Etikettarkiv: unicef

Idag dör fler än 800 mammor

Idag, sista söndagen i maj firas Morsdag i Sverige, och våra mammor hyllas och uppmärksammas både i verkliga livet och på sociala medier, något som alla dessa fantastiska kvinnor mer än väl förtjänar. De flesta mammor förtjänar ju att inte bara hyllas en dag om året, utan varje dag, alltid. Men vilka är de kvinnor som aldrig får uppleva att bli uppmärksammad på Morsdag av sina barn? Och vilka är de barn som aldrig får chansen att fira sin mamma?

Mödradödligheten runt om i världen, där afrika söder om Sahara är värst drabbat. Foto: WomanStats Project

Varje dag dör fler än 800 kvinnor för att de blivit gravida. Det innebär en död kvinna oftare än varannan minut, och drygt 300 000 döda kvinnor, mammor, varje år. 90 procent av dessa döda kvinnor och mammor lever i låginkomstländer, och 75 procent på den afrikanska kontinenten.

Statistiken talar om för oss att i höginkomstländer är risken för att mamman dör under graviditet eller förlossning en på 3300. För den kvinna som blir gravid och ska bli mamma i Tchad är risken en på 15. Samtidigt vet vi att den vanligaste dödsorsaken bland flickor i åldrarna 15-19 år i låginkomstländer är just graviditetskomplikationer eller i samband med förlossning.

I Etiopien är det bara 10 procent av alla blivande mammor som genomgår en förlossning där vårdpersonal finns tillgänglig. När det då tillstöter komplikationer finns ingen hjälp att få, och ännu en mamma riskerar att dö helt i onödan. För många av dessa mammor dör just till följd av bristande eller obefintlig sjukvård, långa avstånd eller omöjliga situationer orsakade av konflikter eller naturkatastrofer. Men det är inte bara vid själva förlossningen som mammor dör, hela graviditeten och bristen på mödravård under tiden är ytterligaren en av de stora riskfaktorerna. Samtidigt som osäkra aborter, i länder där kvinnor inte besitter rätten till sin egen kropp, är ytterligare en av dödsorsakerna.

Att bli gravid innebär på många håll en livsfara. Foto: Pixabay

För varje kvinna som dör i samband med förlossningen tappar ytterligare ett nyfött barn sin mamma, och även barnets chanser att överleva minskar drastiskt. Antalet döda mammor och spädbarn till följd av graviditetskomplikationer är årligen 5,6 miljoner förlorade liv, fler döda mammor och barn än antalet döda i aids, malaria och tuberkulos, tillsammans.

Trots att mödradödligheten har nästan halverats sedan 90-talet så dör alltså fler än 800 mammor varje dag, de flesta helt i onödan. För med rätt resurser och vilja skulle 9 av 10 dödsfall i samband med förlossning kunna förhindras. Dödsorsakerna är nämligen ofta relativt vanliga komplikationer, som med rätt vård och omvårdnad räddar mammans liv. Ett räddat liv som inte bara innebär en räddad mamma utan också ett barn som får möjlighet att växa upp med sin mamma och som ges en rättvis chans till överlevnad.

Kanske är den finaste hyllningen till vår egen mamma, idag på morsdag och alla andra dagar, att uppmärksamma, och bidra till att rädda livet på någon annans mamma. Att ge en kvinna möjligheten att få vara mamma eller ge ett barn möjligheten att få växa upp med sin mamma, till exempel genom att stödja organisationer som jobbar just med att rädda livet på mammor världen över. Unicef, Plan International och Läkare utan gränser är bara några av de många organisationer som globalt sett jobbar för att minska mödradödligheten, på platser där kvinnor blir mammor med livet som insats. Hos Plan International kan du till exempel köpa en säker förlossning till en blivande mamma, för att hylla din egen mamma.

Hylla din mamma genom att rädda livet på någon annans mamma.

