Etikettarkiv: usa

EVENT: Från diktatur till demokrati, Gambiagrupperna tillsammans med UF Göteborg anordnar föreläsning om Gambias politiska utveckling

Den 3 maj anordnar Gambiagrupperna tillsammans med Utrikespolitiska Föreningen Göteborg en föreläsning om hur Gambia på kort tid gått från diktatur till demokrati, föreläsningen hålls i Göteborg.

Adama Barrow, Gambias foldvalda president. Foto: Sulaiman Leigh (commonslicens)

Hur skedde förändringen? Fanns det några tecken på att förändringen var på väg? Vad har hänt sedan Adama Barrow tillträdde som landets folkvalda president? Detta är några av de frågor som tas upp under föreläsningen samtidigt som en jämförelse med USAs nyligen tillsatta president Donald Trump görs, för det finns både likheter och olikheter mellan dessa två ledare. Håller i föreläsningen gör Anders Pettersson och Robert Alexandersson från Gambiagrupperna.

Var: Hörsal Sappören, Sprängkullsgatan 25, 411 23 Göteborg.

När: Onsdag 3 maj 2017, klockan 17.30-19.00

Kostnad: Gratis för Gambiagruppernas samt Utrikespolitiska Föreningens medlemmar, övriga 20 kr/person. (Medlemskap i föreningarna kan tecknas på plats före föreläsningen.)

Föreläsningen kommer att hållas på engelska och det finns möjlighet att ställa frågor efter föreläsningen.

Mer information HÄR

Anna Wedin

Västafrikanska ledare till Gambia för att övertyga Jammeh

Situationen i Gambia fortsätter att oroa. Europeiska unionen, Afrikanska unionen, FN, ECOWAS och USA:s utrikesdepartement har alla vädjat till avgående president Jammeh att acceptera valresultatet, samtidigt som man fördömt hans agerande de senaste dagarna. Under måndagen ska USA ha uttalat sig om situationen och sagt att man nått ”ett mycket farligt läge”. Samtidigt förbereder sig flera västafrikanska ledare för att under tisdagen resa till Gambia i ett försök att övertyga Jammeh att acceptera förlusten och lämna plats åt landets nyvalda president Adama Barrow.

Högsta domstolen i Banjul – Foto: Fatou Darboe, Afropé

Yahya Jammeh förlorade presidentvalet i Gambia som hölls den 1 december och dagen efter erkände han Adama Barrow som valets vinnare och gratulerade också denne i ett direktsänt TV-tal. Men bara en vecka senare vände Jammeh helt om och motsatte sig plötsligt valresultatet. Jammehs parti meddelade sedan att man skulle överklaga valresultatet till Högsta domstolen.

Enligt uppgift finns dock endast en domare vid landets högsta domstol och för att hantera Jammehs överklagan behövs åtminstone fyra domare och tidsfristen för överklagan gick ut under måndagen. Det finns till och med uppgifter som gjort gällande att Jammeh själv för mer än ett år sedan gav samtliga anställda vid Högsta domstolen sparken och att det således inte finns någon anställd vid domstolen överhuvudtaget. Högsta domstolen inte varit verksam sedan maj 2015.

Frågetecknen kring president Jammehs senaste utspel och det faktum att han själv inte verkar ha riktig koll på vad han gör och inte gör har skapat många reaktioner runt om i sociala medier och många uttrycker tydligt hur skrämmande det är att han styrt landet i 22 år.

Statsöverhuvuden på väg till Gambia

Banjul (sett uppifrån) – Foto: Fatou Darboe, Afropé

Under tisdagen förväntas en delegation ledd av Liberias president och ordförande för ECOWAS, Ellen Johnson Sirleaf, anlända till Gambia. I sitt sällskap har Johnson Sirleaf ytterligare tre statsöverhuvuden, Nigerias Muhammadu Buhari, Ghanas John Mahama och Sierra Leones Ernest Bai Koroma. Delegationen kommer till Gambia i ett försök att övertyga Jammeh om att lämna sin post och acceptera det gambiska folkets demokratiskt valda president Barrow som segrare.

