och har gjort så i över fyra månader.
Anna Sjöblom säger att det är naturligt att människor har vissa associationer kring sjukdomen då personalen använder kosmonaut-liknande skyddsdräkter.
– Men bilden är lite överdriven. Ebola är faktiskt inte en så pass smittsam sjukdom. Hade den varit så smittsam och så dödlig hade vi sett tiotusentals offer. Mässling och influensa är mer smittsamma. När det gäller ebola så måste man komma i direktkontakt med kroppsvätskor, fortsätter hon.
Den 25 juli rapporterade WHO nya fall i Guinea samt fortsatt höggradig spridning i Liberia och Sierra Leone. Det totala antalet fall i de tre länderna var denna dag 1 201 bekräftade fall varav 672 dödsfall. Från Nigeria rapporteras ett fall av ebola, denna person kom resande från Liberia och har sannolikt smittats där.
En del känner redan till det. Men förvånansvärt få av gambias turister verkar veta om att det finns kamelridning i Tanji. Det är en märklig men oförglömlig upplevelse att gunga fram längs strandkanten.
Tanji är känt för fisk och sitt kustnära läge. Läs vårt tidigare reportage HÄR!
Detta bildspel kräver JavaScript.
Men i Tanji finns även möjlighet att få rida kamel i vattenbrynet, för en överkomlig peng. Kameler är väl anpassade till gambiskt klimat och den lokala födan. De är på många sätt bättre lämpade som tusistriddjur i Gambia än de hästar som annars är den vanliga synen på stränderna. Detta hävdar i alla fall boken ”Den gode turisten i Gambia” av Ann-Britt Sternfeldt.
Så du kan med gott samvete bege dig mot Tanji och ”Tanji camel safari”. Det ligger på vänster sida, precis innan man kommer fram till Tanji, om du kommer från Serrekundahållet. Stället är ganska stort, med en liten trädgård och bar. Men det är förvånansvärt få som faktiskt verkar hitta hit. Kanske för att det inte ligger precis bredvid de stora hotellkomplexen?
För att få rida måste man vara två personer, för jämviktens skull. Eller rida och rida, man sitter i en liten korgstol på varsin sida om kamelen. Priset varierar naturligtvis, men räkna med motsvarande strax under en svensk hundralapp för två personer.
Kamelen ligger ner på knä när du sätter dig i stolen, så det är ingen konst att komma i den. Men det suger rejält i magen när kamelen sedan reser sig upp. Och de första märkligt, uråldrigt svajande stegen är närmast en chock. Det är olikt allt annat. Man hittar ingen logik i rörelsen och det hoppar och far, helt oberäkneligt, känns det som.
Kamelen leds av en i personalen och vi hade även en till vid sidan av. Eftersom komplexet ligger på ”fel” sida vägen från stranden sett måste man först korsa vägen, Kombo Coastal Road. Den rädsla som kvillrade i tårna när kamelen gungande stannade till vid vägrenen, för att invänta en lastbil eller två, den glömmer jag nog aldrig. Men till slut kom vi i alla fall över vägen och ner mot stranden. Utsikten var magnifik, upplevelsen svårbeskrivlig. En rädsla, blandat med en skuttande lycka över själva grejen. Stranden, fåglarna, fisken, kamelen. Och så gunget, som pricken över i.
Denna veckas bild är tagen under en härlig lunch på Poco Loco i Kololi. Vädret är fortfarande lite ostabilt men för varje dag som går blir vädret lugnare och lugnare. Regnsäsongen är, vid kusten, i princip över och nu väntar den kommande turistsäsongen. Restauranger, hotell och marknader är i full gång med förberedelserna inför turisternas ankomst. Det städas, repareras och fixas för fullt för att kunna välkomna turisterna om några veckor. Förhoppningsvis kommer denna säsong att kunna välkomna många nya, men även gamla besökare till detta vackra land och vi hoppas alla på att det ska bli en mycket givande säsong.
Afropé 