Anna Wedin

 

Katutura – Namibias kåkstad där hopplöshet och framtidstro går hand i hand

Kåkstäder världen över har allt som oftast en komplex historia som involverar tvångsförflyttningar och marginaliserade grupper utan reella möjligheter att bosätta sig någon annanstans. Katutura i Namibias huvustad Windhoek är inget undantag. Här samsas hopplösheten med hoppet om en bättre framtid i det relativt unga självständiga Namibia.

Windhoek. Foto: Anna Wedin
Windhoek. Foto: Anna Wedin

Namibia som så sent som 1990 erhöll sin självständighet från Sydafrika är världens näst mest glesbefolkade land. Geografiskt är Namibia knappt dubbelt så stort som Sverige men med endast drygt 2 miljoner människor, och i huvudstaden Windhoek beräknas knappt en halv miljon människor bo. Trots att landet klassas som ett medelinkomstland, till följd av bland annat stora mineraltillgångar lever en betydande del av befolkningen i fattigdom och de ekonomiska och sociala klyftorna är därmed stora.

En brokig historia
Sydafrika tog kontrollen över Namibia 1915 och räknade Namibia som en sydafrikansk provins fram till självständigheten 1990. Under denna tidsperiod då Sydafrika styrdes av en apartheidregim kom Katutura att växa fram i Namibias huvudstad Windhoek. Detta skedde i början på 1960-talet då det beslutades att alla svarta skulle tvångsförflyttas till detta nya område utanför stadskärnan. Beslutet var en del av den apartheidregim som kraftigt segregerade och diskriminerade den svarta befolkningen.

Katutura i Namibias huvudstad Windhoek. Foto: Anna Wedin
Katutura i Namibias huvudstad Windhoek. Foto: Anna Wedin

Sedan tvångsförflyttningarna på 60-talet har området växt och fortsätter att växa. Det har byggts upp mer strukturerade områden som också inkluderats i det statliga el- och avloppssystemet. Men fortfarande är stora delar av Katutura utan både el och avlopp, och människor bor i egenbyggda plåtskjul. För många av de namibier som flyttar från landsbygden in till Windhoek för att hitta försörjningsmöjligheter är Katutura den första anhalten, och detta gör att området ständigt utökas.

Bristande resurser och verkliga hjältar
Ett av Windhoeks två statliga sjukhus är beläget i Katutura och även här är resurserna knappa. Övergrepp, våld inom relationer och våldtäkter är vanligt förekommande och med bas på sjukhuset jobbar en knapp handfull socialarbetare med att hantera runt 250 fall varje månad, trots ständiga hot fortsätter dessa hjältar att kämpa för förändring. Men vad gör man när det saknas samhälleligt stöd i form av till exempel kvinnojourer eller fosterhem och där en våldtagen kvinna kan få vänta i mer än åtta timmar på en läkarundersökning? För socialarbetarna är det en enorm psykisk påfrestning att klara av det dagliga arbetet och trots minimala resurser förändrar dessa hjältar livet för många, genom att fortsätta kämpa och bland annat ge av sina egna privata resurser.

Katutura State Hospital. Foto: Anna Wedin
Katutura State Hospital. Foto: Anna Wedin

Hoppet lever
Trots alla dessa motgångar finns det en känsla av enormt hopp för framtiden. 2016 var året då Namibias första egna läkare utexaminerades. Fram till 2010 när läkarutbildningen startade hade Namibia fått förlita sig på utbildningar utomlands för att utbilda läkare, något som både var kostsamt och resulterade i alldeles för få läkare i landet, något som fortfarande dock är ett problem. Men med de 37 nya läkare som utexaminerades tidigare i år har hoppet om att kunna utöka den inhemska läkarkåren väckts. Dessutom tror man att fler nyutbildade läkare nu ska vilja komma tillbaka till sina hembygder för att jobba, och därmed öka tillgången till kvalificerad sjukvård även på landsbygden.

Samtidigt jobbar internationella organisationer som Unicef för att skapa bättre förutsättningar för den yngre generationen och Namibias framtid. Genom att stötta lokala initiativ som håller unga ifrån gatorna och annat skadligt beteende, samt i många fall jobba med landets regering och myndigheter verkar Unicef på alla nivåer i samhället. I Namibia och Katutura har detta bland annat inneburit att fler barn och unga har någonstans att ta vägen efter skolan, i form av fritidscenter där det både serveras mat, läses läxor och idrottas.