Senegal, som ganska aggressivt varnat Jammeh för om han inte står tillbaka och lämnar plats åt Barrow, menar att detta är ett ”sista-chansen-tillfälle” för president Jammeh att acceptera det gambiska folkets val.

Samtidigt säger den nya folkvalde presidenten Adama Barrow till Reuters att han känner viss oro för sin egen säkerhet.

– Vi talar inte om ett militärt alternativ. Vi vill värna om vår demokrati och vi vill ha fred, men jag är bekymrad för min egen säkerhet. Jag har ingen officiell säkerhet. Som tillträdande president ska jag inte behöva känna den utsatthet jag gör idag.

Barrow hoppas nu på att den delegation som väntas anlända ska kunna åstadkomma någon form av fredlig utväg i det spända läge som just nu råder.

Yahya Jammeh tog makten i landet genom en kupp 1994. Förra året deklarerade han landet islamisk stat och i oktober i år lät han meddela att landet ska lämna den internationella brottmålsdomstolen ICC.

 

Kiqi Dumbuya,
Fatou Darbo, Chefredaktörer, Afropé

Valde de Trump på grund av rädsla att hamna i underläge?

Det var första gången jag tog upp telefonen direkt när jag vaknade, den nionde november i år. Mina händer darrade en aning när jag otåligt väntade på att telefonen skulle vakna till liv. Jag ville bara se, få mina förhoppningar besannade. Skriver in en tidningsdomänadress och där står det. ”Trump nära seger”. Jag stirrar på den blåvita skärmen, på texten som stirrar tillbaka på mig, utmanade. Jag läser den igen. Sen träder jag in i förnekelse. ”- Än kan det vända” tänker jag och kliver upp.

Morgonen och världen börjar vakna till liv. Jag väcker min dotter, ger henne frukost och i bilen till förskolan sätter jag på radion. Där bryts min förnekelse igen när de säger, ”- Nyhetsbyrån AP bekräftar nu att Donald Trump har tillräckligt med elektorsröster för att bli USA:s nästa president”.

Donald Trump, USAs nästa president. Foto: Pixabay
Donald Trump, USAs nästa president. Foto: Pixabay

Jag svär till högt. Vad i helvete är det de säger? Samtidigt känner jag mig stum. Det gör jag nu också när jag skriver detta. Det var inte många dagar sen världen ändrades. Men det känns ändå som det var ljusår sedan. Kanske känns det så för att USA gick över en gräns den dagen. De gick över gränsen från att förneka att de är rasistiska till att säga att ”ja, det är vi”. Okej, grov generalisering kanske. Men hör min mening. Det är skillnad på att säga att man vill slå till någon och att faktiskt göra det. Precis som det är skillnad på att säga att man vill rösta på Trump och på att sen också göra just det. Mitt hjärta fryser till is när jag tittar bak i backspegeln och ser min dotter i bilbarnstolen. Så oskyldig och ovetande om vad som precis hänt. Sen jag blev förälder har jag slutat bry mig så mycket om mitt eget liv. Jag har aldrig velat dö, men inte på detta intensiva ”jag måste leva” – sätt. Jag vill leva, och det främst för hennes skull. Jag vill säkra hennes framtid och nu känns den äventyrad. Av en varg i fårakläder. Jag funderar starkt på att emigrera till något afrikanskt land. För jag står inte ut med den smärta hon kan utstå i sitt liv som afrosvensk i en värld där Trump är president.

Jag skulle vilja gå in till varje röstningsbås och fråga varje person som kryssade i Donald Trumps namn varför. Inte på ett anklagande sätt utan faktiskt undrande. Under dagarna som förlöpt sedan faktumet kvarstod att USA:s väljare hellre väljer en öppet rasistisk och sexistisk man framför en kvinna med decennier av erfarenhet i ryggsäcken, har media försökt sig på samma fråga med varierande svar. Jobben har varit en anledning. Man vill ha kvar jobben i sin stad, i sitt land. En annan har varit att man saknar människor med samma konservativa värderingar i bestämmande positioner. Under Obamas tid så legaliserades samkönat äktenskap och det verkar vara en nagel i ögat för många. En annan analys var den att gemene man som röstade på Trump inte var en arbetslös vit man utan en välmående, ekonomiskt tillfredsställd vit man. Det var i P1 det lyftes, där de sen utvecklade med att säga att den vite gruppen i det amerikanska samhället upplever sig vara, eller i alla fall hotas att bli en minoritet.

Låt oss ta en stund för att låta den informationen sjunka in. För om det stämmer och jag väljer att lita på det så bekräftar det ALLT som ALLA kunniga människor inom rasismens historia talat om för mig. Nämligen det att den vita maktordningen upprätthålls på ett systematiskt och aktivt sätt. Och jag i min egen vithet har såklart inte fattat. Jag blir så förbannad. Är det detta jävla samhälle som vi lever i? Där vita kränkta män och kvinnor också aktivt väljer denna rasistiska man till världsledare, bara av rädsla för att hamna i ”underläge”? Ja, det handlar väl helt enkelt om att man inte vill förlora sin position i samhället och till på köpet kanske bli behandlad som de icke-vita i landet blir. Jag hatar att se verkligheten svart på vitt för jag vill inte se denna verklighet. Och där har vi det igen – jag har råd att vara i förnekelse. Den vita maktordningen håller mig om ryggen ändå.

 

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Först när #blacklivesmatter blivit verklighet får 'alllivesmatter' giltighet

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag är arg, ledsen, förtvivlad, rädd, tom och absolut helt tömd på tålamod. Det som har hänt i USA de senaste dagarna, när ännu en gång polisbrutalitet kostade två svarta människors liv, har påverkat mig oerhört. Jag är väl medveten om att det här inte är något nytt problem utan det har pågått lika länge som de Förenta Staterna har funnits. I hundratals år har svarta människor blivit förslavade, lynchade, diskriminerade, avhumaniserade och mördade. Så att än idag, år 2016, mördar vita människor svarta människor för den enkla anledningen att de är svarta.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

De mördar oss, de skjuter våra systrar och bröder. För alla som tänker ‘herregud vad du överdriver, det handlar ju inte om dig, du blir inte skjuten av polisen när du går ut på gatan’ etc. Det är större än så, det känns i hela min kropp och i hela sinnet och du som vit har ingen rätt att säga till mig hur jag ska känna kring sådana här frågor, du har ingen rätt att förklara för mig vad rasism är och du har absolut ingen rätt att förminska det jag känner av den enkla anledningen att du har ingen aning.

Jag känner mig i obalans. Jag är så trött på att tippa på tå runt ämnen som rör diskriminering av svarta. Jag är trött på att behöva tänka på att jag inte ska göra någon upprörd när jag pratar om vithetsnormer och att det är ett stort problem i hela världen. Jag är trött på att inte kunna prata om vita människors privilegier utan att någon ska ta illa upp. Varför ska du ta illa upp? Om du nu står för alla människors lika värde, varför tar du illa upp? Acceptera att du är privilegierad och ta ett steg tillbaka, skaffa kunskap och lyssna på de människor som på riktigt vet hur det känns att leva som icke-vit i en värld där ‘white supremacy’ råder.

Frågan är varför de senaste två polismorden på svarta män berörde mig så mycket. När jag såg den första videon när Alton Sterling blir skjuten av polisen, det var bara något som brast. Jag började gråta och ville egentligen inte kolla på videon alls, men jag fortsatte titta. Två poliser trycker ner den här mannen mot marken så han ligger med ansiktet neråt och kan omöjligt vara till någon större fara för de båda beväpnade poliserna. Den ena polisen skjuter, ett liv är borta. Någons familj är förstörd. Någons son är borta för alltid. Någons vän. Någons kollega. För vilken anledning? Och varför? Alton Sterling håller upp ena armen efter han blir skjuten men den faller darrande ner till marken igen. En bild jag aldrig kommer få bort från näthinnan.

Anledningen att jag reagerade så starkt på det här, utöver det självklara, tror jag är att jag har känt ett tag att jag är vid någons slags ”breaking point”, det räcker nu, det går inte längre. Hur länge ska det vara såhär, när ska svarta små pojkar och flickor få, inte bara samma förutsättningar, utan samma rätt till sina liv, rätten till att leva, utan rädslan av att de samhällen som finns där för att ta hand om dig och beskydda dig, är det som bryter ner dig och kanske till och med tar ditt liv.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Jag förstår absolut att det är en stor skillnad på Sverige och USA. Vi upplever absolut inte samma polisbrutalitet och jag försöker inte på något sätt påstå att jag vet hur det är att vara svart i dagens Nordamerika, som har en så extrem historia av rasism och segregation, och på det sättet förringa svarta människors kamp och extrema tragedier i USA.