Det är ett Katutura i förändring, hopplösheten över bristande resurser blandas med framtidstro om att den yngre generationen ska få bättre förutsättningar och kunna bidra till positiv utveckling.

Anna Wedin
Anna Wedin

Varje dag dör 16 000 barn under fem år

För ett par veckor sen fick jag veta att en släkting i Benin fått sitt andra barn. Bara dagar senare dör det första barnet. Allt detta inom en veckas period. Det äldre barnet som var tre år gammal dog bara dagar efter det man trodde var feber och tandsprickning. Även om jag inte träffat flickan, blev jag otroligt ledsen över att ett så litet barn dött. Kan ni tänka er ett samtal där man ska gratulera till tillökningen i familjen, och samtidigt presentera sina kondoleanser för det barnet man förlorat?

Foto: Privat
Foto: Privat

Några år tidigare var det ett annat litet barn i min familj som dog. Som den överanalyserande individ jag är, började jag fundera på det här med barn som dör, och hur vanligt det är i Afrika söder om Sahara. Att höra att ett barn dött är hemskt, och man kan nog aldrig vänja sig vid det. Även för familjen i hemlandet var det här obegripligt. En mor ska inte både ge liv och begrava sitt barn.

Jag började fundera mer kring barnadödlighet och hur riskerna inte alltid är över efter en födsel. Jag levde i Benin under mina första elva år, och självklart är det en del av mitt liv. Jag må ha mitt liv i Sverige nu men Benin är för alltid min startpunkt i livet. I min nyfikenhet insåg jag att risken fanns att jag inte hade överlevt, och då hade jag varit en del av statistiken. Med det menar jag att jag hade tur. Varje dag dör 16 000 barn under fem år och 2014 dog 5,9 miljoner barn under fem år (främst i utvecklingsländer). Så varje barn som får växa upp utan sjukdomar och sjukhusvistelser har haft tur. Jag vet att det är vanligt för släkten i hemlandet att överlämna sin sorg till gud då man menar att detta är något som Allah har bestämt. Och att det Allah bestämt kan ingen ändra på. Det är lika mycket en del av islam som att be fredagsbönen. Jag har svårt att ta till mig den delen av religionen, men jag vet att det skapar trygghet och tilltro till Allah. Just nu väljer jag dock att fokusera på det vetenskapliga perspektivet.

Enligt FN:s barnfond, Unicef, går det att förebygga de flesta orsaker och sjukdomar som skördar barns liv i utvecklingsländer. Det sorgliga är att dessa sjukdomar, till exempel malaria, diarré, lunginflammation och förkylning, hade kunnat behandlas utan problem i Väst. Jag ville veta mer om exakt vad som skulle kunna stoppa denna tragedi. Kan ni gissa vad som behövs? Rent vatten, bättre barnhälsovård, näringsrikt mat, ordentlig hygien och utbyggd förlossningsvård. Visserligen är det inte de enda lösningarna då samhällsstrukturen spelar stor roll. I områden med hög dödlighet bland barn under fem år råder det dessutom ofta brist på ekonomiska, sociala, hälsomässiga och miljömässiga resurser.

Rokibath cirka fyra år. Foto: Privat
Rokibath cirka fyra år. Foto: Privat

Så vad kan vi i Sverige bidra med för att minska antalet barn som dör? Jo, vi kan till exempel stötta barnrättsorganisationer som t ex Unicef, som fokuserar på utbildning, rent vatten, och har en gåvoshop online där man t ex kan köpa nötkräm för undernärda barn och samtidigt få ett fint gåvobevis att ge bort. Senaste två jularna har jag gett bort det i julklapp, och det har uppskattats. Man kan även ge bidrag som går till att exempelvis utbilda nyblivna mödrar, familjer och sjukvårdspersonal. Många barn saknar även grundläggande vaccinationer mot de allvarligaste sjukdomarna. Jag har valt att nämna Unicef för att jag hyser stor respekt för den organisationens arbete i Benin. Jag minns att jag som liten fick ta del av Unicefs vaccinationskampanj, jag var alltså ett sånt barn vars läppar pressades ihop för att droppa in vaccin. Barnadödligheten har minskat sen 90-talet, men än är det inte över. Hjälp fler barn fylla fem år.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