Jag är också väl medveten om jag själv bär på ett privilegium då jag har en vit mor och är ljusare i hudtonen. Colorism är lika verkligt som rasism och är även det extremt viktigt att utrota. Jag är medveten om mitt privilegium, jag försöker söka så mycket kunskap jag kan så att jag inte utnyttjar det privilegium jag har och tar ett steg tillbaka i situationer och debatter där jag känner att jag inte kan relatera. Jag är ingen dålig människa för att jag erkänner att jag har ett privilegium, jag tar inte illa upp om någon pratar om ”light skin privilege”, jag vet att det är så, varför lägga ner energin på att hamna i någon slags försvarsställning och bli defensiv när vi kan lägga energin på att fixa problemet.

Det är obekvämt att prata om sådana här saker, det skaver och man kommer trampa folk på tårna. Det borde inte stoppa oss. Prata om det, prata om det och prata lite mer om det. Oavsett om du är vit, svart eller vilken etnicitet som helst, vi måste vakna upp och på riktigt se oss omkring i världen. Hur är den uppbyggd? Hur har vår historia påverkat oss? Vilka människor är det som har makten? Vilka människor är i beroendeställning? Gör du det, sätter dig ner och verkligen funderar på världen och hur den ser ut och hur den är uppbyggd så kan du omöjligt komma fram till någon annan slutsats än att minoritetsgrupper runt om i världen är de människor som lider mest, på alla sätt och vis och det finns ingen logik i att förneka det.

Låt oss prata om #blacklivesmatter, för våra liv spelar roll. Låt mig skrika ut från ett berg att mitt liv spelar roll och mina framtida barns liv spelar roll. Självklart spelar alla liv roll oavsett hur du ser ut eller vart du kommer ifrån, men så funkar det inte i praktiken. När människor svarar #alllivesmatter på #blacklivesmatter blir jag väldigt förvirrad. Är det någon som har påstått att inte alla liv har betydelse. Problemet är att svarta människors liv har inte haft lika stor betydelse i flera hundratals år. Jag önskar att det inte hade behövts finnas en rörelse som #blacklivesmatter, jag önskar att det inte hade behövts finnas separatistiska forum för icke-vita och så vidare, men det behövs för att vi skall kunna nå den tid då de inte längre kommer behövas. Så låt mig prata om att mitt liv är betydelsefullt, låt mig prata om att mina bröder och systrars liv är betydelsefulla och låt mig prata om att mina framtida barns liv är betydelsefulla. Det är inget angrepp på dig och det faktum att jag vill leva fritt, att jag vill att mina bröder och systrar skall kunna leva i frihet och inte bli mördade på grund av deras hudfärg borde inte irritera dig så mycket…

Vila i fred Alton Sterling och Philando Castile tillsammans med tusentals andra svarta änglar som har gått samma hemska öde tillmötes. Vi står bakom er och det är nu vår plikt att sätta stopp för det här en gång för alla. #blacklivesmatter.

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

Harriet Tubman blir första svarta kvinnan på en dollarsedel

År 2020 firar USA sitt 100-årsjubileum med kvinnlig rösträtt. Då kommer en ny 20-dollarssedel att lanseras. Andrew Jackson, som pryder de nuvarande sedlarna, ersätts av Harriet Tubman. Det blir den första amerikanska sedeln som pryds av en svart kvinna. Men vem var Harriet Tubman?

Amerikansk dollarsedel. Foto: morguefile.com
Amerikansk dollarsedel. Foto: morguefile.com

Harriet Tubman föddes som Araminta Harriet Ross omkring 1822 i Maryland och dog 1913 i New York. Hon var en afroamerikansk frihetsskämpe och slaverimotståndare. Hon föddes av förslavade afrikaner och det finns inga bevarade dokument från hennes födelse, men föräldrarna hette Benjamin Ross och Harriet Greene.