 

 

Malawi tar hjälp av drönare i kampen mot hiv

I Malawi föddes år 2014 cirka 40 000 barn med en mamma som var hiv-positiv. För dessa barn är hiv-test och eventuell tidig behandling livsavgörande, men långa avstånd och dåliga vägar har gjort processen långsam. Nu satsar Unicef tillsammans med Malawis regering på att ta hjälp av drönare för att effektivare kunna hjälpa dessa barn.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

I Malawi lever tio procent av befolkningen med hiv/aids, procentuellt sett ett av världens värst drabbade länder. Som vanligt drabbas barn och unga hårt och årligen dör cirka 10 000 barn av hiv/aids i Malawi, en siffra som motsvarar en skolbuss med barn, varje vecka. Av dessa barn är det enbart hälften som fått tillgång till behandling, något som kunnat rädda många liv. För att kunna hjälpa dessa barn behövs tidig diagnosticering, effektiv behandling och mödravård.

Framsteg har gjorts då bland annat 90 procent av alla gravida kvinnor är medvetna om sin hiv-status, men trots detta är det inte lika många nyfödda barn som testas och får den vård de behöver. Livsavgörande för dessa barn är att blodprov tas och skickas till laboratorium för att testas för hiv, men en av de avgörande orsakerna till att detta inte görs är de långa avstånden och dåliga vägarna. Hittills har blodproverna oftast fraktats med motorcykel på dåliga och svårframkomliga vägar, något som inneburit att det tagit i genomsnitt elva dagar för proverna att nå labbet. Att sedan få provsvaren har inneburit en genomsnittlig väntan på åtta veckor.

Idéen att använda drönare i kampen mot hiv uppstod under en flygresa 2014 då Judith Sherman, hiv-ansvarig hos Unicef Malawi, bläddrade i ett flygmagasin och läste en artikel om hur drönare användes som pizzabud i indiska Mumbai. Tanken slog henne då att drönare, som hon själv inte hade någon kunskap om, skulle kunna användas även i kampen mot hiv/aids. Två år senare har första testflygningarna precis genomförts med goda resultat. Drönaren som kan bära en last på cirka ett kilo har klarat av testflygningen från den lilla hälsocentralen belägen en mil från Kamuzu sjukhusets laboratorium, där proverna testas. För att drastiskt minska tiden det tagit att få tillbaka provsvaren till hälsocentralen har man sedan en tid tillbaka använts sig av sms för att leverera resultaten till personal på hälsocentralen. Men det är drönarens intåg som står för den riktigt stora skillnaden, att transportera de viktiga blodproven in till labben.

Drönare. Foto: Pixabay
Drönare. Foto: Pixabay

Drönaren som använts för testflygningarna i Malawi är designad av amerikanska företaget Matternet som tillsammans med Unicef nu undersöker bland annat hur kostnadseffektiv denna lösning kan vara. Till skillnad från att transportera proverna med motorcykel, något som oftast kräver att ett stort antal prover skickas samtidigt för att minska kostnaden, är man hoppfull att drönaren ska kunna erbjuda ett effektivare och lönsammare transportsätt. De laddningsbara batterier som driver drönaren kostar betydligt mindre att ladda än att köpa bränsle till de motorcyklar som används för transport, dock innebär drönaren en relativt hög inköpskostnad, något som man ändå tror ska vara lönsamt i längden.

För att styra drönaren krävs en mobil med GPS och en lösenordsskyddad app som sedan möjliggör fjärrstyrning av drönaren som färdas enligt en förutbestämd färdväg. Om något skulle gå fel längs vägen är drönaren också utrustad med en fallskärm. Malawis försvarsdepartement har klassat farkosten som säker och godkänt att luftrummet används för drönarens framfart.