När hon var sex år gammal så flyttades hon för att arbeta för en annan ägare. Hon genomled många svåra år av omänsklig behandling från sina olika ägare. Bland annat kastade en förman en tung vikt som träffade henne i huvudet och ledde till att hon under resten av sitt liv drabbades av epileptiska anfall.

Runt 1844 gifte hon sig med den frie mannen John Tubman.

En dag fick Harriet Tubman höra att slavarna på plantagen hon arbetade på skulle säljas. Då bestämde hon sig för att fly norrut, där slaveri var olagligt. Hon lämnade sin man som inte ville följa med henne. På vägen fick hon hjälp av kväkare som var medlemmar av den abolitionistiska rörelse som upprätthöll den hemliga flyktrutten som kallades ”Underground Railroad”.

Bild av träkonstverk av Harriet Tubman från "Scenes in the Life of Harriet Tubman" av Sarah H Bradford - Commonslicens, {PD-US}
Bild av träkonstverk av Harriet Tubman hämtat från ”Scenes in the Life of Harriet Tubman” av Sarah H Bradford – Commonslicens, {PD-US}

Flykten lyckades och Harriet Tubman gjorde framöver många resor söderöver för att hjälpa andra förslavade afroamerikaner att fly, och de kom att kalla henne för Moses. Under resorna hjälpte hon personligen runt 300 människor att fly undan slaveriet utan att själv bli tillfångatagen eller som hon själv sa ”förlora någon passagerare”. Detta trots att en belöning på sammanlagt så mycket som 40 000 dollar utlysts för den som kunde ta henne tillfånga. Det var den högsta belöningen som utlystes för någon ”konduktör” på denna underjordiska järnväg. Under det amerikanska inbördeskriget arbetade hon, förutom som kokerska och sjuksköterska, också som spion för nordstaterna, återigen utan att någonsin tas till fånga. Under inbördeskriget hjälpte hon hundratals människor som var fast i slaveri att fly till nordstaterna.

Under det amerikanska inbördeskriget, 1863, ledde Tubman en räd mot Combahee River Ferry i South Carolina och befriade hundratals slavar. Detta var den första militära operation i USA som planerades och genomfördes av en kvinna. Tubman hade i förklädnad besökt plantagerna i förväg och där givit slavarna instruktioner om att vara redo att springa till floden, där nordstatskepp skulle vänta på dem. Under räden förekom skottväxling mellan nordstats- och sydstatstrupper, och båda sidor drabbades av förluster.

Sammantaget, en oerhört inspirerande och stark kvinna, väl värd att få pryda den nya 20-dollarssedeln. Hur sedeln kommer att se ut är ännu hemligt, den kommer att presenteras år 2020.

Helena Svensson
Helena Svensson

Etiopiska adoptioner som inneburit stora personliga tragedier

Kritik mot och ifrågasättande av utlandsadoptioner har fått allt högre röster de senaste åren. Mycket av kritiken tycks komma från vuxna som själva adopterats från en annan världsdel. En del av kritiken handlar om den rasism många utlandsadopterade blir utsatta för i ett land de kommit till och där de inte valt att få komma till och dit de kommit samtidigt som de ryckts upp med rötterna från sitt invanda samhälle och ”naturliga miljö”. Ofta anses de vita (många gånger) adoptivföräldrarna sakna förståelse för de mörkhyade barnens utsatthet. Kritiken är förstås mycket större och mer omfattande än så, men det är en del av den kritik som funnits och som tycks bli starkare och större med tiden. Den gamla tidens uppfattning om adoptivföräldrar som alltigenom snälla och oegoistiska själar som ”räddar fattiga barn” för barnen egen skull, tycks vara på väg att allt mer försvinna. Här får du ta del av tre flickors öden, när de blivit adopterade till Danmark och USA, där flickorna fått gå igenom mycket smärtsamma konsekvenser av att ha blivit adopterade till västvärlden.