Nästa steg i processen blir att testa drönaren över större avstånd och under olika väderförhållanden för att se hur den tål påfrestningar och klarar av längre sträckor. Klarar den dessa tester, kommer experimentet att utökas och förhoppningen är att detta ska kunna revolutionera de hiv-program som bedrivs över hela världen av organisationer så som Unicef.

Källor: BBC och Unicef

Anna Wedin
Anna Wedin

Afropés adventskalender Lucka nummer 6

Afropés kalender Lucka 6
Afropés kalender Lucka 6

Idag är det den 6 december och Afropé öppnar sin sjätte lucka i lucköppningen!

Idag vill vi öppna en lucka till en stängd värld. Jag vill öppna en lucka för den glädje, den framtidstro och de stora förhoppningar som finns för att massor av Afrikanska länder just nu förbjuder kvinnlig könsstympning i en rasande fart. Självklart har detta inte skett utan ett gediget arbete från massor av människor runt om i världen, i synnerhet kvinnor som själva blivit stympade och som vågat berätta, som orkat förklara och som gör sina röster hörda och står upp för sina mänskliga rättigheter på ett sätt och i samhällen som kräver stort mod och en stor styrka. Dessa kvinnor gör det, inte för att de kommer bli hjälpta av det själva, då de redan blivit könsstympade, utan för att hjälpa och rädda många flickor efter dem.

Afropé har skrivit ett flertal artiklar både om kvinnlig könsstympning, men också om just de förbud som nu håller på att utfärdas i ett flertal länder på den afrikanska kontinenten just nu. Några av de länder som inte tillåter könsstympning är Burkina Faso, Egypten, Sudan, Nigeria, Etiopien och Gambia, bland många andra.

Rakblad, ett vanligt verktyg vid kvinnlig könsstympning
Rakblad, ett vanligt verktyg vid kvinnlig könsstympning

I dagens lucköppning vill vi hylla de lagstiftare som förbjuder kvinnlig könsstympning, vi vill hylla alla de eldsjälar och organisationer som arbetar för att förhindra kvinnlig könsstympning, men mest av allt vill vi hedra och hylla de kvinnor som utsatts för denna könsstympning, men som ändå finner styrkan och modet att bekämpa det för nästkommande generationer.

Barnkonventionen säger följande:

3 Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.

19 Varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller annan som har hand om barnet.

24 Varje barn har rätt till bra hälsa och rätt till sjukvård. Traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa ska avskaffas.

För mer information, ladda gärna ned UNICEFs PDF-fil om kvinnlig könsstympning HÄR!

Organisationen TOSTAN

Organisationen RISK

Socialstyrelsen

Fotnot: Många länder utanför den afrikanska kontinenten utövar och eller tillåter kvinnlig könsstympning.

Lucköppningen kommer att fortsätta och vi räknar ned till julen tillsammans.

Fatou Touray

Radio hjälper skolbarnen i eboladrabbade Guinea

Det största ebolautbrottet någonsin har skördat mer än 11 000 människors liv och har dessutom påverkat miljontals människors liv indirekt. Skolor hölls under utbrottets värsta fas stängda och de drabbade barnen har därför inte haft möjlighet att gå i skola. I Guinea har bland annat Unicef nu startat ett projekt med radiosända lektioner för att utbilda barnen.

Efter förra årets sommarlov var det många skolor som inte öppnade igen i värst drabbade Liberia, Sierra Leone och Guinea. Att hålla skolorna stängda var ett sätt att minska risken för att sprida smittan genom att undvika folksamlingar. För barnen innebar detta att möjligheten till utbildning försvann.