 

Skärmdump: Adoptionens pris
Skärmdump: Adoptionens pris

Nyligen har tre mycket tragiska fall av internationell adoption uppmärksammats där det i samtliga fall handlar om adopterade flickor från Etiopien. Två av fallen handlar om två danska familjer som adopterade barn från Etiopien och i det ena fallet deltog man samtidigt i en dansk dokumentär. Under dokumentären framkommer att de biologiska föräldrarna blir förda bakom ljuset av adoptionsförmedlingen som lovar det man sedan inte håller. Till exempel att föräldrarna ska få hålla kontakten med sina barn genom att kommunicera och få bilder på barnen. Även om de biologiska föräldrarna skriver under adoptionspapperna korrekt, så framstår det som mycket otydligt om de biologiska föräldrarna inser vidden av det de just skrivit på, i dokumentären. Tvärt om får man snabbt uppfattningen om att adoptionen sker under falska förespeglingar.

Det som senare händer är att den ena flickan i den ena familjen, Masho, möter flera svårigheter i Danmark som familjen får svårt att hantera. Det slutar helt enkelt med att Masho får flytta till ett familjehem. Dokumentären har väckt mycket starka känslor och mycket upprördhet i hela Skandinavien och adoptionsfrågan har blivit mycket aktualiserad efter dokumentären, inte minst i Danmark där dessa händelser utspelade sig.

Det andra danska fallet, med Amy, blev också mycket medialt uppmärksammat då filmer på hur en skrikande och sparkande Amy tas från sin adoptivfamilj till ett barnhem i Danmark med ett flertal vuxnas handgriplighet, då adoptivföräldrarna inte längre ansåg sig kunna hantera Amy.

De biologiska föräldrarna till Amy, har i efterhand vänt sig till Etiopisk domstol angående den adoption som gjordes av deras barn. Amy har flytt till Etiopien, mot Ankestyrelsens godkännande. Ankestyrelsen är medborgarnas klagoinstans för sociala ärenden i Danmark. Ankestyrelsen hade förbjudit Amy att återvända till Etiopien, men flickan reste ändå i februari i år, med hjälp av organisationen Against Child Trafficking i Danmark. I Etiopien kunde Amy återförenas med sin biologiska familj.

Den sjunde april i år annullerade Etiopisk domstol i Addis Abeba båda adoptionerna. Domstolen annullerade både adoptionen av Amy och av Masho. Amy firade beslutet med sin biologiska mor Genet Kedir i Addis Abeba.

De båda fallen väckte stor uppmärksamhet i Danmark och övriga länder i Skandinavien 2012 och bland de personer som redan är kritiska till internationella adoptioner, blir dessa fall ytterligare bevis för att barn kan komma att ta stor skada av dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ytterligare ett fall har utspelat sig i Etiopien och USA, Washington.

I december 2015 dömdes ett par för dråp av Washington State, då en adopterad tonårsflicka från Etiopien hittats död av svält och hypotermi*. En jury fann Larry Williams skyldig till dråp av första graden, hans fru Carri Williams befanns skyldig till mord samt dråp. Juryn dömde dem båda också för misshandel och de riskerar båda livstidsstraff.

Hana Williams dog i maj 2011 i familjens trädgård, där hon tvingades vara som en del av en strikt barnuppfostran som beskrivits i en kristen föräldraskapsbok. Obduktionen visade att Hanna dog av Hypotermi som förvärrades av kronisk magkatarr och undernäring.

Hennes smala kropp var täckt av blåmärken och en knöl på sitt rakade huvud och röda blodiga märken på hennes höfter, armbågar och i hennes ansikte.

Hana tros ha varit 13 år, men ingen dokumentation om hennes födelse i Etiopien var tillgängliga. Tester på Hanas tänder och ben gav varierande uppskattningar och experterna som genomförde undersökningarna kunde inte enas om hennes ålder. Hennes ålder var av betydelse då straffen är högre om offren är yngre än 16 år. Experterna kunde dock inte enas om Hana var yngre än 16 år eller inte. Hana adopterades 2008.

Både Larry och Carri dömdes också för första graden av övergrepp på Hanas adopterade bror Immanuel.

Samtliga händelser kommer med största sannolikhet att öka temperaturen på debatten runt om i världen. Även m det sker många adoptioner som kan anses som ”lyckade” så är frågan: hur många ”lyckade adoptioner” väger upp mot de adoptioner som slutar med mänskliga tragedier och kan man göra något för att förhindra dessa tragedier, utan att adoptionerna upphör?