Foto: Anna Wedin
Foto: Anna Wedin

När skolorna i Guinea sedan öppnade igen i januari 2015 var närvaron inte längre lika hög bland barnen och mycket undervisning hade gått om intet. Utbildningsministeret i Guinea tillsammans med bland annat Unicef bestämde sig då för att hjälpa barnen att ta igen missad undervisning genom att lansera radiosända lektioner. Projektet som hittills lanserats i de fyra distrikten Farmoréah, Kaliah, Moussayah och Sikhourou i Forécariah, Guinea har omfattat lektioner i både matematik och franska. Programmen har riktat sig till både barn som inte har möjlighet att gå i skolan samt de barn som går i skola. För de barn som får går i skolan är programmen en repetition av vad dom redan lärt sig medan programmen för de barn som inte går i skola innebär ett alternativt utbildningssätt.

Förutom att undervisa i matematik och franska innehåller programmen också information om hur man skyddar sig mot ebola och vad som är viktigt att tänka på. Att inkludera barnen i detta är viktigt då dom sedan tar med sig kunskapen hem och kan sprida den vidare till föräldrar och andra människor i sin närhet.

Många av barnen som nås av radioprogrammen lyssnar från sina hem på sina egna radioapparater. Men för de barn som inte har möjlighet att lyssna hemifrån finns speciella ”lyssningscenter” i många byar där barnen kan samlas för att ta del av undervisningen via radio. Fördelen för dessa barn är att läraren från skolan närvarar under dessa stunder och då kan repetera, öva och svara på frågor direkt. Mer än 30 000 barn och unga från 329 skolor i Forécariah och minst lika många barn som inte går i skolan beräknas ta del av detta projekt, vilket innebär att totalt mer än 60 000 barn och unga kan tillgodogöra sig livsviktig utbildning.

Anna Wedin
Anna Wedin

Mobil teknologi hjälper splittrade familjer att återförenas

Sedan i våras har hundratusentals människor flytt från oroligheterna i Burundi. Många av dessa har tagit sig till närbelägna flyktingläger i Tanzania men på vägen tappat bort hela eller delar av sin familj. Unicef har nu lanserat ett nytt teknologiskt hjälpmedel som ska kunna bidra till att familjer kan återförenas.

Foto: Dave Proffer
Burundi. Foto: Dave Proffer

Oroligheterna och våldet i Burundi som pågått sedan i våras har skapat tillfälliga flyktingläger i bland annat Kigomaregionen i Tanzania där förhållandena är undermåliga, något som bland annat lett till det kolerautbrott som Afropé tidigare skrivit om. Förutom att brottas med sjukdomar och vatten- och sanitetsproblem, har många barn tappat bort sina föräldrar och kommit till lägren ensamma. Till flyktinglägret i Nyarugusu har det enligt Unicef kommit mer än 80 000 människor sedan slutet av april, och sextio procent av dessa är barn, med tusentals ensamkommande barn i åldrar från under 5 år.

För att nu kunna hjälpa dessa barn att hitta sina familjer samt kunna registrera andra barn som tillhör riskgrupper, till exempel gravida tonåringar, har Unicef nu lanserat en ny mobilapplikation som heter Rapid FTR (Rapid Family Tracing and Reunification), med den ungefärliga svenska översättningen, Snabb familjespårning och återförening (red).

Mac Glovinsky, Unicefs ansvarige över innovationer under katastrofer menar att detta nya system innebär en snabbare process för att dels spåra familjer men samtidigt kunna tillgodose barnens behov mer effektivt. Rapid FTRs största fördelar jämfört med traditionell pappershantering menar Glovinsky är bland annat att till skillnad från papper som fysiskt måste förflyttas delas det nya systemet helt digitalt, vilket inte gör att landsgränser eller långa avstånd innebär något problem. Att systemet dessutom kräver lösenord för att nås gör att säkerheten ökar, information kan inte nås av vem som helst och kan heller inte förstöras på samma sätt. Papperskopior kan till exempel under häftiga regn förstöras eller av misstag hamna i fel händer.

Dessutom innebär den nya tekniken att foton och videomeddelanden kan bifogas direkt till den lagrade informationen, något som är till stor hjälp i sökandet efter förlorade familjemedlemmar.

HÄR kan du läsa mer om oroligheterna i Burundi och det tidigare kolerautbrottet.

Anna Wedin
Anna Wedin