Hypotermi* – Hypotermi innebär att en organisms kroppstemperatur som följd av nedkylning understiger gränsen av vad som krävs för att upprätthålla ämnesomsättningen och andra kroppsfunktioner. Motsatsen till Hypotermi är värmeslag.

Adoptionens Pris

Fatou Touray
Fatou Touray

 

Kvinna från Nigeria togs som slav till familj i USA

Ett par i Texas greps förra veckan för att ha tvingat en 38-årig kvinna från Nigeria att arbeta som slav till familjen, allt medan de utsatt henne för bisarra övergrepp. Bland annat har man utsatt kvinnan för våld för att hon klädde parets barn med fel par strumpor, enligt ett pressmeddelande av US Department of Justice.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Kvinnan fick inte heller hälla färsk mjölk i sitt te, utan tvingades sila ur den överblivna mjölken från barnens frukostskålar med mjölk och flingor för att sedan hälla den mjölken i sitt te.

Paret som är 56 och 50 år gamla, greps förra veckan för tvångsarbete, visumbedrägerier, undanhållande av dokument och för att ha förslavat den 38-åriga kvinnan. Paret ska ha träffat kvinnan i Nigeria och där erbjudit kvinnan att få följa med till USA, där hon skulle arbeta med att ta hand om parets fem adopterade barn. Kvinnan erbjöds 100 amerikanska dollar/månad för arbetet. Pengar som sedan inte betalades till kvinnan.

Utöver de fysiska och verbala övergreppen, hävdar den federala åklagaren att kvinnan nekats grundläggande levnadsvillkor. Exempel på detta är att kvinnan nekats färsk mat, varmt vatten för att kunna duscha och tvätta sitt hår. Hon har också nekats tillgång till vård.

Parets fem adopterade barn ska vara två treåringar, en nioåring, en 12-åring och en 21-åring.

När kvinnan kom till USA 2012, ska paret ha kastat kvinnans kläder i soporna och sagt till henne att hon förbjöds behålla sina ägodelar såsom hennes pass och övriga tillhörigheter.

FBI hävdar att kvinnan inte fick sova i en säng, utan på golvet i de två yngsta barnens rum eftersom paret sa till henne att hon ska ha varit ”alltför illaluktande” för att kunna sova i en säng.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Den förslavade kvinnan har berättat för utredare att hon arbetade från klockan 05:30 till 01:00. När paret inte var nöjda med hennes arbetsinsats så ska kvinnan i familjen ha brukat våld mot henne. Den 38-åriga kvinnan har berättat att runt påsk förra året skulle hon klä på ett av de yngsta barnen strumpor. När kvinnan i huset inte varit nöjd med de strumpor 38-åringen tagit på barnet så drog hon henne i håret och slog henne i ansiktet med en toffla. Kvinnan i huset ska också ha hotat med att ”skjuta och döda henne” för att hon inte tog hand om barnen på ett för henne tillfredsställande sätt.

Kvinnan fick nästan uteslutande vistas i hemmet, med undantag för vissa kortare promenader i närområdet med de två yngsta barnen.

Kvinnan från Nigeria hade inga möjligheter att ringa eller hålla kontakten med sin familj. Hon var inte tillåten att se på TV, eller ens att sitta ned under sina arbetstimmar. Hon hade hela ansvaret för städning av hemmet, matlagning och att ta hand om de fem barnen.

Under den två år långa tid som kvinnan från Nigeria förslavades i parets hem, tilltalade paret ofta henne med ”idioten”.

När kvinnan från Nigeria i oktober 2015 lyckades ringa till sin bank i Nigeria, fick hon besked om att paret inte hade satt in några pengar på hennes konto och alltså inte hade betalat henne för de två års slavarbete som hon utfört. Det var då kvinnan sökte hjälp för att kunna fly från parets hem.

Kvinnan fick då hjälp från organisationer och myndigheter att ta sig till en kvinnojour.

Paret riskerar nu upp till 60 års fängelse vardera och en miljon amerikanska dollar i böter.

 

Källor: United States Department of Justice, Houston Press, Raw Story

Fatou Touray